Vi tog en promenad ner till Aurora för att titta till henne och få lite inspiration att sätta igång med en massa arbete. Det var ett underbart nyårsväder och vi önskar oss och alla läsare ett gott och händelserikt 2008.

Vi avslutade inte vistelsen i Gilleleje här på sidan, men Harald kom hem med Aurora efter att ha fått vänta någon dag eftersom kranen gick sönder. Vi är iallafall jättenöjda med arbetet som gjordes och nu känner vi oss trygga med att veta att propellern är som den ska och att det inte läcker in vatten.

Köpenhamn den 20 mars 2008

Helsingborg-Köpenhamn, 23,5 M, 5 timmar

Vi har släppt förtöjningarna!!!!! Innan dess flyttade vi ner i Aurora dagen före efter att ha haft en hektisk tid med allt som skulle hinnas med och många farväl. Vi körde genom ett snötäckt Helsingborg och sa till varandra att det här kommer vi att minnas många gånger. Tack alla snälla för uppmuntran, presenter och välgångsönskningar. Vi har uppskattat allt ska ni veta. När vi kom ner till Aurora hade vi redan första båtproblemet då ett eluttag för värmefläkten brunnit, det kunde slutat hur som helst. Det tog Harald några timmar att få igång värmen och vår elpatron igen. En massa stuvande återstod också så vi väntade att gå till nästa dag. Klockan 10.30 släppte vi förtöjningarna och en liten skara människor kom och vinkade av oss. Det var vemod blandad med stor glädje över att äntligen vara på väg. Vi hade en N vind 8-10 m, 2,5 grader varmt och så småningom lite sol. Det kändes som en bra start och vi firade med en Gammeldansk. Ett tag trodde vi att vi redan passerade Möns Klint, men Danmark var ju snötäckt. Trots gammeldansken var vi ganska genomfrusna när vi kom till Köpenhamn och där tog Ingemar och Elisabeth på S/Y Chantalle emot oss med kaffe och whisky. Vi firade att vi startat vår segling tillsammans innan vi drog oss ner till Aurora igen. 

Då började datastrulet! Jag skulle skriva på hemsidan och det gick inte, våra mejl hade vi redan problem med i nya datorn. Vi tar tåget hem och hämtar vår gamla stationära dator så att vi vet hur saker fungerar, fan, vad irriterande det är! Vi höll på hela kvällen och fick koja till slut utan att ha löst problemet. Kallt som sjutton på natten och vid fyratiden vaknade jag av att någon hoppade ombord på båten, det var tyst och jag trodde kanske jag inbillat mig tills vi hörde stegen igen. Harald for upp och satte på belysningen på masterna och då fick dom bråttom i land, två killar som troligen tänkte sno vår flagga! Det var svårt att få ro igen. På morgonen satte vi oss med datorn igen och då lyckades vi lösa problemet med hemsidan. Därefter fungerade inte Adobe photoshop, ggrrrrrrr........ Efter ett antal timmar ska vi nu gå upp i stan och leta internetuppkoppling för att vara säkra på att allt fungerar. Detta inlägg blir alltså en test!!! 

Köpenhamn-Klintholm, 52,5 M, 10 timmar

Vi låg ytterligare 3 dagar i Köpenhamn för att vänta ut bättre väder. Vi fick en NO kuling och det var inte käckt där vi låg i den stora hamnbassängen, sjön gick hög in och flera av våra förtöjningar brast under natten. Upp i pyjamas i kuling och snö och sedan svårt att få ordentlig värme nere i båten. Jag kan väl erkänna att tanken, att det var något för tidigt att ge sig av, har slagit mig. Vi fick så småningom igång vår reflexkamin och den ger god värme, fast sedan är jag något snål och vill undvika att behöva tanka diesel. Bortsett från detta är vi lyckliga över att vara på väg, njuter av promenaderna i Köpenhamn och insuper den redan annorlunda atmosfären. Vi besökte cafét med internetuppkoppling varje dag, egentligen mest för att få ordning på alla våra program, men också för att få glädjas över "hemma"kontakter och alla roliga kommentarer på bloggen, mail odyl. Det är skönt att få vänjas långsamt med saknaden av nära och kära. Det är också lite problematiskt med dusch, jaja, vi skulle ju spara på hamnavgifterna så vi får väl lukta då. Jag gick upp till hotellet ovanför vår hamnplats och frågade om vi kunde få köpa en dusch, men nej det gick inte. Där stod jag i min "skit" bland tjusiga människor med Björn Borg- och Stenströmsväskor och undrade över livet som jag valt....... Vi umgås med våra seglarkamrater på S/Y Chantalle och vi har kul tillsammans, det känns bra att ha sällskap. Söndagen skulle innebära ett litet avbrott i den besvärliga vädersituationen så vi kastade loss vid åttatiden på morgonen. Förtöjningarna var hårdfrusna, men med lite arbete lyckades vi komma loss. Det var sol och en NV svag vind och när den ökade under dagen så vred den samtidigt mot SV så det blev motorgång hela dagen. Vi hade en bra dag, vi hade reflexkaminen på, den "puffade" ett antal ggr med rök och illalukt, men det fick vi ta. Vi kunde skiftas om att sitta ute en timme i taget och det fungerade kanonbra. När vi kom i hamn var hela däcket och mantågen isbelagda, vi kunde lägga till med Ingemars hjälp och sedan blev vi bjudna på middag direkt i Chantalle, vilken lyx! Vi var jättenöjda med att ha förflyttat oss ytterligare en bit mot värmen!

Klintholm-Gedser, 34 M, 5,5 timmar

En dag i Klintholm i skitväder, kuling och snö, vi som gått och väntat i en mild vinter med nästan 10 grader varmt också kommer vintern nu! Vi njuter ändå av att bara vara i båten och har det alls inte dumt. Denna dags bästa var dock duschen, tänk att det fanns trots öde hamn. När vi kastade loss nästa dag sken solen, men SV vind så det blev ytterligare en dag med motorgång. Efter någon timme började det snöa och snön lades som ett tjockt sjok över däck och doghouse så det blev svårt att se. Det kan bara bli bättre! I Gedser sken solen och vi fick en skön stund i sittbrunnen efter tilläggning och det känns ändå som att våren är på väg.

Vi var förberedda på segling nästa dag, prognosen var bra, men vad hände? Vi vaknade på morgonen av kraftig vind och stora issjok som dånade med skrällar ner på däck. Kulingvarning och det skulle inte mojna förrän senare på em, så det blev att se Gedser. Efter en förmiddagsfika i Chantalle packade vi ner datorn och tittade in på Gedser hotell för att förhöra oss om internet . Vi möttes av en grådaskig herre som troligen haft sina bästa dagar på 60-talet, lukten på hotellet var vidrig, inpyrd gammal cigarrettdoft och tvivelaktiga tidningar på bordet. "Nej, det finns bara en butik här, inget mer" sa han och jag är inte ens säker på att han visste vad internet var. På vägen hem gjorde en äcklig, ruggig stor byracka allt för att skrämma livet av oss och vi packade ner oss i båten igen.

Gedser - Heiligenhafen, 40 M, 8 timmar

Äntligen en underbar dag med sol och svaga vindar och då känns inte kylan så jobbig. Efter några timmars motorgång kunde vi sätta segel och segla i en SO vind. Herregud vad vi njöt, kändes nästan som en sommardag trots massor av kläder. Vi åt middag tillsammans i sittbrunnen under seglingen, ostgratinerade köttfärsfyllda pannkakor, mmmm. Att sedan komma till Heiligenhafen är som att ha förflyttat sig långt, är helt annorlunda än hemma. När vi kom dit hade som vanligt S/Y Chantalle kommit först och tog emot oss.

Heiligenhafen-Kiel, 38 M, 7,5 timmar

Vi låg 4 nätter i Heligenhafen och det var jättefint och bra. Vi fick en massa gjort, bunkrade på Calles, tvättade båten och alla fendrar, fick upp vindskydden och gick en vända varje dag till Bierkarussellen som hade internet. Heiligenhafen är en trivsam stad och det var nästan lite svårt att lämna den. På fredagskvällen gick vi på restaurang för att fira att vi äntligen är på väg och sedan kanske Harald kan sluta med att läsa högt om alla wienerschnitzelrätter som står på plakaterna utanför restaurangerna. Det blev en trevlig kväll som slutade på en annan krog där Ingemar och Elisabeth satt. Dom hade hyrt en bil eftersom de behövde inhandla nytt vindinstrument och dagen efter körde vi tillsammans till Calles gränshandel. Den blev fullpackad och det blev många vändor på den långa, långa bryggan. Vi följde med dom till Oldenburg för att lämna bilen och fick se lite landsbygd och staden där. Nu är det iallafall färdigbunkrat och nu skall vi bara hitta allt när vi ska ha det och det är inte lätt. Matvaror har vi stuvat i ett utrymme i förpiken och först måste vi tömma ut allt där för att komma ner. Det är ett stort utrymme och sedan ska just det vi ska ha hittas, det går liksom inte att ordna utan allt ligger i en enda röra. Ja, tid har vi ju så det är bara att bita ihop. Harald gick minst en halv mil en dag för att leta efter vår kulfender som vi blivit av med, det visade sig att grannarna tagit hand om den och nu tror han att det var en komplott för att få ut honom på promenad! Jag tror inte att det fungerar fler gånger.

Vi lämnade ändå hamnen till slut och det blev en bra segling som började i bleke och slutade med en S vind ca 10-12 m. Det var en härlig tur bortsett från att vår panna "puffade" hela tiden så vi var tvungna att stänga den. Hela salongen var fullständigt rökfylld, ögonen sved och det gick knappast att andas, hur nyttigt är det egentligen? Vi trodde att vi ordnat så att vi skulle slippa det, men nu seglade vi på samma sida som skorstenen och det går tydligen inte ändå. Vi lade till bortåt kvällen i Dustenbrook marina i Kiel och det är inga båtar, konstigt eller?

Kiel-Rendsburg, 25 M, 5,5 timmar

Vi hade en underbar dag i Kiel, solen sken, det var vårvarmt och vi hade trådlöst internet. Kiel är en fin stad med en fantastisk kajpromenad, där ligger Helsingborg i lä! Nu fick Harald också sin bratwurst så snart kan vi lämna Tyskland bakom oss. Chantalle fick sitt nya vindinstrument och Ingemar var uppe i deras höga mast och monterade till alla flanörers intresse. Det var den 1 april och aprilskämten haglade in på bloggen och jag ska kanske förtydliga att jag inte ska bli gammalmormor även om det hade varit kul. I en båt är det alltid något som inte fungerar som det ska, just nu är det vår laddning som inte är bra och Harald ägnade morgonen i pyjamas åt detta och med kabel och pannlampa i högsta beredskap. Problemet är inte riktigt löst utan mer ska göras framöver. Grannarna tror att vi ägnar oss åt en ny lek.

Vi startade Kielkanalen med att jag föll i slussen och det kunde gått riktigt illa, det är såphalt på bryggorna och de ligger i vattenytan så det är högt att hoppa. Efter det var det bara för mig att klättra upp på den höga lodräta stegen i slussväggen för att betala slussavgiften och när jag gick tillbaka sa jag halvhögt för mig själv hela tiden "jag hatar det, jag hatar det, jag hatar det....". Jag kom dock ner, det går ju inte att vägra! Sedan tog Harald hela passet i kyla och regn medan jag fick byta om till torra kläder och värma mig (jag hamnade delvis i vattnet). Sedan missade vi tankstället och fick vända tillbaka för att tanka den dyraste dieseln hittills, 1,45 Eu/liter! Chantalle låg redan på plats vid en brygga i Rendsburg och så småningom kom vi också dit, vädret var svinkallt, det blåste mycket och vi var så nöjda med att dra oss ner i värmen.

