Segling Turkiet - Grekland - Turkiet 1999

Turkiet

Hej alla, nu är vi här! Denna gång var det inte en så lång och intensiv längtan, men när vi vaknade på tisdagsmorgonen och hörde regnet smattra på rufftaket fylldes vi av glädje över att nu är det dags. Vi ska inte jobba, inte frysa, bara njuta och koppla av. Denna glädje mildrades inte när vi cyklade till bussen och nästan behövde vantar. Dagen blev lång och dyr med alla fika- och ölpauser, men så småningom satt vi på flyget från Kastrup till Dalaman. På flyget träffade vi ett par från Göinge som genast sa att de skulle komma och hälsa på oss på marinan, vi får väl se om de dyker upp. Vi kom ur planet i en mörk, varm och fuktig natt i Turkiet med speciella dofter. Vi hade faxat till Apollo i Marmaris om att vi ville ha biljetter till transferbussen, men en snorkig reseledare upplyste oss om att det fanns det inte och något fax hade han inte sett. Nästa dolmus går i morgon bitti, tack för det. 

Efter överläggning bestämde vi att det ändå får bli en taxi också började förhandlandet om det, vi lyckades få en taxi för 120 DM. Vi blev ledda till en taxi av tre män och Harald satte sig fram. Jag sa till honom att ta på sig säkerhetsbältet, ”det ordnar sig” sa han och sedan såg jag att det fanns inget. Jag hade precis läst i en veckotidning om ett par som blivit utsatta för en trafikolycka i Turkiet och de rådde alla att ha försäkringar som täcker och vi som numera inte ens har en hemförsäkring! Man ska inte läsa veckotidningar. Plötsligt bar det iväg på småvägar, kan man bli kidnappad i Turkiet?, i utbyte med Örchelan (eller vad han heter)? Nej, vår taxichaufför som kunde väldigt lite engelska skulle hem och hämta sin 10-årige son Oyze som fick följa med också blev vi presenterade för hans ”madame”. Oyze somnade nästan genast och vi körde och körde, jag tror det är 8-9 mil till Marti marina från Dalaman. Taxichauffören stannade en gång vid en vattenpost för att dricka och skölja huvudet, jag tror han var väldigt trött. 

Vi kom iallafall välbehållna fram och fick börja att leta stege, så roligt att se Wieflyhr igen. Vi tog oss in och trots lite röra och den röda ökensanden så var hon så fin. Vår första reaktion var att vi kan inte sälja henne! Har vi gjort bort oss? Vi gick och lade oss i salongen utan lucka, bara master och stjärnhimmlen, ljummen natt och klockan var halv två. Frukost i shorts och linne, 26 grader varmt och strålande sol. Efter första arbetspasset tittade vi runt på marinan som vuxit sedan i höstas och Harald tog sitt första bad i havet. Badet följdes av flera och på kvällen promenerade vi bort till ”vår” restaurang. Vi var de enda gästerna vid ett bord vid havet, hotellet som ifjol var full med engelsmän hade nu 2 engelska gäster! När vi frågade om de inte vågade åka till Turkiet så slog han ut händerna och sa ”ja,ja,” det är synd om folket som skall leva på turisterna. Vi åt friterade aubergine med en stark god sås, ostrullar, bröd och meatballs och biff med chips, jättegott. Turkarna är speciellt bra på grönsaksrätter, ett eldorado för vegetarianer. Natten blev något orolig pga att de håller på att anlägga en ny pir och lastbilarna med cement körde hela natten och stannade kloss inpå oss.  

