Närmaste och nyaste planeringen

Harald och vännen Ola seglar nu mot Falmouth i England och ska fortsätta hem så snart som möjligt. Christel börjar jobba den 12 juli. Vi har fått en andrahandsplats för Aurora i Norra hamnen i Helsingborg.

Jag har inte kommit på något riktigt bra sätt att lägga in våra seglingar. Det nyaste ligger överst och sedan byter jag färg för att det ska bli lättare (tror jag). Varje färgområde måste alltså läsas uppifrån för att få rätt ordning på det hela. Jag lägger ut datum nu för varje avsnitt efter önskemål. Jag har nu lagt in 2009 års seglingar under Seglingar och klicka vidare där.

Håll musenpilen på bilderna så får ni bildtexten!

St George´s, Bermuda - Horta, Faial, Azorerna, 2100 distans, 19 dygn och 12 timmar

Vi lämnade St George´s på Bermuda senare på eftermiddagen den 26 maj och det blev lite stressigt eftersom vi hade ställt in oss på ytterligare en dag där. Det fanns dock ingen anledning att vänta så vi klarerade ut och gick iväg. Jag var riktigt orolig över vad vi hade att vänta på denna segling och mådde inte så bra. Harald var som vanligt bara positiv och helt övertygad om att de skulle gå bra och bli en härlig segling i medvind. Eftersom jag inte haft möjlighet att skriva under seglingens gång så blir det ett litet sammandrag med minnen i efterhand. Vi hade hoppats så på vindrodret och Harald var helt övertygad om att det skulle fungera och lyckades övertyga mig också trots min pessimism (och erfarenhet). Andra dygnet fick vi det att fungera några timmar och var överlyckliga, men plötsligt höll den inte kursen så vi fick koppla bort den igen. Nu var det bara att handstyra och försöka få rutiner för detta. Det innebar att vi inte hade tid för något annat än styra, sömn och mat. Vi hade det jobbigt i början med motvind och mycket vind och sjö. Vi hamnade mycket söderut och försökte parera mellan alla fronter och lågtryck som kom över oss och hotade oss. Jag var periodvis så orolig, grät, hade ont i magen och var illamående, hur skulle detta gå? När det blev lite lugnare någon dag så jobbade Harald med vindrodret man han fick det inte att fungera, resultatet blev bara att han fick mindre sömn. Jag började få ont i axlar, armar och händer, säkert till en del för att jag spände mig så. Jag har alltid haft svårt för att styra båten, det är något med min koordination och jag har inte heller känslan för seglen och båtens rörelser. Harald blir irriterad på mig och jag blir ledsen, känns sådant igen? Men, vi kunde också skrika på varandra och vara riktigt förbannade. Saker gick sönder emellanåt och behövdes tas om hand. Min älskade Nikonkamera föll i durken uppifrån sittbrunnen och gick sönder. Allt sammantaget gjorde att vi inte tog många foton under seglingen. Jag önskade mig bara därifrån, det är bland det jobbigaste jag utsatt mig för i mitt liv. Vi har väldigt olika uppfattningar om denna segling och eftersom det är jag som skriver blir det till stor del min som tar överhanden. Harald hävdar dock att han tycker det har gått bra att handstyra. Jag hatar det och vill aldrig mer vara med om det, just nu vill jag heller aldrig mer oceansegla. För första gången är jag medveten om att min rädsla tar överhanden över min vilja. Som tidigare kunde jag dock fixa god mat ombord och det gick ingen nöd på oss så sätt. Jag blev mer och mer labil under seglingens gång och grät till slut över det mesta medan Harald var arg över att jag var negativ. Som alla förstår så har detta tagit hårt på oss och vårt samliv, men vi är inte oroliga, vi kommer igen när vi kan lämna detta bakom oss. Vi började också bli medvetna om att vi inte skulle hinna hem tills jag skall börja jobba i mitten av juli och eftersom Ola, vår seglarvän sedan förra Atlantseglingen skrev till oss och sa att vi inte skulle vara rädda för att fråga honom. Nu bestämde vi oss för att vi skulle göra det och till vår lycka så gick han med på att komma och avlösa mig på Azorerna. För mig kändes det oerhört skönt, jag behöver verkligen hämta mig innan jag börjar ett helt nytt jobb. Dessutom blev jag helt färdig med segling under denna tiden och ville bara hem till min familj och vänner. Vi hamnade sedan i ett högtryck som gav oss svaga vindar och vi kunde slappna av en del, inga oroande fronter i sikte och det blev lättare att styra Aurora. Allt gick nu på rutin och inte så många tankar i huvudet mer än att orka genomföra detta. Så småningom blev det istället oro för att vi inte skulle komma fram, det var periodvis helt bleke och vår diesel började ta slut. Vi hade under seglingens gång daglig radiokontakt med Tima och Bonnie och det var en trygghet att prata med dom och vi hjälptes åt att tolka väder odyl. Vi hade flera vädergurun, Karsten i Panama, Herb och Helge i Danmark och försökte följa deras råd som oftast sammanföll. Dock menade Herb i början att vi skulle gå norrut vilket vi inte gjorde och kanske var det dumt, jag vet inte. Att segla denna sträcka har inte alls varit den sköna oceansegling vi har varit med om tidigare och det är nog de flesta medvetna om idag, vädret har förändrats de senare åren. Vi fick höra många berättelser senare i Horta om båtar som hade haft det jobbigt och många hade råkat ut för skador på båten. Claes på S/Y Ambra blev påseglad av ett tankfartyg och som tur var möttes dom front mot front och Ambra sköts bort lite av fartygets bogvatten. Han fick endast lite småskador och rostfläckar men en jäkla chock såklart.

Vi kom fram till Horta tidigt på morgonen den 15 juni och vilken lycka det var. Tyvärr kunde vi inte se ön eftersom det var kolmörkt men när vi kom in mot hamnen kom gryningen och vi såg gröna kullar och fina hus. Jag vill inte gärna gå till en ny hamn i mörker men det tycker inte Harald spelar någon roll. Han gick och lade sig och jag skulle styra sista biten in och när jag kallade sa han bara, sänk farten om du är orolig! Vi blev anvisade en plats och lade oss utanpå två båtar vid en kaj. En timme senare skulle båten innanför oss gå så det blev ingen sömn för oss. Vi fick också ställa fram klockan tre timmar så kl 05 för oss blev 08 här så dagen hade börjat. Vi kunde inte sova sedan, var alldeles för speedade utan röjde upp och gick sedan för att klarera in. Innan dess såg vi att Tima låg två rader bakom oss så vi gick över och drack en kopp kaffe med dom. Vi var så glada och det blev fest ombord på Tima bortåt kvällen och då även med Freedoms besättning som kom några timmar före oss. Peter´s Sport Bar är en känd seglarbar i Horta som är känd i större delen av världen. De har också en butik med kläder och prylar med deras emblem. Vilken grej egentligen! Vi hade sedan många glada kvällar på baren dit alla seglare gick de flesta kvällar. Någon box till autopiloten fanns inte på plats och det blev lite telefonsamtal och mejl innan Hjertmans sa att nej den hade tyvärr inte kommit. Nu ordnade det ju sig ändå eftersom Ola skulle komma och han kunde hämta den åt oss och ha den med sig. Den lilla staden är väldigt fin, vi fick tillbaka känslan från Portugal och Madeira, samma stil på husen, de fina trottoarerna och gatorna, trevliga människor och vi trivdes direkt.

Ön Faial är inte så stor och det bor ca 15000 människor varav de flesta i Horta. På alla kajer och murar runt hela hamnområdet finns det målade minnen från alla båtar som passerar. Det är roligt att gå runt och titta och känna igen vänners målningar. Tyvärr hann vi inte måla denna gången, vi måste segla tillbaka dit! Vi hyrde en bil tillsammans med S/Y Auras besättning, Lasse och hans dotter Nikolina. Vi körde runt hela ön och det mest intressanta var till en aktiv vulkan som hade det senaste utbrottet 1957 med en ny landmassa till följd. Där finns idag ett underjordiskt museum som var väldigt roligt att besöka och få inblick i alla dessa vulkaniska öar som utgör Azorerna. Vi var också uppe till den högsta punkten där det finns en stor krater från tiden när ön bildades. Vägarna kantas av hortensiahäckar, grönt och väldigt vackert. Det var vår sista dag i Horta och vi avslutade med en middag tillsammans och avslutade på Peter´s Bar. Nu hade även S/Y Bonnie kommit och även den lilla båten med de fyra unga killarna så vi hann och träffa dessa också. På morgonen vinkade vi av Tima, Freedom, KristinaII och Ohoy och det kändes lite tråkigt att inte följa med norrut. Jag hade ju ändå seglat utan autopilot igen så vi fick tänka på det.

Horta, Faial . Ponta Delgada, Sao Miguel, 159 distans, 1 dygn och 10 timmar

Vi hade en bra segling till Sao Miguel, men tyvärr var vädret dåligt med moln och dimma. Vi blev påminda om handstyrningen igen och det kändes i kroppen. Haralds händer var helt skinnflådda, men det är ju så lätt att styra (haha). Vi kom precis fram i skymningen men med dimman var vi helt utan sikt. Det gick bra och vi lade oss vid ankomstbryggan och kunde koja. På morgonen klarerade vi in och fick en plats i den nya marinan. Mycket trevligt bemötande precis som på Faial och vi trivdes direkt. Det är så skönt att ligga i marinan igen, innan Horta var det 6 månader sedan sist i Trinidad. En fin marina och i duschen fick man ett helt eget badrum med toalett. I området finns också en poolanläggning där det också finns en saltvattenpool. Sao Miguel är den största av de Azoriska öarna och Ponta Delgada är en stor stad. Vi strosade runt och tittade, åt en god middag en kväll på restaurang och hade det allmänt skönt tillsammans bara vi två. Vi gjorde en storhandling inför seglingen hemåt och jag packade. Vi började få separationsångest och det kändes tråkigt även om jag längtade hem.

Så kom dagen då jag skulle resa och jag blev mött av min syster Anita på Kastrup. Min son Joel kom och hämtade oss i Malmö eftersom klockan var halv två på natten och tågen hade slutat gå. Jag sov första natten hos Anita och andra natten hos min dotter Mia innan jag tog vår lägenhet i besittning igen. Innan dess hade jag också ett underbart midsommarfirande med familjen. Harald tog emot Ola på midsommarafton, han fick inte sitt bagage så de fick vänta till nästa dag att äta svensk nypotatis och sill. På söndagen den 27 juni seglade dom iväg norrut. Jag har träffat vänner och familj, jobbat med att få lägenheten iordning och tom badat i havet. Allt är så enkelt, duscha, laga mat, handla osv. När nu en vecka har gått kan jag återigen börja tänka på alla de positiva saker vi varit med om och vem vet hur livet blir nu? Jag längtar efter att Harald ska komma hem och sedan ska vi återkomma med hans och Olas segling och med ett litet sammandrag av dessa år.

Det blev en lång väntan på Bermuda som testade vårt tålamod till max. Vi försökte njuta av att vara på Bermuda, men det gick bara korta stunder. Vi försökte få en lösning på vår autopilot med många telefonsamtal, många mejl och resor till Hamilton. Till slut fick vi konstatera och acceptera att den inte gick att laga och att vi inte kunde riskera att fastna i väntan på en ny box. Fastnade gjorde vi ändå pga vädret, men vi hoppades hela tiden att något skulle förändras så att det blev läge att segla iväg. Den svenska båten Bonnie af Stockholm kom hit på söndagskvällen och avseglingen på onsdagen som skulle kunna vara en möjlighet kände inte dom sig klara för. Det kom ytterligare svenska båtar, Pirella, Freedom, KristinaII och en liten som jag inte kan namnet på. Pirella gick iväg på onsdagen strax efter att ARC (Atlantic race for cruisers) startade mot Azorerna. ARC har ju alltid en bestämd datum och den gäller oavsett väder. Den svenska båten Mayflower sa till oss på St Martin att man måste bestämma en datum annars kommer man aldrig iväg och det tror jag på. Nästa dag gick den lilla båten iväg med fyra unga killar ombord och vi hoppas verkligen att det går bra för dom. Vi hade just då bestämt att vänta ut ovädret som skulle dra in över Bermuda för att sedan få bättre vindar i bakkanten på lågtrycket. Det innebar ytterligare en vecka på Bermuda och det kändes tungt, särskilt för oss eftersom jag ska börja jobba i mitten av juli. Samtidigt ville vi ju gärna ha sällskap av de andra båtarna också. Enligt vädergurun Karsten i Panama är det oroligt och osäkert väderläge på Atlanten, det Azoriska högtrycket som skall stabilisera sig i början av maj har inte infunnit sig och det pratas också om ett El Nino år på Atlanten, men vem vet vad som styr detta, vädret verkar ju upp och ner på de flesta ställen i världen. Vi försökte roa oss, åkte en dag till Royal Naval Dockyard som ligger längst ut på den sydvästra sidan. Dockyard har en gång varit Englands största marina bas av sitt slag utanför England och är idag en stor turistanläggning. De fina byggnaderna är renoverade och numera inredda med shoppingcenter, restauranger, hantverkstillverkning av olika slag, konstutställningar osv. De stora kryssningsfartygen ligger längst ut i hamnen och det är massor av turister som invaderar och spenderar pengar. Priserna är inte så roliga för oss och vi nöjde oss med att titta, äta lunch och ha trevligt med May och Bengt. Vi tyckte nog ändå att Hamilton var roligare att se. Bussresan var lång, men det är oerhört vackert här, havet är precis så blått som på alla vykort, det är en väldigt vacker grönska och husen är fantastiska, stora pompösa villor. Det är mycket tydligt att det är överlag rika människor som väljer att bosätta sig här. Turisterna är mest amerikaner och vi har verkligen fått bekräftat våra fördomar om överfeta sådana. Vad världen är konstig! Vi tog den lilla färjan tillbaka till St George´s och kände oss lite mer "hemma", dock inte så mycket människor att studera.

St George´s är väldigt rik på historiska platser och vi promenerade omkring och tittade. Vi gick över till den västra sidan och tittade på gamla ruiner och fort. Vi besökte också ett parfymeri där de tillverkade parfymer, jag kan dock aldrig bestämma mig för vilken doft jag tycker om så jag kunde avstå från att köpa. En kväll bestämde vi oss för att gå på krogen med Timas och Bonnies besättningar, en kväll borde vi ju besöka en restaurang och pub. Jag ville ha en ljus öl och fick en nästan alkoholfri, men den kostade lika mycket, nästan 50 kronor! Det var dock en trevlig kväll, men på natten var vi båda två magsjuka, så kan det gå. Restaurangen på S/Y Aurora är ibland att föredra! Nu började det dra ihop sig med ovädret som skulle dra över här och vi bestämde till slut för att flytta oss till ett säkrare ställe. Först gick vi för att tanka diesel och vatten, tankade lite över 200 liter diesel som vi kört upp på vägen hit. Ibland tror jag att det är billigare med flygsemestrar. Vi ankrade på nytt utanför en liten låg ö inne i det stora innanhavet här och då hade redan Tima och Bonnie ankrat i området. Första kvällen träffades vi hos Tima, men sedan var det bara att vänta i båten och inte lämna under två dagar. Det var lite nervöst eftersom vi aldrig varit med om en tropisk storm tidigare, men det gick bra, vi låg skyddat och ankaret höll. Ovädret har blivit lite förskjutet i förhållande till hur det sades från början så vindarna skall hålla i sig ytterligare en dag och det är stora vågor på havet så nu lutar det väl åt ytterligare en dag här. Det är jävligt tröttsamt tycker vi och inte känns det bätte när vi kollar väderfilerna och ser alla lågtryck och regnväder som passerar ute på Atlanten. Herrejesus vad vi ska fira med er när vi äntligen kommer hem!

Sista dagarna inne i lagunen på St Martin blev mycket samvaro med våra nya seglarvänner May och Bengt och det är trevligt att få lära känna dom. Vi vinkade av Scipionne med Truls och Doreen och hoppas på ett återseende någon gång i framtiden. Den svenska båten S/Y Mayflower kom in i lagunen och kom och pratade med oss och Tima om kontaktnät på Atlanten en kväll. Dagen efter lämnade dom för att gå till Azorerna och vi vinkade av dom. En dag körde vi dingen till Turtle Pier och gick sedan runt hela flygplatsen till en badstrand på den Karibiska sidan. En jättefin sandstrand, ett underbart vatten och inte mycket folk. Mitten av hela sandstranden var tom så där bredde vi ut våra handdukar och fattade snart varför där var tomt. Precis där sanden tar slut är ett dubbelt staket som avskiljer start- och landningsbanan på den internationella flygplatsen, Princess Julianas airport. Flygplanen dånar in och vi låg exakt i linjen, vi såg dom närma sig och ändå fick jag nästan panik när de var över mig och började springa, så var det nästan varje gång. Även när vi badade så var det med en skräckblandad förtjusning. Ett stort plan körde in för start och stod med baken mot oss alldeles vid staketet, vi satt i sanden och jag höll i våra grejor och tittade tills sandstormen kom, herregud vad ont det gjorde, ren sandblästring och automatiskt vände jag ryggen till och kröp ihop. Aldrig hade vi kunnat ana att de skulle vara så och aldrig har vi varit med om något liknande. Vi förstod vilka idioter vi var som befann oss just där på stranden. Jag hade ont på ryggen i flera dagar, men vilken upplevelse det var! Flera dagar senare skrattade vi gott åt Bengt  när han berättade hur han flög ner mot vattnet, blev sandblästrad på huvudsvålen och blev av med väska och grejor, hittade allt utom Mays glasögon. Inte så kul med glasögonen förstås och det är inte klokt vilka krafter. Det står stora skyltar hela vägen att det är risk för psykiska problem och tom död att vara där när flygplanen startar. Hemma hade det varit absolut förbjudet att ha det så.

Fredagen den 30 april firas drottningens födelsedag stort här och det är karnevalståg i Philipsburg och det mesta är stängt i flera dagar. Vi bunkrade det sista matvarorna innan de stängde och sedan åkte vi in till Philipsburg med buss för att se karnevalståget. Vi hade hört på radion att finaltåget skulle gå kl 13 och när vi kom dit sa folk 14 eller kanske 15 eller antagligen 15.30! Vi strosade omkring lite, satte oss och tog en öl och sedan åkte vi tillbaka hem. Vi fick inte se karnevalståget, såg bara lite förberedelser från bussen när vi åkte tillbaka. Så kan det gå! Tillbaka på Aurora blev vi inbjudna till svenskarnas Valborgsfirande på kvällen som de skulle ha på S/Y Impala, Patriks och Sofias katamaran. Vi skulle gå ut och äta med May och Bengt för att fira vår avgång så det gjorde vi först sedan tog vi dricka med oss och åkte tillsammans till Impala. Där var redan en massa människor som grillat och ätit och vi hade en jätterolig kväll med mycket diskussioner, musik och dans. Vilken kanonavslutning tyckte vi och det kändes också i skallen dagen efter.

