Segling i Mexico 2002

  Segling i Mexico    

Att sitta ”i gungan” i baren på El Paraiso med en kall öl och i 30 grader värme, samtidigt upptäcka korallrester i benhåren och se Elenor ligga på svaj i turkosblått vatten innanför korallrevet, det är näst intill en ofattbar härlig upplevelse.

Vi har haft förmånen att få segla med goda vännerna Berit och Nils-Åke Lithner i Mexico under drygt 2 veckor och haft oförglömliga upplevelser.

Vi lämnade Sverige i 10 minusgrader den 4 januari och flög till Cancun på Yucatanhalvön och det blev nästan en chockartad känsla med värmen, spanskan och människor som drog iväg med oss bärande våra väskor. Trots Nils-Åkes utförliga beskrivning via mail vilken buss och färja vi skulle ta, så satt vi helt plötsligt på den dyraste färjan utan att vi visste hur det gått till. Det var bara att skratta åt alltihop och väl ute på Isla Mujeres satte vi oss i solen, väntade och pustade ut eftersom det hade gått alldeles för fort. Mexicansk mat på  lunchrestaurangen vid havet med palmerna omkring oss och glädjen över att få träffa Berit och Nils-Åke igen, varvades med besvikelsen över att det inte var kokosbollar som växte under palmerna. Ser verkligen kokosnötter ut så?

Vi mönstrade på Elenor, som låg på svaj utanför och champagnekorken flög! Vi seglade sedan söderut längs med kusten på Yucatanhalvön, nordostliga vindar är förhärskande under denna tid och vi hade helt underbara seglingar. Fiskelyckan var god fast några slet sig och det var ju retfullt för alla utom Harald. Första fisken, en barracuda, bestämde sig Harald för att smaka, barbecué eller barracuda kan väl gå på ett ut tyckte han, men tyvärr, efter första munsbiten blev det att rusa upp på däck. Vi andra tyckte att fisken var delikat.

 Att segla i vatten med korallrev var nytt för oss och även för Berit och Nils-Åke eftersom det inte förekommer i andra delar av Karibiska havet, så det blev en nyttig erfarenhet. Vi var alla lika nervösa när vi skulle hitta revöppningen och gå in för att ankra. Känslan sedan av att ligga mitt ute på öppet hav som ändå är helt (nästan ifallafall) lugnt är underbar, särskilt som det är en fantastisk färg på vattnet och klart. Vi har snorklat och sett massor av fina fiskar och koraller, det är lätt att glömma tid och rum vilket resulterade i att Christel brände sig på rygg och bakben. Vattnet var mellan 28 och 30 grader varmt så inte heller frös vi. Vådan av koraller fick vi erfara en morgon när vi skulle dra upp ankaret och segla vidare. Vi hade lagt ut ett akterankare också för att slippa ”rulla” och det var fäst med en ankarlina. Denna hade skurits av och då blir man snopen. Vi fick ta ett morgonbad för att leta och till slut hittade vi ankaret och linan som snott sig några varv runt ett korallhuvud och det slutade lyckligt, alltså med ett bibehållet ankare.

Vi kunde lyssna på svenska Karibien-nätet på kortvågsradion där vi kände igen en del båtnamn och vi fick även prata med andra goda vänner, Mats och Lena som nu seglar bland de Karibiska öarna. Vi kunde ta beslutet att vi måste ha en kortvågsradio själva inför nästa långsegling, där vi då också kan sända och ta emot mail var vi än befinner oss.

Den mesta maten åt vi på Elenor, men det blev ändå en del skiftande restaurangbesök. Vid ett tillfälle satte sig fyra förväntansfulla gäster och beställde maten, när vi kom till ölen, så tyvärr, de serverade inte detta. Cola, Fanta eller vatten, det blev vatten med sugrör, med en hel del fniss. Senare kom dock en man och sa att han nog kunde fixa öl åt oss och det ville vi ju. Den bästa restaurangen vi besökte låg i Xcalak som var den sista byn vi kom till, där klarerar man ut från Mexico innan man går vidare till nästa land som är Belize. Denna restaurang var som en stor lada med sandgolv och svängdörrar, i taket hängde målade flaskor och kulfendrar,  vid ena långväggen stod en lång mayakanot och i en ände av lokalen fanns ett litet bibliotek. När vi satt oss blev vi anmodade att ta vad vi ville ha att dricka i en kylbox i en annan ände. Här pratade alla med alla och det var en härlig atmosfär, vi ville ha vin till maten, men det blev bara knappt vars ett glas eftersom det var sista flaskan och den var dessutom öppnad med korken i vilket föranledde en del besvär vid upphällningen. ”Jag har tvättat händerna” var servitörens replik.