På morgonen var det däremot lugnt och helt ljuvligt. Jag gick och lade beslag på ett nybakat bröd i lådan utanför butiken som inte öppnat och det blev en mysig frukost i sittbrunnen. En ruta hade gått i sönder över vinter, spruckit mitt itu och efter lite överläggningar får vi en ny av marinan. Vi fortsatte arbetet med båten och hade beställt isättning till ca 15.30 på eftermiddagen. Vid ett-tiden hade jag precit lagt mig för siesta efter en cykeltur till byn Orhaney då Harald skriker Chriiisteel, vi ska i, förtampar och aktertampar!!! Så nu ligger vi i Medelhavets blå vatten igen, allt känns härligt och vi är något rosa-färgade och ömma på vissa delar. Vi har talat med Abed, vår ev köpare som ville att vi skulle segla till Cypern eftersom han inte har något flyg från Beirut till Dalaman. Vi bestämde oss för att det blir för osäkert och för långt bort och efter ytterligare ett samtal kom vi överens om att vi skall flyta runt lite här till mitten av nästa vecka och då ringer han igen och flyger kanske till Rhodos. Köper han båten har vi erbjudit oss att segla henne till Cypern eller till Libanon åt honom. Det känns spännande, i annat fall blir det full fart mot Italien. Det enda vi vet nu är att det inte blir någon flygresa hem från Dalaman. Många hälsningar och kramar från Christel och Harald på Wieflyhr.

Turkiet II

Söndagkväll och vi ligger kvar i marinan och väntar på vår ruta som vi skulle fått i fredags, men vi mår inte dåligt precis, badar, läser, fixar lite och njuter. Fast vi längtar efter att få komma ut och segla!! Maten är precis som förra året, ett problem. Vi vet inte vad vi ska köpa och det är dyrt. Första middagen ombord blev ett fiasko, jag, Christel, hade cyklat till byn och köpt kycklingfilé, ingen i byn kan engelska så jag pekade på mitt bröst och sa chicken, flaxade med armarna och killen nickade och log. Det såg ut som djupfrysta kycklingfiléer men var något helt annat, Harald tror hund, fast det var väl snarare lamm eller get med tjocka ben inuti. De hamnade i soporna och vi åt stekt potatis, lök och vitlök med bröd, och det var jättegott. Dagen därpå blev det restaurang igen och då den svensk-turkisk ägda och det blev en trevlig kväll med snaps i svensk-glas och notan till tonerna av Du gamla du fria. Vi höll dessutom på att sälja Wieflyhr till den svenska sonen där, han kom och tittade dagen efter och verkar ganska intresserad men kanske svårt att finansiera. Vi har iallafall varit ute och kört gummibåt, bukten som vi ligger i är stor och vi körde längst ner, handlade på minimarket där och tog en öl. Sedan körde vi runt en liten ö och det är helt underbart vatten här. Vi badar förstås varje dag, det är ca 30 grader varmt här nu. Söndag åkte vi in till Marmaris, tog ut kontanter, handlade och gick till frisören. Genast vi kom in i basarerna så dyker försäljarna över oss och först var det en barbershop och eftersom vi skulle klippa oss och Harald blev lovad ”special price 2,5 milj” så lät det billigt och även jag slog till med ”special price”. Jag fick, som extra tillbehör en svettluktande man som rökte och drack chai under tiden. Det blev hela köret, tvättning, klippning, föning för mig och rakning, ansiktsmask o dyl för Harald, vilket blev 10 milj till slut!! Jag protesterade och då räknade de upp allt de gjort och 2,5 var ju bara klippning, hur man än gör känner man sig lurad. Vid närmare eftertanke är det ju småaktigt att bli irriterad, de behöver ju sin inkomst och det är ju inte dyrare än hemma iallafall. Men som vi såg ut! Harald med tjusarlock i pannan och jag med exakt samma frisyr som på mitt bröllopsfoto från 1965. Det var tupering och spray, jag hoppade i sjön när vi kom tillbaka. Vår svenske vän Thomas är tillbaka här och vi umgås en del och får många tips av denne ”fixare” för Aurora. Annars krävs det viss tillbedjan till de högre makterna för att ge oss kraft att inte bli fullständigt galna. Rutan som nu skulle komma från Izmer måndag och som efter förfrågan vid middagstid skulle komma om en timme fanns tyvärr inte efter 1 ½ timme! Nu kunde vi välja på att få en ruta från Marmaris i en annan färg eller vänta 3-4 dagar på en ruta från Istanbul. Efter en del bråkande, som egentligen är totalt meningslöst, tejpade vi igen hålen och bestämde oss för att komma tillbaks hit på fredag, vi kan ju iallafall segla lite tänkte vi, tills vi vaknade inatt av hård vind. Det blir alltså att stanna lite till och nu har redan en vecka gått

.     