Vi fick ändå gå upp tidigt för att förbereda för avgång. Tima skulle vänta till nästa dag medan vi först gick till ett tankställe. Vi tankade diesel och vatten, herregud vi hade fullt av flaskor i alla storlekar på däck som skulle fyllas, dieseln sprutade upp och allt var allmänt kaotiskt. Utanpå det så upptäckte Harald att vi fått in diesel bakvägen in i vår reflexkamin vilket vi fått någon gång tidigare och vi blev irriterade på det och på varandra. Under tiden körde en stor hög motorbåt med fiskespö och ville komma till. När Harald var uppe och betalade så skrek dom på mig som fortfarande höll på med vattenflaskorna att dom måste komma till för de ska ut genom broöppningen. Ja, vad gör vi åt det? Kom i god tid då för fasen! Dom hann dom också ut genom broöppningen kl 11, de har bara tre öppningar per dag så det gäller att komma ut. När vi väl fått allt i ordning igen så fick vi en skön segling upp längs med St Martin och sedan blev det motorgång sista delen innan vi kunde droppa ankaret i Marigot Bay. Harald skulle kolla upp det där med dieseln och öppnade i durken och svor, fullt av diesel. Han pumpade upp men tyckte inte det verkade vara diesel och jag luktade och smakade, SALTVATTEN!!!!. Vi torkade upp men det kom hela tiden lite lite vatten och fyllde på och vi kunde inte lokalisera det. Jag som alltid oroar mig för skrovet (medan Harald alltid säger "det kan inte hända") blev jätterädd. Harald började också vackla och vi var helt bedrövade. Vad gör vi? Han dök ner och kollade utvändigt, men allt såg fint ut. Vi har ju alltid skött vår båt kopiöst noga när det gäller detta och hela botten är ju dessutom epoxysprutad, men vad vet man i detta klimat? Vi fick besök av PG och Margareta som inte kunde vara med på Valborgsfirandet och de kom ombord och skingrade våra tankar en aning. Vi fick lite tips om varv och sådant. Sedan blev det en riktig depparkväll, vi skruvade loss bord och durkar, en jävla röra och kunde bestämma att vi måste ha upp septitanken och får gå tillbaka in i lagunen. Vi chansade på broöppning på franska sidan denna gången även om det är grunt. Det blev dålig nattsömn, vi sprang om vartannat och kollade vattenintaget och låg och oroade oss. Ska vi inte kunna ta oss hem? och plötsligt kändes det som en katastrof. Jag vet, det finns mycket värre saker att oroa sig för än vårt lilla problem och jag försökte balansera det hela och det gick efter ett tag. På morgonen gick vi in genom broöppningen kl 8.15, först var vi för heta på gröten och fick vända i den smala kanalen eftersom det var utgående båtar först. När vi kommit en bit in i lagunen gick vi på grund och kom inte därifrån hur vi än körde. Jag kallade upp Tima och Bengt kom i jollen och körde ut ankare till oss och på fjärde försöket kom vi loss. Vi ankrade i lagunen och Bengt kom över och hjälpte oss med att få upp septitanken och skrapa rent i utrymmet. När vi lyfte septitanken var en av slangarna väldigt lätt att få av och dessutom var slangarna väldigt igensatta av saltkristaller. Tima är en Långedrag 46, en stålbåt som de själva byggt och Bengt kan det där med stålbåtar. Han sa direkt att det inte var något fel på skrovet utan det stod klart att det var ett litet läckage från den toaslangen som satt lite löst. En jävla djup suck av lättnad och nu var det bara att jobba. Vi slet i två dagar, torkade, målade, tvättade, skruvade och fick till slut allt på plats igen. Tanken med att gå ut i Marigot Bay var att Harald skulle skrapa botten och propeller och nu fick han göra det i skitvattnet i lagunen istället och det varvade han med. Nu hoppas jag inte att han blir sjuk, han fick stora sår på sina tår och dom får vi försöka sköta om. Vi tog en liten paus och åkte in med datorn och då hade jag fått ett mejl från ett jobb jag sökt som ville ha en intervju med mig på skype. Jag skrev att jag skulle vara ute på nätet på måndagsem och det fungerade! Anställningsintervju på skype inne på en MacDonaldsrestaurang! Alltid säger man att det är någon mening med allt och så var det kanske eftersom jag annars hade missat mejlet. Jag har ett jobb när jag kommer hem, ett årsvikariat på heltid som arbetsterapeut i Landskorna kommun och glad är jag.

Tisdag morgon den 4 maj fixade vi det sista, så att Aurora är seglingsduglig och gick ut tillsammans med Tima i broöppningen kl 11.00. Under natten hade det blåst ordentligt och varit skyfall och det är ju alltid med viss oro för min del att starta en långsegling men jag känner att jag har blivit mer van nu.

Första dygnet 121,6 distans

Vi fick en bra start med en O ganska frisk vind och vi satte N NO kurs. Att segla mot Azorerna är inte alltid direkt på målet utan man ska gå i en sväng sägs det och sedan blir det också väderläget som avgör kursen. Vi får hjälp av Karsten, en dansk man i Panama och varje dag skickade vi vår position till honom och fick några timmar senare vädret och rekommendationer från honom. Det känns väldigt bra och han har under åren hjälpt massor av seglare. Vi kör 3 timmarspass på nätterna som startar med att Harald går på kl 19.30, Christel kl 22.30, Harald kl 01.30 och Christel kl 04.30. Om vädret är hyfsat fungerar det jättebra, vi testade ju det på seglingen mellan Salvador och Tobago. Dagarna blir seglingen och båten mycket Haralds ansvar eftersom jag sköter mathållningen samt radioprat och datoraarbete. Fullt upp alltså!

Andra dygnet 123,6 distans

En bra natt med god sömn för oss båda och det var min födelsedag. Att fira sin 63-åriga födelsedag på Atlanten är väl inte så många som gjort. Först blev det skönsång på radionätet av Sylvia och May och sedan uppvaktning av Harald. Det blev en trevlig dag med snälla vindar och sjö. Det som hände utöver det vanliga var att Haralds Tillyhatt flög överbord och vi gjorde en räddning, in med seglen, vända och vi kunde rädda hatten som har livstidsgaranti och flyter! Vinden är fortfarande NO och vi glider en aning åt väster vilket inte är så kul.

Tredje dygnet 126,7 distans

Vi hade problem med att få strömmen att räcka till autopiloten och den tutade hela tiden pga för lågt batteri. Det hade den gjort innan också när vi seglade, men Harald bytte kablar på St Martin och vi trodde att det skulle göra susen. Det blev inte bättre, snarare tvärtom, men det kunde också bero på att vi har större strömförbrukning i övrigt, pratar mer i radion osv. Han bestämde sig för att koppla om till annat batteri och satte igång med det. Vinden hade vridit mer på O nu och vi kunde segla med mycket bättre kurs mot Azorerna och allt kändes bra. Ända tills vår autopilot brände när vi skulle starta den igen, först ville inte Harald tro att så var fallet utan höll på ett tag med säkringar odyl. Till slut var det dock bara att konstatera faktum och jag föll i gråt och Harald blev arg. Jag klarar inte dessa känsloned- och uppgångar längre och är för tillfället helt färdig med seglandet. Harald tyckte att vi kunde handstyra till Azorerna men det tvärvägrade jag. Aldrig i livet att jag gör det. Ja men jag kan styra säger han då, hela natten? när ska han sova? Inte riktigt realistiskt tyckte jag och vi lade om kursen mot Bermuda, att handstyra i fyra dygn är fullt tillräckligt jobbigt. Tack och lov att vi hade bra väder och vindar. May och Bengt på Tima bestämde sig för att följa med oss till Bermuda och det blev vi så glada för. De tyckte att det kunde bli trevligt att komma till Bermuda och vi klarade också av att tänka om. Tidigare hade vi ju pratat om Bermuda eftersom så många tycker att det är så fint.

Fjärde dygnet 118,6 distans

Natten gick hyfsat bra med handstyrningen och vi kände att vi säkert ska klara detta också. Vi vet ju många andra som klarat det, men det är absolut inte roligt att vara två personer och en hela tiden fast vid ratten. Att vi har hydraulisk styrning gör det inte lättare att handstyra. Vi gick ifrån våra vaktpass och tog nu skiftena som det passade och som vi orkade. Det märks nu att vi lämnat det tropiska klimatet, luften är skönare att andas på något sätt, den känns friskare men också kallare. Vi huttrade i vinden när vi duschade på däck trots solen och på nätterna är det långbyxor och tröja, tom mössa. Jag stoppade i en fleecefilt i påslakanet och det är så skönt att få lite tyngd på kroppen.

Femte dygnet 128,9 distans

Det vill inte riktigt bli något stabilt väderläge på Atlanten, alla väntar på det Azoriska högtrycket, men det har inte varit stabilt de sista åren och blir antagligen inte så detta året heller. Det är bara att hoppas på det bästa. Just nu känns det skönt att få några dygns sömn och vila innan vi tar nästa etapp. Vi fick veta något nytt, tropiska vågor, vad är det? Ja, om vi nu fattade det rätt så är det inga vågor utan något som kan utveckla orkaner och det har redan gått iväg sådana utanför Afrikas kust. Kan vi inte få veta något som känns tryggt och bra och inte skrämmande? Nu började vår generator att bråka, det tjöt och hade sig och blev märkliga fenomen, varvräknaren och laddningen fungerade inte, men när vi satte på kortvågsradion eller kylen tex så fungerade den och det tjöt i mikrofonen när jag skulle prata. Harald kastade sig över verktygen igen, jag höll tummarna så gott jag kunde även om jag också måste hålla i ratten. Han blev inte klok på det och vi fick mejla och rådfråga vår Volvo Penta kunnige vän Tommy. När sedan timern för brödbaket fick spatt och började tjuta något oerhört höll jag på att få hjärtslag, det mesta jävlas med oss. Dock inte vädret för tack och lov hade vi det lugnt och fint, visserligen får vi köra motorn men hellre det nu när vi måste handstyra..

Sjätte dygnet 115,1 distans

Harald tar de flesta av dygnets mörka timmar, jag har svårt med styrningen och inatt lyckades jag tom med bedriften att snurra runt 360 grader innan jag blev klok på var jag var. Harald får sedan sova mycket på dagen då det är lättare för mig att styra. Inatt blixtrade det enormt i horisonten och eftersom vi vet att vi ska segla in i en front så kändes det lite kusligt. Jag pratar med May på Tima tre gånger om dagen på kortvågsradion och det kändes väldigt bra och trevligt att prata om hur vi har det. På kvällen fick vi fronten över oss och så typiskt att den skulle nå oss under dygnets mörka timmar. Harald hade precis somnat och jag fick kalla upp honom eftersom jag insåg att vi hade för mycket segel. Vi revade storen och sa nöjda till varandra, det gick ju bra och satte oss att pusta ut. Genast insåg vi att vi måste dra in på genuan, alltså jag vet inte riktigt vad som hände men vi blev tvungna att släppa och alla skoten for iväg i den nu hårda vinden. Vi hade glömt knutarna på ändarna som stoppar så vi fick dra in och Harald gick upp och försökte få ombord allt igen. Sedan ut en liten bit av genuan också satte vi oss och pustade ut. Under allt detta måste också en hålla i ratten för att hålla kursen. Sjön byggde upp snabbt och blev hög och stökig, vattnet forsade över Aurora hela tiden. Vi hann bara hämta andan så blev vi tvungna att få ner storen helt och det gick bra. Vi skriker till varandra, det är omöjligt att höra vad den andra säger när vinden tjuter och sjön bryter och det är fullständigt kolmörkt, inte en stjärna som lyser upp. Allt känns kaotiskt och vi bestämde oss för att gå för motor, det var svårt att hålla kursen och vi snurrade runt 360 grader ideligen så fort uppmärksamheten måste ägnas åt något annat. Jesus, vad trötta vi var på det. Enligt Tima blåste det 17 m/s som mest och under natten höll vinden sig på 14-15 m/s. Det kändes inte som läge att försöka sova men till slut gick jag ner, inget blir ju bättre om vi båda är helt uttröttade.

Sjunde dygnet 85,2 distans

Harald fick sova några timmar efter midnatt, men jag fick kalla upp honom en gång för att hjälpa mig att identifiera några fartyg, svårt att se i den höga sjön och särskilt eftersom jag inte kunde hålla kursen, än var ljuset där och än var det där. På morgonen började det lugna ner sig, Harald hade lagt sig att sova igen och då stannade motorn! Skit i dieseln igen som vi haft innan men det var längesedan, antagligen för att båten slänger och dänger hit och dit och upp och ner. Upp igen och mekka också satte vi segel igen. Vi vet nu att det är dagtanken som inte är ren och vi kan inte rengöra den på plats utan då måste allt plockas ut. Det får bli när vi kommit hem. Under dagen rättade allt till sig men det sitter i kroppen och nu längtade vi efter att komma fram. Det blev att kryssa upp mot Bermuda i den fortfarande stökiga sjön.

Åttonde dygnet 103,1 distans

Vinden minskade rejält och den sista natten fick vi starta motorn vid ett tiden och sedan blev det motorgång resten. Vi kunde städa upp lite i båten och sanera oss själva innan vi skulle möta civilisationen igen. Bermuda dök upp i soldiset som en mycket större ö än vi väntat oss och platt. I boken står det att man skall kalla upp första gången när man är 20-30 distans ifrån och sedan en gång till när vi är nära. Vi kallade upp och fick lämna en massa information om båten och jag var lite uppstressad men det gick bra. Sedan kallade de upp oss en gång till för en position och sedan kallade vi när vi var ca 2 distans ifrån. De är noggranna och mycket säkerhetsmedvetna.

St Martin - St George´s, Bermuda  831,3 distans, 8 dygn och 5,5 timmar

Vi gick genom öppningen in till innanhavet och till St George´s som är en liten stad på norra delen av ön. Det var lite skogsklädda berg och det kändes som Stockholms skärgård. Kylan var densamma som en svensk sommardag och det var lätt att tänka "hemma". Vi gick direkt till tullbryggan där Tima redan låg, de kom en halv timme innan oss och hade klarerat in. Två vänliga tulltjänstemän stod också på bryggan och tog emot oss, frågade hur vi haft det osv. Denna enorma vänlighet gjorde oss så glada och tillfreds över att vara där. När vi skött om inklareringen gick mannen med oss ut och pekade ut olika hus och vad det var. Det kostade oss 70 dollar att klarera in så det är inte billigt precis, men i denna lyckliga stund kvittade det. Vi fick en massa broschyrer också för dessa 70 dollar sa tjänstemannen och skrattade. Vi sov gott hela natten och kände oss lite mosiga på morgonen. Det kändes nästan hånfullt att komma upp och upptäcka att det blåste en SW vind. Men, ingen vila utan Harald plockade ut boxen till autopiloten och vi åkte iland för att leta reparatör. Kvinnan på Bermuda Yacht Service suckade och sa att det finns bara en kille på ön som sysslar med detta och han har mycket mycket att göra. Hon försökte ringa men fick inte tag i honom utan vi skulle komma tillbaka på em till henne. Vi började känna oss nedslagna eftersom vi också hörde att en annan båt med samma problem gett upp och seglat vidare utan autopilot. Vi gick till ett annat ställe och frågade men där visste de också bara samma kille. Vi gick och tittade lite på stan, det är så väldigt fint här, typisk engelsk arkitektur och historia. Alla byggnader har vita murade tak antagligen för att hålla i alla orkaner och det är väldigt speciellt. Vi fick se ett skådespel på torget som är vissa dagar och det var roligt, vi stod tillsammans med massor av amerikanska turister som verkar välla in här. Tillbaka på Aurora googlade vi på autopiloten och mejlade några olika företag. Vi fick ett napp från ett företag i Florida som kunde skicka en box till oss för 1780 usdollar + frakt! Vi höll på att dåna och Harald lade sig att sova. På em fick vi beskedet att reparatörmannen kunde höra av sig till oss på måndag, det var det tidigaste, men vi vet ju inte ens om han kan laga boxen.

Vi fortsatte försöka lösa problemet med autopiloten, mejlar och ringer, skype fungerar inte alltid så bra så vi åkte iland och ringde från en allmän telefon. Då fick vi själva tag på den aktuella reparatörmannen och nu sa han att han kunde tidigast om en vecka! Harald förklarade ändå problemet för honom och då sa han att det var ju bara en liten reparation och om vi åkte in till Hamilton, huvudstaden på ön och lämnade boxen på Royal Yachtclub så skulle han hämta den och titta på den. Vi tog bussen, ca 45 min resa till Hamilton och vilken fin stad! Liksom i St George´s vackra hus, fantastiska butiker, oerhört rent och fint och vi tyckte det var roligt att se. Royal Yachtclub, så engelskt och liksom en aura av kunglighet och högre stånd, vi passade inte direkt in, men fick lämna boxen i receptionen. Vi skrattar åt männen som är klädda i bermudashorts i olika färger och mönster, mörka knästrumpor och skor samt till det kavaj och slips, herregud, vilket århundrade lever dom i? Det är iallafall inte särskilt sexigt. Nu kan vi bara vänta, vi ringer en telefonsvarare med jämna mellanrum och vi vill inte åka på några större utflykter ifall ifall. Vi umgås med May och Bengt, äter middagar tillsammans och har trevligt så det går ingen nöd på oss. Vi har också bestämt att montera tillbaka vårt vindroder vad som än händer och även om det inte fungerar bra så kanske det kan underlätta för oss korta stunder om vi inte har någon autopilot. Harald jobbar på det.

Ön är delad mellan Holländska Antillerna och Frankrike. The Dutch Windward Islands innefattande St Maarten är tillsammans med de andra holländska öarna norr om Venezuela en självständig federation. Språket är engelska och pengarna är usdollar eller holländska gulden. På den franska sidan är språket franska och engelska och pengarna är usdollar och euro, dom har samma priser vilket gör att vi använder usdollar. Lagunen som vi ligger i kommer man in i via broöppningar antingen på franska eller holländska sidan, vi har valt att gå in genom holländska bron eftersom det är väldigt grunt på franska sidan. Lagunen är 12 square mile stor så det är ingen liten plätt precis. Vi klarerade in på holländska sidan och fick betala 30 usdollar för en veckas ankring, det är närmast till alla båtbutiker odyl så vi tyckte det var bra. När första veckan gått hade vi inte lust att betala för fler veckor så vi klarerade ut, fick betala 7 usdollar för det också åkte vi till franska sidan och klarerade in. Där kostar det 5 euro att klarera in och sedan inget mer. Nu låg vi dock olagligt men alla vi mötte sa att de inte bryr sig, ingen kollar så vi lät det gå några dagar. Det blåste mycket och vi kände oss säkra där. En morgon var det dock två stora coastguardbåtar som kollade alla båtars båtpapper. Vi drog upp vårt ankare innan de kommit till oss och flyttade upp en bit precis innanför franska gränsen. Det blev bra här också. En natt vaknade jag dock av att ankarkättingen rasslade väldigt mycket och tolkade det som vi draggade eftersom vi var väldigt nära en annan båt. Jag väckte Harald och sa "jag tror vi draggar", "va, om jag satt upp flaggan?" undrade han mitt i natten. Då hade ankarkroken lossnat och spärren på ankarwinchen var inte på så vår kätting rasslade ut. Det var ju ganska lätt åtgärdat och skönt att inte behöva flytta på oss mitt i natten. Nackdelen med lagunen är att man inte kan bada, kan och kan, vi vill iallafall inte. Den stora internationella flygplatsen ligger här och vi kan kolla alla små och stora flyg som landar och startar. Då avstannar alla samtal i det enorma ljudet, men vi känner oss inte besvärade av det. Vi fick veta att som pilot är det alltid nervöst att starta här eftersom de snabbt måste upp i höjd för att undvika bergen.