På ett annat litet matställe, som dessutom var grönsaksbutik på samma ort fanns det en rätt att välja på och ölen fick vi själva gå till affären snett över gatan och köpa. Där hade vi också sällskap av hönsen, en höna la sig på sidan vid Nils-Åkes fötter, och hunden Beethoven.

Vi låg i en marina, Puerto Aventura, som var ganska ny och uppbyggd kring stora bassänger med delfiner. Där kunde man beskåda dessa dygnet runt och även se uppvisningar och när turister simmade med delfinerna. Vi fick även uppleva delfiner i det fria under en seglingsdag och även på grunt vatten när vi låg på svaj och när vi gick med gummibåten. Det är betydligt roligare.. Under tiden Elenor låg väl förtöjd i hamn hyrde vi bil och körde inne i landet under två dagar med hotellövernattning för att titta på lämningar efter Mayakulturen som fanns i områdena från 300 BC till 900 AD. Först var vi i Cobra där vi tittade på tempel som fanns inne i djungeln så det var att promenera en bra bit bland moskiter, men det var det värt. Där fanns ett av de högsta templen och bara Harald klarade av att klättra högst upp på. I Chicken-itza finns ett stort område som är restaurerat och man kunde få ett intryck av hur folket levde. Det största templet där, El Castillo är magnifikt och två gånger om året vallfärdar turister, vetenskapsmän och ortsbefolkning dit för att se ett särskilt fenomen som uppstår på templet vid solens uppgång/nedgång. Detta gav folket kunskap och vägledning om hur de skulle starta och avsluta skörden. Mayafolket hade även en egen kalender som var mer exakt än vår. Regn var viktigt och varje år offrades fyra människor till regnguden, som även var avbildad på många av byggnaderna. Eftersom Mayafolket trodde på reinkarnation så tog man det som en ära att bli utvald för att offras.  Det fanns en arena där det utövades ett spel som gick ut på att få en (ej med händerna) boll i hårdgummi genom en stor ring som fanns högt upp på vardera spelhalva. Spelet avslutades med att den bäste spelaren (eller sämste, teorin är olika) offrades genom att halsen skars av. Bilder på detta fanns utskurna längs estraden. En ung flicka offrades varje år genom att hon fick bada bastu, kläddes i fina kläder och smycken, fick händerna bundna och fötterna bundna med stenar. Sedan fick hon hoppa ner i en stor vattenfylld vattenhåla djupt ner där pirayorna åt upp henne. Allt detta fanns kvar att titta på. En människa offrades  för att lägga dennes hjärta i regngudens famn som fanns högst upp på ett tempel. För Mayafolket var skönhet viktigt och de målade sina byggnader i fina färger som togs från naturen, en liten del finns fortfarande kvar att se. De utsmyckade även sig själva med smycken och tatueringar och guiden menade att detta kommer igen idag med alla piercingar och tatueringar som blivit modernt igen. De lindade även sina gossebarn runt huvudet för det ansågs fint med platta skallar, det såg man också på alla utskurna skallar på byggnaderna. Idag finns det ca 1 miljon mayafolk i Mexico och enligt guiden har alla mayabarn ett födelsemärke på ryggen som försvinner i vuxen ålder. Mayaspråket har börjat talas igen och idag är det ett av språken som barnen får lära sig i skolan.

Att ligga på svaj är både härligt och besvärligt. Vi har fått uppleva kvällar med en enorm stjärnhimmel och mareld. En kväll simmade Berit runt båten och det enda som syntes var marelden som gestaltades som en ängel runt henne. På nätterna kom ofta också squalls med enorma regnbyar som nästan kunde kännas skrämmande.  Det kan bli en aning rulligt, men vi är ju rätt vana.

Jollen blir viktig för att kunna ta sig in till land och Elenors jolle var ett äventyr.

Man kan säga att det skulle behövas en del förbättringar, men roligt hade vi och våta blev vi. Svallvågorna som blir vid land gör ju inte saken bättre och det blev bad med kläderna på, motorn la av och årorna tappades, håller man samtidigt på att skratta ihjäl sig så blir det inte lättare, missar man ett årtag har strömmen gjort flera back.