Ibland blir man förvånad, kl 18.00 tisdag kom rutan! Vi fick ny energi och i onsdags morse satte vi segel och lämnade marinan. Efter en timmes bleke tog det i och innan vi kom i hamn på Simi i Grekland blåste det 15-17 m, en präktig premiär och som vanligt var vi inte särskilt beredda. Vi lade till bredvid en annan svensk båt, Cantella II ägare Torsten Nylander som skrivit flera böcker. Han och hans bror med fruar blev en trevlig bekantskap och vi delade upplevelsen av att behöva klarera in i Grekland. Först kom det två män och hjälpte till att förtöja, vi fick betala en avgift som vi trodde var hamnavgift men som var till dom för hjälpen. Eftersom både vi och Cantella kom från Turkiet skulle vi gå upp till habour master. Vi gick dit, högst upp i stan som klättrar längs bergen, de sa att vi skulle först gå till port police och när vi kom dit sa de att vi skulle gå tillbaks till båten så kom de dit. Det går vi inte på sa vi och gick tillbaks upp för alla trappor till habour master. Vi fick då fylla i en creew list och gå tillbaks till båtarna. Snart kom en kille på scooter som ville ha 130 DM för att fixa våra papper! Då gör vi det själv och sedan blev vi klara över att han samarbetade med port police. Vi gick dit igen, en otrevlig police sa att vi fick komma tillbaks 1 timme senare, det gjorde vi och fick reda på att creew listan skulle vara i 3 ex. Sedan fyllde han i vad han skulle göra och stämplade så man höll på att få hjärtslag. Tillbaka uppför alla trappor till harbour master, lång kö och när vi var framme skulle vi första varit hos tullen. Vi gick dit, kom in i ett fallfärdigt hus med murbruk som rasade från väggarna och låg i drivor på skrivbord, stolar och överallt. Där satt en äldre man som inte kunde engelska och skulle fylla i våra papper. När han tog upp ett leksaks-förstoringsglas för att kunna skriva av våra namn fick jag bita mig i läppen för att inte gapskratta. Vi fick betala ca 200 Skr för inklareringen. Sedan gick vi tillbaks uppför alla trapporna till harbour master där allt kunde avslutas och vi fick betala en liten hamnavgift för natten. Detta tog ca 4 timmar och allt bara för att vi kom från Turkiet annars är ju Grekland ett EU land och vi ska egentligen inte behöva klarera in. Under tiden hade ytterligare en svensk båt lagt sig på vår andra sida och det var också en känd båt för oss som vi umgåtts med tidigare i Joniska havet fast nu med annan besättning. Två båtar längre bort låg en charterbåt med 4 svenskar från Båstad. Vi blev bjudna på whisky och fick bra kontakter när det gäller blästringen av Aurora, tänk att sånt ska ordna sig i Grekland! Vi kände oss glada och nöjda över att vara ute och segla igen. Igår låg vi sedan för ankare i en helt underbar vik på Simi, vi badade från båten och på kvällen grillade vi tillsammans med Thomas och hans fyra gäster från Sverige, en härlig varm och stilla kväll under stjärnorna. Vår ev köpare Abed ringde i onsdags igen och om 3-4 dagar ringer han och hör var vi är och kommer, han driver gäck med oss och vi vet inte hur vi ska göra. Nu är vi på väg till Turkiet igen, vi har inte klarerat ut, och skall gå till Knidos på Datca halvön. Vi hörs igen, hälsningar från Christel och Harald på Wieflyhr.