I lagunen finns många små och stora marinor med priser som inte passar oss, vi kollade en marina och skulle få betala nästan 400 sv kr för en natt. Det är dock dingebryggor överallt och inte svårt att lägga till och gå iland där man vill. I marinorna finns det många yachtklubbar med barer och mat och det är bara att välja. Vi åker ofta till Lagoon marina eftersom de har fritt internet mot att man köper något, det blir oftast en öl, en juice eller kaffe. Där och på andra ställen är det loppmarknader och alla kan ta med sig grejor man vill sälja också kan man köpa om det finns något behövligt. Det är oftast på lördagar har vi förstått. Här är också träffpunkter för kontakter med andra seglare. Turtle Pier, ett annat ställe har varje onsdagskväll happy hour för seglarna och då kan man välja på öl, drink, hamburgare som kostar 1, 2 resp 3 usdollar. Det är populärt och på söndagar har de champagnefrukost. Där träffas alla och man får många nya bekantskaper. Fredagskvällar träffas oftast de svenskar som bor här på Simpson Yachtclubs bar som ligger precis vid holländska broöppningen på happy hour i samband med broöppningen 17.30. Sedan går de som vill ut och äter tillsammans någonstans. Här är en uppsjö av restauranger, barer och casino (13 st) i området. En helkväll för oss med öl, drinkar och middag gick på 360 sv kr, billigt med tanke på intaget men ändå en hel del för oss. Det är väldigt trevligt iallafall och vi får snåla när pengarna är helt slut eller vad man kan göra då. Kanske barnen tar hand om oss? Vi har träffat tre svenska par som kommit seglandes hit och stannat. Ett par, Patrik och Sofia arbetar som dataprogrammerare och kan göra det från deras båt. De har precis köpt en katamaran som de renoverar och har sålt sin tidigare båt, vi var på fika en em hos dom. Ett par, Lena och Per har hittat arbete här och jobbar för fullt. En kille, Claes som seglat över detta året har redan hittat ett jobb och ska stanna. Möjligheterna är många verkar det som. Ett par, PG och Margareta är pensionärer, har sålt sin båt S/Y Swedish Lion, bor i en lägenhet här och åker hem till Sverige varje sommar. Vi har dock inga sådana tankar, vi längtar hem nu båda två och ser fram emot en lite lättare tillvaro än det blir för oss här.

Vi blev hembjudna till PG och Margareta en kväll och kom till en del av lagunen som kändes helt annorlunda och var så fin med strand och palmer. Deras lägenhet ligger vid stranden och var så fin. Intill deras lägenhet finns också ett poolområde med en bar. Vi fick ta tvätt med oss och efter att vi tittat runt stoppade vi i en maskin tvätt och sedan blev det ett långt bad i poolen under samtal. Vi blev bjudna på en god middag sittandes i deras kombinerade kök och matrum som hade stora jalusier att dra för eller bort så att det blev som en jättealtan utåt havet och palmerna. Åh vad vi njöt.... när vi träffar nya seglare så visar det sig oftast att kontaktnätet inte är så stort utan alla känner alla mer eller mindre och har träffats på olika sätt.

Vi konstaterade att vi har inte legat i någon marina nu på 4,5 månad och vi har alltså inte stått i en riktig dusch sedan dess. Det längtar jag efter, duschen nu är på däck sittande för att dölja sig en aning också sparsamt med vatten. Alltså, det är inga problem, men vissa saker kan jag sakna. Vi börjar tycka om att vara länge på ett ställe märker vi, det är så skönt när vi hittar och börjar bli kloka på hur saker fungerar. Till slut hittade vi den stora supermarketen som alla bunkrar i och det gjorde vi genom att följa efter ett par med en stor shoppingkärra! Ön är taxfree vilket märks på framförallt sprit och cigarretter och vi försöker att köpa lite med oss hem, vi har ju en jubilar detta året. Vi är glada för utbudet av matvaror här, nästan allt går att få tag på och köttet är styckat och fint förpackat som hemma. Vi frossar i goda middagar nu som vi längtat efter. Tom pepparrot finns det på burk och så gott det var med pepparrotssås. Egentligen är det bara kaviar jag saknar.

En dag åkte vi lokalbussen, samma små minibussar som överallt här och som man bara kan vinka till sig varsomhelst. Ett helt underbart sätt tycker vi. Vi åkte till Philipsburg som är huvudstad på den holländska sidan och där kommer varje dag flera stora kryssningsfartyg och tusentals turister invaderar. Här finns massor av butiker som säljer de typiska taxfreevarorna och vi glodde och glodde. Vi tom handlade lite, tyvärr är ju inte vår plånbok sådan att vi kan handla allt vi vill, men Harald fick en ny klocka och jag fick blivande födelsedagspresenter. Jag köpte en limpa av mina festcigarretter från förr, de gröna More, bara så ni vet..... Vi hade fått tips av våra nya boende vänner här, PG och Margareta om det mesta på ön och en butik med kläder där de "locals" handlar besökte vi och Harald köpte lite kläder, kanonbilligt. Det är tröttsamt att shoppa i 35 graders värme, visserligen har butikerna airconditions men ute knäcker det oss fullständigt. Det blev en lugn kväll i båten efter den dagen.

Varje morgon här så är det cruisers net på WHF:en kl 07.30, först väder och sedan all möjlig information om allt som händer här. Där kan också alla sälja och köpa olika grejor och en morgon sa Harald att vi önskade köpa en genua och måttet på den. Vi fick genast svar efteråt från en kanadensisk båt Silwerheel III med Lynn och Ken och vi åkte och letade upp båten. Vi fick ta genuan med oss tillbaka för att testa den och då upptäckte vi en ganska stor reva. De visste inte om den eftersom de inte packat upp den efter att ha haft den inlämnad hemma, men vi bestämde oss för att laga den och fick ner priset till 200 usdollar. Genuan passar i längden precis och vi behöver ju bara rulla ut så mycket som vi behöver för tillfället. Skönt iallafall att ha två fungerande försegel. Vi bestämde oss för att ha en gemensam middagskväll i Aurora och vi lärde känna detta härliga par från Toronto. Senare kom de också till oss med två glas till en av våra fotogenlampor vars glas krossats under segling och här finns inga nya sådana att få tag i. Jag antar att vi kommer att behöva lamporna framöver. En dag hyrde vi en bil för att se oss omkring på ön, jätteskönt att kunna köra omkring, stanna där vi vill osv. Vi hade fått tips och körde först mot mitten av ön till den högsta punkten, Pic Paradis som är 424 m högt. Där besökte vi Loterie Farm som är en uppbyggd äventyrspark mitt ute i regnskogen. De tropiska fåglarna sjöng och överröstade nästan ett gäng amerikaner som skulle igenom alla svårigheter där. Jag provade på några av de lättaste medan Harald tyckte det var tryggare att hålla väskan. Att det kan hända saker blev vi varse när en person skadade sig och blev hämtad av ambulansen. Bäst att ta det lugnt så att vi kommer hem över Atlanten. Vi längtar ju så efter att bada och körde till Atlantsidan och Orientale Bay, det är en enorm sandstrand med ett underbart vatten och väldigt turistiskt. Vi badade och njöt av det, att ligga i solen är inte längre någon hit så vi drog vidare till en liten fransk restaurang där vi åt favoriten, pizza! Vi skulle passa på att bunkra när vi hade bil och det blev en tur till Philipsburg igen och till en stor supermarket där vi handlade och packade bilen full. Vår dinge låg lågt kan jag säga när vi körde ut till Aurora igen och när vi fått allt ombord så däckade vi.

Marigot är huvudstaden på franska sidan och dit går vi med dingen eftersom den ligger vid lagunen. Lördagar är den största marknadsdagen och vi åkte dit för att se. Det var det vanliga turistutbudet blandat med lite intressantare hantverk. Franska bagerier är helt underbara och vi stod och dreglade över diskarna. Det blev några goda bröd med oss hem. Fredagskvällen blev ovanligt sen för oss då vi var på grillparty hos Truls och Doreen tillsammans med Owen och Donna samt Claes. God mat, dricka och trevligt sällskap. Nu skiljs snart våra vägar och det är alltid tråkigt. S/Y Tima med May och Bengt kom in till St Martin och ligger nu ganska nära oss här. Vi kommer att ha sällskap eller iallafall gå samtidigt över Atlanten och kan planera ihop. Det känns jättebra och vi kan ha radiokontakt under överfarten. De är också på väg hem och vi kommer alltså att segla samma väg. Många av båtarna annars som ska gå till Azorerna ska fortsätta mot Medelhavet eller Kanarieöarna.

Jolly Harbour, Antigua - Cocoa Bay, Barbuda, 31 distans, 7,5 timmar

I Jolly Harbour visade det sig att det finns en stor välsorterad supermarket. Mycket varor, kött förpackat som hemma, charkuterier, ostar och frukt och grönt. Billig sprit, gin och rom köpte vi medan vinet är väldigt dyrt i hela Karibien. När vi seglade nästa dag åt vi Grekisk sallad för första gången på evigheter, mmm så gott det var. Här är fint med lägenheter med egen båtplats längs med hela kanalen in och vi tog god tid på oss och körde med dingen i "vattengatorna" och tittade. När Harald tog upp ankaret för avgång från Jolly Harbour så föll han i havet. Han skulle ta det sista lyftet upp med ankaret och höll i mantåget som plötsligt gick av, hela den popnitade öglan i peket gick av och han föll, fick foten i skotet och armen om det undre mantåget. Han slog sig rejält men tack och lov inget allvarligt och han kunde simma tillbaka till badstegen i aktern. Hela hans arm är blå på olika ställen. Allt går sönder känns det som, men tur att det hände nu, vi får se över allt ordentligt innan vi börjar hemseglingen. Vi hade en fin segling och efter att först ha bestämt att gå till nordöstra sidan av Antigua så ändrade vi oss och satte kurs mot Barbuda. Sedan läser jag i böckerna om att man alls inte kan lita på sjökorten runt Barbuda eftersom reven växer hela tiden och att det är ögonnavigering som gäller för att ta sig in. Jag blir så jävla nervös, vet inte vad det är med mig egentligen, är det åldern? Blir man ängsligare? Harald är hellugn medan mitt hjärta skulle kunna spränga bröstet. Såklart var det inga problem, vi gick sakta, jag stod i fören medan några katamaraner plöjde rakt in runt omkring oss (de har ju inget djupgående), det är säkert hyrbåtar sa jag. Vi droppade ankaret i det turkosblå vattnet nära en lång lång sandstrand och hade en underbar kväll i vacker solnedgång och fullmåne. På morgonen blåste det mer och det knakade betänkligt i vår ankarkätting och plötsligt small det. Vår kättingavlastare gick av och hela försvann i havet med krok och ryckdämpare. Det blev ett långt bad med snorkling men vi hittade det inte. Vattnet är lite grumligt av all sand som rörs upp. Vi bestämde oss för att gå runt Barbuda och upp till västsidan för ett bättre läge för utklarering.

Cocoa Bay - Low Bay, Barbuda, 11 distans, 2,5 timmar

Ytterligare en nervös infart mellan rev, men skulle vi fortsatt med detta hade jag vant mig, det känner jag nu. När vi ankrat i denna fina bukt utan trängsel såg vi att våra engelska vänner på Spruce låg en bit bort. Ganska snart kom Truls och Dooreen i sin jolle och de låg också där, men det hade vi inte sett. De var på väg iland men skulle komma senare på kvällen. Andy och Sue kom över med sin jolle efter ett tag, kom ombord och berättade utförligt för oss hur utklareringen skulle gå till och det var jättebra. Vi fick en trevlig pratstund innan de ska fortsätta nästa dag och då ses vi inte mer här, vi hoppas någonstans i Europa nästa gång. Eftersom vi höll på med våra båtplatsbekymmer hemma så berättade dom att en båtplats i England kostar 6000 pund, herrejesus. De var nästan inne på att ha båtplats i Sverige när de kommer hem och åka emellan. Vi åt en riktig festmiddag, oxbiffar med bearnaessås och potatis och med rödvin som vi inte druckit på urlänge, det var så gott. Kvällen blev sedan trevlig med Truls och Dooreen som gäster på Aurora. Barbuda tillhör Antigua och är en helt platt ö, den har en gång varit ett korallrev som rest sig ur havet. För ovanlighetens skull är inte ön vulkanisk och den är omgiven av enorma sandstränder med skyddande rev och mitt i finns ett innanhav, en lagun som är stort. Där finns ett stort bestånd av fregattfåglar. Barbuda har ett fåtal hotellkomplex som är väldigt dyra att bo på, de har två små flygplatser för förbindelse med Antigua samt för alla privatplan som kommer med det förmögna folket som vill ha semester i enskildhet. På ön äger kommunen och folket, som är ca 1200 till antalet all mark och alla hus, utländska medborgare får inte köpa egendom på ön. Allt detta gör att ön är väldigt speciell i jämförelse med andra öar i Karibien. De flesta människorna bor i den lilla staden Codrington som ligger mitt på ön innanför lagunen. Att ta sig i land med vår dinge är verkligen ett "vågspel", nästa dag gjorde vi en test och körde in till stranden för att promenera och leta lite snäckor och koraller. Jag föll i havet, men det gjorde ju inget med badkläder på och när vi skulle tillbaka blev det riktigt svårt att parera mellan dyningarna som bröt helt enormt mot stranden. Vi klarade det iallafall och visste vad som väntade oss. Vi badade och hade det riktigt skönt, dessutom kunde vi smygsurfa på hotellets trådlösa nät.

Nu var det utklarering som gällde. Vi startade tidigt på morgonen och körde in med dingen. Vi fick köra ganska långt förbi hotellet (där är det förbjudet att närma sig med dinge) tills vi kom till den smalaste delen som finns mellan havet och lagunen. Skiträdda pendlar vi ett tag fram och tillbaka för att fatta mod och köra in mellan dyningarna. Denna gången föll Harald i vattnet med kläderna på! Sedan fick vi dra/lyfta dingen uppför sandrevet och ner till lagunen. Vi uppskattade sträckan till ca 40-50 meter och det var tungt i sanden och det tog tid. Vi fick båda ordentlig träningsvärk i skinkor och ben, Harald var ju dessutom inte riktigt bra i sin arm. Men, vad gör vi inte för att spara sjötaxi för 40 usdollar! Därefter var det dags att köra över lagunen i korta skvättiga vågor, tog ca 20 minuter och lägga till vid en brygga i den lilla staden Codrington. Staden är ganska risig, men mycket projekt på gång, både husbygge och hamnbygge. Nu började promenerande i 35 graders värme, först lång väg till Customs, sedan till immigration, sedan till hamnkontoret och tillbaka till immigration, puuuhhh! Jesus, vad omständigt, men samtidigt ganska roligt, det blir mycket kontakter med folk och alla hejar och pratar på gatorna. Vi handlade bröd i stans supermarket som var ganska tom på varor i övrigt, vi kom på att det var sista landet med ECdollar så vi gjorde av med våra mynt. I dingen igen och sedan det värsta att komma över landremsan igen och sedan komma ut mellan dyningarna. Vi parerade mellan de största dyningarna och tack och lov startade motorn med första draget annars hade vi varit körda. Om dingen välter i dyningen så kan man slå sig jätteilla av vår hårda dinge, gummijollarna är mycket lättare att ha vid dessa tillfällen. Vi var så jävla trötta när vi kom tillbaka i Aurora så det blev bara bad och vila resten av dagen.

Low Bay, Barbuda - Gustavia, St Barth, 61 distans, 11,5 timmar

Medan vi låg på Barbuda fick vi klart med båtplats och efter att vi känt oss nöjda i flera timmar fick det hela en sur eftersmak. När vi fått nej från de tre hamnarna vi står uppsatta på, Helsingborg, Höganäs, Råå så fick vi (läs Christel) lite panik och engagerade alla trådar vi kunde. Gun och Göran hittade en annons på Blocket om en plats i Landskrona och Göran tog reda på det som behövdes och förhandlade om pris. Under tiden fick vi plötsligt ett nytt erbjudande från Helsingborg, denna gång per mejl, vilket nu var fullt möjligt. Tyvärr var den platsen väldigt dyr, 15000 kr för 2010 och eftersom vi inte kommer hem förrän mer än halva året gått tyckte vi det var alldeles för mycket. Vi tackade ja till platsen i Landskrona för mycket mindre än halva det priset och betalade in pengarna, lyckliga och glada över att det var löst på ett acceptabelt sätt. Senare fick vi mejl igen från Helsingborg och nu kunde vi plötsligt få dela en plats ungefär där vi legat innan eftersom personen på den platsen skulle ut och långsegla! Ja, vi fattar ingenting och blev naturligtvis ledsna eftersom vi hellre legat i Helsingborg, nära till vår lägenhet och vi har ju trivts så bra där med klubben och människorna och allt. Men, nu är det såhär och vi känner oss ändå glada över att veta var vi ska ta vägen när vi kommer hem.

Vi hade en lång dag på havet, helt vindstilla och varmt. Tyvärr blev det motorgång hela dagen, inte precis så kul men så kan det bli ibland. Det mest upphetsande denna dag var en val som vi försökte förfölja, men han var inte så intresserad och dök för oss. Vi hade inte tid med för mycket avvikelser eftersom vi ville komma fram före solnedgången och hinna ankra och vi hann. Ankaret tog vid första försöket, men på morgonen fick vi flytta eftersom vi kom nära en båt och hade trasslat in oss i en boj. Här är också väldigt mycket ström så det behövs rum. Vi ankrade utanför S/Y Scipionne med Truls och Dooreen ombord. St Barthelemy har varit svenskt en gång i tiden fram till 1877 då Frankrike köpte ön. Detta har satt sin prägel på Gustavia som är öns huvudstad. Svenska flaggor, information på svenska på hus, svenska gatnamn, olika svenska grejor överallt och även arkitekturen är till stor del skandinavisk. I vanlig ordning var det inklarering och ibland känns det tröttsamt att fylla i samma jäkla blanketter på varje ö, både in och ut. Här i Gustavia får man betala för att ankra utanför marinan enligt båtens bredd och för oss blev det ca 85 sv kronor per natt. Vi strosade omkring under två dagar, tittade på gamla svenska byggnader och kollade alla märkesbutiker. Tyvärr var muséet stängt eftersom det var påskhelg, det blev vi lite besvikna över. Båtarna är stora och flotta här, det har blivit ett ställe för vita rika människor och det känns väldigt olikt alla andra öar hittills. De flesta av båtarna har stora besättningar och man ser ägarna eller gästerna sitta och bli serverade. Harald undrar över vad det är för människor och om de verkligen kan ha roligt. Tja, dom blir ju serverade god middag varje dag precis som du kontrade jag och det hade han ju inte tänkt på. Emellan dessa sightseeingdagar så kom Truls och Dooreen och hämtade oss i sin gummijolle och vi körde ut till öarna som ligger precis här utanför för att snorkla. Trond, en norsk kille som är besättning på en båt var också med oss och han hade snorklat där förr. Han visade oss bl a en trumpetfisk, jag kan inte så mycket om fiskarterna men det var många fina fiskar i underbara färger och olika koraller och det är tillräckligt för oss när vi simmade runt öarna. Långfredagen avslutade vi sedan med sundowner på Scipionne och hade en trevlig kväll i solnedgången.