Rendsburg-Brunnsbuttel, 35 M, 6 timmar

Vi fortsatte Kielkanalen och den är ganska tradig, det är bara att tuffa motor och roa sig så gott det går. Det var mindre vind och ca 7 grader varmt och vi skiftades om att sitta uppe som vi vant oss vid nu. Harald sover och jag scrappar om vi inte sitter vakt. En snabb runda på stan och sedan gemensam middag i Chantalle så har den dagen gått. Det fungerar jättebra med att ha sällskap, vi har bestämt att var och en gör sina grejor också träffas vi ibland, på fika, kajstöt eller middag och det känns bara bra. Nu ska Chantalle ut i Nordsjön, dom har vänt några gånger tidigare.

Brunnsbuttel-Helgoland, 53 M, 8,5 timmar

Det passade oss inte riktigt med högvattnet som inföll antingen på natten eller på 14.43 på em så vi bestämde oss för att gå lite för tidigt. Vi slussade ut kl 11.00 och fick som väntat en ordentlig motström, vi vet faktiskt inte om det är lönt, men vi hann precis fram till Helgoland innan vi fick motström där iallafall. Hade vi fått det hade jag nog brutit ihop! Vi startade i lite sol och ganska varmt och allt kändes väldigt behagligt. Så småningom kunde vi tom segla och då puffade såklart dieselpannan så vi fick stänga av den. Nu ökade vinden efterhand upp till 12-13 m/s och det blev helgrått och regn och snart fick vi vinden rakt framifrån Vi tröstade oss med att vi kunde starta pannan igen för nu var det heller inte mer än 6 grader varmt. Vi såg inte Helgoland förrän knappt 2 distans återstod och det var grått, grått. I hamnen fanns inte bryggorna utlagda än och Chantalle hade lagt sig vid stadskajen där man får klättra på stege upp vid lågvatten. Vi var trötta och jäkligt nöjda med att vara i hamn.

Vi sov länge och solen lyste dagen efter, vilken härlig känsla. Helgoland är en annorlunda ö mitt ute i Nordsjön med mycket djurliv, särskilt fåglar och vi gick en lång promenad runt hela ön. Vi tittade länge på havssulorna, vackra fåglar och vi kunde stå riktigt nära och beundra dom. Ön är också taxfreeområde och tyskarna skeppas ut i båtar i en strid ström. Vi fyllde på vårt förråd lite till, herregud vi klarar oss nog nu i flera år.

Helgoland-Borkum, 83 M, 15,5 timmar

Vi låg ytterligare en dag på Helgoland, vi gick dock till en annan liten hamn där för att tanka diesel och det måste man göra under högvatten. Vi fick betala 1,03 Eu/l för den och det är billigt så vi tankade fullt + dunkar. Vi köpte också ny förtöjningstamp, det behövde vi verkligen, nästan pinsamt med våra trasiga ihopplock av allt möjligt. Medan jag var på promenad fick Harald besök (gamla takter) av en ung tysk kille, Gunter som kunde prata svenska, hans dröm att flytta till Stockholm skulle ske i sommar. Under gårdagen var vi på ett hotell och fick sitta i ett fint rum med vår dator, men idag var det stopp, bara för hotellets gäster och vi anade nog att det blev något fel igår. Vi hittade ändå ett café med trådlöst internet och det blev 2 café latte.

Vi planerade tidig avgång tillsammans med Chantalle och när klockan ringde halv sex var det kolmörkt och med sista seglingen i färskt minne kändes det tungt att gå upp. Vi tittade ut och det var 0,6 grader varmt. Nåja, när vi väl fått på oss och ätit frukost kändes det bra och inte så kallt. Strax efter vi lämnat hamnen fick vi vår första soluppgång, härligt. Det var ingen vind så det blev motorgång igen och vädret blev kalas med sol. Vi njöt oerhört ända tills motorn stannade på em! Då hade vi fått medström fast fortfarande ingen vind och jag försökte segla i en vind som skiftade hela tiden medan vi drev med strömmen. Harald försökte hitta felet, luftade, luftade och bytte filter. Vi kallade upp Chantalle som då låg 16 distans före oss och dom vände och det lugnade oss en aning. Tanken att ligga och driva hela natten var inte rolig och när strömmen vände skulle vi driva baklänges. Vi har blivit påminda om att det inte är roligt med bleke även om det kan kännas skönt ibland. Så småningom fick Harald igång motorn men ytterligare 3 gånger stannade den, fick luft någonstans ifrån och Harald tog bort ett CVA filter som inte blivit tätt vid bytet.  Då hade vi avlyst Chantalle och dom hade vänt igen, vi hade fått lite mer vind och kunde segla lite. Lättnaden var stor då Harald hade hittat felet och sedan blev det full fart mot Borkum. Fy fan vad trötta vi var och jag dessutom frusen efter att ha stått ute och försökt segla, man kan väl säga att Harald var mer svettig! När vi forsade i medström in i rännan mot Borkum hade det mörknat och när vi lagt till försökte vi igång pannan igen innan vi fick mat i Chantalle. Jag fick leta fram antibiotika mot urinvägsinfektion och humöret var inte precis på topp.

Borkum-Terschelling, 86 M, 14,5 timmar

En dag i Borkums lite tråkiga hamn, men jättefint riktigt ljummet väder och vi åt första lunchen i vår sittbrunn tillsammans med Ingmar och Elisabeth. Dagen gick åt att sanera efter gårdagens färd, tvätta motorrummet rent från all diesel och skit, dammsuga, fixa och baka bröd. På Hafenmeisters kontor fanns det en dator, men just idag var den sönder och vi kunde inte använda vår eftersom det var ett telefonmodem. Vi fick dock en liten titt på vår hemsida i hans dator och såg att Jonatan härjade som vanligt, vi funderar på en hämnd. Upp tidigt nästa morgon för ytterligare en lång etapp och sedan är detta område med så få tillgängliga hamnar avklarade. Det var sol men jättekallt och en SV vind så det blev motorgång hela dagen periodvis med segel. Det är ett jädrans flängande, segling skall ju vara skönt och njutbart, men det kan man inte säga för tillfället. Vi visste det ju så vi beklagar oss inte, vi har seglat här förut. Nu blev det ett annat fel på pannan, den puffade två gånger och vi fick stänga av den till slut. Vi gick för motor in mot Terschelling i mörker och det var som ett stort tivoli med röda och gröna blinkande lampor överallt. Det är ett stort område som torrläggs vid lågvatten och man måste gå i en smal ränna in och det är en jättelång omväg. Vi klarade det, inget att betvivla menar Harald, men jag är alltid lite orolig, och vi kunde lägga till glada över att vara framme. Vi blev bjudna på mat i Chantalle, det är inte dumt att ha sällskap med en båt som alltid är långt före oss i hamn.

På morgonen vaknade vi med 12 grader i båten och då går tankarna lätt till vår varma goa lägenhet. Det räcker att titta ut för att återigen glädjas över att vara ute och segla. Harald lagade pannan, det var stopp i ett rör mellan regulatorn och pannan så nu har vi varmt och gott igen. Terschelling är en jättefin liten stad och det är vår här, helt underbart väder. Nu ska vi slussa in i Ijsselmeer och bara ta det lugnt i inlandet.

Terschelling-Medemblik, 48 M, 11 timmar

Det blev en lång motorgångsdag till, men kändes inte jobbig på samma sätt som innan. Först en lång bojad runda i det grunda området innanför öarna och sedan slussning ut i Ijsselmeer. Vi var tvungna att gå första sträckan samt slussa under högvatten så det styrde vår avgång. Det var kallt som vanligt i starten men så småningom orkade solen igenom och det blev skönt. Fördelen med att gå för motor är att det är lätt att göra något nere i båten under gång och jag kunde förebereda vår middag med att baka med hjälp av invertern (finns under vasken i pentryt). Vi fortsatte sedan till Medemblik, en av de ställen som vi inte varit i tidigare och kom till en jättestor marina med full aktivitet. Nästa helg skall det vara en stor regatta här och det märktes redan. På kvällen hade vi veckans festkväll och vi började med kajstöt i Chantalle och sedan middag hos oss, en trevlig kväll.

Staden är jättefin och efter en lång promenad bestämde vi oss för att stanna en dag till, männen i gänget var lite "kinkiga" och behövde vila. Vi fick telefonmeddelande från våra vänner Ulf och MarieLouise om att de var på väg om vi ville ha besök. Självklart ville vi det, de bjöd oss dessutom på restaurang och vi väntade på att dom skulle hitta fram vilket inte var så lätt. När dom äntligen kom fick vi en rolig kväll tillsammans och de sov över hos oss innan dom tidigt på morgonen skulle köra vidare till England. 

Medemblik-Enkhuizen, 10 M, 2 timmar

Vilken liten nätt distans och segling dessutom, härligt, det är så här det ska vara. Holland är en riktig seglarnation och det seglades överallt på sjön och det var så roligt att äntligen se båtar. Vi lade till inne i staden och här är så fint, som vi njuter just nu. Våren är här, middag i sittbrunnen, människor som flanerar, packat på uteserveringarna och husen här är så vackra. Vi har köpt ett litet häfte om "stående mastrutten i Holland" och skall troligen gå kanaler från Amsterdam ner till Belgien, spännande.

Enkhuizen-Hoorn, 12 M, 2,5 timmar

Vi riktigt njöt en dag till i Enkhuizen, var en lång promenad och tittade på all gammal bebyggelse från 1600-talet. Vi hittade ett café/pub med trådlöst internet och satt där en god stund med vars en öl. Harald och Ingemar ägnade sig sedan till att försöka lägga in sjökortsprogram i ytterligare en dator i Chantalle. Jag fattar fortfarande inte varför dom tror att dom ska fixa det på några timmar när det tar minst en dag. Elisabeth och jag gör under tiden grovjobbet, städar och putsar och sånt i våra respektive båtar......

Staden Hoorn är fin, även här massor av gammal bebyggelse från 1600-talet, storhetstiden när skeppen gick här till och från Ostindien. Vi promenerar och njuter av det hela. Det är en sådan oerhört skön känsla att kunna ta det lugnt, segla en dag och ligga minst en dag, det är första gången vi tillåter oss detta. Andra dagen fortsatte vi med att bese staden och att leta internet, hotspot och på em inledde vi spelavdelningen (denna gången Retro) samtidigt med en fika. Hur ska det nu gå, första omgången vann Ingmar som samtidigt påstod att han är oslagbar! Harald har fått mekka lite med motorn, lite vattenläckage någonstans och av någon underlig anledning stinker det diesel i båten, känns igen va? Han ägnar också tid att hitta ett fungerande program för att göra bildspel av våra bilder och videosnuttar. Jag läser och läser, härligt.

Hoorn-Amsterdam, 23 M, 5 timmar

Tre timmars segling, det är vi inte bortskämda med och det är härligt med bra vind och ingen sjö. Vi slussade in i kanalen till Amsterdam och lade till i en liten hamn, Aeolus, som vi legat i tidigare. Här är jättebra, finns allt och inte så dyr hamnavgift så det känns bra. Annars är det en väldigt stor kostnad nu, det är inte så inbjudande och ligga på svaj vid denna årstiden och finns inte heller så många möjligheter till det.  Chantalle har tvättmaskin ombord och är så snälla och tar även vår tvätt när möjlighet finns. En lyx som vi aldrig varit i närheten av och vi tar tacksamt emot det erbjudandet. Jag lämpade över några kassar på morgonen och på kvällen fick jag det tvättat och fint ihopvikt! Under dagen sedan åkte vi tillsammans med en liten färja över kanalen in till Amsterdam och promenerade omkring. Det var inte så varmt, men träden har precis slagit ut och ett ljusgrönt skimmer hängde över kanalerna inne i stan. Vi besökte en husbåt som var ett museum och det var intressant att se och läsa om husbåtarna i Amsterdam. Det är inget billigt boalternativ kan jag säga, det fanns skyltar på husbåtar som var till salu och de låg på runt 5 miljoner. De betalar skatt och alla andra avgifter precis som med hus och dessutom för platsen de ligger på. Det finns i nuläget inga fler platser så man måste köpa en husbåt som redan finns. Å andra sidan ligger de centralt i Amsterdam och vi har ingen aning om vad en lägenhet kostar. Vi valde sedan en restaurang från Uruguay eftersom männen i sällskapet absolut skulle ha biff och pommes frites, känns igen? Det var hyfsat gott och vi fick känna av lite atmosfär från ev framtida platser. För min del tycker jag att Amsterdam har allt, vatten, vackra hus, grönt, alla slags människor, cyklar, mycket lite biltrafik och storstadsatmosfär. En del cyklar är så fina, dekorerade på olika sätt, det ska jag ha när jag blir riktigt gammal! Det skulle bara varit lite varmare så att vi kunde sitta ute och titta på folk, men man kan inte få allt.... Efter ett internetställe åkte vi tillbaka till Aurora och då hade redan Ingmar och Elisabeth åkt tillbaka. Vi var rätt trötta och det blev en myskväll ombord.