Grekland III

Hej och tack till alla er som mailar till oss, det är väldigt roligt att få så här långt hemifrån. I skrivande stund söndag kväll har vi idag åtminstone fattat ett beslut och klarerat ut från Turkiet. Detta föranledde som vanligt påfrestningar och en dag i anspråk, procedurerna har vi berättat om förr. Vi fattar inte alla dessa stämplar som bara en viss person får sätta dit och honom kan man få vänta på! Nu hoppas vi iallafall få slippa mera sånt och vi kan koncentrera oss på en sorts pengar. Vi har legat i en vik, Knidos som är en raserad stad, 3000 år gammal. På en sida om oss hade vi en amfiteater och i övrigt ruinerna från det mesta som fanns i städerna. Templet byggdes till Aphrodite och här fanns också en staty på henne som var den första på en naken kvinna och som gjorde Knidos berömt. Folk vallfärdade hit för att se denna. Därefter har vi ”gjort” Bodrum som är väldigt vackert. Vi låg på svaj utanför hamnen med det gamla slottet och annat, nytt och väldigt gammalt blandat. Fördelen med att ligga på svaj är att det är gratis och att man kan bada hur mycket som helst, nackdelen är att det är lite besvärligare att ta sig in i gummibåten och att man blir rätt våt. Eftersom utklareringen tog sin tid går vi ikväll bara till Kos, vi får väl se om det finns någon plats. Vår ev. köpare Abed är efterlyst.

Onsdag kväll och vi ligger på svaj utanför huvudstaden på Naxos.

Vi är nu på väg mot Athen eftersom Abeds fru ringde senare på söndagskvällen då vi promenerade i Kos stad. Då planerade han komma till Athen onsdag kväll eller torsdag. Vi har haft besvärliga vindar, vi lade upp en strategi att gå så långt norrut det gick och började med Leros och när vi lämnade viken där hade vi årets första delfiner omkring oss. Därifrån skulle vi ta ett stort skutt på ca 50 sjömil och de första 17 var vi så nöjda med detta, vi kunde precis sträcka till ön vi planerat. Men så, pang, blåste det 10 m rakt emot som fort ökade till 15, vi blev tvungna att falla av och det blev Amorgos efter en väldigt jobbig segling på nästan 50 M. 

Vi var helt slut, somnade en stund och gick sedan på restaurang och satt inomhus för första gången här nere. Idag har vi haft det betydligt bättre men ändå med vindar på 10 m/s. Vi är iallafall på väg åt rätt håll. Idag har då Abed ringt igen och nu anländer han till Athen på lördagkväll! Vi klarar precis att komma dit om det vill sig väl, det är tre långa dagsseglingar för oss dit.

Fredagkväll och vi har precis lagt till i en hamn i Athen, det är storstad och inte så roligt, dessutom proppat med båtar. Vi ska nu ligga här imorgon, städa och tvätta båten och hoppas på att Abed kommer. Vi har varit på Naxos och Kithnos, båda fina öar i cykladerna. Det har varit hårda vindar med en kryssbog alla dagar och vi har gått 50 sjömil per dag så nu ser vi fram emot att ta det lite lugnare. Igårkväll när vi seglade in i hamn på Kithnos fanns det en segelbåt där och de hejade på svenska! Det var fyra svensktalande finska män och vi hade en mycket trevlig kväll och natt på krogen, det är så kul att träffa så mycket människor som vi aldrig hade kommit i kontakt med annars. Nu får ni hålla tummarna för oss imorgon. Hälsningar från Christel och Harald på Wieflyhr