Gustavia, St Barth - Simpson Bay, St Marten, 18 distans, 6 timmar

Vårt kackerlackkrig är pågående, dom är några sega jävlar, vi kommer aldrig någonsin att glömma detta elände, det är helt säkert. Jag avskyr dessa och andra smådjur som finns överallt och det kommer jag verkligen inte att sakna. Vi tog en sista roddtur in till Gustavia, klarerade ut och besökte bageriet för färskt bröd, det enda som verkade öppet denna påskdag. Vi hade en skön dag på havet, vi tog god tid på oss som vanligt, seglade med genuan i 2-3 knop upp mot St Marten. Efter morgonens radioprat bestämde vi oss för att gå genom bron på holländska sidan och lägga oss där ett tag. Vår bensin till utombordsmotorn är slut och vi vill också ha nära till båtaffär odyl. Vi kom lite för tidigt för broöppningen så vi ankrade ett tag utanför innan vi kunde gå igenom. Vi hade sällskap med Scipionne men de fortsatte till franska sidan. Vi ankrade först på för grunt vatten och flyttade oss en bit och ligger nu bredvid svenska Unicorn och de kom över en stund till oss. De har alltid klart för sig allting och ger oss så bra information, men bortsett från det så var det trevligt att träffas igen. St Marten är en delad ö, hälften holländsk och hälften fransk och mitt i finns en stor lagun med många många ankrade båtar. Här finns allt verkar det som och nu ska vi jobba med båten. Tyvärr inget trådlöst internet i båten, men vi får åka iland med datorn med jämna mellanrum.

Vi hade fina dagar på Les Saintes i staden Bourg på en av öarna. En charmig stad, rent och prydligt, väldigt europeiskt, men vi börjar bli lite mätta på det. Humöret hos oss båda har inte varit på topp och då blir minsta grej en stor och irriterande. Vi tycker att vi är vana att umgås på den lilla ytan som en båt är, men jag tror också att det är skillnad på att vara ute och segla och att vara hemma. Här är vi helt beroende av varandra och har inte så många andra "andningshål". Det är inte många som skriver om hur de egentligen har det, de tankarna håller man nog för sig själva. Om jag ska fortsätta klagovisan så tycker jag inte om min kropp längre, jag har fått ett löst och sladdrigt skinn, gäddhänget har utvecklats till segelstorlek (kanske kan nyttjas som kryssfock?) och min näsa har nått oanade proportioner. Kan det var brist på fysiska aktiviteter och för mycket stillasittande? En del är det såklart och det får bli annat när vi kommit hem. Min syster har nu flyttat från Stockholm till Helsingborg och kanske kan vi promenera och cykla tillsammans, jag hoppas det. Om inte eventuella jobb tar för mycket tid, men det är ju nästan samma sak, då krävs det fysisk aktivitet. Nej, för att återgå till här och nu så hade vi trevliga dagar med Lasse och Pilar på Aura och våra nya engelska seglarvänner Sue och Andy var hos oss en kväll. Jag vet inte om någon hört (eller läst) min klagan för en kväll kom Anna-Karin och Håkan på Unicorn över och frågade om vi ville hänga med nästa morgon på en promenad runt grannön. Jag sa ja genast, Harald skulle fundera på saken. Anna-Karin och Håkan är enormt aktiva, hikar med jämna mellanrum med några amerikanska besättningar och bestiger berg på varje ö. Tack och lov var detta en lätt promenad och liten stigning men tillräckligt för att jag skulle förstå min dåliga form. Det hade varit skämmigt om jag hade slutat andas eller spytt i en buske, men nu gjorde jag inte det. De hämtade mig kl sju och det var fina timmar, mitt humör höjdes en aning och när vi skulle gå i deras jolle såg vi en eller två valar som sprutade rakt utanför. De dök så att vi såg stjärtfenan och runt omkring fanns också massor av delfiner. Vilken lycka att se! Tillbaka på Aurora fick vi bråttom eftersom vi bestämde att lämna Les Saintes, vädret skulle bli sämre de kommande dagarna och vinden skulle dra mer åt nord så vi ville iväg.

Le Bourg des Saintes - Deshaies, Guadeloupe, 33,5 distans, 5 timmar

Vi hade en fin segling de första timmarna, men sedan vred vinden på norr och vi fick starta motorn. Vi hade egentligen tänkt att gå till en vik söder om Deshaies där det finns ett marint reservat kallat Rèserve Cousteau och vi gick in dit och tittade. Ankarplatsen var rullig och det såg inte trevligt ut så vi fortsatte. Precis när vi kommit fram och skulle ankra fick vi det första stora regnvädret i år, det vräkte ner och vi var helt genomblöta och jag frös faktiskt lite. Med sådana regn kommer också oftast  mycket vind och under tiden fick vi ankra två gånger eftersom första grannen tyckte vi kom för nära. Samtidigt så himla skönt med regn och båten blev avspolad från allt saltvatten. Vi skulle klarera ut från Guadeloupe och åkte in, men visst ja, det är söndag och allt var stängt. Vi tittade runt lite, inte särskilt intressant tyckte vi eller om det är vår sinnesstämning som spökade. Ibland är det så att vi inte orkar ta in mer nya ställen på något sätt. Vi låg iallafall kvar, Harald körde i flera omgångar till ett tappställe och hämtade vatten och vi badade och hade det ganska skönt.

Deshaises, Guadeloupe - English Harbour, Antigua, 43 distans, 8 timmar

Vinden skulle vrida mer mot nordost och vara ganska frisk så vi ville komma iväg eftersom vi hade en rakt nordlig kurs upp till Antigua. Vi åkte in på morgonen och klarerade ut, fick samtidigt benen fulla av insektsbett, men vi fick det iallafall klart. Vi fick en frisk till hård vind, emellanåt uppe i kulingstyrka och kryss upp, en nyttig påminnelse om hur det också kan vara. Vi fick in en del vatten i båten trots att vi hade luckorna i, sjön var stökig och det var allmänt besvärligt. Efter några timmar small det till och vår kryssfock gick rakt av och en trekant med halshornet hängde för sig själv. Helvetes skit, nu har vi bara ett försegel kvar och det känns inte bra. Harald såg val som dök och nu är jag inte ensam om det. Vi kom iallafall fram före mörkret och gjorde flera ankringsförsök som inte lyckades. Unicorn låg här och de pekade ut en plats där några gått och vi ankrade där och då tog det på andra försöket. Ankringsplatsen är full av båtar och det är stökigt med fallvindar och strömmar och båtarna flyttar sig hejvilt helt utan att följa varandra vilket innebär att krockrisken är stor. Håkan kom och bjöd in oss till en ankardrink och vi åkte med i deras jolle över efter att ha bärgat vår kryssfock. Där satt vi sedan och såg hur två båtar, en tysk och en fransk hade fullt krig och båda hade hela dagen vägrat att flytta sig. En båt kom plötsligt alldeles intill Unicorn och de fick flytta ifrån varandra lite, det behövs alltså mycket utrymme för varje båt och det är inte lätt. Vi åkte tillbaka till Aurora eftersom vi inte kunde se henne längre och senare ropade norrmannen Truls bredvid oss. Han kom med sin jolle och gjorde oss uppmärksamma på att vi draggade och han hjälpte oss att förtöja i en privat boj som låg en bit bort i kolmörkret. Vi var nu ordentligt trötta och kunde sova hyfsat lugnt med känslan att ligga fast. Först hade vi som vanligt kackerlackskrig som vi har varje kväll. På morgonen skulle vi släppa bojen och ankra om, både tamp och vår ankarkätting hade virat sig runt bojen så det blev bad för Harald. Vi irrade sedan omkring och för första gången hör jag Harald säga "nu skiter jag i detta", vadå? vad gör vi då? Seglar direkt hem eller? Vi bestämde oss för att gå till nästa vik istället men gjorde ett sista ankringsförsök och min själ, ankaret tog! Vi röjde upp efter gårdagens stökiga segling och sedan kändes allt bra igen. Efter några timmar vågade vi lämna Aurora och körde in för inklarering, vilket var en procedur här med en petig tjänsteman som satte bock med rödpenna, strök över och suckade. Det var också den dyraste inklarering hittills med 55 Usdollar. Vi sökte upp segelmakeriet för att visa vår kryssfock, men som vi trodde så går det inte att rädda den. De trodde att de kanske kunde ha lite begagnade segel på St Maarten så vi får hoppas på det. Här är fint, Nelsons Dockyard byggdes här mellan 1725 och 1746 och det började renoveras på 1950-talet. Det är vackra stenhus från varvstiden varav en del är segelmakeri, restaurang, små shoppar och ett muséum. Vi besökte muséet som var intressant, särskilt för Harald medan jag är mer ljummen i mitt förhållande till detta.

Just nu präglas English Harbour av att det är målgång för en stor roddtävling över Atlanten med start på La Gomera på Kanarieöarna, http://www.atlanticrowingrace09.com/. Vi tittade på dessa farkoster och förundrades över vad det är som gör att människor gör detta. Mellan ca 80 och 90 dygn tar det att ro över och det är två klasser, parrodd och solorodd. En kväll i samband med solnedgången började det tutas i horn och vi trodde först att några tyckte det var kul att uppmärksamma solnedgången tills vi såg stora facklor upp på fortet vid inloppet och snart kunde vi se en roddbåt komma in. Samtidigt kom Truls och Dooren i sin jolle och frågade om vi ville hänga med och eskortera in honom. Vi hoppade i också fick vi vara med om detta, han var säkert hellycklig och såg inte alls särskilt tagen ut. Han tände själv nödbloss och det var festligt värre. På kajen stod massor av människor och tog emot honom och det sprutades champagne. Vi åkte med Truls och Dooren till deras båt S/Y Scipionne som ligger bredvid oss och hade en trevlig kväll med drinkar och tilltugg. Två dagar senare fick vi se ytterligare en roddbåt komma i mål, denna gången var det två roddare och de kom mitt på dagen. I viken här är det bra att bada även om vattnet är lite grumligt så det är inget snorkelparadis, men det är trivsamt på alla sätt nu när vi sitter fast med ankaret. Vi promenerade över till Falmouth Bay och där låg det stora båtar, det är ganska flott och tillhåll för många väldigt rika människor med bland de största båtar vi upplevt. Harald jobbade med kortvågsradion som inte vill fungera som den ska och det är viktigt för oss att ha en fungerande radio när vi seglar hem över Atlanten. Harald mår lite till och från bra och dåligt och det märks tydligt att det blir sämre så fort det ställs krav på något, han klarar inte alls stressen som uppstår när något inte fungerar. Vi märker att det blir svårt i längden att orka med att långsegla både för Harald pga sin hälsa och för mig pga för stort ansvar. Vi får se hur allt blir när vi kommer hem. S/Y Aura kom också in här och ankrade bakom oss och vi fick en trevlig kväll tillsammans.

Nästa dag tog vi det lugnt, vilade, scrappade, läste och badade. Senare på em gick vi upp till Fort Shirley Batteri från 1787 där de har barbecue och steelband och en fantastisk utsikt. Lasse på Aura följde med och det var en ganska ansträngande klättring. Den ligger 145 m över ankarviken och det gick en vandringsled dit kantad av kaktus och annat grönt. Vi var genomsvettiga och väl uppe kunde vi njuta av utsikten och äta en god middag med kall öl. Vi gick ner igen i solnedgången och åkte in till Nelsons Dockyard där Pilar och Emma väntade på oss. Vi satt i kvällen på restaurangens uteplats, drack en öl och hade det bra innan vi åkte tillbaka till Aurora.

English Harbour - Jolly Harbour, Antigua, 13 distans, 3 timmar

Vi började trivas riktigt bra i English Harbour, men kände ändå att det var dags att dra vidare norrut. Vi hade en liten sträcka upp till nästa ankarvik på Antigua och vi seglade bara på genuan för att dra ut på tiden på havet. Det var skönt och ett turkosblått vatten, ganska grunt och med en del rev. Vi kastade ankare i en jättestor bukt eftersom det inte är tillåtet att ankra inne i hamnen. Nu ska vi åka iland och sedan planera för vidare rutt.

När vi närmade oss Portsmouth på Dominica möttes vi av en boatboy som hette Fire och det stod också på båten. När en boatboy väl har tagit emot en båt så är det honom man ska anlita. De är väldigt noga med att inte ta varandras jobb, ganska sympatiskt tycker vi och också skönt för oss att det bara är en boatboy som erbjuder tjänster. Efter att vi ankrat (vi fick göra om det några gånger) i den stora bukten pratade vi mer med honom. Vi bestämde att bli hämtade dagen därpå på fm för att bli körda till tullen som ligger tvärs över bukten. Under tiden berättade han en massa om ön och om allt de planerar. De ska bygga en ny kaj för fiskebåtar och där också seglare skall kunna få vatten, diesel odyl. Den byggs av kineser, precis som det mesta i övrigt på ön. Det finns många stora fartygsvrak som ligger på kanterna här precis framför husen och som hamnat där i olika hurricanes som drabbat ön. Nu ska dessa också tagas bort, så är iallafall planerna om det sedan händer så mycket är en annan sak. Det bor 72000 människor på ön, som är 751 kvadrat km stor, men Fire menade att av Dominicanerna så bor ca 2/3 på andra öar i Karibien mycket beroende på arbetstillfällen. Befolkningen på Dominica är bland de äldsta i världen, för inte så länge sedan dog en kvinna 128 år gammal och många är över 100 år, de flesta kvinnor. När någon fyllt 100 tar samhället över och de får allt de behöver, innan dess är det familjerna som har ansvaret. Inklareringen gick smidigt och man får både klarera in och ut på samma gång. Människorna här är mycket vänliga och pratar gärna med oss, frågar hur det är osv och det är trevligt. Mindre trevligt är dock att de har en tendens att vilja ha pengar för allt och lite till. Det kan vara svårt att värja sig från detta, men vi har varit med om det förr. Vi och många seglare har som vana att aldrig ge pengar utan att få något för det även allra så litet. På eftermiddagen kom en kille ut och ville sälja biljetter till en buffé med reggiemusik på Big Papa´s restaurang som ligger rakt innanför ankringen här. Vi tyckte det lät trevligt och rodde in framåt kvällen. Det är svårt att få tag på kött och liknande här, det ligger några konstiga påsar i frysarna och det går inte att se vad de innehåller. Därför får det ibland bli restaurangbesök nu som variation på konserverna. Från dingebryggan som är lite på trekvart går man rakt upp i sanden och där finns restaurangen, en liten del med golv och dukade bord + en bar och en stor del med bord och bänkar rakt i sanden. Vi fick sällskap av några busiga småpojkar och sedan av en drogad man som blev förtjust i Harald. Han berättade sin livs historia som var med franskt ursprung, hans mor hade lärt honom att "never rub people" och han pussade Harald på armarna. Nu skulle han hämta en påse mango till oss "as a gift" eftersom Harald var så fin och sedan skulle han stå på huvudet och visa sina konster. Han höll på att slå ihjäl sig. Påsen med mangon som han sedan kom med skulle han efter ett tag ha betalt för och till slut gav vi honom en liten summa pengar. Men, imorgon skulle vi komma för då skulle vi få brödfrukt gratis och han skulle visa hur den skulle tillagas! Jojo, vi har lärt oss nu (tror jag). Så småningom kom det några seglare också så vi fick annat sällskap, ett engelskt par och ett amerikanskt och det var trevligt. Den levande reggiemusiken var dock en aning hög och emellanåt ville dom ha respons genom att fråga om vi trivdes på deras trevliga ö och andra liknande frågor, yea yea skulle vi då skrika. Buffén var väldigt god, vi undrade länge hur det skulle gå till, men först tändes grillarna så röken låg tät och sedan dukades det upp mat på ett långbord. Det var grönsallader, fruktsallader, pastasallad, ris, bananpaj, grapefruktpaj, kyckling, tuna och olika såser, väldigt gott. Ett glas rompunch ingick också i biljetten som vi betalade 80 ecdollar för, ca 210 sv kronor för oss båda. Fulla av intryck hoppade vi i dingen, ett vågspel verkligen i den kraftiga dyningen och rodde tillbaka i natten.

Nästa dag hade vi bestämt en Indian River tur med Fire som skulle hämta oss kl åtta på morgonen. Vi stod klara men inte kom han. En annan boatboy, Andrew försökte hjälpa oss att få tag i honom och under tiden pratade vi med Lasse på Aura på WHF:en. De skulle åka med Andrew och efter flodturen skulle de få en taxi som var beställd för en rundtur på ön. Vi fick gärna hänga på där om vi ville. Andrew sa att det gick bra, men om Fire kom så måste vi hoppa över i hans båt för flodturen eftersom han inte ville ta hans jobb. I flodmynningen som skyddas av ett stort fartygsvrak skulle vi stanna och betala en biljett, en slags skatt, för att få åka in i floden. Under tiden Lasse och jag var uppe och gjorde det kom Fire, han hade någon konstig förklaring som vi inte fattade men vi fick hoppa över till honom. Det var helt ok för oss, han berättar mycket och är lätt att förstå. I floden får man inte köra med utombordsmotor utan de paddlar, stakar oss fram och tystnaden och stillheten är total. Fire visade oss fåglar och växter, det är synd bara att minnet är så kort. Han försökte lära oss kreolska namn och hur lätt var det? Kreolska, Kwéyòl är ett språk som de pratar med varandra, någon slags  fransk-carib-westafrikansk blandning och det är totalt obegripligt. De lär sig inte det i skolan utan bara genom att prata i familjerna och engelska är det officiella språket på ön. Filmerna The Pirates of Caribbean är till stor del inspelade på Dominica och de används mycket i turistutbudet. I Indian River spelades en del scener in och då fick killarna betalt för att de inte kunde paddla turister. Fire berättade att han aldrig sett så mycket mat och så lite folk , dom åt och åt hela tiden. I början på 1900-talet byggdes en bro över Indian River för varutransporter men den raserades i en hurricane och resterna låg kvar, det hade blivit så mycket vatten i floden så bron underminerades. Dominica har en fantastisk natur, 360 floder,  många vattenfall och det är grönklädda berg och dalar, högsta toppen är 1447 m och de satsar mycket på ecoturism istället för stränder och bad som de flesta andra öar här. Vi stoppade flodfärden på ett ställe och promenerade upp i skogen och där hade de gjort en liten bar för förfriskningar till turisterna. Där satte sig våra guider och flätade små djur av gräs medan vi strosade runt och tittade på frukter och blommor.