Två dagar till i Amsterdam, vi kände oss lite osäkra på om broöppningar odyl fungerar på söndagarna så hör i början av säsongen fast jag misstänker att vissa tog chansen till en festkväll. Nu har det visat sig att vi har ytterligare plustjänster ombord på Chantalle, Elisabeth är utbildad frisör och klippte mig efter att jag klippt Harald så det var salong i dubbel bemärkelse i Aurora. På kvällen blev vi bjudna på middag när grannarna skulle testa sin inköpta biff från Helgoland. Dom lyckades få tag på den sista som gick att hitta där, sedan var det bara rinderfilé kvar och vi var osäkra på det och avstod. Vi var ombud för Elbekommissionen och utdelade diplom för utförd slussning ut i Elbe från Brunnsbuttel med priser i form av snaps och flagga. Kvällen blev glad, barsortimentet i Chantalle prövades, Bruce Springsteens irländska konsert på TV:n och plötsligt var klockan 3 på morgonen. Idag vilar vi och tar en tur in till stan för internetbesök.

Vi kunde till slut släppa förtöjningarna i Amsterdam och vi hade valt en lite längre kanalfärd än nödvändigt eftersom broarna inte öppnade på den korta förrän kl 8 på kvällen. Det blev broöppningar och broöppningar, sammanlagt 19 st + 1 sluss denna dag och det var mycket väntan. Det gjorde nu inte så mycket, det fanns mycket att se på hela tiden, vackra hus med båtplatser, trädgårdar, möllor, blomsterfält och båtar. När det blev en längre väntan passade vi på att äta eller fika och vi njöt verkligen av det hela. Vädret var fint med sol, men lite kallt i en ganska frisk vind. Det var svårt att hitta natthamn med tillräckligt djup och vi fick prova några gånger innan vi kunde lägga till vid en stadskaj med Chantalle utanpå oss.

Braassermeermer-Dordrecht, 33 M, 7 timmar

Vi vaknade av att det började skvalpa rätt ordentligt när pråmarna började gå på morgonen. Vi hade för första gången provat med att inte ha någon värme på och det var kallt, 12,8 grader nere i salongen när vi steg upp. Det inbjöd inte till någon långfrukost precis och vi gick iväg vid niotiden. Vi hade 15 broöppningar och 2 slussar och vid en av de första fällde dom bron rakt framför näsan på Chantalle efter att vi kommit igenom. Dom tyckte att vi körde för sakta! De vackra vyerna fortsatte och vi förundrades över alla odlingar, växthus och bevattningskanaler. Ibland kan det vara lite för mycket att titta på och plötsligt hörde vi Aurora, Aurora i VHF:en och det räckte för att upptäcka att vi höll på att krocka med en pråm som vi inte såg, puuhh!

Vi hade bestämt oss för att stanna i Dordrecht eftersom vi hade sett att där fanns några marinor med djup för oss och där började vi och Chantalle att virra runt. Det var svårt att hitta, pråmarna var många och floden delade på sig, herregud vilket kaos. Inte ens när vi skulle prata i VHF:en fungerade det i denna stirriga situation. Efter att Chantalle pratat i telefon med en marina hittade vi slut infarten till denna och kunde köra in i en jättefin liten hamn mitt inne i stan. En riktigt idyll och efter en trång och svettig tilläggning pustade vi ut i Chantalle och kom inte därifrån förrän sent på kvällen. Då hade vi bestämt att stanna en dag för att hinna se staden.

När vi tittade ut på morgonen hade dom hissat den svenska flaggan i hamnen. Det är en enormt fin stad, gammal och ny bebyggelse och vi promenerade omkring i sommarvärme. Vi besökte den vackra kyrkan från 1200-talet och klättrade upp i tornet och det höll på att knäcka oss, men vilken utsikt! Jag fick kramp i en lårmuskel och stapplade ner för alla trapporna, en man fick tränga sig förbi i den smala trappan (tips till alla över 60!) Musiken strömmade ut från tornet varje halvtimme och rakt ner i vår båt. När jag satt och läste i solen hördes plötsligt hovslagen av hästar och ett vackert ekipage kom körande på kajen. Vid sådana tillfällen fylls jag av en stor glädje över att få vara med om allt detta, komma till nya ställen och uppleva massor. Även om längtan efter alla hemma kan drabba mig emellanåt så uppväger allt detta för det mesta.

Dordrecht-Wolphaartsdijk, 46 M, 9,5 timmar

Vi lämnade Dordrecht med lite saknad, en trivsam stad och hamn. Dom öppnade bron för oss och önskade oss lycklig resa. Sedan blev det en tråkig dag, bara att köra på, inte något särskilt vackert att titta på och motvind. I första slussen fick vi och Chantalle skilja på oss eftersom dom inte kunde gå under bron i fritidsbåtsslussen och likadant i nästa sluss. Vi hade fotograferat av deras sjökort också hade vi ju Maxsea på datorn, men jag tycker det är lite svårt att få överblick när vi skulle snirkla oss runt i olika vatten för att till slut komma dit vi skulle. Nåja, det gick ju bra ändå, men jag hade en stirrig dag, problem med mitt psyke kunde jag konstatera på kvällen. Det finns väldigt få hamnar att gå till med våra djup så vi var tvungna att ta en lång etapp. Senare på dagen ökade vinden rakt i näsan på Aurora och det blev också regn. Det blåste upp till 20 m och en kort skvättig sjö som stänkte över oss hela tiden. Vi kunde till slut lägga till i en hamn helt ute på landet och vi kunde för en gång skull bjuda Chantalle på mat när de kom fram.

Wolphaartsdijk-Middelburg, 11,5 M, 2,5 timmar

Fågelsång och ljummen värme på morgonen när vi stapplade upp till en dusch, härligt. Sedan en liten kort distans med vackra omgivningar, detta verkar vara ett stort friluftsområde och nationalpark och holländarna tillbringar sina semestrar här har vi fått berättat för oss. Vi slussade dock in i vår sista kanal och gick in i stan Middelburg och fick bra plats. Middelburg är också en fin stad, det blir många ovationer över städerna i Holland, kanske kan det inspirera några till att åka/segla hit på semestern. Nu är vi strax nere i Vlissingen och havet, tyvärr ser inte vädret så bra ut de närmaste dagarna så vi tar det lugnt och väntar ut bättre vindar. Sammantaget kan vi också konstatera att det kanske inte varit helt bra att gå kanaler och floder, det har blivit lite för lite vila för Harald eftersom jag är oduglig på att köra båten i broar och slussar. Vi har ändå tyckt om att färdas så och hade det funnits fler hamnar hade det varit perfekt, fast nu längtar vi lite till havet igen.

Middelburg-Vlissingen, 4 M, 2 timmar

Den sista lilla kanalbiten ner till Vlissingen blev njutbar med 24 graders värme och sol. Nu är det shorts och linne och vi fattar knappt att det är sant. Innan dess hade vi veckans fest i Aurora med middag och när det mörknat tog vi en promenad på stan och satt på Rådhustorget på en uteservering och drack irish coffie och öl. Vi kastade loss ganska tidigt på morgonen och när vi kom fram och hade lagt till i Vlissingen fanns det internet i hamnen. Vi blev kvar i Aurora resten av dagen sittande med vars en dator och riktigt frossade, pratade på Skype och chattade. Det enda orosmolnet var när tullen kom och frågade om vi hade sprit och cigarretter att förtulla! Besättningen på Chantalle försvann fort ner, vi förstår inte varför? Dom skrev i lite papper och diskuterade sinsemellan. Vi förstod att det handlade om inspektion eller inte, men det blev ingen inspektion och de lämnade två lite skärriga förvånade personer. Nästa dag blev det stortvätt, vi kollade kostnaden för tvättmaskin/torktumlare och efter det började vi prata om att det faktiskt går att tvätta i vår spann. Spannen som Harald fick i 50-årspresent av seglande vänner till just det ändamålet finns med och vi kokade vatten i vår vattenkokare och jag stampade tvätten. Det gick jättebra och nu ska vi inte samla på oss så mycket tvätt för svårigheten är att få det torrt. Kommer det då kraftiga regnskurar som det gjorde denna dag blir det ännu värre. På kvällen förbarmade sig grannarna såklart och tog hand om en del våt tvätt för torkning.

Vi bestämde en gemensam promenad till stan på eftermiddagen och efter att Harald fått rätt i att det finns ett inglasat shoppingcenter där som inte jag kom ihåg och vi handlat mat så litade alla på honom när han föreslog gångriktning tillbaka hem. Det skulle vi inte gjort och vi gick och vi gick, ibland tyckte vi att vi var rätt och ibland blev det diskussioner. Till slut efter några förvirrade förslag av människor vi frågade bestämde vi oss för att vända. Hur fasen kan fyra vuxna människor förirra sig så totalt, det tog 2 extra timmar att gå hem? Vi vet bara att det kanske är bäst att vi inte går tillsammans? Fikat i Chantalle gjorde susen när vi kom tillbaka och energin återvände.

Vlissingen-Zeebrugge, 16 M, 3 timmar

Nu lämnade vi Holland, allt med saknad utom brödet, skönt att slippa det. Holländarna har bröd som svamp, om de är bruna eller vita är dom likadana. Vi fick äntligen segling igen i en frisk S vind och det var så skönt att komma ut i havet igen trots rejäla regnskurar. Värmen har dragit sig tillbaka ett tag och nu skall det också blåsa en del. Vi angjorde Zeebrugge som inte är någon speciellt rolig hamn att ligga i, men det finns inte så många alternativ på denna kuststräcka. Vi har redan varit i Brugge som är en fantastiskt fin gammal stad och det är annars behållningen när man ligger här. Denna gången hoppade vi över att åka dit. Vi hade hoppats på att kunna tanka billig diesel innan England, men dom får inte längre sälja röd diesel i Belgien så den var dyr. Nu börjar också hamnavgifterna stiga och det kommer att sabba vår ekonomi totalt innan vi når ankringsbara områden. I Zeebrugge får vi betala 255 kronor för en natt och det suger, vi måste också stoppa i en euro till elen och vi vet inte hur långt det räcker, duschen är gratis så vi får väl roa oss där. Elisabeth knackade på och sa "att det är ju Valborgsmässoafton", ingen av oss hade tänkt på det, men det är klart att det måste firas så vi bestämde en liten fest på kvällen. Innan dess gick vi upp i stan för att handla och det fullständigt vräkte ner regn. Festen blev som vanligt väldigt trevlig och vi åt och drack oss igenom en hel kväll med mycket skratt. På morgonen bestämde vi att ligga kvar en dag till eftersom vi ville starta tidigt.

Zeebrugge-Dunkerque, 42 M, 7,5 timmar

Vi gick ut med tidvattenströmmen vid sjutiden på morgonen och det var kallt, 5,5 grader, men såg ut att kunna bli en fin dag. Det var ingen vind så det blev en hel dag med motor, den lilla vind som fanns kom rakt framifrån och havet låg blankt. Vi hade ändå en skön dag, vi fick besök av Belgiska polisen som körde upp bredvid oss och stannade en god stund innan de kom ut, hälsade och körde därifrån. Vi har ingen aning om vad de ville. Vårt sjökortsprogram på datorn MaxSea fungerar periodvis inte så bra, ingenting stämmer riktigt, men då får vi rätta oss efter verkligheten. Sjömärkena fanns inte där de skulle och vi blev lite vilsna ett tag, när så det plötsligt tjuter larm håller mitt hjärta på att stanna. Denna gången var det VHF:en, ett distresslarm. Vi hade inga positiva minnen av Dunkerque, men denna gång fick vi det, fin stad och som överallt i Frankrike, gott bröd. Vi är brödomaner och skulle kunna leva på det så det är viktigt för oss. Vi handlade en del, både mat och vin och hade en skön fredagkväll med baguette, goda ostar och vin i sittbrunnen som avslutades med kaffe i Chantalle.