Grekland IV

Hej igen! Vilket fiasko, vi trodde själva inte det var sant men Abed kom inte! Vid 7-tiden på kvällen, när vi städat och fejat hela dagen och väntat på att han skulle höra av sig, ringde vi själva till honom. Han var i inte på väg till Athen, på tisdag kanske, han hade haft så mycket att göra! Godtrogna Övergaards, men nu är det slut med det. Wieflyhr blir inte såld denna gången så vi får väl se hur det blir framöver. Det som också retade oss var att vi kämpat oss upp till Athen och låg i en skitig storstadsmarina med flygplatsen som närmaste granne. Varje gång det lyfte ett plan i en viss riktning satte billarmen igång att tjuta på parkeringen rakt ovanför oss. Vi hade discodunk till 5 på morgonen och det var den dyraste hamnavgiften hittills. Vi gick därifrån tidigt på söndagsmorgonen i samma jobbiga vind som vi haft i Egeiska havet, byar på 13 m och däremellan fick vi starta motorn. Vi gick genom Korinthkanalen och den skrev vi om förra året. 

   När vi kom igenom var det bleke, varmt och behagligt och det kändes lite som att komma ut på rätta sidan. Nöjda tuffade vi på ytterligare en bit och lade till i Kiato, en stad helt utan turistpåverkan, sådana ställen gillar vi och vi hade en skön kväll. Måndagmorgon var jag (Christel) sedan tvungen att försöka hitta en läkare eftersom jag dragits med en urinvägsinfektion under en veckas tid och skjutit på detta med tanke på en ev försäljning och under tiden hade detta förvärrats. Detta blev en ny erfarenhet. Efter mycket letande och frågande hittade jag ett hälsocenter, eftersom det inte är någon turiststad så kan väldigt få människor engelska men jag hade vår grekiska parlör med mig. Jag skulle åstadkomma ett prov och fick gå på toaletten som inte var särskilt fräsch och det fanns inte ens papper där. Tre personer engagerade sig, diskuterade livligt med varandra och ville helst ha mig till sjukhus eftersom det inte alls var bra, njursten trodde dom, jag trodde infektion. Plötsligt fick jag lägga mig ner igen och fick en spruta i baken, vad var det? För njurarna, jaha? Iallafall fick jag till slut medicin, tre sorter och lovade uppsöka sjukhus om jag inte blev bättre inom några dagar. När jag skulle hämta medicinen på apoteket slängde han fram askarna, tog en penna och skrev på dessa hur jag skulle ta tabletterna. Inte så noga som hemma inte. Under detta letande efter läkare letade jag också bröd och mat-affär, allt var stängt kl 9 på morgonen, konstigt. Men massor av caféer var öppet där männen satt och drack och käkade wienerbröd. Plötsligt vällde folk ut från kyrkan som ringt så det dånade sedan kl 7 på morgon. Det är inte som det brukar en vardagsmorgon och sedan kollade vi i almanackan och såg att det var allmän helgdag i Grekland. 

Vi gick vidare, som vanligt med vinden emot, men nöjda och njöt av den vackra naturen. Vi såg snö på topparna i bergen på Peloponnisos och pratade om när vi nästa gång får segla i sådan vacker miljö. Vi kom till Trizonia en riktig urgrekisk by där tiden stått stilla och sedan till Mesolongi som däremot inte är någon höjdare men det finns inget alternativ. Igår onsdag utspelades sedan ett drama här (nåja, iallafall ett litet). Vi var uppe tidigt som vanligt och skulle äntligen ta steget ut i Joniska havet som vi längtat till och precis när vi skulle kasta loss strax före 8.00 ringde Thomas, vår svenske vän från marinan i Turkiet. Han var tillbaka där efter sin segling med vänner från Sverige och på natten hade han suttit på den svenska restaurangen där och nu ville dom köpa vår båt. Killen var ju och tittade på båten men vi lämnade aldrig vårt telefonnr innan vi gick därifrån. De skulle lämna besked till Thomas före kl 11.00 och isåfall måste vi segla tillbaks båten dit! Vad gör vi nu? Vi ville absolut inte vara kvar i Mesolongi, Harald optimisten ville gå österut och jag, Christel pessimisten ville gå västerut. Det blev västerut i sakta fart i 7M under diskussioner sedan tvärvände vi! Vi tittade oss omkring så att ingen såg oss. Då hade vi sett siluetterna av Kefallonia och Ithaka. Kl 11.00 ringde Thomas och sa att killen var på banken och det skulle ta lite tid. Vi gick ytterligare ca 25 M och lade till i Navpaktos där vi låg i fjol och som är så fint. Det var väldigt varmt, 35 grader och vi badade under gång.