Vi besökte en atoll, småöar som ligger omgärdade av korallrev som låg ca 20 sjömil utanför Mexicos kust. Det finns tre atoller i världen på denna sida ekvatorn, en i Mexico och två i Belize. Det var både vår och Berit och Nils-Åkes första atoll och det var enormt roligt, ett härligt ljusgrönt klart vatten när vi passerat revhålet. Det finns en marinkårsbas på den största ön annars är det obebott. På kvällen när det var kolmörkt kom 6 marinkårskillar med båt och bordade oss. De klev över till Elenor med stora maskingevär och skulle skriva papper och inspektera, först kändes det verkligt nervöst men snart blev det rätt kul med dessa glada, fnissiga killar som förmodligen blev ännu fnissigare efter att dom fått med sig en flaska Cubarom. De önskade oss välkomna in till ön dagen efter och då kom först en kille med kokosnötter till oss som han skar upp med sin machetes och vi fick för första gången dricka färsk kokosmjölk.

 Senare kom de med båten efter att ha varit ute och gav oss tre langoster och sedan fick vi titta på när de tog ut fyra conch (stora snäckor som fanns i tusental på atollen) De fileade sedan dessa åt oss och förklarade hur vi skulle fritera dom. Kvällen blev alltså en fest fast conchen var mest roligt att ha smakat. Berits kommentar ”löken var ju god” och sedan gick det mesta överbord. Harald åt rester från gårdagen

.

Xcalak, en stad som ligger nära gränsen till Belize blev en upplevelse på många sätt, en immigrationsoffice-man höll på att skrämma oss genom att säga att vi inte hade giltigt uppehållstillstånd och att vi skulle infinna oss på kontoret nästa dag. Vi lyckades sedan hitta några papper som vi inte visste var så viktiga och när han tittade på dessa nästa dag hade han ändå synpunkter och var bekymrad. Berit räddade oss eftersom hon kan prata spanska. När vi sedan åkte buss tillbaka till Cancun var det också kontroll och tre passagerar som inte hade giltiga papper åkte ut. Då var vi lite tacksamma över att vi fattat vilka papper vi skulle ha ihop med passen. Xcalak ligger helt utanför turistströmmen och ortsbefolkningen pratade gärna, bl a träffade vi en amerikan som hade svenskursprung, han bor i USA under sommaren och där under vintern och är gift med en mexikanska. Dagen efter kom han och presenterade sin lille son eftersom han ville visa oss hur en blandning mellan en svensk och en mayakvinna blir och pojken var verkligen söt.

Vi mönstrade av Elenor den 19 januari och tog ett tråkigt farväl av Berit och Nils-Åke. Innan dess konstaterade vi att ”gourk-bourken” var full (inte toaletten om ni tror det)  och det enda som fanns kvar på Elenor var öl. Förmodligen beror detta på att det var ölen som vi var mest rädda för att den skulle ta slut. Vi hoppade på ”kycklingbussen” upp till en stad som heter Limone. Den blev till slut fullproppad med öldrickande mexikanare och pisspauserna blev tätare och tätare och sedan behövdes påfyllning av öl som glatt delades ut (det var lördag). Färden gick genom tät djungel i stora delar med ca 15 km och emellanåt öppnade sig djungeln,  havet visade sig och det fanns små anläggningar med dyk- och snorkel aktiviteter. Ljudnivån i bussen var enorm, prat och skratt blandat med musik på full styrka och en tappad ljuddämpare. I Limone skulle vi byta buss och då blev det en moderna sort som sedan gick upp till Cancun där vi hittade ett litet sjabbigt men billigt hotell för två nätter. På den nya bussen blev vi bekant med en mexikansk guide som pratade, informerade och hjälpte oss. Han har ett företag inom turismen som går ut på att ordna resor och upplevelser lite utanför det vanligt turiststråket, han menade att södra delen av Yucatan är mycket intressantare än det exploaterade norra och vi håller med honom. Om någon av er som läser detta är intresserad så har han en hemsida www.mayaguides.com och han heter Anastasio Canté, kallas Tacho. Vi har även e-mailadress och telefonnummer till honom.

Måndagen den 21 januari flög vi tillbaka hem till kylan, regnet och kuling och äventyret för denna gången är över.

Som vanligt har vi tagit en massa diabilder och är ni intresserade av att se och höra om vår segling så får ni gärna höra av er.

   Hälsningar från Christel och Harald