Dunkerque-Dover, 43M, 8,5 timmar

Vi lämnade även denna dagen tidigt på grund av tidvattnet och fick medström ett par tre timmar. Sedan var det motström, nästan 3 knop och ganska hopplöst samtidigt som det inte var någon vind. Ytterligare en dag med motor alltså och det är klart, sämre kunde vi haft det. Det var sol, en skön och ganska händelsefattig dag. Vi anlände Dover och fick ställa tillbaks klockan en timme, nöjda med att vara i England igen. Vi firade med en flaska Brut tillsammans med Ingmar och Elisabeth, de hade som vanligt kommit flera timmar före oss i hamn och vi hamnade i olika dockor. Harald behöver sova och vi måste försöka tänka på det, kvällen blev därför lugn medan jag sprang och kollade tågresor, telefonkort och tog ut pund. Nu får vi byta valuta ett tag, besvärligt det är, haha.

På morgonen steg vi upp tidigt eftersom väckarklockan inte blivit ändrad och sedan ändrade Harald min armbandsklocka så det blev fel tid (den stod från början på vintertid), ja, ibland är det Guds försyn att vi klarar oss utan större missöden. Vi tyckte det var konstigt att klockan var åtta på kvällen när vi kom tillbaks till Dover och vi hade inte märkt på hela dagen att det var fel, tur att tågen gick varje heltimme. Vi åkte alltså till London eftersom det var ett av våra delmål och Haralds önskan att få komma dit. Vi missade med syster Anita med 1 dag, hon flög därifrån på morgonen, trist, men så är seglarlivet. Vi insåg att för att göra London på en dag behövde vi åka och tog direkt en sightseeingbuss och åkte med. Dom är så bra, man kan gå av var man vill och hoppa på igen när det passar. Vi såg allt! Vi gick av vid Towern och London Bridge och där kollade vi också St Katharines Dock, åh vad roligt det hade varit att ligga där. Det var så fint och en underbar miljö. Vi åt en för tidig och god födelsedagslunch där på en indisk restaurang. När vi gick därifrån stupade Harald ner från en trappa medan jag var på toa! Han slog sig inte speciellt så vi kunde skratta gott, gästerna och personalen blev nog mest rädda. Vi promenerade sedan också kring Buckingham Palace, Trafalger Square och St James Park innan vi trötta gick tillbaka till Victora Station och åkte tillbaka. Tillbaka i Dover blev det kaffe och planering i Chantalle, dom hade sett Dover Castle, putsat på båten och haft en skön dag i solen.

Dover-Brighton, 67 M, 11 timmar

Det fick bli Brighton eftersom det var enda hamnen med tillräckligt djup och där var det ändå så att vi inte kunde gå in i lågvatten. Vi kom iväg först av oss från Dover eftersom vår docka öppnade tidigare och vi fick medström i starten några timmar. Vädret var jättefint med sol, men tyvärr väldigt svag vind så det blev motorgång igen hela dagen. Vi kunde dock motorsegla i perioder och vi hade det skönt så vi kan inte klaga på det. När det är lugnt väder kan vi fixa med allt möjligt emellan vila och matlagning. Chantalle fick ligga och vänta utanför Brighton medan vi kom precis i lagom tid för att gå in i hamnen. Brighton är en fin stad och marina och nu ska vi ligga en dag, bara ha det skönt och försöka glömma att det kostar 350 kr att ligga här. Vi ska leta efter en ny inverter som är det jag önskar mig allra mest på min födelsedag denna dag.

Vi hade en skön dag i Brighton med strålande sol och värme. Jag hade en sådan bra födelsedag man kan ha utan sina barn och barnbarn och var jättenöjd. Vi hittade en ny inverter som fick bli min present och nu ska den bara monteras på plats. Området i Brighton marina är jättefint och det är en njutning att promenera omkring i, vi hittade också en restaurang med hotspot. En lite simplare sysselsättning på en födelsedag var stortvätt på bryggan, men sådana hänsyn kan inte tagas.

Vi hade kaffe tillsammans med Ingmar och Elisabeth med bakad chokladkladdkaka med jordgubbar samt portvin. Jag var överväldigad av alla telefonsamtal, kommentarer på bloggen, mejl och sms, tack alla som gjorde att jag verkligen fick känna att jag fyllde år. Jag fick en vers av seglande vänner, Stina och Janne i Australien, som jag gärna vill vidarebefordra:

"For yesterday is but a dream,

and tomorrow is only a vision.

But today, well lived,

makes every yesterday a dream of happiness,

and every tomorrow a vision of hope.

Look well therefore, to this day!"

Dagen därpå var det segling igen och det blev den allra bästa seglingen hittills. Att segla i undanvind med lagom sjö och fint väder är helt underbart, då kan man segla hur länge som helst! Vi solade, läste, jag gjorde moussaka till middag och denna dag slutade också minnesvärt fast då mindre roligt. Chantalle, som fick ligga kvar i Brighton mycket längre än vi eftersom de inte kom ut från bryggan på grund av strömmen, kom ifatt oss någon timme innan vi var framme. Vi seglade jämsides och pratade och tog foton och då fick vi en gipp och jag fick bommen i huvudet. En riktigt stjärnsmäll kan man säga och jag blev jätterädd och förbannad. Det blödde ordentligt, men inget jack utan som ett skrubbsår och jag mådde i övrigt inte dåligt. Jag vägrar segla en meter nu i undanvind utan preventergaj. När vi lagt till i Cowes gick vi över till Chantalle som bjöd oss på mat och dricka och vi gick inte i land.

Cowes är en riktig seglarmetropol och det är så roligt att vara där, affärerna har fina seglarkläder som inte finns på andra ställen. Det blev dock enbart att "gloshoppa" och vi roade oss istället med trådlöst internet i hamnen. Där kunde vi följa Jonatans senaste påhitt med insamling, herregud..... Våra seglarkamrater skrattade hjärtligt, de är säkert också gruvligt trötta på mitt gnäll om hamnavgifterna. Harald monterade in den nya invertern och vi passade samtidigt på med lite sortering, sådant som måste pågå kontinuerligt i en båt. Cowes-The Needles, 15 M, 4,5 timmar

Vi låg 4 nätter i Cowes, ett dyrt ställe, vet inte om jag vågar gnälla längre, men 360 kr för en natt och lite dyrare på den första marinan, det är inte kul. Vi bytte alltså marina efter 2 nätter för att få det lite billigare, men vi blev av med det trådlösa internetet och det kostade istället att duscha så jag vet inte om det var så mycket bättre. Nog om det, vi hade fyra sköna och roliga dagar i den stora seglarmetropolen. Det var en intensiv trafik med segelbåtar eftersom vi var där en helg och vi kunde bara sitta och bese allt som hände i hamnen. Vi gjorde inte så mycket mera, lite promenader också firade vi pingstafton tillsammans med Ingmar och Elisabeth. Denna gången var det vår tur att ordna med mat odyl, vad det är bra att kunna skiftas om att få vara gäst och matlagare. Jag är också tacksam för att kunna dela sill, lax och skaldjur med några annars hade det inte blivit av. Jag premiäranvände vår ugnsgryta Omnia som vi fick av Tommy och Birgitta och gjorde en ost- och skinkpaj som blev jättegod. Vi har så roligt tillsammans och det är mycket skratt under en kväll.

Vi skildes sedan åt ett tag eftersom dom inte är så pigga på att ligga för ankare och vi måste börja göra det. Det kändes lite konstigt, vi är så vana vid att sammanstråla på kvällen. Vi gick först för att tanka diesel, vi har kört upp nästan all vår diesel och i England får dom fram till i höst sälja röd diesel som då kostar mindre samtidigt som man inte får köra med sådan diesel i alla länder. Det är konstiga bestämmelser, hur ska det gå till? En engelsk båt dabbade sig lite när de skulle lägga till vid tankningen och sedan kom hon och bad oss om ursäkt och vi pratade medan jag tankade. Plötsligt sprutade diesel upp från intaget och stänkte ner hela henne och lite av mig själv. Det värsta var att hon fick i ögonen och det sved, jag kände det sedan själv eftersom samma sak hände igen då Harald hade tagit över och jag fick bara någon droppe. Vi förstod inte varför det gjorde så och vi var lättade när vi tankat färdigt och kunde gå därifrån. Mitt huvud har blivit bättre, bulan är mindre, men jag har fortfarande lite ont, det tar sin tid efter en sådan smäll. Vi hade bestämt att gå till The Needles och försöka ankra för natten där. Vi seglade i motström och det gick inte fort, men vädret var jättefint så vad gjorde det. Vi ankrade sent på em och då var det fullt med båtar, en timme senare var det bara vi kvar och det kändes lite ensamt i detta enorma landskap. Vi satt ute tills solen gick ner och njöt av tystnaden.

The Needles-Poole, 20 M, 4 timmar

Vi drog upp ankaret efter en orolig natt och seglade på morgonen i medström västerut. Efter VHF kontakt med Chantalle bestämde vi oss för att gå till Poole där de låg på gratisboj. Det var ett jättevackert landskap och nu känns det som äventyret börjar eftersom vi nu har kommit dit vi aldrig varit tidigare. När vi skulle gå upp mot bojarna gick vi på grund, ojdå, vi hade inte kollat sjökortet ordentligt. Vi kunde köra loss och fick gå runt på rätt ställe där vi lade oss på en boj bredvid Chantalle. En jättehärlig dag med sol och värme och vi tvättade Aurora ren på skrovsidorna med hjälp av jollen och plockade äntligen bort vinterlådorna på skylighterna. Vi tog en tur till stan på fastlandet för att handla lite färskvaror, nu är vi riktiga långseglare!

Poole-Weymouth, 30 M, 5 timmar

Sömnen blev inte så mycket bättre på boj, det snurrade och väsnades, men vi vänjer oss snart! Vi fick riktig rodeo under seglingen, sjön är verkligen orolig här, men vi har ju sådan himla tur med vindriktningen, fortfarande O vindar! Vi kom till en stor engelsk stad, konstigt vad lite man känner till. Harald fick gå och lägga sig när vi kom fram, det är lite för mycket för honom just nu, men därefter tog vi en promenad och tittade. Vi hade planeringsdiskussioner med Ingmar och Elisabeth och jag gick upp till hamnkontoret för att få hjälp. Vi ska passera Portland som är ett mycket besvärligt område och vi måste gå i "rätt" tid. Hamnkillen hade gått kl 04.30, men det är upp till er sa han.