Tillbaka till flodmynningen vid Prince Rubert Bay där vi ankrat stod en taxi och väntade på oss. Vi hängde på Auras planerade tur med den på ön. De hade kommit överens om ett pris med deras boatboy Andrew och taxikillen började med att säga att han fick så dåligt betalt så om vi var nöjda med turen så skulle vi betala honom en extra summa. Vi tittade på varandra och suckade, alltid mer pengar. Men han pratade på om allt om ön, stannade ofta, sprang ut och plockade olika blommor, gräs och annat som vi fick titta på och lukta på. Han stannade vi huset där den äldsta kvinnan dog och det var en målad bild av henne på husväggen. Vi fick chans att fotografera och allt var jätteintressant, Dominica har en vit sandstrand och resten är svarta pga den vulkaniska berggrunden. Vi åkte över till Atlantkusten och det är alltid en väldig skillnad på alla öarna, Atlantsidan är mycket mer otillgänglig och tuff med havet som dånar in mot bergen. Vägarna var oftast ganska bra, men ingen bredd precis och vi har nog aldrig varit så nära en krock som vi var i en snäv kurva då vi mötte en bil på fel sida av vägen. Det är stup på ena sidan och bergvägg på den andra. "Tur man har batterihjärta" sa Harald och han brukar aldrig bli rädd. Han körde oss till deras nya flygplats som snart blir klar som en internationell flygplats och den betalas av Chaves i Venezuela. Det var dags för lunch och han körde oss till ett litet lokalt ställe och vi åt vars en roti, inbakad kyckling och potatis i curry. Nu skulle vi plötsligt bestämma vilken väg vi skulle åka tillbaka, om vi skulle åka vidare så skulle han ha mer betalt annars blev det samma väg tillbaka. Vi började bli irriterade och sa att då åker vi samma väg tillbaka. Han skulle ringa "chefen" och kolla priset sa han och började förhandla om det, men vi stod på oss. Innan hemfärden skulle vi till Kalinago Barana Autè, ett 15 kvkm stort område där ca 2000 Caribs (indianer och ursprungsbefolkning) bor och lever. De har sin särskilda kultur som de vidmakthåller med mycket odlingar, hantverk och levnadssätt. Vi fick se hur de bakar bröd av en rot, cassawacassawa på ett särskilt sätt och vi köpte ett bröd, vi tyckte inte det gott, men roligt att smaka ändå. Vi besökte först ett litet museum där vi kunde läsa om deras ursprung och sedan fick vi se uppbyggda traditionella hus där kvinnorna satt och flätade korgar odyl samt en bar där männen satt eller låg i hängmattor (vadå fördomar?) Väldigt roligt och intressant att se och höra, vi köpte några småsaker, väldigt fina men sånt som vi kanske behöver allra minst. Taxikillen var nu skitsur eftersom vi inte ville betala honom mer pengar och körde som en galning tillbaka, nu var det gas och broms och tuta som gällde och det blev inte mer guidning. Det gjorde ju inte oss mer givmilda när vi skulle betala honom om vi var nöjda och han fick 20 ec (ca 50 sv kr) av oss tillsammans och adjöss med honom. Vi vet att vi egentligen inte skulle betala honom någonting, han fick betalt av boatboysen som ordnat det hela men dom försöker hela tiden.

Vi var ganska trötta och fnissiga allihop och skrattade mycket åt det hela senare på kvällen när vi satt i Aura hos Lasse, Pilar och Emma, tog en sundowner och pratade. Nästa dag fortsatte dom norrut eftersom dom tyckte det var gungigt på ankarplatsen och kände sig nöjda. Vi tog en dag med arbete i båten. Harald skulle dra om kablarna och jorden till kortvågsradion eftersom vi inte tyckte den fungerade så bra, vi hörs dåligt. Allt sådant blir stort då kablarna inte ligger ytligt precis och taket måste monteras ner osv. Harald svettas något kopiöst och jag får torka golvet hela tiden då det blir stora pölar. Han blir grinig och okontaktbar och irritationen vibrerar på ytan hela tiden. Det gäller att hålla käften. Dessa dagar är inte så roliga men sådana dagar finns också. Håkan på Unicorn sa att någon sagt "att långsegla är att fixa båten i exotisk miljö", så sant. Vi var på Unicorn på sundowner, trevligt att träffas igen, det var på Grenada sist. Där var också ett holländskt seglande par som åkte runt för att leta tomt för att bygga hus. Här är det fortfarande billigt och kanske rätt tid att spekulera för de som har möjlighet och kunskaper för det. Det kommer också ibland killar ut och skall sälja frukt och vi hade helt slut och jag skulle förhandla. Försökte pruta på de dyra frukterna och ibland gick det, apelsinerna gick inte eftersom de var så dyra sa han, men nästa gång han kom hade han själv prutat, han hade absolut ingen koll på priserna själv. Bananerna som var väl tillslutna i en plastpåse tog jag upp och de var övermogna så dom fick han ta tillbaka, en diskussion om detta också, herregud. Potatisen var i pound och jag hade inte koll på detta, trodde att det var ca 3 kg men det var tvärtom och jag fick betala ca 20 sv kr för 4 potatisar, ett pound. Han var dock nöjd när han paddlade tillbaka på sin lilla bräda efter tredje besöket, kanske affärer imorgon igen? Nej, för helvete! det tänkte jag bara. På lördagar är det lite större marknad än andra dagar och vi rodde iland för att handla där. Marknaden påminde oss om Brasilien och det är ganska mycket som påminner här. Jag köpte en hel del frukt och grönsaker och det var så roligt att titta på allt. Mitt i all kommerse stod amerikanska medicinstuderande (det finns ett universitet här också) och gjorde hälsoundersökningar på alla öbor som ville. Efter några dagar här så är vi redan igenkända av människorna och alla frågar "how are you today?" "do you enjoy your visit?" osv och det känns trivsamt på något sätt.

Vi skulle gå till Cabrits National Park och upp till Fort Shirley och tog dingen till en brygga som liggen en bit bort för kryssningsfartyg. Dyningen går hör som sagt och det är ett vågspel att angöra land. När vi lyckats visade det sig att det var stängt så vi kom inte ut, antagligen för att det var söndag. Vi körde istället för att säga hej till det engelska paret vi träffat, Sue och Andy på S/Y Spruce och blev ombordbjudna. Det var väldigt roligt och vi satt och pratade ett bra tag och jag fick se Sue:s konst som hon gör. Söndagkväll och då är det barbecue på Big Papás restaurang, denna gång i regi av boatboysen och security där överskottet går till dom. Rescuebåten går på nätterna och och lyser bland de ankrade båtarna, det har verkligen tagit säkerheten bland båtfolket på allvar. För ett antal år sedan gick sällan seglare hit eftersom det inte var säkert men det har dom lyckats vända på, i vår pilot står det att man måste hyra en kille och se till båten om man vill lämna den för utflykter odyl, men så är det inte längre. Vi köpte biljetter ca 250 sv kr för oss båda och då är allt include, rompunch så mycket man orkar och kan dricka, massor av mat, grillad fläskkött, kyckling och fisk, ris och sallader, allt mycket gott. Nästan alla båtbesättningar var där och vi träffade många glada människor och det var mycket snack och sedan började dansen. Alla boatboysen och deras familjer är också med och det är verkligen kul. Håkan och Anna-Karin på Unicorn var först hos oss på en sundowner så vi åkte i deras jolle dit. Det var vi glada för eftersom dyningen gick hög och det var med hjärtat i halsgropen vi såg en del jollar komma inrusande nästan direkt in på restaurangen. En riktigt rolig kväll blev det med mycket dans innan vi återvände hem.

Portsmouth, Dominica - Le Bourg des Saintes, 23 distans, 6 timmar

En vilodag innan vi kunde ta oss samman och lämna Dominica. Vi hade lagt ut ett akterankare för att minska rullningarna och det satt som berget, men det fixade sig till slut. Ytterligare en underbar dag på havet, jag satt länge framme på pulpiten, njöt och tänkte att detta kommer vi att sakna en dag. Det blåste inte mycket, men vi seglade sakta, vi hade god tid på oss. Seglare som vi träffat i Portsmouth kallade upp oss och undrade om vi kunde ta bilder på varandra så nu har vi lite bilder på Aurora under segel. När det inte blåser blir det hett och nu är det också lite fuktigt, ibland är det svårt att stå ut med faktiskt, men det är ju lärorikt. När vi lagt ankare vid staden Le Bourg i den lilla ögruppen Les Saintes kunde vi kasta oss i vattnet. Les Saintes tillhör Guadeloupe som är franskt så nu är det euro och högertrafik igen som gäller. S/Y Polaris som vi fotograferade är schweizisk där tjejen är finska och de bjöd över oss på sundowner på kvällen. Svenska Aura som vi umgåtts med tidigare låg kvar här och även Spray med Anders ombord seglade hit idag. Det börjar dra ihop sig mot hemsegling och vi träffar många båtar som ska segla hem. Polaris ska segla med ARC rallyt som avgår från British Virgin Island den 6 maj. Vi har blivit lite sugna på att först gå till Bermuda som många pratar sig varma om här, det är en liten omväg men inte mycket också blir det en liten paus på vägen över Atlanten. Vi får se.

Vi låg kvar ytterligare några dagar och plötsligt hade en hel vecka gått på denna ankarplatsen i Le Marin, det är svårt att förstå var dagarna tar vägen. Vi passade på att få gjort en del, Harald höll på med en förstärkning till ankarwinchen, bytte gasolslang som inte såg bra ut och jag skötte "kontoret". Vi skulle ha iväg post som det blev lite bråttom med och när vi letat upp postkontoret högt uppe i ett litet centrum så stängde dom kl 12 just på onsdagar och endast onsdagar och vi var 45 minuter sena. Ibland blir det mycket irriterande. Vi var på Northern Light en eftermiddag tillsammans med ett par från Nya Zeeland och vi blev bjudna på en underbart god toscakaka. Roligt att komma ombord på båten som vi tittat på så mycket i deras böcker och vi hade  trevliga samtal. De är också på väg hem efter att ha varit ute i tio år den här senaste omgången, men går inte via Azorerna. Nästa gång ses vi kanske i Bohuslän.

Le Marin - St Anne på Martinique, 3 distans, 1 timme

Vi drog upp ankaret och gick den korta biten till St Anne som är en populär ankringsplats. På vägen dit passerade vi ett transportfartyg som tar hem båtar till Europa, fantastiskt att se hur båtarna kör in som i en sluss och förankras. När vi ankrat kom den svenska båten Rosalindas besättning Jan och Inger ombord och önskade oss välkomna. Ytterligare ett ansikte på de som pratar på kortvågsradion på morgonen. Vi fick två rulliga nätter, jesus vad det kan rulla från sida till sida när dyningen är hög och kommer in. Själva staden är väldigt fin och charmig med många butiker och franska priser. Ytterligare två svenska båtar kom in, Matilda med Magnus ombord och Aura med Lasse, Pilar och Emma som vi träffat förut och kommer att följa norrut. Matilda är från Lomma och hon har för bara några veckor sedan kommit över Atlanten, nu väntar han en besättning som ska segla hem henne igen åt honom. Hans grej var just att segla över Atlanten, alla har olika mål med sina resor. Aura gick efter en natt, trötta på gunget och nästa dag följde vi efter.

St Anne - Fort de France, Martinique, 22 distans, 5,5 timmar

Vi seglade för bara genuan i en SO vind, det gick inte så fort, men vi hade det kanonskönt. Vi ville dra ut på tiden till sjöss eftersom vinden svalkar och det blir inte så tryckande varmt. Vi hade bestämt oss för att gå till huvudstaden på ön, Fort de France där större delen av befolkningen bor eftersom vi tyckte det skulle vara roligt att se den. Det fick vi ångra, piloten är inte alltid så lätt att läsa och inte alltid så aktuell. Herrejesus vad det gungade, vi märkte ju det direkt, men det var senare em och vi hade inte lust att fortsätta. Aura kallade upp på whf:en, de hade gått därifrån igen och letade nu annan plats i den stora bukten. Iland var det stort ståhej med en tvåmans beachvollybolltävling och vi bestämde oss för att ta oss iland och gå och äta. Det är kaj längs med stor del av staden och där gick dyningen in och där skulle vi komma iland  med dingen. Det var inte lätt och vi fick slänga i vår blyplätt som höll ut dingen annars hade den slagits sönder mot kajen. Lördagkväll och allt var stängt och det enda vi hittade med hyfsat pris var MacDonalds! Här är inget internet heller, vi hade datorn med oss iland om kanske, men inte ens MacDonalds hade wifi som vi varit med om tidigare. Frankrike........Sedan det stora äventyret att ta sig ut till Aurora igen, det gick bra, men ombord fick vi hålla i allt, det gick inte att ställa ifrån sig något, faktiskt värre än att vara ute och segla. Harald blev sjuk och kräktes och natten blev inte rolig. Jag satt uppe i sittbrunnen en period och då snurrade Aurora dessutom runt flera varv, vi har aldrig varit med om något liknande. Kackerlackskriget kom i andra hand.

Fort de France - Anse Mitan, Martinique, 4 distans, 1,5 timme

Det var inget svårt beslut att på morgonen gå över den stora bukten till en annan ankarvik trots att dyningen lugnat sig en aning. Vi gick för motor över till ett område som tar emot många båtar från Fort de France och som är väldigt turistiskt. Vi fick lite återhämtning och en båt som låg relativt stilla och Harald körde in mig iland. Jag gick för att leta internet och tull och jag hittade båda sakerna till slut! Det är ett charmigt lite samhälle med många vackra hus och mycket butiker med stora priser. Det finns en liten marina och det var som att komma till Medelhavet, flott och sommarkänsla. Tullen var såklart stängd eftersom det var söndag, så nästa dag gick vi tillsammans dit och klarerade ut. Vi handlade lite och tillbaka på Aurora jobbade Harald resten av dagen med den nya ankarwinchen. Han försökte sätta dit vinkelväxeln för att få mer stabilitet men då fungerade inte den och den hade vi ju inte testat. Vi får nu vänta till vi kommer någonstans med samma butikkedja som vi köpte den i. Det har varit sköna bad här, ett underbart vatten och vi hade det skönt. Andra natten kom dock dyningen in här också och det blev obekvämt, men då skulle vi ändå gå tidigt på morgonen.

Anse Mitan, Martinique - Portsmouth, Dominica, 69 distans, 12,5 timmar

Jag hade satt två klockor denna gången på kvart över fyra, men sedan fick vi inte igång datorn med sjökortsprogrammet så vi blev lite försenade och kom inte iväg förrän kvart över fem. Harald försökte även få igång vår äldsta dator som också innehåller sjökortprogram, men den är bara att kassera nu. Vi måste lägga in allt i vår Vistadator nu som backup om den andra helt pajar, vilket det finns viss tendens till. Vi hade en lång dag till sjöss, härligt bortsett från att det blev motorgång en stor del av dagen, den lilla vind som fanns kom rakt framifrån och vi hade inte tid att slösegla om vi ville fram före solnedgången. Jag gillar inte att komma till nya ställe i mörker. En ny ö, Dominica som är självständig sedan 1978 efter att ha varit både engelsk och fransk koloni och den är den av öarna som är minst turistexploaterad vad vi läst och som nu satsar på ekoturism.

På morgonen blev vi hämtade av Sean, "boatboyen" i Soufriere på St Lucia och han körde oss in i sin fina målade båt med hög fart. Iland blev vi mottagna av en annan kille som skulle köra oss helt ensamma i en minibuss runt till de olika ställena. Vi åkte först till en aktiv vulkan Sulphur Springs där det luktade "skit" och det svarta mineralrika vattnet sprutade och bubblade upp. Det var förbjudet att gå in i detta område och vi fick stå utanför och titta medan en guide som tog hand om oss berättade om vulkanområdet här i Karibiska sjön. Alla har förbindelse under havet och när vulkanen på Montserrat (en ö norr om här) hade en kollaps för några veckor sedan märktes det på aktiviteten även här. Väldigt intressant att höra guiden berätta. Det bor en koloni människor i vulkanområdet som odlar och lever på möjligheterna här, vi köpte bl a en tvål som ska vara bra mot hudproblem och moskitosbett. Vår chaufför körde oss vidare till ett vattenfall där det fanns gjutna bassänger där man kunde bada, både under vattenfallet som var varmt sötvatten och andra bassänger med ännu varmare vatten från källorna. Det var helt ljuvligt att ligga i dessa bassänger och alldeles mjuka blev vi på huden och kände oss lätta och fräscha efteråt. Det var så längesedan vi låg i ett sötvattenbad och dessutom i denna täta tropiska grönska. Vi åkte vidare till en utsiktsplats, allt detta ligger i närheten av de två höga Anse de Pitons och vi kunde se ut över bukten och den lilla staden. Därefter åkte vi till den tropiska botaniska trädgården, Diamonds gardens där vi gick runt i grönskan med träd, buskar och blommor, de flesta av dessa har vi som krukväxter inomhus hemma. Jag tycker om trädgårdar och det var så rofyllt och fint. Här fanns också ett vattenfall och det svarta vulkanvattnet rann i små bäckar även här. Det har funnits kurbad här sedan många år tillbaka och bla Napoleons Josephine samt hans mannar badade här. Vi kände oss jättenöjda efter allt detta och avstod sedan från att gå mer i stan, värmen var tryckande som vanligt och vi var glada att komma tillbaka till Aurora. Medan vi väntade på Sean som skulle köra oss tillbaka så var det som vanligt försäljare som vill sälja sina varor. De säljer bla flätade korgar och hattar av palmblad som är väldigt fina och vi lyckades pruta på en korg från 20 usdollar, ca 140 sv kr till 10 ecdollar, ca 27 kronor, bra gjort va? Han var lika glad för det och tyckte, vad fan, det är ju söndag! Ankarplatsen här var enormt rullig, dyningen gick in och slog mot berget som vi låg nära vilket gjorde att vi rullade fram och tillbaka, första natten var omöjligt att sova, men andra natten blev något bättre. Vi förstod senare att swellen (dyningen) varit ovanlig hög den första natten och det ger konsekvenser, en ny erfarenhet för oss eftersom detta inte finns hemma.

Soufriere - Rodney Bay, St Lucia, 19 distans, 5 timmar

På morgonen släppte vi bojen, seglade ut och satte kurs mot det nordvästra hörnet av St Lucia. Ytterligare en underbar dag på sjön med sol, värme och en uppfriskande vind innan vi kom fram till Rodney Bay. Här får man nu inte ankra inne i marinaområdet som det står i piloten utan alla båtar får ankra ute i den stora bukten. Vi fick ankra flera gånger innan vi fick fäste och det är lite besvärligt tycker jag, dessutom lite oroande innan man kan slappna av i tron att vi sitter fast. Till kvällen hade vi den svenska båten Woy:s besättning, Lisa och Einar på sundowner. De har seglat i massor av år, en gång jordenrunt och ytterligare två gånger till Karibien med tre olika båtar. De har jobbat under tiden i olika delar av världen och har massor av erfarenheter att berätta om. Vi har kackerlackor ombord som jag skrivit om tidigare och nu har dom förökat sig rejält trots allt sprutande, kackerlackshotell och städande. Antagligen är jag inte tillräckligt noga med att gå igenom allt vi handlat, sorterat ut förpackningar och tvättat. Jag blir vansinnig på det hela, faktiskt en anledning till att jag ibland blir trött på situationen och vill hem. Pastan vi köper innehåller också djur, ibland får vi slänga dom direkt när vi kommer hem från affären men för det mesta upptäcker jag att det är djur i förpackningen när jag tar fram det, det är små svarta djur och det bildas ett vitt mjöl i förpackningen. Jag ska inte köpa ett enda jävla pasta- eller rispaket till förrän precis innan vi ska segla över Atlanten. Jag åkte till huvudstaden på ön, Castries, minibussar här också, men innan jag kom fram till staden var det fyrfilig motorväg, det är nog första gången på denna sidan Atlanten och här är det mer ordentligt med busstop, en gång blev chauffören utskälld av en annan passagerare för att han stannade och släppte av en passagerare på ett annat ställe. "It´s against the law" skrek han. I staden, som är öns huvudstad, låg det tre stora kryssningsfartyg så kommercen var enorm. Det finns en stor marketplats med massor av varor, kläder, träsniderier, väskor, smycken och allt möjligt annat samt en stor del med kryddor, frukt och grönt. Alla försöker sälja sina varor och kallar hela tiden, det är tröttsamt. Jag kunde inte tänka, köpte en skjorta till Harald som var för liten samt några beställningsskjortor, det var det hela. Jag åkte tillbaka nästa dag när jag tänkt efter, hade då sällskap av grannbåten Woy:s Lisa och kunde byta skjortan samt köpa lite till småbarnen hemma. Vi hittade också en drugstore som hade kackerlacksgift så nu är det pudrat lite varstans i båten. Vi blev måttligt förtjusta i Rodney Bay, en flott marina och massor av hotell, restauranger, nattklubbar odyl och bestämde oss för att fortsätta. Det är en av fördelarna med segling, vi kan stanna där vi trivs och gå därifrån om det inte passar oss.