     Vi gick upp och satte oss på en uteservering under ett stort träd, tog en öl och hade telefonen med. Vi satt där i 3 timmar, såg på gatulivet och kände oss som greker. Under tiden ringde Thomas och sa att det var klart så långt och vi bestämde oss för att ta chansen och gå tillbaka även om det är med viss oro. Just nu har vi lite över 300 M dit och över ”blåshålet” Egeiska havet! Det blir att jobba på, vi kommer aldrig att glömma denna semester. ”Ni får ta det som en tripp” sa min syster Anita igårkväll och vi gör vårt bästa. Hälsningar till er alla från Christel och Harald på Wieflyhr.

Turkiet V

En sjöman äälskar havets våg - ja, de ve´te faan, tillfälligtvis kan det bli för mycket. Vi seglar nu mellan 60 och 70 M varje dag och ser inte så mycket mer än hav.

Ikväll, söndag ligger vi på svaj i en vik på den östligaste ön i cycladerna som heter Levitha. Det är vi, fåren, åsnorna och några andra segelbåtar. Vi ska bara sova och sedan upp tidigt och fortsätta. Abed ringde idag och undrade var vi är nu? Jag sa att vi förmodligen sålt båten och är på väg tillbaka till Turkiet. Han blev jättesur och sa att vi förstört hans planer och så mycket pengar han lagt ner på telefonsamtal! Jag fick lova att ringa honom på onsdag och säga säkert besked. Vilka tror ni kommer glada hem när och om allt detta går i lås! I fredags morse gick vi genom Korinthkanalen igen, denna gången kändes det inte så märkvärdigt, vi passade på att äta frukost och skrattade åt oss själva. Jag försökte få mängdrabatt på avgiften men lyckades inte. Vi fortsatte till Kea som var trevligt. Igår gick vi till Paros som visade sig vara en av de finaste ställen vi varit på. 

    Vi kvällspromenerade i de smala vita gränderna med tavernor långt ut på pirarna som delade gamla och nya hamnen och överallt de små kyrkorna med blå kupoler. Här skulle vi kunna stanna och njuta i flera dagar om vi inte haft så bråttom. Vi pratade med två svenska damer som båtluffade och hade gjort i flera år. De köpte en flygstol till Santorini för ca 1400 kr och sedan åkte de till tre öar på en vecka och ordnade rum för ca 150 kr per natt. Det ska vi göra sedan om längtan blir för stark. De tyckte också att Paros var en pärla.