Weymouth-Dartmouth, 54,5 M, 8,5 timmar

Vi sov oroligt av att det blåste jättemycket och oro för morgondagen. Vi steg upp klockan fyra och bestämde oss för avgång och det gick jättebra. Det blåste en frisk NO vind och sjön är orolig till max. Vi konstaterade att vi måste stuva bättre, herregud, vilka ljud i alla skåp! Nu har också värmen lämnat oss och det var allt ifrån 10 till 15 grader under seglingen, svårt att gå tillbaka till. När vi närmade oss Dartmouth visade sig ett fantastiskt fint landskap med höga grönklädda kullar, så vackert. Vi gick in i flodöppningen och en fin stad visade sig med färgglada hus som klättrade upp längs höjderna på båda sidor. Vi kastade vårt ankare i floden utanför en marina och kommer därigenom ner i pris, men alla båtar får betala en skatt här och för vår del är den nästan 100 kr. Det är dock en väldig skillnad mot att ligga i marinorna. Senare rodde vi över till Chantalle som låg i marinan för lite snack och kaffe och plötsligt hörde vi ett brak. Precis framför oss hade en bil kört rakt ner i vattnet från en hög kaj och vi såg precis halva bilen innan den sjönk helt. Vilken otäck känsla, folk som stod däruppe skrek att bilen hade kört med full fart och vi kunde bara se luftbubblorna som steg. Sedan tog det mer än en halvtimme innan någon dykare kom på plats, all övrig räddningspersonal stod på kajen. Vi rodde tillbaks till Aurora och kunde se att vid 10-tiden höll de fortfarande på med någon slags räddningsaktion. Polisen hade varit och frågat Chantalle om vi sett någon komma upp, så tydligen har dom inte hittat någon än. Vi har nu fått reda på av hamnkapten att det var en avsiktlig handling, men lika tragisk ändå. Nu ska vi ligga här några dagar och bara ta det lugnt, det är bara 11-12 grader varmt och det har regnat ordentligt. Dartmouth - Fowey, 55,5 M, 10,5 timmar

Vi låg den längsta tiden hittills i Dartmouth beroende på olika anledningar, dåligt väder, bra ankarplats, trivsam stad, vacker omgivning och behov av ett längre avbrott. Vi promenerade i stan på båda sidor av floden och det var Dart Music Festival så det var mycket folk och musik. På fredagskvällen rodde vi över till Chantalle för en drink innan vi tog färjan över från marinan till stan och gick på krogen. Vi hamnade på Royal Castle Hotel som vi också besökte med vår dator för att de hade hotspot. Det var ett riktigt engelskt ställe med restaurang och två pubar, jag åt fish&chips och de andra biff&chips och en kille spelade blues. Vi skulle sedan fortsätta till ett annat ställe, men vi hittade inget bra och åldern eller något (?) tog väl ut sin rätt för vi åkte tillbaka till Cantalle och hade egen music festival.

Nästa dag ösregnade det hela dagen och vi rodde inte i land. Harald blev äntligen klar med första delen av ett bildspel om vårt seglingsäventyr, det har varit så mycket problem med Windows Vista, men nu verkar det att fungera även för bildspel. Jag hann ifatt med att scrappa vår loggbok och göra födelsedagskort och det var en skön dag. På morgonen efter när vi skulle ro över till Chantalle upptäckte vi att vår ena åra hade försvunnit under natten. Antingen har någon behövt en åra eller bara kastat den för att jävlas, det kvittar vilket, vi har nu lärt oss att vi måste vara mer försiktiga. Vi fick köpa en nya åra för 25 pund och det blev en träåra och vår andra är rödmålad. Ingmar undrade när vi senare kom roende om det representerade vår olika politiska uppfattningar ombord!!!!! Jag vet inte vad han menade? Vi körde in till stan och besökte vårt internet igen och lyssnade på lite bra musik i parken, en äldre man med saxofon och en ung tjej som sjöng rakt in i hjärtat på oss.

När vi skulle köra från jollebryggan var det väldigt fullt och vår jolle låg lite inkapslad så vi fick hjälp av en man att komma ut. Jag sa till Harald att han skulle vänta och starta eftersom motorn är av det slaget att den kör full fart framåt vid start och precis i det ögonblicket startade han motorn och tappade den i havet! Jävlar, så förbannade vi blev, var och en på sitt sätt och stämningen kan jag påstå, var rätt dämpad de fortsatta timmarna. Då är det skönt att ha vänner i närheten som kan trösta och komma med förslag. Mannen som hjälpte oss ut var också hjälpsam och förhörde sig på hamnkontoret och kom ut till oss och berättade att dom sagt att nästa dag i lågvatten (vid lunchtid) kunde vi nog se den och få upp den. Nu hade vi redan planerat vår fortsatta segling och skulle egentligen gå iväg på morgonen, men vi fick ändra oss. Vi hade också bestämt att besöka den lokala puben på den lilla orten på andra sidan floden (där Chantalle låg i marinan) och där dränkte vi sorgerna tillsammans med ortbefolkningen och det lokala musikgänget. Vi hade en jätterolig kväll som vi avslutade i Chantalle med att se Haralds bildspel och lite Bruce Springsteenkonsert. Nu vet alla att ni blir tvingade att se bildspel när vi kommer hem och kanske inte ni skrattar lika mycket som vi.....

På morgonen startade projektet "rädda utombordaren" med att Harald och Ingmar körde bort på platsen och efter långt letande hittade de motorn med hjälp av oljedroppar och fick upp den. De körde glada till bryggan där Chantalle låg och började med att skölja den med vatten, sedan tömde dom den på all bensin och olja, tappade ur förgasaren och tog ut tändstiftet. De drog runt motorn så att vattnet kom ut ur cylindern, gjorde rent tändstiftet och hällde bensin i cylindern, satte tillbaka tändstiftet och provstartade. De fick ta ut tändstiftet och hälla bensin i cylindern ett 10-15-tal ggr innan motorn till slut startade under jubel. Det blev många körningar och byte av olja i motorn och bl a körde vi upp i floden en lång runda. Vi letade efter Agatha Christies sommarhus som vi fått berättat att det låg så fint, men vi hittade inte, däremot körde vi på en boj när vi tittade på ett annat fint hus och jag höll på att få hjärtslag.

Nästa dag startade vi tidigt och fick en gungig segling i platt läns till Fowey. Vi hade bestämt att gå dit eftersom jag läste i Reeds att orten och hamnen skulle vara något speciellt. Under seglingen dit upptäckte jag dock, när jag fortsatte läsa, att det var från en almanacka från 1925! Vädret var soligt men vinden svinkall och temperaturen höll sig på ca 12 grader hela dagen. Huuu, så kallt får det inte vara när vi ska segla över Biscaya, vi får vänta på värmen. Vi lade till vid en flytande ponton vid en liten stad med vita hus varvat med gamla slott, fort och kyrkor. Vi var genomfrusna och fick värme och kaffe i Chantalle som anlänt 3 timmar före oss och senare även middag.

Fowey - Falmouth, 23,5 M, 4,5 timmar

Vi gick till Falmouth redan nästa dag och var inte ens iland i Fowey. Vinden skulle vända och Carlsson ville se cupfinalen i fotboll så vi seglade iväg båda två. Vi fick en frisk halvvind och det gick undan, vi loggade 6-8 knop hela vägen. Vinden var en aning varmare så allt kändes bättre. I Falmouth lade vi oss för ankare och bara vilade oss resten av dagen. Vi premiäråt en egen konserverad kötträtt (i tryckkokaren) och det var jättegott. Roligt att det fungerar, jag har använt Lindisfarnes recept! Nu är det bara att vänta på bra väder att segla ner till Spanien och det ser inte bra ut, lågtryck på lågtryck väller in. Det gäller att inte tappa sugen utan gilla läget här. Vi går och tittar på stan, jagar båttillbehör och sitter i båten när det blåser kuling och regnar. Vi ligger bra för ankare, men det är svårt att ro iland när det blåser mycket och dessutom behöver vi passa så vi inte draggar. Lördagkväll hade vi bestämt med Chantalle att gå på krogen och se melodifestivalen. De hade sett fotboll på en krog och kollade upp där efter att vi hade fått nobben på turistinformationen och det gick nog bra att se den där. Ingmar och Elisabeth kom över till oss först för att ta en drink och när vi satt nere i båten (kallt) knackade det hårt och vi for upp. Vi såg genast att Chantalle draggade och de kom fort i jollen samtidigt som den andre seglaren körde dit. De hann rädda båten innan kaj och annat diverse satte stopp och det var med hjärtan i halsgropen vi bara kunde stå och titta på. De ankrade om längre ut, men plötsligt var det inte längre möjligt för oss att lämna båtarna även om krogen låg med utsikt över båtarna. Vi gjorde mat och hörde tävlingen på radio BBC och det var nog ingen större förlust att inte kunna se den på TV. Det blev en orolig natt med många upp och kolla situationer, men frampå morgonen avtog vinden och vi kunde sova ut under regnets smattrande. Vädret är bättre igen nu i väntan på nästa kuling och vi har gott en lång promenad, druckit morsdagskaffe i Chantalle och fixat lite med båten. Jag har köpt bubbelplast och sätter runt allt möjligt för att minimera skramlet när vi seglar. Det finns alltid mycket att göra konstigt nog och dagarna går i snabb takt.

Så var det dags för ännu en blåsig dag, en NO vind som snabbt ökade på morgonen och kom upp i stormstyrka under dagen samt ösregn till och från. Det är första gången vi ligger för ankare i sådan vind och det är oroligt, lättare dock på dagen än på natten. Vi försökte ägna oss åt saker i båten, att ro iland var helt otänkbart, vinden avtog på kvällen och hade då vridigt lite mer på O så sjön lade sig lite. Chantalle och några båtar till fick först flytta sig på morgonen för ett stort lastfartyg som skulle dragas ut med bogserbåtar och sedan draggade dom igen. Efter några försök att ankra gick de över till andra sidan här och hittade en boj som dom lade till i, dom hade inte kul. Vi har VHF:en på när vi ankrar och kan kommunicera med varandra. Väderkartorna ser inte stabila ut, väldigt oroligt med lågtryck överallt så vi vet inte när vi kommer iväg, men det kan ändra sig snabbt. På kvällen såg vi den danska filmen Efter bröllopet och grät en skvätt.

Stormen var a peace of cake i jämförelse med vad som hände sedan. Vi hade middag och spelkväll på Chantalle och vi tog med oss vår dator eftersom dom hade internet på marinan dom låg. Mia meddelade oss då att Harald fått brev från Försäkringskassan om ett projekt som innefattar alla med sjukbidrag. Han skulle infinna sig på möte den 17 juni och skall sedan göra en utredning på ca 4-5 veckor. Efter att ha sovit några timmar kom alla tankar på hur detta skall gå till. Harald har äntligen kunnat släppa tankarna på att jobba och långsamt blivit bättre, nu blev det som en nerklubbning igen. Vi ringde FK och efter tre samtal kunde vi komma överens om att första mötet den 17 kunde ske per telefon, men sedan måste han vara hemma under utredningen. Vi får helt enkelt tänka om lite och samtidigt se vad som händer. Nu ska vi försöka att inte tänka på det utan få tillbaks glädjen över att få segla vidare. Falmouth är en lite jobbig stad, det är massor av människor, smala trottoarer och mycket bilar. Efter att ha gått upp till mataffären och tillbaka är vi helt matta av all trängsel och vill bara ut till Aurora igen. Samtidigt har vi inte gjort så mycket här och och ger kanske inte staden rättvisa. Vi förberedde oss för att segla iväg till Spanien, lagade mat, stuvade, tankade och fixade. På kvällen berättade Ingmar och Elisabeth att deras autopilot inte fungerade, men att dom hittat en reparatör som skulle komma. Sent på kvällen stod det dock klart att den var kass och att de måste ha en ny som de kunde få tidigast lördag och nu var det torsdagkväll. Det kändes jättetråkigt, men på morgonen bestämde vi oss ändå i samråd med dom, att vi går och sedan kommer dom efter. Dom går mycket fortare än oss så vi har inte sällskap ändå.

Jag kände mig väldigt orolig inför seglingen, men Harald är helt lugn i den rollen så det känns skönt. För min del tycker jag att min oro har blivit värre de senaste åren, kan det månntro vara åldern? Isåfall är det verkligen på tiden att vi kommit iväg för då blir det värre och värre. Jag kunde inte äta och katastroftankarna gjorde sitt bästa för att få övertaget i huvudet. En tankbåt med containrar passerade, tänk om vi kör på en tappad sådan? Harald såg 2 valar, dom kan man ju köra på? Kan motorn kanske explodera? osv. Sista kvällen när det kom in en front med mörka, mörka moln med regn och vind slog det ner i huvudet igen, jaja Harald är lugn och fin och snäll mot mig! Det var inte heller det fina vädret med sol och värme som jag hade föreställt mig, grått, kallt och ingen vind eller mycket vind. Nätterna var kolsvarta och det fanns egentligen ingen anledning att sitta uppe utan vi satt mest nere framför radar och dator. Det kändes lite konstigt att inte ha någon som helst koll på vattnet, men vi vande oss vid det också och när nästa nattsegling kommer har vi mer rutin.