Rodney Bay, St Lucia - Le Marin, Martinique, 26 distans 5,5 timmar

En ny flagga fram, denna gången en välkänd fransk flagga eftersom nästa ö är fransk. Vi hade en underbart skön dag på havet, seglade i en måttlig halvvind med fulla segel, ingen sjö och ja, vi kan inte ha det bättre. Martinique och Guadeloupe som också är fransk är de största öarna i den karibiska ökedjan och vi seglade till den södra sidan och en stad som heter Le Marin. Här är det massor av båtar, både i marinan och som ligger på svaj och här gick ankringen bra, skönt. Vi såg att den svenska kända båten Northern Light låg här en bit ifrån oss och efter ett tag kom besättningen, Rolf och Deborah i sin jolle och hälsade på oss, trevligt. Vi klarerade in i landet, ganska enkelt, man får själv fylla i pappret i en dator, men allt är på franska så det blev att gissa. Långvarig träning dock att fylla i dessa papper så vi vet ungefär vad de vill ha uppgifter på. Endast ett ställe att gå till och inga kostnader! Sedan det roligare, att kolla affärer med franska varor och maten var ju roligast, bröd, ostar och lite av varje som vi inte sett på länge. Prisnivån är ganska hög, vissa varor dyrare (kött tex) och vissa billigare än hemma, att äta på restaurang verkar jättedyrt så det får vi avstå ifrån. Här finns inget internet att ansluta till från båten så där blev vi tvungna att gå på marinarestaurangen och vi tog vars en öl, ca 60 kronor. Allt ser annorlunda ut, husen, skyltarna, bilarna kör högertrafik också det franska språket. Det finns en kyrka där klockorna klämtar emellanåt, en mysig hemkänsla på något sätt. Ön ser vacker ut med höga grönklädda berg som överallt annars. Harald har länge hållit på med våra batterier, vi måste nog köpa nya, nej, vi klarar oss nog ett tag till osv. Nu stod det klart att vi måste, vi köpte ett nytt startbatteri på Trinidad och nu måste vi ha tre nya. Vi är begränsade pga platsen så det fick bli det som avgjorde vad det blev + priset förstås. Det har blivit en del jobb med det, elanslutningarna passade inte riktigt, det blir alltid krångligare i en båt med allt. Jag städar och plockar döda kackerlackor, dom levande får Harald ta, jag har nu också gjort små degar av giftet och ställt ut. Jag har fått en hemlängtandos, kan det månne vara fullmånen som spökar? Det blir många funderingar om livet och om vad som egentligen är meningen. Vad komplicerat allt blir, jag har stort behov av att vara nära min familj och av att ha vänner att prata med och jag saknar det. Harald funderar inte så mycket som jag på dessa saker, han har mycket lättare att anpassa sig till här och nu. En kväll hade vi besättningarna på de svenska båtarna, Northern Light och Aura på sundowner och det var trevliga timmar. Det är intressant att få höra en del om Rolf och Deborahs långa seglingserfarenheter i ovanliga farvatten.

Charlestown, Canouan - Admiralty Bay, Bequia, 26 distans, 5,5 timmar

En drömsegling upp till Bequia, en sådan hoppas vi på över Atlanten, vi seglade bara på genuan och tog god tid på oss, lugnt och skönt. Det blev inte Mustique eftersom Håkan på Unicorn informerade oss på morgonens kortvågssändning om att det kostar 200 ec dollar för en boj per natt, ca 500 sv kr. Dessutom står det i piloten att man måste ligga på boj så det var ett enkelt beslut för oss. Det är inte värt den kostnaden att kunna säga att vi skymtat några av kändisarnas hus, Elton John, David Bowie m fl. Det blev Bequia istället som annars skulle blivit nästa ö och där hade vi lite problem med ankringen. Det var ganska trångt och grunt där vi tänkte oss och det lyckades inte förrän på tredje försöket. Jag var helstirrig, jag kan inte hejda mig nuförtiden och Harald blir ganska irriterad på mig eftersom jag lyckas stressa upp honom också. Jag kollar datasjökortet nere i nav medan Harald kollar verkligheten, det kolliderar! När vi väl låg på plats hoppade Harald i och snorklade på ankaret och det låg bra, lugnt och skönt. Admiralty Bay är stort med många olika ankarplatser och staden här heter Port Elizabeth. När vi kom in låg ett stort svensk segelfartyg här, Älva som är ett marint läroverk, tänk att kunna gå sin gymnasieutbildning på detta sätt. Precis innanför oss på ankringsplatsen ligger en restaurang med en egen liten brygga och vi bestämde oss för att det var dags att äta ute denna kväll. Restaurangen såg ganska enkel ut, men när vi kom dit var det en riktigt fin restaurang med specialitet lobster och priserna var såklart därefter. När vi förvissat oss om att de även serverade en kötträtt så kunde vi sätta oss. Harald fick äta den godaste biffen han ätit på länge och var lycklig, jag åt kyckling och små flodlobster, allt var fantastiskt fint och gott. Efter någon timme var det levande musik, det var två seglare, Stan och Cora på S/Y Ambler som spelar på lokala ställen där dom för tillfället är och ofta med någon lokal musiker. Det står om dom i gratistidningen Kompass så det blev en glad överraskning för oss. De spelar jazz och blues och musiken följde oss sedan tillbaka hem till Aurora.

Dagarna gick fort på denna trivsamma ö som blev självständig, tillsammans med övriga öarna i detta land, från England 1979. Vi har bara mött vänliga människor och här finns många bofasta européer och amerikaner. Det är många seglare som avslutar sin segling här, säljer båten, köper hus och blir boende på ön. Finns det något negativt att säga så är det kostnaderna, som turist får vi betala, tex på grönsaksmarknaden som vi bara besökte en gång efter att ha köpt hutlöst dyra mangofrukter. Modellbåtsbygge är stort här och det finns många duktiga sådana. Jag besökte ett ställe och ville så gärna köpa, men den minsta modellen kostar nästan 1000 sv kr så jag fick avstå. De är verkligen värda priset, så många detaljer och allt handgjort, så inget kan sägas om det. Det fanns mycket annat lockande och jag köpte en fin handmålad duk med sköldpaddor på. Den ska ni få äta på när vi kommit hem. Vi firade Valentins Day med en trevlig lunch på en av de små många restaurangerna längs med huvudgatan och stranden. Jag gick till en brittisk frisör en dag och klippte mig, 120 sv kronor och det blev jättebra.

En dag gjorde vi en utflykt på ön, ja den är inte så stor så det var fort gjort. Många promenerar runt, men vi tycker det är tröttande i värmen så vi tog en taxi. Här är taxibilarna öppna bilar med flak under tak med bänkar att sitta på och det var frestande. Härligt att åka med vinden fläktande och fin utsikt. Vi åkte tvärsöver ön till The old hegg turtle sanctuary där de föder upp sköldpaddor och släpper ut i havet vid ca 5 års ålder. Här överlever annars bara en på tretusen ägg. Här kläcks äggen och sedan växer de upp i olika bassänger för att sedan släppas ut. Just nu skulle många strax lämnas i havet vid ön Mustiquie. De har flera hundra sköldpaddor här som de utfordrar och tar hand om. De små sköldpaddorna är inte alltid så snälla mot varandra, biter varandra i halsen och de som blir skadade tas hand om i särskilda små bassänger. De hade också några vuxna sköldpaddor i egna bassänger som var skadade, en hade blivit av med ett ben i någon fiskares nät, en albinos samt några andra särlingar. Killen som jobbade där tog väl hand om oss och berättade massor om dessa intressanta djur, det var verkligen roligt. På vägen tillbaka till stan så stannade vår chaufför och visade oss små båtar som var ute på valjakt. Dom måste ju finnas här då, men vi har inte fått se några.

I Admiralty Bay finns det vatten, diesel och tvättservice från speciella små pråmar. Vi passade på att lämna in vår tvätt, det blir ändå lite trots den minimala klädseln också är det skönt att kunna byta de svettiga lakanen. Vattnet var väldigt dyrt i förhållande till en stor pråm som låg stationärt i bukten så vi bestämde oss för att gå till den och tanka vatten. Det är problem nu bland öarna med färskvatten, det har regnat alldeles för lite under säsongen och vi behövde tanka fullt. Eftersom vi skulle lämna bukten tidigt på morgonen för att hinna till St Lucia innan mörkret drog vi upp ankaret på dagen, gick dit och sedan skulle vi ankra om. Det var lättare sagt än gjort. Vi fick absolut inte ankaret att fästa och vi försökte på flera ställen runt den sidan där vi legat, irritationen vibrerade och det var nära vi tagit en boj, men va fasen då hade vi ju inte tjänat något på vattentankningen (fast det var väldigt mycket billigare, bra för andra seglare att veta). Till slut gick vi över till den andra sidan vid stränderna och fick en jättefin sista em och kväll på det vackra ankringsstället med härligt vatten att bada i och med simmande sköldpaddor. Här blåste det inte heller så mycket så det var skönt.

Admiralty Bay, Bequia - Marigot Bay, St Lucia, 62,5 distans, 11 timmar

Vår väckarklocka tycker inte att det är lönt att ringa mer, antagligen sur för att den används för lite, så vi kom inte upp så tidigt som vi tänkt. Vi fick ändå upp ankaret strax efter kl sex, satte alla segel och seglade iväg. Vi fick precis som tidigare en riktigt härlig segling med skiftande vindstyrkor, sol och varmt. Vi passerade St Vincent på västsidan och den såg riktigt fin ut, ett vackert landskap och det var ledsamt att inte kunna känna sig säker att ankra upp. Vi visste inte riktigt hur långt vi skulle hinna under dagen och vi bestämde oss till slut för att gå direkt upp till Marigot Bay där det verkade vara fint. Vid ankringen idag hade jag bestämt mig för att hålla käften och låta Harald "verklighetsnavigera" och vad hände? Vi gick på grund! Som tur var kom vi loss och andra besättningar på båtarna talade om för Harald att där var grunt (han trodde på dom) så vi gick tillbaka en bit ut och där gick ankringen bra. Efter ett skönt bad satt vi i solnedgången med vars en öl, lite goda ostar, oliver och bröd och njöt ända tills jag blev moskitosangripen. Helvetes jävla skit, här är lugnt och fint också kommer en massa skitdjur, jag var vansinnig. Jag fick ta en allergitablett, alla moskitosnät upp, sprayflaskan fram och fyr på moskitosringarna, puuhh.

Det blev ändå en god natts sömn bakom drottningskynket och på morgonen rodde vi iland för inklarering. Först customs med den sedvanliga stora och långa blanketten (vad är det för format?) som ska fyllas i och varje gång har vi glömt penna. Sedan immigration då det ska bestämmas hur lång tid vi får vara i landet (är aldrig några problem här i Karibien) och sedan hamnmyndighet där vi får betala en summa pengar som är olika i alla länderna. I Marigot Bay är det de stora charterseglarnas marina och det är fullt av format jättebåtar, det är exklusiva boutiquer som vi bara kan titta och dregla över och en ganska glassig atmosfär. Vi letar upp Olas väns restaurang men han är inte där, ska komma senare under dagen får vi veta. Det går en lång kanal in där vi och andra båtar ligger för ankare eller på boj och vi kan sitta och titta när den ena stora katamaren fullproppad med turister efter den andra kommer, en del vinkar och tjoar och då vet vi att det är svenska turister. Vi äter middag och på kvällen åker vi in till restaurangen igen för att förhoppningsvis ha bättre tur, kl är fem och det är Happy Hour, vilket innebär två drinkar eller öl för en. Istället för att spara pengar dricker vi dubbelt så mycket, ja, väntan blev lång eftersom Truls inte kom förrän vid halv åttatiden och då fick vi ett trevligt samtal med honom. Han skulle kappsegla dagen efter tidigt på morgonen så tyvärr blev det inte så mycket av det. Restaurangen, en väldigt trivsam sådan ligger alldeles vid vattnet med brygga för gästbåtar och en dingebrygga så den är välbesökt. Jag fick jaga toalett, restaurangtoaletten var stängd pga vattenbrist och så även marinatoaletten och det var kris alltså. Harald fick ro ut mig till Aurora så var lugnet återställd. Det är oerhört torrt här och det börjar ju få besvärliga konsekvenser.

Vi bestämde oss för att ligga kvar ytterligare en dag, jag scrappade lite och Harald höll på med batterierna som inte beter sig som de ska. Vid lunchtid sa plötsligt Harald "jag tror vi draggar" och visst gjorde vi det, en lite hårdare vind ett tag i den annars lugna kanalen, så släppte vårt ankare. Det är inte utan jag får kalla kårar när jag tänker på att vi varit iland så mycket och att vi strax skulle åkt iland igen för att köpa bröd. Vi tog beslutet att lämna stället, jag körde sakta ut medan Harald fick ner soltaket och sedan stuvade jag undan ombord, vi var snabbt ute på havet igen.

Marigot Bay - Soufriére på St Lucia, 8,5 distans, 2 timmar

Vi rullade ut genuan och seglade söderut igen. Vi ville gärna titta på en del sevärdheter som ligger nära staden Soufrére som en gång i tiden varit huvudstad på ön och där finns också Anse des Pitons som är två stora höga bergstoppar som sockertoppar, 750 respektive 799 m höga och de är med på Unescos världsarvslista. Hela bukten här är ett marint reservat för att skydda havet och korallerna och man får inte ankra utan måste ligga på boj. Det passade oss bra efter draggningen och eftersom vi tänker lämna båten för en dagsutflykt. En boatboy mötte oss redan en bit ut till havs och han visade oss in till en boj. Här är fint snorkelvatten med koraller och fiskar, väldigt naturvackert.

Clifton, Union Island - Tobago Cays, 6,6 distans, 1,5 timmar

Vi hann med lite internet och uppdatering inne på marinarestaurangen innan vi släppte bojen och fick upp ankaret, dubbla säkerheter här på inrådan av "boatboysen". Vi gick för motor ut mot Tobago Cays i motvind och försiktiga jag var lite stirrig bland reven. Det blev inte bättre när jag inte lyckades fånga bojen vi bestämde oss för att ligga på och medan Harald skällde klarade jag det på fjärde försöket. Det finns tillfällen då jag bestämmer mig för att sluta segla. Nåväl, när vi väl låg på plats och hade lugnat ner oss så häpnade vi över det fantastiska vattnet och omgivningen. Jag ville genast kasta mig i vattnet med snorkelutrustningen medan Harald valde att lägga sig. Jag simmade i motvind ut mot revet och det var långt. När jag väl kommit nästan ända ut, var trött och allt det svarta närmade sig blev jag rädd och vände, vad fan är det med mig? Som tur var hittade jag ett litet rev på vägen tillbaka och där var massor av helt underbara fiskar i alla storlekar så jag var nöjd ändå. Tobago Cays är en marin park sedan 1997 och innefattar nio öar varav 5 obebodda just här vi är nu. Det skyddas av Horseshoe Reef som är 4 km långt och med en massa mindre rev runtomkring. Området är skyddat med många restriktioner för vad man får göra, vilket finns i en broschyr som delas ut tillsammans med en avgift på 10 ec dollar per person och dygn, ca 27 svkr.  Senare på eftermiddagen tog vi dingen tillsammans och körde upp till en av öarna här och snorklade. Det jag ville allra mest var att snorkla med sköldpaddor eftersom jag aldrig gjort det och visst, vi kunde följa tre st vackra sköldpaddor. Jag gillar verkligen de djuren! Det enda som störde var en stor majestätisk rocka, vilka jag tycker är skrämmande. Här följer en turkosblå färgexplosion!

Nästa dag rodde Harald ut till revet och det ligger bojar att fästa dingen i med jämna mellanrum längs med revet så det var bara att lägga fast. Vi snorklade sedan bland stora koraller, massor av färgglada fiskar i olika storlekar. Det är helt fantastiskt att simma bland stora stim med stora blåa fiskar, bilden finns på näthinnan för alltid. Vi har inte testat tidigare att komma upp i vår dinge och vi tänkte det var ok att simma tillbaka med dingen om det inte gick. Vi kom upp båda två utan att dingen välte, inte särskilt graciöst men det gick. Nackdelen är att vi inte kan ha motorn då så därför blev det att ro. Harald har nu två blåsor i stjärten vid sittknölarna av allt roende i Tobago Cays. Vid ett tillfälle skrek en amerikanska till honom, "Oh, you are a man" och överkroppen liksom blåstes upp på honom. Senare på dagen efter en vilopaus snorklade vi igen bland sköldpaddorna och då hade vi fem stora sköldpaddor omkring oss. På en av öarna Petit Tabac, som vi hade utanför oss, drack Johnny Deep upp all romen i filmen Pirates of the Caribien. Efter två dagars snorklande var vi ganska nöjda och bestämde oss för att fortsätta.

Tobago Cays - Salt Whistle Bay, Mayreau, 4 distans, 2 timmar

Vi gick för motor denna korta sträcka till ön Mayreau, till Salt Whistle Bay och tog god tid på oss medan vi njöt av det turkosblå havet. Ön räknas in bland Tobago Cays öarna och omges av korallrev. Det är ganska trångt på ankarplatsen men vi kom tidigt och kunde ankra utan att komma alltför när andra båtar. Ankarplatsen är väldigt rullig med dyning som går in men det visste vi och tänkte bara stanna en natt. Vi rodde iland och promenerade omkring längs med en fin sandstrand. Här finns ett hotell med små hus, restaurang och bar inbäddade bland palmerna samt försäljning av allt möjligt till turisterna på stranden. I övrigt finns det inte mycket mera, inga matbutiker och annat. Det är mycket charterbåtar i detta området och det gör att det är mycket båtar. Här körde också killar med snabbgående båtar jättefort runt och sålde grejor. På morgonen före kl sju var det full fart i viken. Mitt i detta paradis får jag hemlängtan, jag saknar mina barn och barnbarn, att vara nära dom och kunna ge en hjälpande hand ibland, att prata med familj och vänner. Jag vet att det kommer ibland och jag funderar mycket på hur ett framtida seglarliv skall kunna bli. Vi diskuterade hur vi skulle gjort om vi inte hade varit tvungna att segla hem. Egentligen vet vi inte, vi känner oss så nöjda med dessa två år vi fått möjlighet till. Kanske hade vi seglat till Cartagena i Colombia och lagt båten där och rest hem över några månader, kanske hade vi seglat upp till USA. Ja, ingen mening att fundera egentligen, men dessa diskussioner kanske kan leda oss till något i framtiden.