Vi fortsatte till Kos där vi fick färdens gungigaste natt, ingen rolig hamn. I tisdags bestämde vi oss då för att segla till marinan i Turkiet, det blåste väldigt mycket 15-17 m så vi tyckte det var säkrast så. Vi gick inom Datca i Turkiet och sa hej till svenske vännen Thomas och hans tjej som mönstrat på, det blev lite nervöst för port police sprang omkring på kajen och vi ville inte klarera in. Vi seglade sedan sista sträckan till marinan men lade till vid Restaurang Zuhals brygga hos killen som ville köpa båten. Vi blev jätteväl mottagna och bjudna på middag och dricka. Vi hade seglat 850 M och hade sovmorgon för första gången på flera veckor, härligt och dessutom uppassade med frukost på restaurangen. Nu började cirkusen kring försäljningen! Vi inbillade oss att de visste hur detta skulle gå till, men icke, det räcker inte att bo i Turkiet. Deniz, som killen heter, började ringa runt till vänner på olika myndigheter och sedan blev det att åka in till Marmaris och marinan där. Där fick vi veta att Deniz måste ha ett ägarbevis från Sverige, vi ringde Svenska Kryssarklubben och efter diskussioner med dom hur detta skulle gå till,eftersom de skulle ha betalt först, så blev det ok med att de skickade räkning till hans mamma i Stockholm. De faxade en ansökan, tog en halvtimme, vi faxade tillbaka denna + ett köpekontrakt, tog en halvtimme och sedan fick vi veta att båten måste till Marmaris för tullupplag för att detta skall kunna ordnas! Neej, vi hade seglat färdigt, men upp och iväg kl 6 nästa morgon för ytterligare 50 M. Innan dess hade vi ytterligare en trevlig kväll på deras restaurang och blev bjudna på allt och njöt av sista kvällen i den underbara miljön. Dessemellan hade vi börjat tänka på hemresan och något chockade fick vi av Marie veta att det bara fanns några flygstolar kvar under de kommande tre veckorna och då med avresa söndag den 13/6 från Rhodos. Deniz följde med oss för att kolla färja till Rhodos och det visade sig att vi måste åka till Rhodos på lördagen för att hinna och då får vi se om vi hittar någonstans att sova. En kompis till Deniz har företaget med färjorna och vi blev bjudna på kaffe på hans kontor. Nu började det bli panik. Deniz kunde följa med på seglingen till Marmaris, det var bra för då fick vi tillfälle att visa allt som behövdes. Under seglingen ringde vi till Kryssarklubben för att kolla om beviset var klart och fick veta att det aldrig kommit något fax och nu skulle de sluta kl 15 och hade stängt fredag-söndag! Ännu mera panik och motorsegling. Vi var framme 14.45 (tiden här är 1 timme senare än hemma) och faxade på nytt, ringde och kollade, jo det kom fram och nu skulle de skriva genast. Kl 15.45 ringde dom, kunde inte komma fram på faxen, nu skulle hon sluta, ett försök till och det gick! Nu startade proceduren med inklarering och då måste vi först inklarera och det tog resten av dagen. Så kom Deniz tillbaka idag tidigt på morgonen och då skulle båten läggas i tull-lager några timmar (vilket kostade en massa pengar) och sedan kunde Deniz klarera in båten på honom och vi klarera ut. Harald och Deniz gick tillsammans till banken för att ordna pengarna och det tog flera timmar för de blev bortglömda! Äntligen kan vi pusta ut och allt är klart. Ikväll packar vi och det är inte det lättaste. Imorgon kl 7.00 kommer Deniz och skall segla tillbaks båten till deras restaurang så då måste vi vara ute och får tillbringa dagen med att kolla stadslivet från någon uteservering i 30 graders värme. Sämre kan man ha det. Sedan skall vi hem och vila upp oss en vecka.

       Vi ses, hälsningar Christel och Harald nästan avmönstrade från Wieflyhr.