Tack och lov kunde jag oftast behärska mina tankar och hela överseglingen blev ett nöje (nåja, diskuterbart) och vi hade det bra. Finns det något att klaga på så är det att motorn fick gå, Biscayaöverfart i så lite vind så det blev motorgång, det ni! Sista natten fick vi ändå vind, men då var inte det kul. Vi hade enorma besök av delfiner vid många tillfällen, så roligt det är, och som sagt, Harald såg pilotvalar när jag sov. Vi äter oftast god mat, under våra seglingar, denna gången var det lätt att laga mat, jag bakade ett misslyckat bröd i Omniaugnen så det får nog bli vanliga ugnen hädanefter. Vi skiftas om att sova utan några uppgjorda system, vi är båda så måna om att den andre skall få sova så det blir mest, "sov du nu och sov länge". Två gånger väckte jag dock Harald, en gång vid halv sex på morgonen då jag inte kunde hålla ögonen öppna vad jag än gjorde och en gång under sista natten när jag var rädd, annars sover vi för det mesta tills vi själva vaknar. Skall vi gå längre seglingar får vi kanske ha ett mer regelbundet schema, vi har båda fått tillbaka magkatarr, men det kan ju bero på så mycket som har hänt. 

Vi var glada när vi började se Spaniens kust, men inte var det någon värme, jag satt fortfarande med 4-dubbla tröjor, långkalsonger och raggsockor. Vi valde att lägga oss i en marina eftersom vi behövde tvätta och göra lite av varje, dessutom håller dom på att utöka marinan och hade pålat och börjat lägga flytbryggor på den möjliga ankarplatsen. Strax efter att vi lagt till fick vi sms från Ingmar och Elisabeth på Chantalle att dom bestämt sig för att segla hem! Vi blev jätteledsna, vi hade pratat under hela överseglingen om var vi trodde dom var, vad vi skulle göra när dom kom fram och dom hade ju lovat!! Mitt i glädjen över att vara framme blev det tårar och besvikelse eftersom vi haft så roligt tillsammans. Vi förstår dom också, vi hade ju pratat mycket om detta, de var inte så motiverade som oss och som dom sa "vi är nog inga riktiga långseglare" och alla skall ju göra det som känns rätt. Vad är då "riktiga långseglare" satt vi sedan och diskuterade över en flaska sekt som vi öppnade för att fira. Ja, vi vet inte, men kanske är långseglare mer nyfikna på nya platser och människor, gillar utmaningar och äventyr, klarar att leva spartanskt, är uthålliga, ja, kanske någon kan lägga till lite på bloggen. Däremot vet vi, att långseglare får vara vana vid att mötas och skiljas och det är svårt.

När vi hämtat oss lite, ätit och duschat tog vi en promenad till staden. Så roligt det är att få se ett nytt land, annan bebyggelse, andra sorters människor, annan mat, annan växtlighet, andra lukter osv. Vi gick en hamnpromenad som var kantad med palmer och plötsligt var allt värt varenda minut på Biscaya. Vi blev ordentligt trötta på England under vår vistelse i Falmouth och det var befriande att komma hit på något sätt. Hittills är Holland vårt favoritland. Efter att ha handlat lite  "ny" mat och framförallt gott bröd och besökt internet promenerade vi tillbaka till Aurora. Vi blev väldigt glada över alla uppmuntrande och roliga inlägg på bloggen, det var precis vad vi behövde denna kväll!

Vi trivdes verkligen i La Coruna och hade det inte varit för hamnavgifterna så hade vi nog stannat länge. Underbart att vakna på morgonen och känna att "vi är i Spanien". Harald satte igång att gå igenom autopiloten som larmade ofta under segling och han tror att han åtgärdade det som behövdes och jag tvättade kläder på bryggan. Vi gick en lång promenad till i stan och bara njöt också var vi igen på det mysiga internetstället som var kombinerat med fotokopieringservice odyl.

Nästa dag tog vi tåget till Santiago de Compostela som finns med på UNESCOs världsarvslista med bebyggelse från 900-talet och framåt. Vi såg fram emot att få se lite av inlandet under tågresan men det blev inte mycket, tåget gick antingen i tunnlar eller i djupa diken bland skogen. Staden var riktigt sevärd med massor att titta på och en gammal atmosfär som var fantastiskt njutbar på något sätt. Pilgrimer från hela världen vallfärdar hit i tusental varje år som är det viktigaste kristna stället efter Jerusalem och Rom. Efter att ha tittat på cathedraler, byggnader och muséer var vi hungriga. Vi har alltid svårt att bestämma oss för var vi ska äta, antagligen för att vi inte gör det så ofta, antingen är det för dyrt, inte passande maträtter eller inte trevligt att sitta osv och idag var det precis som vanligt. Till slut satte vi oss på en servering och jag ville ha fisk medan Harald ville ha kött, spansk matsedel så vi bad om hjälp. Inte calamares sa jag och han visade mig pulpo, det var gott sa han, medan han rekommenderade skinkan till Harald. När maten kom fick jag ändå bläckfisk men skivad sådan och Harald fick skinkskivor och pommes som han beställt bredvid. Till det ett fat med baguette. Vars en öl till, det kostade 300 kr. Jag kunde inte äta dom jäkla bläckfiskbitarna, aldrig mer säger jag bara! Nu hade vi fått nog och traskade ner till järnvägsstationen och väntade på vårt tåg där vi slocknade båda två.

På kvällen skulle vi duscha och det fanns bara kallvatten, nej dom hade ingen gas!!! Nästa morgon var det riktigt helmulet och kallt, det känns så taskigt att ha fått sådant väder när det är högsommar hemma. Det är bara att bita ihop och vi gick ut och mötte motvinden som blev ännu mer motvind när vi skulle falla av. Till slut kunde vi ändå segla ett tag, vinden hade ökat och sjön var otrevlig, det började regna och sikten var minimal innan vi kom fram till Corme som är en liten fiskeby med en lång pir som skydd för Atlanten. Vi kastade ankaret som ensam segelbåt, men senare kom det in två båtar till. När vi höll på att cirkla runt för att hitta en plats visslade en fiskare på oss och pekade så vi förstod att vi var på väg mot ett grund, det blev plötsligt mycket grunt! Vid lågvatten blev det torrlagt och det såg inte roligt ut, där hade vi tur. Vi hade ingen lust att ta oss iland utan gjorde en god middag och kojade.

Corme - Camarinas, 20 M, 3,5 timmar

På morgonen var det åtminstone lite blå strimmor på himlen, hela livet kändes plötsligt betydligt mer inbjudande. Vi drog upp ankaret och seglade i en frisk NO vind som ökade under tiden och det blev en riktigt härlig segling. Kusten här är ogästvänlig, kallas "Costa del Morte" dödens kust och det är lätt att förstå när vi ser Atlantens dyningar dåna in och bryta mot de svarta, spetsiga klipporna. Mig ger den bara obehagskänslor, men sedan "runt hörnet" ligger det fina små byar och städer väl skyddade för havet. Vi gick till en sådan, Camarinas och lade till i dess marina. Vinden var nu uppe i kulingstyrka och vindriktningen är den enda som detta ställe inte är bra skyddat mot så det blåste ordentligt. Marinan här är inte så dyr och Harald är trött nu så det kändes enklast. Nu kan jag gå omkring lite själv medan Harald vilar och det är bra. Staden är liten och helt utan turister, riktigt roligt att promenera i och påminner oss om städerna i Grekland när vi seglade där. Väldigt få människor pratar engelska och vår spanska är inte så lysande, men vi har en liten parlör. Vi har haft besöka av ett engelskt par, Dave och Chris, som också långseglar, vi hejade på dom i Falmouth och nu kom de över på en kopp kaffe. Det var jättetrevligt och vi hoppas på att träffa dom fler gånger. Röstningen om skägget blev nog ganska oavgjord, roliga kommentarer, tack, men han verkar själv lite inne på att testa skägget igen. Han tycker att han får "karaktär"!

Vi startade vid 6-tiden på morgonen för att undvika den alltför starka vinden när vi skulle passera Cap Finnisterre  och efter motorgång ut från bukten fick vi en fin segling. Dock var det helmulet, lite regn och kallt. Vi skulle gå in i Ria de Muros, då hade vinden ökat ordentligt och innan vi skulle vända inåt fick vår genua den nådastöt som vi väntat på. UV-skyddet som Lind sytt på för några år sedan hängde nu i fullständiga trasor och vi fick också en stor reva strax innanför akterliket. Vi valde mellan att gå till Muros och Portosin och hade valt Muros eftersom vi läst att det var en fin och charmig stad. I hamnen finns det bara plats för fiskebåtar och segelbåtar måsta ligga för ankare. Tyvärr visade det sig att det inte alls var lä bakom bergen som vi trodde, men vi kastade vårt ankare och hoppades att det skulle hålla. Att ta sig iland för att se denna charmiga stad var inte att tänka på, men ok, omgivningen var vacker. Vi hade haft enstaka delfiner med oss på seglingen och här inne i hamnområdet kom det delfiner, det har vi aldrig varit med om förut. Nu tittade också solen fram och det var ändå njutbart en stund. En tysk segelbåt som vi hejat på tidigare kom också in och ankrade en bit framför oss efter några försök. Innan dess stod en engelsk båt på grund i lågvattnet och de hade stora besvär att komma loss och ankra på djupare vatten. Efter ett tag draggade den tyska båten (dragga=ankaret släpper och båten driver) och när de tog upp sitt ankare fick de med vår kätting och nu blev det dramatik. Kvinnan i båten försökte få bort den med båtshaken och tappade den i vattnet. Ni kanske kan föreställa er vad dom skrek och mannen försvann ner i båten för att hämta en ny båtshake och då drev båten fort mot oss och jag rusade fram. Hon skrek, båten kommer, båten kommer precis som om det var vår båt som rörde sig. Vi hann precis rädda en sammanstötning samtidigt som han fick bort kättingen och puttade bort henne från ratten och körde iväg, puuhhh! Lite senare draggade vi också och fick ankra om, men nu kändes allt lite olustigt. Vinden var hård och vi var deppiga, är detta kul eller? Har vi fattat fel beslut, är vår dröm inte det som vi tänkt oss? Vi fick sms från Chantalle, de har kört i full fart och var i Brunnsbuttel, midsommarafton på ostkusten...... På kvällen mojnade vinden en liten stund och vi tog snabbt ner vår genua för lagning. Vi började med att klippa bort allt UV-skydd, klistrigt och besvärligt och sedan tejpade vi och sydde efter att vi letat efter nålar, beskrivning till en nyköpt symaskinsmanick osv. Vinden tog i igen och seglet kunde inte ligga i sittbrunnen så vi fyllde salongen med det och sedan bestämde vi oss för att försöka sova. Harald lade sig med kläderna på i salongen där det var fritt från segel för att snabbt kunna ta sig upp och kolla. Det blev en orolig natt, men alla seglare tar sig igenom sådant emellanåt.

Muros - Portosin, 5,5 M, 1,5 timmar

På morgonen var det fortsatt mycket vind och vi bestämde oss för att gå till Portosin och hoppas att det var lugnare på den sidan rakt över bukten Ria de Muros. Vi var den sista segelbåten som lämnade den ankarplatsen och i Portosin gick vi in i marinan eftersom det var otänkbart att ligga för ankare utanför. Jösses, vad skönt det var att lägga till och få lite lugn och ro. Strax efter kom det in en liten 26 fot lite risig stålbåt med utombordare och vi hjälpte dom att lägga till utanpå oss. Ett ungt franskt par och jag tänkte, herregud, segla här med den lilla båten och precis kom det upp två hundar, modell större ur båten. Efter ett tag försvann hon ner och kom upp med en 8-9 månaders baby i famnen, oj, sa jag, vi har två sa hon och strax kom en 3-åring upp också. Jag fattar inte hur de klarar sådant och jag ska absolut inte klaga..... 3-åringen kröp omkring överallt på båten och vad är flytväst?? Vi fick båda flytta sedan eftersom vi låg på en väntbrygga, men innan dess berättade hon att de skulle ligga kvar några dagar eftersom hennes mor skulle komma och segla med!!!!! Tyvärr tog vi inga kort på dom, kändes liksom inte ok. Vi fortsatte att sy på vår genua så gott det gick, den går på sista versen och hoppades få upp den när vinden mojnade, ibland gör den det en stund på kvällen har vi märkt. Vi promenerade och tittade oss omkring samt handlade lite mat och vi hade wifi internet i båten så det tog sin tid att surfa runt lite. Vi fick inte upp genuan under kvällen utan fick binda fast den på däck, det blåste alltför mycket.