Salt Whistle Bay, Mayreau - Charlestown Bay, Canouan, 7 distans, 2 timmar

Vi hade en kanonsegling fast lite kort, upp till nästa ö, Canouan där vi sänkte vårt ankare i en stor vik och genast kom en man och en hund simmande. "Captain, my harpun is broken, buy some lobster so I can buy some new things for it". Vi har blivit ganska bra på att säga nej, men nu fann vi oss inte riktigt och jag tyckte väl också att det kunde passa bra med några lobster. Han kom upp med påsen och sa att vi kunde få alla för 110 ec dollar, ca 270 sv kronor! "No, no, not so many, my husband don´t eat them." Då tog han bort så att det var 6 kvar och dom skulle han ha 80 ec dollar för och jag prutade till 60. Även det var ju alldeles för dyrt, men ok, jag tar dom då. Sedan ville han ha some wine for his body och fick 2 öl, herregud vad jobbigt det är. Nu skulle jag hitta den där fiskgrytan vi köpte för att koka lobster i, inte använd en enda gång, men jag hittade den. Nu upptäckte vi att det fanns internet här och jag fastnade där så när jag skulle koka lobstern visade de inga livstecken. Då kan du inte äta dom sa Harald, men jag kokte dom och sedan kastade jag två som verkade väldigt mjuka. Jag kan inte säga att jag njöt direkt av dom när vi sedan skulle äta middag. Nu ska vi konsekvent säga nej till all fisk och lobster!  Efter bad i den fina viken rodde vi iland, ville se ön och handla lite bröd och mat. Det fanns ingen dingebrygga, bara bryggor till resorter som det stod privaty på så vi skulle trotsa dyningen och försöka köra upp på stranden. Denna gången fick jag bada med kläderna på, det är skitsvårt att lyckas med. Killarna som fanns vid stranden hade väldigt roligt åt det hela men kom och hjälpte till och jag fick gå våt upp i byn. Här var det verkligen genuint, väldigt roligt och det spelades reggiemusik och dracks hejvilt på baren vid gatan. Vi fick handlat lite färskvaror och rodde tillbaka.

Förkylningarna tog ut sin rätt och vi var knappast iland på en och en halv vecka. Den som var bäst åkte in och handlade lite och det blev bara allra pliktskyldigast en dusch på däck när den andre klagade. Jag satt nere i båten och scrappade lite när jag orkade, Harald åkte ibland till grannbåtarna Nordic Lady och Ohana och hjälpte dom med el och sjökortsprogram. När karantänen var över blev det en hektiskt tid med mycket social samvaro. Vi hittade ett användbart begrepp, "hoppas vi kommer väl hem med båten och levern i behåll". Nåja, fullt så illa är det inte och vi hade en trevlig tid. Vi blev återigen bjudna på middag som tack för Haralds hjälp och denna gången åkte vi till Big Fish där vi åt och drack gott och hade en kul kväll. Vi hade några sundowners ombord på Aurora och som alltid spanar vi efter "the green flash" som man kan se vid klart väder precis när solen försvinner i horisonten (för övrigt även vid soluppgången, men då är inga ankrade seglare uppe). Vi hade aldrig hört talas om detta tidigare, men tydligen kan det förekomma på våra breddgrader också, www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=395. Vi har fått se den några gånger under tiden i Prickly Bay.

Peter var snäll och körde oss en dag så att vi kunde bunkra mat ordentligt innan avgång, vi åkte även till båtbutiken i stan och jag hittade äntligen nya simfötter. Vi avslutade den dagen med att vi hämtade pizza och åt dessa uppe hos Peter. Svetlana hade åkt till San Fransisco på en arbetsworkshop så han var gräsänkling. På fredagen hade vi tänkt vila oss men hängde ändå med till restaurangen närmast oss och lyssnade än en gång på steelbandet som uppträder där på fredagskvällar. Vi var ganska trötta så det blev en lugn och tidig kväll.

Lördagen hade vi bestämt med Peter att gå på universitets bar som finns nära oss precis på stranden. Vi träffades först uppe hos Peter där han bjöd på Sangria och sedan gick vi till baren och åt lite smått. Vi träffade även vänner till Peter som delade bord med oss. En rolig kväll på många sätt att lägga till minnessamlingen. Nu hade vi egentligen bestämt avgång först till lördagen och sedan till söndagen, men då var det avskedspartaj på Ohana. Dom hade bjudit sju svenska besättningar och det ville vi ju inte missa. På dagarna tog vi det väldigt lugnt och förberedde Aurora för avsegling. Söndagkvällen var väldigt rolig, Ohana, Chiquitita, Nordic Lady, Balder, Image och Charlotta bidrog till det hela. Det blev dragspelsmusik, gitarr och sång och vi dansade på akterdäck. Det hela något vanskligt eftersom Ohana rullade en del, men det gick lyckligt. Det var mycket skratt den kvällen.

Det blåste fortfarande väldigt mycket och vi hade under dagarna också underhållning av en stor kappsegling som ägde rum under flera dagar. De stora båtarna kom med full segelsättning in i "bayen", slog och seglade ut igen. Det var ibland vi tittade med hjärtat i halsgropen. En dag gjorde jag stuvad blomkål och bacon till middag. Harald var hos Ohana och jag började äta och njöt så av blomkålsstuvningen, smakade lite "hemma". Harald kom och började äta, hrrmmm hår i maten och plockade upp ett svart strå, "ja, det är inte mitt iallafall" och Harald fortsatte plocka strå. "Det är väl inte ett djur?" Jo, ett stort äckligt djur och stråna var benen. Jag blev gråtfärdig, jag städar, torkar och sprayar hela tiden. Jag konstaterade att djuret måste ha varit i blomkålen som jag kokte hel. Fy fan vad trött jag blir, det gäller att tänka på TV programmet Fear Factory där de äter alla slags djur utan att dö, men äcklet finns där. Vi sköt gärna på vår avfärd en dag till och tisdag blev den nya avseglingsdagen. Då hann vi ta emot våra franska vänner, Pascal och Laurence på Aurora och senare kunde vi säga hejdå till Peter och Svetlana eftersom hon kommit hem igen. Det blev mousserande vin och god choklad från Svetlanas flygresa. Choklad är en av sakerna jag kan längta ihjäl mig efter, det finns mycket lite här och då väldigt dyrt. Vi bestämde att inte säga hejdå utan på återseende på okänd ort och vi ska hålla kontakten med varandra.

Prickly Bay, Grenada - Tyrell Bay, Carriacou, 45 distans, 7,5 timmar

Efter många vinkningar kunde vi lämna Prickly Bay på måndag förmiddag och det var sorgligt att titta över vyn de sista gångerna. Lite ovana var vi i den friska vinden och under lite dispyt om riktningen fick vi en jävla gip och mesanseglet gick helt i sönder rakt över det hela. Lite hårda ord fälldes tills vi sansade oss, att skylla på varandra leder ingen vart. Ner med seglet också var lugnet snart där igen. Vi fick en byig, stundtals hård vind längs med Grenadas kust men det var härligt att komma ut igen och egentligen var det verkligen dags att komma vidare. Jag blev lite sjösjuk ett tag, troligen pga ytterligare en urinvägsinfektion, jag blir gärna lite illamående av det. Jag kunde snart sjunka in i min bok, just nu Min far hade en dröm av Barack Obama, läs den om ni inte redan gjort det, väldigt intressant. Harald styrde och njöt, men tyvärr fick vi starta motorn och gå de sista 10-15 distansen rakt emot vinden för att hinna fram före mörkret. Vi fick mycket vatten över oss hela tiden, men det gick bra. Vi droppade ankaret, åt middag och var glada över att ha förflyttat oss även om det inte såg lika fint ut som i Prickly Bay. Genast kom en man ut till oss och ville sälja vin och tjänster, vi tackade artigt nej och morgonen efter var han hos oss igen, nu med färsk fisk. Ok, två små firrar till mig, hur mycket kostar dom? 20 EC dollar, ca 54 sv kr, nej tack för dyrt. Hur mycket vill du ge, ja högst 10, ca 27 sv kr. Då fick jag dom för det och även det var dyrt tyckte jag, det var som vår sill ungefär, men, dom var goda att äta. Carriacou är en liten ö som tillhör Grenada och även Grenadinerna där det är den största ön av arkipelagen. Ön har ca 7000 invånare så det är inga tätbefolkade öar. I detta området, Grenadinerna är det mycket korallrev och oerhört klart vatten så vi har en fin tid framför oss nu. Vi rodde in och letade upp segelmakaren, en fransman med båt som etablerat sig här och han åtog sig reparationen och att även förstärka akterliket så att det kan hålla hem iallafall. Han lovade oss till dagen efter, kan det vara sant? undrade vi och det var det inte heller. Vi promenerade lite i den lilla byn, det är charmigt och stranden är så fin med ett underbart klart vatten.

Vi fick vänta en dag på seglet och då passade vi på att åka till den största orten här, Hillsborough. Vi hoppade på en av minibussarna som vanligt och den här kördes av en manhaftig kvinna som körde som en dåre, pratade högt, delade ut order hit och dit till alla och skrattade samtidigt. Först satt vi med en leende som snart övergick till hysteriskt fnitter. Hon hade två barn med sig i bussen, sonen i framsätet som skulle lämnas av och dotter som in- och utkastare i bussen. Sonen skällde hon på och klippte till honom med jämna mellanrum samtidigt som hon körde. Det verkade som hon kände de flesta passagerare och som vanligt kör bussen hem dom vart dom vill. En riktigt gammal kvinna kom på, lite söndrig klänning, en skitig hatt nertryckt på huvudet och en liten sliten handväska i modernt snitt, sådana som tonåringar brukar ha och käpp. Hon hjälptes på och av och betalningen tog sin tid, men ingen har bråttom här. Jag tänkte på vår färdtjänst hemma som segregerar alla människor med någon form av funktionshinder. Landet Grenada som är 3 öar, Grenada, Carriacou och Petite Martinique firar sin självständighetsdag just nu vilket jag tror det blev 1974 efter att ha varit engelskt och hela ön fylldes av flaggor och banderoller. Vi missade själva firandet men det var ändå roligt att se allt och alla människor som klädde sig i flaggans färger. Hillsborough är en charmig liten stad helt utan de turistiska souvenirshopparna och vi botaniserade i de helt vanliga butikerna där vi inte hittar särskilt mycket att ha, men kul att titta. Vi gick också på ett litet museum som skildrar de olika befolkningarna som funnits allt ifrån amerindianerna, afrikaner och européer. Sedan hade vi turen att få åka tillbaka till Tyrell Bay med samma kvinnliga chaufför. Vi åt lunch på ett litet ställe och väntade på vårt segel som vi fick på kvällen, bra lagat för ungefär 900 sv kr och nu hoppas vi att det håller hem.

Tyrell Bay - Sandy Island - Hillsborough, Carriacou - Clifton, Union Island, 13 distans, 6 timmar

Vi drog upp ankaret för att segla till ett nytt land, St Vincent och Grenadinerna. Först ankrade vi vid en liten sandö, Sandy Island för att snorkla. Vi fick inget bra fäste så vi snorklade en i taget, jag simmade in över ett rev och fick se massor av koraller och färgglada fiskar, bl a de lysande blå som jag tycker så mycket om. Jag kände mig jätteglad över snorklingen och sedan fortsatte vi in till Hillsboroug för att klarera ut ur landet Grenada. Trevliga besök på immigration och customs och vi träffade igen vår "chaufför" och fick ett litet snack med henne. Alla i detta landet har varit så oerhört vänliga, glada och trevliga, vi hoppas att någon gång kunna återvända hit. Vi nås allt emellanåt av rapporter om överfall av pirater som härjar och nu är det mycket runt Venezuelas kuster, denna gång var det en kanadensisk segelbåt som låg på Los Testigos och skulle segla ner till Isla Margarita. De gick vid 6 på morgonen och ett tiotal distans ut låg dom och väntade på dom. Inga människor har hittills rapporterats skadade men de länsar hela båten på allt och lämnar chockade människor. De låg bredvid Nordic Lady och morgonen därpå seglade dom samma väg. Det känns inte roligt och många börjar känna att Venezuela är ett mycket otryggt land att vara i närheten av. Nu ska ju inte vi alls segla där, men vi diskuterade det mycket innan vi bestämde vår segling norrut. Nu känns det skönt att inte segla där.

Vi seglade upp till Union Island och till Clifton eftersom det är där man klarerar in i det nya landet. Här ankrar man i lä av ett stort rev och när vi närmade oss kom de s k boatboysen och tre st kunde jag bestämt tacka nej till deras tjänster i form av bojar. Vi skulle ankra själv hade vi bestämt och gjorde det utan att få fäste för ankaret och då kröp vi till korset när en av boysen kom tillbaka. Vi kunde pruta på bojpriset från 50 till 40 ecdollar, ca 105 sv kr/natt och vi var sedan nöjda med att ligga på en boj för trygghetens skull och få lugn nattsömn. Senare kom en av de andra boysen och sa att det visste han ju och nu ville han ha något för att han hade sagt det. Nej, sa jag, en öl då och ja, det kunde vi bjuda på. Vi rodde iland för att klarera in och fick snart erfara att här är det en helt annan attityd bland människorna. Vi promenerade ut till den lilla flygplatsen som ligger precis bredvid här och höll på att bryta ihop hos cutoms. En stor lokal med en tjänsteman i ena ändan vid ett skrivbord med en stol för "kunden". Vi fick som vanligt ett stort papper att fylla i och jag gick med det och satte mig vid en skrivpulpet, "no no no, you can´t sit there", "oh, excuse me" och jag fick stå lutad över en låg bänk och fylla i medan han läxade upp en annan seglare som klarerade in. "listen to me, listen to me, oh, it´s the same every time". Han himlade med ögonen när vi inte hade en penna med oss i väskan och när Harald satte sig på bänken så genast, där fick han absolut inte sitta. När han inte mästrade så sjöng han högt för sig själv, en sån liten irriterande skit. Tyvärr vågade jag inte fotografera, inte ens fråga. Sedan fick vi gå in till en annan lika nonchalant kvinna för att få stämplar och betala och sedan var det immigration som till slut krystade fram "have a nice time". Vi visste att vi skulle åka på övertidsersättning för att vi klarerade ut och in på icke kontorstid och på Carriacou betalde vi 20 ecdollar och här 35, det blev ca 145 svkronor, sura pengar. Vi kunde legat kvar i Tyrell Bay men dom hade helgdag på måndagen och vi ville vidare. Det blev iallafall en skön kväll sedan med en god middag i sittbrunnen.

Vi blev snart varse att här får vi betala för det mesta. Vi tog dingen iland och då stod det en kille som ville ha 5 ecdollar, det är bara att gilla läget. Det är svårt att inte göra det eftersom här är så fint. Vi promenerade runt i Clifton som är ganska så turistiskt eftersom Tobago Cays marinpark, som är väldigt känt, ligger här utanför. Vi fick en pratstund med en trevlig kille och såklart, han var från Grenada. Han var musiker, servitör och tillverkade halsband, han hade inte tid med någon fru sa han. Vi köpte ett halsband av honom av ren välvilja också för att det var fint förstås. Lite frukt och bröd hade vi också med oss tillbaka. Snorkling igen, här är otroligt fint, tyvärr kom vi in på för grunt vatten och det var inte behagligt, men fina fiskar. På kvällen åkte vi ut med dingen till en bar som en man byggt upp ute på revet och drack en sundowner och sedan blev det en god middag i sittbrunnen på Aurora.

Dagarna går fort här i Prickly Bay, vi har fått vår nya ankarwinch på plats, men har ju ännu inte testat den. Vi fattar inte var tiden tar vägen och vi (jag) börjar verkligen vänja oss vid långseglandets lättja. Vi har fortsatt att umgås med Peter och Svetlana med lite uppehåll eftersom dom båda blev sjuka i en ordentlig förkylning. De kom till oss en dag för att äta lunch i Aurora och samtidigt se båten invändigt. Det fick ett abrupt slut eftersom Svetlana blev sjösjuk och kastade sig i vattnet och simmade in. Jag packade ihop maten också gick vi upp till dom istället och hade en trevlig em och kväll. Jag fick smaka äkta rysk kaviar och vi fick se bilder från en kryssning dom gjort i Alaska, det är vackert men fy så kallt. Att åka på kryssning verkar vara en behaglig tillvaro, kanske det är det vi ska göra? Nästa dag tog de med oss till en fin liten strand med en restaurang. Vi badade och snorklade och sedan åt vi en god lunch tillsammans med vänner till dom. Här är många fina stränder att välja på och många härliga hotell, vi kan verkligen rekommendera ön för en semesterresa, t ex kolla in (man kan gifta sig där, tips alltså till vissa)  www.spicebeachresort.com       

De svenska båtarna kom nu in i strid ström och bla våra vänner på Ohana, Uffe och Karin som har haft en jobbig tid på land i Chaguaramas på Trinidad. Anlita aldrig Power Boats där för arbeten på era båtar! Det blev en lite dramatisk kväll när de kom eftersom deras kompisbåt Nordic Lady med Lisbeth och Janne tidigt på natten hade fått en stor fisketrål i roder och propeller. Ohana hade först bogserat dom genom natten och släppte på morgonen när de kunde segla och fått rodret att fungera. På kvällen tog strömmen dom och de kunde inte hålla kursen med segel. Sylvia på Chiquitita är en driftig kvinna och kallade upp alla de svenska seglarna och berättade om situationen. Ohana, som var båten med störst motor drog upp sitt ankare igen och fick 3 nya besättningsmän däribland Harald som hjälpte till. Det hela tog nästan 3 timmar innan de båda båtarna kunde släppa sitt ankare i viken och allt hade gått bra. Nordic Lady fick anlita dykhjälp dagen efter för att få bort resterna av trålen som satt hårt runt propellern. Så småningom var vi som mest 12 svenska båtar i viken här, några kom och gick bla Unicorn med Håkan och Anna-Karin som vi vinkade av. Det blir många trevliga kvällar i sittbrunnar med en sundowner och diskussioner om seglandets vedermödor och glädje. En morgon följde jag med Charlottas och Images besättningar på en långpromenad. De går i stort sett varje morgon och det var roligt att ha sällskap annars går jag aldrig själv och Harald är inte så pigg på det. Här är massor av otroligt vackra villor och trädgårdarna är fina med blommor och fruktträd. Det är en fröjd att bara titta på detta.