Hemresa VI

Vi kan inte motstå att skriva ytterligare ett brev för att berätta om vår hemresa. Vi trodde att all dramatik var över, men ack vad vi bedrog oss. Som planerat kom Deniz med farbror och kompis på lördagmorgonen för att hämta Wieflyhr. Vi hade tillbringat kvällen med att packa och nostalgi-prat. De hjälpte oss upp till marina office med vår packning, vi tänkte fråga om det kunde stå där till eftermiddagen. Först var de avvisande men så sa Deniz farbror att han kände bossen och visste att han hade fått hjärtinfarkt och var på sjukhuset i Istanbul så väskorna kunde stå i hans rum. Det gick bra, vi hade 5 stora tunga väskor och 4 mindre. Vi vinkade av Wieflyhr med besättning och det blev jobbigare än vi hade trott, vi stod på kajen och grät. Vi strosade runt på stan, gick upp på det gamla slottet och satte oss på en servering för att få tiden att gå. Vid 3-tiden hämtade vi en taxi, åkte och hämtade packningen och så till färjeterminalen. Färjan skulle avgå 16.00. Efter div stämplande, fast mindre än med båten, fick vi ombord packningen, satt i bärplansbåten och kände oss nöjda. När de gjort ett försök att kasta loss lade de plötsligt fast igen och sa, tyvärr motorn är sönder och alla måste lämna båten. Suck, tänk er att det var 35 grader varmt. När det gått ca 20 minuter fick vi höra att den kan inte gå alla får vänta till nästa dag! Jag, Christel blev hysterisk och vi försökte förklara att vi måste, vi har flyget på morgonen nästa dag och vi hinner inte, dessutom finns det inte andra flyg att boka om oss på. De ryckte på axlarna, what can vi do? Nothing, such thing happen! Jag började ringa till the company, tårarna sprutade och jag skällde samtidigt, det hjälpte inte ett dugg. Madame, listen to me, we have no boat! Strax efter skulle en annan båt avgå, ett annat bolag och alla kom med utom 7 personer (oss inräknade) för vi hade ett annat company. I sådana situationer märker man vad man har för tendenser, jag skulle kunna knocka alla för att komma med, Harald var lugn, det ordnar sig. Två personer åkte hem och kvar blev vi, ett yngre engelskt par som var på en 1-dagstur och en turkisk guide. Den turkiska guiden var till mycket stor hjälp, ringde och fixade och tolkade åt oss vad som hände. Vi satt med vår packning på kajen till ca 20.30 i väntan på att båten ev kunde gå och under tiden var det diskussioner. Vi fick betala för läsken som var det enda som fanns på båten. Därefter blev det klart att färjan inte skulle gå, var skall vi ta vägen? Ni får väl gå till kontoret i Marmaris, med packningen?? Nu blev det också strul med det engelska paret som egentligen inte fick stanna i Turkiet eftersom de var på en 1-dagstur och pass polisen fick tillkallas, de fick ordnas en inklarering för att de skulle få lämna kajen. Guiden gjorde en jätteinsats för detta och såg också till att vi blev hämtade av ”vårt” företag. Vi blev körda iväg och när vi så småningom frågade vart vi skulle sa chauffören bara ett namn på ett hotell. Men vi måsta ha nya boardingkort för imorgonbitti, då slog han numret till företaget och lämnade telefonen till mig. Boardingkort skulle vi få på morgonen på färjeterminalen och när jag frågade om vi blev hämtade, så sa han att det fick vi själva ordna och betala. Efter bråk skulle vi bli hämtade 8.15 med en buss. Hotellet visade sig vara ett lägenhetshotell och ingen mat fanns att få, vi fick gå och handla i affären och vi hade gjort av med alla turkiska lire. Mannen lovade att försöka fixa någon slags frukost till oss och kl 6.00 på morgonen knackade det på dörren och vi fick en frukostbricka. Kl. 7.00 hade vi begärt väckning! Marie hade nu hemifrån lyckats få tag på Fritidsresor och meddelat dom att vi blev sena till flyget (vi skulle vara där 10.00) och vi fick telefonnr att kunna ringa själva. I morse skulle då färjan gå kl 9.00 och den gick 9.25, vi satt med magvärk och hjärtklappning. Vi lovade varandra att aldrig mer åka till Turkiet. Vi fick återigen hjälp av guiden och det engelska paret som hjälpte oss med packningen och att få tag i en taxi medan vi gick genom passkontrollen och kl 11 åkte vi iväg med taxin. Han körde förbi rött ljus och gjorde det bästa och vi anlände 11.30 och då hade incheckningen stängt för länge sedan. Vi kom iallafall med flyget och kunde andas ut och nu är vi hemma. Imorgon skall vi ha sovmorgon! Hälsningar från Christel och Harald på Aurora.