Portosin - Baiona, 52 M, 9,5 timmar

Vi fick börja tidigt med att försöka få upp genuan igen och det lyckades nästan. Vi fick fixa det sista när vi kommit ut ur hamnen. Vi blev eskorterade ut av två väldigt stora delfiner, kändes bra. Äntligen, äntligen fick vi en helt underbar seglingsdag och som vännen Patrik säger "det här kallar jag riktig segling". Varma vindar, sol och hur härligt som helst, nu har det nog vänt. I Baiona, som blir den sista hamnen i Spanien lånade vi en boj utanför marinorna och hade en skön kväll i sittbrunnen lyssnandes på en knastrig sändning av Sveriges första fotbollsmatch mot Grekland som ju slutade bra. På natten upptäckte jag att jag blivit myggbiten lite överallt utan att jag märkt det under kvällen. Myggmedel fram! Baiona är en fin gammal stad med en fästning och ringmurar och vi har tittat på kopian av Pinta, fartyget som Columbus återkom med hit 1493. Vi har promenerat, inhandlat antibiotika mot urinvägsinfektion, inga som helst problem att få utan läkarbesök, samt mat. Vi fick besök av en svensk seglare som hade kommit in från Kanarieöarna under morgonen. Han och hans fru med en nu 2-årig son seglar varje år med en Swan 48 mellan Sverige och Kanarieöarna. De seglar hem på våren och tillbaka runt september, lätt som en plätt. De var lite försenade i år pga den NO kulingvinden men hoppades fortfarande att fira midsommar på västkusten. Annars försöker vi ta det lugnt nu, Harald behöver vila och vi bekymrar oss en aning över hur det ska bli framöver.

Baiona - Viana do Castelo, 35 M, 7 timmar

Vi fortsatte att njuta av denna fina stad och vår fina bojplats, helt gratis. Vi hade motionsdags, det är långt mellan gångerna, men ändå, vi promenerade runt i området innanför fästningen, jättefint är det. Vi handlade goda frukter och grönsaker och åt gott ombord. Vädret fortsätter att visa att nu har vi kommit söderut, det är varmt, sol och helt underbart. Vi fick besök av tullen som kom ombord och fyllde i alla papper osv, intressant och trevliga män.

Fjärde dagen tyckte vi dock att det var dags att segla vidare så vi lämnade Baiona med saknad och hoppas på återseende. Under natten hade jag blivit ordentligt myggbiten igen och hela ansiktet var uppsvullet särskilt ögonen. Inte särskilt kul även om Harald tyckte det var roligt. Han beklagade sig så över ett par ynka myggbett som kliade! När jag gick upp på natten upptäckte jag att någon? inte hade stängt kranen till vattenintaget på toaletten och den var översvämmad och fullt i kölsvinet. Innan vi gick iväg på morgonen fick Harald fram pumpen och fick ut vattnet och sköljde med sötvatten. Vi fick ytterligare en härlig segling söderut, dock med en massa trixande och bytande av segel, men vi kände oss så nöjda. Nu, du Eric, den portugisiska nordan verkar blåsa och vi börjar lära oss.

I Viana do Castela, som blev vår första hamn i Portugal fick vi ligga vid en ponton utanför marinan eftersom det skulle vara en regatta. När vi öppnat vårt mousserande vin för att fira och Harald hade vilat gick vi upp till staden. Det är en gammal stad med intressant bebyggelse och det var roligt att gå omkring. Harald hade först ett långt samtal med två killar, mormoner från USA som missionerade i Portugal. De sa att Portugiserna inte var ett lyckligt folk, de behövde mer hopp, jaså sa vi till varandra, hade vi ingen aning om. Vi hade bestämt att äta ute och lyckades till slut hitta en restaurang som vi kunde tänka oss. Det var ett bra val, Fadomusik, portugisiskt inredning och ett litet familjeställe, jättetrevligt. Maten var väl sådär, men det var säkert typiskt för Portugal. Sedan var det stor fest i stan, som blev en överraskning för oss, med traditionella danser och uppträden och matstånd, hur roligt som helst. Portugiserna var glada, spelade, sjöng och dansade med inlevelse, vi har aldrig sett något liknande hemma. Vi hade läst om området här, Minho, att de är mycket traditionella och håller hårt på gamla seder och bruk och det kändes verkligen inte som ett olyckligt folk. Vi kände oss så glada över att få ha varit med om detta och kom sent tillbaka till Aurora. Vi förberedde ny segling eftersom vi bestämt att gå vidare nästa dag igen, det skulle senare bli sydliga vindar.

Viano do Castela - Leixoes, 37,5 M, 7 timmar

Vi startade tidigt som vi lärt oss, började med motor i bleke och väntade på vinden. Idag kom den inte utan vi körde istället rakt in i dimman. På med radarn och som Harald sa "det är som på natten fast på da´n". Så blev denna dag, men vi hade skönt ändå och kom fram till Leixoes som är den närmaste hamnen till Porto. Vi fick tips av tjejen på marinan om att vi skulle gå till Clube Nautico de Leca för att se Sverige-Spanien i fotbollsEM så vi gick dit. Vi blev väl mottagna och TV:n var på, men vi var nog de mest intresserade tittarna. Vi blev bjudna på grillat kött i hembakat bröd, jättegott och köpte några öl. Det var roligt ända tills någon minut återstod och det vet väl de flesta läsarna, så trist. Vi var sedan ganska trötta och tog det lugnt resten av kvällen.

Vi blev lite bekanta med människor på seglarklubben och vi fick bla veta att det finns ett IKEA i stan och fram till kl 11 serverade dom frukost för 1 Eu. Vi behövde handla en del mat så nästa dag gick vi upp till hamnkontoret för att få en karta. Det är väldigt svårt att få information där av någon anledning, känns som ointresserad personal. Vi gick in på segelklubben igen och då fick vi skjuts till IKEA av en tjej som skulle börja jobba där kl 11. Hon berättade att alla trivdes väldigt bra där och att det var en bra arbetsplats och eftertraktat. Vi handlade en del mat, sill, kaviar, knäckebröd odyl, det var en märklig känsla att gå omkring och läsa alla svenska ord. Vi åt lunch, köttbullar och fick tom en svensk flagga i köttbullarna! Vi åkte sedan buss och vi skulle till en Supermercado, vi får fråga folk i ett kör, kartorna är svåra att begripa. Vi lyckades iallafall och fick lite påfyllning av mat innan vi traskade hem till Aurora. De har en dator på hamnkontoret och det skulle gå bra att använda sin egen dator, det fungerade inte och ingen hjälp fick vi. Vi gick till segelklubben igen och de hade wireless och vi fick sitta där. Den klubben är så trevlig med mysiga människor. Dusch sedan i kallvatten, denna hamnen hade svårt med trycket!

Nästa dag hade vi två saker att göra, försöka hitta påfyllning av vår gasolflaska och att åka till Porto. Tjejen på hamnkontoret hade tidigare sagt att vi fick försöka hitta en taxi och fråga om dom kunde hjälpa oss, det kändes konstigt så vi frågade igen, ny personal, han sa att det fanns en butik med campinggas och dom kanske visste.... Nu började marschen igen, frågade nästan 10 personer om vägen innan vi äntligen hittade. Dom upplyste oss om att vi kunde få påfyllt på ett ställe som dom markerade på kartan. Vi bestämde oss för att åka till Porto först så promenad till metrostationen och sedan fick vi hjälp att lösa biljett i en automat, herregud vad svårt allting är, men så himla nöjda vi blir när vi fixar det! Porto är en mycket speciell stad, Portugals andra största stad och den gamla delen står också på världsarvslistan. Vi tog ett sådant där litet sightseeingtåg som vi är så förtjusta i och åkte en rundtur där det även ingick besök på ett portvinshus, Real Campanhia Velha. Det var intressant och vi fick en guidad tur och provsmakning, naturligtvis köpte vi en flaska, en extra dry porto. Över floden Rio Duoro finns det broar varav en är byggd av samma konstruktör som Eiffeltornet i Paris. Den gamla staden är väldigt risig, men fantastiskt roligt att se alla hus och kyrkor. Vi satte oss på en uteservering och åt eftersom solen nu sken igen efter att ha regnat i två dagar. Vi var dock trötta och påbörjade vår hemresa efter att vi ätit. När vi gått av tåget vid stationen och promenerade hemåt fällde Harald en rätt bra kommentar som ofta gäller för oss "hur fan hamnade vi här?". Vi hittade hem till Aurora till slut.

Leixoes - Nazare, 101 M, 17 timmar

Vi startade vår gasoljakt nästa morgon, någon mer hjälp från marinan gick inte att få så vi bestämde oss till slut för att ta en taxi. Det var en himla tur för det var långt och vi hade aldrig hittat dit. Petrogal heter företaget och det var ett jättestort raffinaderi med mycket säkerhet. Vi fick inte komma längre än till receptionen och sedan kom en kille och hämtade tuben. Det var bra med taxin för den killen skötte snacket, tyvärr tog det tid och vi fick vänta medan taxin tickade. Vad vi förstod är det enda stället man kan fylla svenska gasoltuber på så vi var ändå glada för att vi tog den tiden. Allt inkl taxi och dricks kostade 30 eu så det var väl ok tyckte vi. Tillbaka i Aurora hade vi sedan att vänta på telefonsamtalet med FK medan vi gjorde iordning för avsegling. Telefonsamtalet gick ut på att kvinnan informerade Harald om att han ska göra denna utredning inom PILA projektet och att det är på regeringens nya direktiv. Att han egentligen skulle åkt hem för detta möte är helt ofattbart, Harald sa bara ja och ok hela tiden. Det som nu chockade oss mest är att utredningen ska starta den 14 juli och vi får räkna med 5 veckors tid. Därefter vet ingen vad som beslutas, får han fortsatt sjukbidrag, avbryts det beslutet han har, ska han arbetsträna osv? Vi kan ju inte bara strunta i det och man kan enkelt säga att frihet är att ha pengar i vårt nya samhälle. Vi är definitivt inte fria vare sig vi är ute och seglar eller är hemma, det är tom värre att vara ute och segla. Våra sparpengar kommer nu att gå åt till att lägga båten någonstans och att resa fram och tillbaka ett antal gånger. Vi försöker nu att kolla upp lite olika ställe för att lämna Aurora, vi diskuterar fram och tillbaka vilket som är bäst, att segla hem igen eller avvakta. Vi avvaktar troligen och ser vad det blir för resultat, men får inte Harald fortsatt sjukbidrag måste vi hem, både han och jag måste jobba då. Hur Harald ska klara ett jobb med sitt självförtroende intakt fattar vi inte, men nu är det som i gamla tider, att stå med mössan i hand och bocka. När vi samlat ihop oss kastade vi loss och hade en helt underbar segling i en frisk N vind och vi slörade söderut i bra fart ända tills efter midnatt då vinden dog och vi fick starta motorn. Natten blev kanonfin, fullmåne och stjärnklart inte alls så kolmörkt som på Biscaya och jag fick tillbaks mitt förtroende för nattseglingar. Vid 6-tiden på morgonen lade vi till i denna nya hamn. Lissabon den 26 juni 2008

Nazaré - Cascais, 69 M, 11,5 timmar

Nazaré, åh, vad vi gillade det stället. Marinan, verkligen oansenlig på alla sätt, men så goa människor, paret (kapten Haddock med fru) som sköter om det hela och hjälper till med allt, Louis som har baren/cafét där vi tittade på fotboll och köpte gott morgonbröd också staden på promenadavstånd. Själva staden är ganska turistisk, men vi tycker det har en charm i sig, men även de bofasta människorna, fiskargubbarna och deras kvinnor med "puff"kjolar och koftor. Uppe på berget ligger Sitios, en by med en vacker kyrka och bebyggelse och som vi åkte bergbana upp till med en fantastisk utsikt. Vi slappade och njöt verkligen och på midsommarafton tog vi emot dottern Mia som efter många timmars väntan och längtan för oss dök upp med bussen från Lissabon. Jag hade tidigare på dagen varit och köpt färskvaror i deras saluhall, lax, jordgubbar, frukt och grönsaker. Jag klarar nästan inte av att handla på sådana ställe, det är alldeles för många olika stånd att välja på och jag gick runt och glodde och glodde innan jag kunde bestämma mig för vem jag skulle handla av. Fotbollskvällarna var roliga, en Sverigematch och Portugalmatch och båda förlorade ju tyvärr, men sällskapet var desto mer underhållande. Det är mest fiskarna som går dit också en och annan seglare. Vi träffade ett engelskt par som var på väg hem efter en jorden runt seglats och det är alltid roligt att höra hur dom haft det. När Mia äntligen anlänt öppnades hennes medhavda champagne och sedan blev det prat halva natten varvat med god mat och dricka.