Jag fick inspiration och föreslog Harald en tur upp till Grand Etang Forest Reserve som är nationalpark med skyddad skog. Där finns flera vattenfall i omgivningen, mycket speciell växtlighet i regnskogen och djur bla apor. Vi tog bussen dit och när vi satt oss kom busschauffören och tog i hand och presenterade sig. Han frågade vad vi tänkte göra och han sa att det var långt att gå till vattenfallen och han undrade också om vi skulle gå själva utan guide. Jo, det skulle vi och hoppade av, efter en färd uppåt mot mitten av ön, vid informationscentret. Nu i efterhand skulle vi inte gjort som vi gjorde, vi kollar alltid upp saker efter istället för före, idiotiskt. Vi gick först upp till en stor utkiksplats men det var inte särskilt ansträngande så vi gick in på en led Shoreline Trail som gick runt en kratersjö, Grand Etang Lake. Då var det inte så mycket val utan bara att fortsätta runt hela sjön och det var lerigt och svårtillgängligt bitvis. Bambun slog och väsnades, fåglar sjöng och skrek, men inga apor såg vi. Vi var hela tiden tvungna att se var vi satte fötterna och stannade vi blev vi överfallna av moskitos. Jag var arg över mitt påhitt och jagade på, emellanåt fick jag skrika på Harald för att höra att han var med och när vi kom ut kunde vi inte hålla oss för skratt. Harald hade lera upp till knäna, sår på båda armarna, skjortan blodig och lera i ansiktet och jag var lerig på fötterna. När vi kom till centret tog en tjej tag i oss och ledde oss till en vattenkran och gav oss en trasa att tvätta oss rena med. Jag tror inte att detta är vår grej riktigt, men nu har vi iallafall testat regnskogen. Vi tog bussen tillbaka till St George´s och där gick vi till marknaden. Det var två stora kryssningsfartyg i stan och då är det full handel, tyvärr med ganska höga priser, men vi köpte lite kryddor och frukt. Vi var rejält trötta när vi kom tillbaka och det kändes i kroppen i flera dagar.

Vi badar från båten varje dag och ofta ligger vi en stund på vår badmadrass, njuter av tillvaron och jag simmar ofta bort till någon båt och pratar en stund. Här är ett väldigt behagligt klimat, inte alls så tryckande varmt som i Brasilien eller på Trinidad. Det blåser oftast en bris som svalkar en aning och vi blir aldrig sådär obehagligt svettiga. Moskiterna är dock ett helvete för mig, hur noga jag än är så blir jag biten. När jag ligger i min koj blir jag plötsligt biten, det börjar klia och det blir en stickande sveda. Häromnatten blev jag vansinnig, for upp, fick tag i sprayflaskan och sprutade rätt in, Harald började skrika och nu påstår han att han har ont i halsen av det! Ja, det var ju inte snällt, men jag tänkte mig inte för. Moskitos och kackerlackor det gör livet surt! Harald hjälpte Uffe på Ohana med hans autopilot som inte fungerade när de gick hit från Trinidad, det mesta som de servat på Power Boats fungerar inte som det ska. De lyckades hitta felet och få igång den också blev vi bjudna på middag igen! Vi åkte in till närmaste bar och restaurang här och även Janne och Lisbeth på Nordic Lady var med. Vi åt världens godaste pizzor, sådana där tunna bottnar, mmmm. Vi hade också turen att ett steelband spelade och det var första gången vi fick uppleva det. Fredagkväll och ett vanligt band tog över senare, vi satt lite nära bandet och det var väl inte vår favoritmusik precis så vi beslöt oss för att avsluta när vi dansat ett tag. Vi förflyttade oss till Aurora där vi avslutade kvällen, men innan dess fick vi försöka få ut vår dinge som fastnat under bryggan bland stenarna. Kolmörkt och Harald fick hoppa i vattnet, men han kunde stå på stenarna, ja, det händer alltid något.

Lördagen var det bestämt att samlas på en liten strand som vi har alldeles för om oss där det finns en stor grill. Klockan fyra på em kom jolle efter jolle och vi blev 10 svenska och 3 danska besättningar. Mycket prat och alla fick chansen att hälsa på alla, höra planer osv. Vi har träffat en del båtar nu som också ska segla hem och det känns bra. En trevlig kväll som avslutades efter att det blivit kolmörkt och lite svårt att hitta grejor odyl, men vi kom säkert hem.

Jag fick jätteont i bröstet dagen efter med intensiva smärtor som kom och gick. Nästa dag var jag öm i bröstet när jag andades och vi blev oroliga. Det ska mycket till för att uppsöka läkare utomlands, men vi vågade inget annat. Med hjälp av Peter fick vi tid på Campus (universitetet) och vi blev väldigt bra omhändertagna och de undersökte mig noggrant. Det kostade ca 150 sv kronor. Läkaren och sjuksköterskan tog sig tid, när vi skulle vänta på ett blodprov frågade vi om vi skulle gå ut, nej det behövde vi inte och han plockade lite med olika saker samtidigt som vi pratade om hans land och vårt land. Vi fick hans visitkort och får ringa honom när vi vill. Ingen hjärtinfarkt iallafall och vi gick lättade och glada därifrån. Många undrar vad vi gör hela dagarna och jag tänkte försöka beskriva hur en dag kan se ut (onsdag 13/1). Jag vaknar alltid tidigt, runt kl 6 och går upp och gör frukost, börjar med yoghurt och musli och startar datorn. Sedan skriver jag loggbok, ev hemsida, redigerar bilder och lägger Spindelharpan (svåra versionen). Kl 07.30 börjar kortvågsradion, först nätet 14325 Mhz hemifrån och därefter det skandinaviska nätet i Karibien 8182 Mhzoch 4423 Mhz. Jag lyssnar och pratar ibland och under tiden vaknar Harald och kommer upp. Då blir det kaffe och mackor. Sedan är det arbete och denna dag höll Harald på med att ändra jordningen till kortvågsradion, allt sådant för med sig mycket jobb, taket får plockas ner osv och det blir jävligt skitigt. Under tiden tog jag fram skrivaren och skrev ut dokument (till loggbok) samt bilder till loggbok och scrap. Jag behövde göra iordning i förpiken som har en tendes att bli rörig med allt som stoppas dit och gjorde lite omflyttningar av konserver o dyl. Plötsligt är klockan mycket och kanske vi ska äta något? Det blev en knäckebrödmacka och en grapefrukt idag. Harald vilade en stund medan jag städade upp efter arbetet. Vi behövde vatten så ut med alla vattendunkar och ner i dingen tillsammans med två stora tvättpåsar. Jag har inte tvättat sedan Trinidad och det är svårt utan att ligga i marina så vi bestämde oss för att lämna tvätten här vilket är väldigt billigt. Vi åkte in med allt detta, tankade vatten i dunkarna, lämnade tvätten och handlade lite på minimarketen, bl a en ny internetvecka. Innan vi åkte kom grannen och bjöd in oss till en sundowner senare på em. Tillbaka på Aurora vilade Harald medan jag började med middagen, idag kycklingfilé med paprika och creme fraiche och till det en ny bekantskap, en lokal Christifine (eller något sådant). Det är en stor grön taggig grönsak som kan ersätta potatis, jag skalade, skivade och saltade den innan jag stekte den. Smakar något mellan potatis, morot, aubergine, jag tyckte det var gott, Harald är mer svårflörtad. Innan vi åt badade vi med efterföljande dusch på däck. Emellanåt under dagen är det så skype och chatt kontakter på datorn. Kl halv fem satte vi oss i dingen och körde över till grannen, Lasse och Inger på S/Y Charlotta. Där serverades sundowner (kan vara vin, rom&cola, öl, gin&tonic eller vad båten har) samt ost, kex, en stark syltblandning, jordnötter och något gott som vi smakade för första gången, stora brödsmulor med smak av senap och lök, som chips, jättegott. Trevligt med mycket prat om allt möjligt i livet. Vi rodde tillbaka strax efter kl 8 och sedan tog vi vårt vanliga kvällsspel, först en vänd8 sedan "sexspelet", ett slags tärningsspel typ yatzi. Vi kojar oftast tidigt på kvällarna allt ifrån 8 till 9 och denna kväll blev det lite senare. Så kan en dag passera snabbt, allt som man inte räknar hemma tar tid här och det är väl därför det är svårt att förstå hur vi får dagarna att gå. Här är det "överlevnadsgrejor" och socialt umgänge och vi tycker det är väldigt skönt. "Sjukorna" fortsatte frodas ombord på Aurora, Harald blev kanonförkyld, antagligen samma som Peter och Svetlana tampats med i flera veckor. Jag fick ont i mitt öra igen, jag får upprepade inflammationer i hö öra fast jag försökt vara ordentlig och använt öronproppar i badet. Som grädde på moset fick jag en urinvägsinfektion. Jag har medicin i båten, men den har börjat bete sig konstigt, många av de vita pillren har blivit bruna och avger en brun vätska och luktar för jävligt. Jag tar de som fortfarande är vita och det verkar fungera. Vi vilade oss mycket för att orka med en kvällsutflykt som vi anmält oss till tillsammans med Ohana och Nordic Lady. Den gick till en fiskestad här på västkusten, Gouyave och vi blev hämtade halv sex vid Big Fish. Vi åkte tillsammans med ett gäng norrmän på en vacker kustväg. Varje fredagkväll har dom Fishfriday då invånarna ställer ut matstånd på gatorna med massor av olika fiskrätter. Det lagas, grillas, friteras och det är full aktivitet. Det var jättesvårt att välja en fiskrätt, mycket såg så himla gott ut. Harald hade lite lättare att välja, det fanns i stort sett ingenting utan fisk, han fick tag på några bakade potatisar som han tyckte var jättegoda så han var nöjd ändå. Jag bestämde mig för grillad lobster som jag längtat efter och sedan fick jag smaka småfisk som var friterade, också väldigt goda. Några stånd mellan alla fiskstånd var barer, där såldes all slags dricka och det blandades hejvilt allt möjligt, intressant att se, ja smaka också såklart. Det var mer rom än cola i glasen, coca colan är väl dyrare, en tjej bad om en stark och hon fick rom och kanske tre droppar läsk till samma pris. Mitt i allt satt ett gäng män och spelade och en dansade, det blev en härlig stämning och vi hängde i baren bredvid och gungade med i musiken. Klockan nio gick bussen tillbaka så det blev inte så lång tid, färden tog ca en timme, men vi var helnöjda. När vi kom tillbaka till jollarna så var vår försvunnen, vi hittade den igen under en brygga fastklämd och det blev lite jobb att få ut den. Vi har ju en plastdinge och den är ganska ensam bland alla gummijollar som är mer skrymmande och höga. Å andra sidan säger Harald att vi får behålla den, ingen vill stjäla en sådan och då får vi ju vara glada. Hjärtat hinner dock skutta till några gånger när vi inte ser den. Vi körde tillbaka i svarta natten, det är en ca kvarts dingefärd ut till Aurora och vi var jättenöjda hemma. Sedan följde en natt med moskitoskrig, jag är så trött på dom jävlarna, jag svettades under ett lakan och vad händer då? Dom biter mig i ansiktet och ner på halsen så långt dom räcker. Dagen efter sydde jag ett stort moskitosnät som nu hänger utanför min koj, det skulle jag gjort för länge sedan, jag sov som en gris under natten och kom inte upp förrän kl halv åtta. Morgonens kortvågsprat handlade om orolig ankarplats här med mycket gung, vi har inte känt ett dugg.

På juldagen kom ett par med en hund simmande bredvid vår båt och vi hörde att dom pratade svenska. Harald pratade med dom medan jag var upptagen på skype och dom bjöd hem oss till emfika. Juldagen var ju rätt tung efter kvällens firande så vi orkade inte utan slappade mest mellan arbetet med ankarwinchen. På annandagen blev vi bjudna till Kaiso och Anna och Christer och hade en trevlig kväll där. Vi tycker att vi har världens bästa ankarplats här och det vete gudarna när vi kommer härifrån. Vi har det så bra och njuter varje minut. På söndagen rodde vi in till stranden här och promenerade upp till huset och svenskarna. De var hemma och vi kände oss verkligen välkomna till Peter och Svetlana som båda jobbar på St Georges university, www.sgu.edu, som vi kan se här rakt över viken. De bor här sedan 2001, men är hemma i Sverige ibland och Svetlana, som har ryskt ursprung, i Ryssland. Dom hyr ett jättestort hus häruppe med utsikt över hela Prickley Bay, havet utanför och även över Atlanten på andra sidan. Vi hade en jätterolig em, dom bjöd på drinkar och fisksoppa och vi hade mycket att prata om och diskutera. Vi fortsatte med arbetet med ankarwinchen, det är inte lätt utan landström och tar sin tid. Jag har kommit igång och scrappar och har inte någon ankarnoja.

Jag gick premiärsnorkla med min nya snorkelutrustning, det har inte blivit så mycket med det innan. Här är inte så bra sikt, men vi simmade ut till ett litet rev och fick se lite fina färggranna revfiskar. Det finns även mycket sjöborrar och det är lite obehagligt när det blir grunt. Vi mejlade med Peter och han undrade om vi ville se universitetsområdet och vi blev jätteglada såklart. Vi rodde in till stranden och dom hämtade oss med bil, Svetlana skulle passa på att jobba, hon är professor i mikrobiologi och undervisar där och under tiden guidade Peter oss runt. Universitetet har 5000 studenter som ska bli läkare, veterinärer, sjuksköterskor med all forskning som hör därtill och området är så fint och helt enormt. Det är studenter från hela världen, mycket amerikanska men även europeiska. Vi fick se det mesta och vi var inne och såg olika studierum, labbar, ja massor. Peter är säkerhetschef för det hela och han berättade mycket. Det är ett helt samhälle som sköter allt, precis allt som krävs för att det ska fungera. Därefter fick vi ytterligare sightseeing i närområdet och tittade tom på ett hus som var till salu. Ja, nu ska inte vi flytta hit, inte nu iallafall, utan det är våra guider som är intresserade. Överallt här är det frodig växtlighet, enorma bouganvillor i olika färger och även andra blommor, jättefint. Lite fruktpallning fick Harald också i uppdrag att utföra och Svetlana hjälpte till medan vi andra satt i bilen och fnissade. Vi fick smaka goda frukter, carambola, den där stjärnfrukten som vi hemma mest kan ha till dekoration är väldigt god här, söt och saftig, samt guana. Vi fortsatte hem till dom och såg solnedgången från deras takterass med vars en sundowner. Lyckliga över allt vi får vara med om gick vi ner till vår jolle, humöret sjönk en liten aning när vår utombordsmotor låg i vattnet. Det var lågvatten och motorn hade stått och slagit i så den hade fallit av, lite slarv från vår sida så vi kunde bara bita ihop. Nu har Harald fått mer jobb.

Vi blev bjudna till deras nyårsfest och nästa dag körde dom fram igen och hämtade oss för att handla. Vi blir riktigt bortskämda, herregud så bra vi har det! Denna kväll bjöd vi Sylvia och Arne på S/Y Chiquitita på middag som ett litet tack för den fina julaftonen vi fick och för en trevlig pratstund. De har en enorm erfarenhet efter att ha seglat här i många år och med en hemsegling emellan. Så det går! När vi satt där kom ett av våra "skaldjur" och jag frågade vad det var. Kackerlackor!!!! Så nu vet vi vad vi har och jag hatar dom. På natten drömde jag om kackerlackor och om moskitos och hade svårt att sova. Jag flyttade in i akterkojen till Harald, på nätterna kan det ibland vara lite svalare nu. Vaknade igen av att något kröp på ryggen på mig och jag började vifta hysteriskt. På morgonen låg det mycket riktigt en död kackerlacka nedanför kojen. Egentligen är det ingenting mot alla moskitosbett, men dom är jävligt otrevliga. Nu sprejas det och nya "hotell" (våra sista) är utlagda. Nyårsafton lämnade vi Aurora redan vid två på em för att promenera upp till huset där Peter och Svetlana bor, vi skulle hjälpa till, men det mesta var klart så det blev samvaro istället. Vi hade våra datorer med oss för att få uppkoppling och Harald skulle försöka få över ett spel som han vill ha. Jag fick dock lära mig hur man lätt gör råsaft av alla frukter, visserligen med hjälp av mixer, men jag kan nog använda elvispen också. Vid femtiden började de andra gästerna anlända och vi satt ute och åt med fri utsikt över Prickley Bay. Vi hade massor av god maträtter, först snacks i alla former med många olika dipsåser samt olika smårätter, sedan moussaka, olika sallader och sedan ostar med tillbehör. Kaffe och chokladkakor som dessert. Peter och Svetlana hade bjudit olika människor och flera av dessa var för dom ganska okända så dom visste inte riktigt hur det skulle bli. Det blev kanontrevligt, en del från universitetet där dom jobbar, några som dom träffat någonstans, däribland några seglare och det blev många roliga och intressanta samtal. Det var olika nationaliteter, USA, Frankrike, Sverige, Sydafrika och det blev mest engelska under kvällen. Vi flyttade mellan de olika altanerna, hit och dit och vi dansade, de hade utrymt golvet i det stora rummet och när det var dags för det sprudlande vinet flyttade vi oss upp till takterassen. Där hade vi fri utsikt över ön och alla raketer som sköts upp. En fantastisk nyårsnatt som vi sent skall glömma. Dansen fortsatte och vi och två seglare till lullade hem som sista gäster vid tre. Vi lovade komma och hjälpa till med uppröjningen på nyårsdagen, men det var redan klart när vi kom så det blev sedan vila resten av dagen.

Ett nytt år ligger framför oss och tankarna går till hur detta år skall gestalta sig för oss och våra nära och kära. Naturligtvis kan vi ju bara önska oss ett bra år, men ibland vet vi ju lite i stort hur det konkret skall bli. För oss är första halva året segling och en, förhoppningsvis skön och händelserik tid. För mig är det också oro över hur hemseglingen skall gå, vi hör om pirater, ankardraggning upp på rev, områden på haven där båtar försvinner oförklarligt (magnetfält) och det är bara att hoppas att vi ska komma hem med en oskadd båt (vilket är troligast). Väl hemma hoppas jag på ett roligt jobb, kanske inte heltid, men lite då och då och för Haralds del hoppas vi att han ska klara av att genomgå Arbetsförmedlingens nya "jobbpaket" och kanske hitta något som fungerar. Framförallt hoppas vi att han ska få vara någorlunda frisk och så även jag förstås. Det är det allra viktigaste oavsett var vi är någonstans. Vi ser nu också fram emot att komma hem och få vara nära alla hemma och sedan får de kommande åren utvisa vad vi gör.

Året som gått har varit ett äventyrets år för oss. Vi startade den 5 januari med att segla till Cap Verdeöarna och fortsatte över Atlanten till Brasilien. Det har vi aldrig ångrat en sekund, vilka upplevelser vi haft där och även om vi inte gillat allt så är det också en del i seglandet. Vi har träffat så många underbara människor och fått en helt annan kultur att känna på. Den gör både att vi uppskattar vår egen och att vi kan se saker som inte är bra hemma. Sommaren hemma var underbar på många sätt, vår kultur och vårt klimat, jag fick känna på roliga jobb, men framförallt att träffa alla igen. Vi skulle önska att vi kunde segla halva året och vara hemma halva för att kunna vara en någotsånär aktiv och närvarande mormor/farmor och morfar/farfar. När vi kom tillbaka till Brasilien kände vi att vi var färdiga med det och valde att segla direkt upp till Karibien. Vi fick en bra erfarenhet av en 20-dygnssegling bara vi två och under den sista månaden av året har vi redan haft en oförglömlig tid här, Tobago, Trinidad och nu Grenada som är så fint. Aurora har uppfört sig väl, visst skulle vi kunnat utrusta henne bättre och mycket sliter hårt under segling i detta klimat, men det har fungerat och hon är trygg att segla. Vi känner oss väldigt lyckliga över att vi ändå har lyckats komma iväg, det som har varit vår dröm under så många år även om det inte blir en världsomsegling.  Det har blivit mycket oro över Haralds hälsa och vår ekonomi, men det är värt allt. Vi har klarat påfrestningarna som det för med sig och vi älskar fortfarande varandra. Vad mer kan man egentligen begära?