Dagen efter upprepade vi sightseeingen i Nazaré med henne och åt på Casa Pires en restaurang i Sitios precis vid kyrkan som vi fått rekommenderat av en dansk seglare och där mest "locals" går. Det är alltid bra att välja en restaurang där man ser att den inhemska befolkningen finns, dom vet alltid vad som är bra. Lite shopping fick vi också gjort medan Harald gick hem och vilade sig. Mia köpte en jättefin kjol till sin 0-shoppande mamma, hon är snäll hon och så glad jag blev. Tyvärr hade Louis stängt på kvällen, lördagkväll och enda kvällen han tog ledigt, så det blev ingen fotboll.

På morgonen tog vi ett ledsamt farväl och gick för motor ut i ett vindstilla hav. Mia som vi hade beordrat bli sovande i kojen kom uppvinglande och började snacka om sjösjukepiller, men det och lite frukost gjorde sitt och sedan gick det bra. Så småningom fick vi också sol och vi hade en härlig dag med undantag av att motorn lade av. Tack och lov så hade vi vid det laget fått lite vind så vi fick segla medan Harald mekkade. Det var stopp i bränsletillförseln och så småningom fick han fart på motorn igen och vi andades ut. Snart tog vinden i ordentligt och det blev en blåsig insegling till Cascais. Vi kunde verkligen berömma Mia för att inte bli rädd, hon klarade detta galant. Vi hade bestämt att lägga oss i marinan en natt för att kunna se fotbollsmatchen mellan Spanien och Italien, dyrt och ogästvänligt. Vad nu? undrar ni, jo, nu har vi bestämt att sluta tänka på pengar hela tiden, skönt va? Nu ska vi bara njuta av här och nu.

Vill ni ha en elkabel frågade de på marinan och visade mig. Den såg ut som den vanliga vi har så jag tackade nej. Vill ni ha hjälp att lägga till? Det brukar vi ju för det mesta klara bra så jag tackade nej. Det ska man inte göra i hård vind och trång hamn! Andra seglare på bryggan kom dock tillskyndandes och ändå höll det på att gå galet, det är inte lätt att tala om för fransmän vad de måste göra med en tung stålbåt. Dock, vi klarade elstolpen och kom på plats vid fingerpontonen. Någon el fick vi inte eftersom vår elkabel såklart inte passade. Samtidigt lagade vi middag, lite stressade för att hinna upp till andra halvlek i fotbollsmatchen mellan Spanien och Italien, men vi lyckades! Vi var trötta när vi stapplade tillbaks till Aurora och somnade med all disken staplad i pentryt. Cascais är väl ett ställe som man kan undvara, men vi strosade runt nästa dag i det underbara och soliga vädret, tyckte ändå att det var fint och trivdes med livet. Vi hade tänkt gå ut och lägga oss för ankare bortåt kvällen, men då hade det igen tagit i med vinden så vi vågade inte krångla oss ut. 

Cascais - Lissabon, 15 M, 3,5 timmar

En helt underbar segling i slör och sol, det är så roligt att Mia har fått vara med om alla sorter redan. Vi hade motström in i Rio Teje men vad gjorde det när vi hade det så skönt. Vi valde att gå in i Doca de Alcantara som är den allra största hamnen och lättast att få plats. Hamnens miljö är väl inte den roligaste men vi ska ju se Lissabon och det var vänlig och hjälpsam personal kändes det som. Vi har utsikt över Maersk containrar så det är ju lite hemma.

Första kvällen hade vi bestämt oss för att hitta en restaurang med Fado som är Lissabons musik. Den handlar om längtan, saudade och är mycket känslosam. Efter att ha tagit oss med buss till Baixaområdet som ligger mitt i centrum började vi leta, vi var på en turistinformation och ställde oss vid en informationsdisk. Fyra personal höll på med pengar tillsammans i nästan 10 minuter och visade inte med en blick att vi var där och sedan hade de inget vettigt att säga. När vi irrat omkring ett tag bestämde vi oss för att ta en taxi! Han körde oss till en restaurang där vi blev insläppta genom en låst dörr och inne fanns det inte en människa. Mia tog beslut att vi skulle resa oss och gå därifrån, herregud kan man verkligen det? Vi blev "inraggade" på ett annat ställe och det blev lyckat, god mat, vi provade det portugisiska gröna vinet Vinho Verde, bra musik med fyra olika sångare och allt var jättebra. Strax före midnatt promenerade vi hem till Aurora.

Vi gillar sightseeingbussar och denna gång blev det tram/spårvagn som tog oss genom Lissabons kvarter och på det sättet fick vi en bra överblick över staden. Det är ingen vacker stad (tycker vi) och väldigt nergången och risig, men intressant att se. Efter att ha skumpat omkring i dessa smala gator i en enorm hetta som plötsligt har kommit, var vi helt slut. Det fick bli en fikapaus innan vi tog spårvagn hem via en supermercado. Detta letande som är långseglares liv kan vara riktigt påfrestande, när man äntligen hittar på ett ställe så seglar man vidare till ett nytt ställe (det är charmen också, motsägelsefullt). Kallt vatten från slangen på bryggan fick ersätta badet när vi var tillbaka på Aurora. Vinho Verde, det är ett torrt lätt bubblande och alkoholsvagt vin. som snabbt blivit en favorit bland viner och den köpte vi i affären och drack det när vi åt en god middag på kvällen. Vi gick till den närbelägna marinan Doca de Santo Amaro som ligger precis vid den stora bron Ponte de 25 Abril bridge där även den stora höga statyn Statue of Christ står på andra sidan. I den marinan ligger restaurangerna och nöjesställen på rad längs hela gatan och vi gick dit för att se EM fotbollsmatchen mellan Tyskland och Turkiet samt uppdatera bloggen. Temperaturen som under dagen var nästan 38 grader sjönk på kvällen till ca 23 grader och vi hade det jätteskönt på uteserveringen med stor TV skärm. Vi är dock glada över att vi inte valde den hamnen med tanke på ljudvolymen från bron, flygplan och restauranger så vi var nöjda över att promenera tillbaks till vår relativt tysta marina.

Nu måste vi bara ha upp vårt nysydda soltak så genast efter frukost plockade vi upp alla delar för att prova. Det blev så bra som vi tänkt oss, nu är det visserligen ganska vindstilla härinne i marinan, men vi hoppas det kommer att hålla. Harald slog i öljetter och satte i snöre medan Mia och jag tog en shoppingrunda på stan. Det blev nu inte så mycket shoppande utan vi studerade mer gatulivet och husen. Vi har aldrig tidigare sett så mycket klotter som här i Lissabon, de verkar inte sanera alls och husen är mer eller mindre täckta av klotter. Lissabon blir mer och mer fascinerande ju mer vi är här och det känns riktigt trivsamt. Nu är det dock lite för varmt att flanera på dagtid och vattenslangen behövdes idag också när vi kom tillbaka med nyköpta kakor till emkaffet. Nu skall Mia åka hem imorgon och det känns mycket ledsamt, det har varit så roligt att ha henne här och jag är så tacksam att hon kom. Innan dess skall vi ha en kväll till med att titta på EM-fotboll.

Lissabon - Setubal, 46 M, 8,5 timmar

Så kom dagen då Mia åkte hem och det kändes precis så tråkigt som jag befarat. För första gången undrade jag på allvar om det är så bra, det här med långsegling som innebär att vara borta från sin familj. Ändå var det just det här jag drömt om, att kunna ta emot familj och vänner och ha en tid tillsammans. Vi och Mia har haft en oförglömlig tid tillsammans och jag är tacksam för den. Nästa dag lämnade vi Lissabon och det var skönt att komma ut på havet i den enorma värme som vi nu har fått. Tyvärr bleke så det blev motorgång bortsett från någon drygt timmes segling. Dyningen från Atlanten gör att det blir ganska gungigt, men vad fasen, värre kan man ha det. Eftersom vi har gott om tid nu (tror vi) valde vi att gå in till Setubal. Vi var lite tveksamma eftersom det står i piloten att det är svårt att få plats, det är dock fördelen med att vara så tidigt ute som vi är, det finns fortfarande gott om plats i hamnarna. Här var vi och fikade 2004 när vi åkte ner för att segla med Ulf och MarieLouise i Vindarnas Nomad och drömde om att en gång komma hit med egen båt.

Vi fick en bra plats och gick genast upp i stan för att handla lite mat. Vi passerade biblioteket för att kolla hemsida och mejl och där träffade vi en pratsam tjej. Hon tipsade oss om en konsert som skulle vara på kvällen och vi gick dit, den började inte förrän kl 10. Det är svårt att vänja sig vid de konstiga tiderna här, vi fattar aldrig när det är öppet/stängt, när det är dags att äta osv. Det var nästan folktomt i konsertlokalen när vi kom dit och inte förrän precis innan start kom folket. En tjej satt där iallafall och hon tog som sin uppgift att informera oss om konserten. Det var en folkligt viktig konsert eftersom det var brorsonen till en populär kommunist, José Afonso, född i Setubal, som hade en viktig påverkan före revolutionen i Portugal med politiska sånger. Han hade en väldig speciell röst som brorsonen hade ärvt och som nu framför hans musik. Setubal var mycket fattigt på den tiden och det var den "röda staden" i Portugal. Revolutionen som var den 25 april 1974 och kallades "nejlikerevolutionen" satte stopp för en lång diktatur med bakåtsträvan. Portugal blev en demokrati med socialistisk styrning och sedan inträdet i Europeiska gemenskapen 1986 har ekonomin långsamt förbättrats. Det blir lite lättare att förstå hur allt ser ur här när man läser om landets historia. För att återgå till konserten så var det först 4 män som sjöng, det var oerhört mäktigt, men synd att vi inte förstod texterna. Harald väste i örat på mig "det är som tältprojektet", ni som kommer ihåg det, precis samma känsla var det! Sedan sjöng då mannen som hade en fantastiskt duktig pianist, alltså flygel och sång, men återigen synd att vi inte förstod texterna. Efter en hel dag på sjön i värmen var vi helt slut och det var svårt att till slut hålla sig vaken så vi orkade inte mer när första delen var slut vid midnatt och då promenerade vi hem i den ljumma natten. Vi var ändå så nöjda med att ha sett och hört detta, vi var nog de enda turisterna på den konserten.

Nästa dag tog vi lite mer tid på oss och titta på stan, en genuint "äkta" stad och vi såg inte många andra än portugiser här. Portugiserna dekorerar mycket med girlanger i olika färger och här "blommade" det verkligen och bland girlangerna är det också belysning, det hade varit kul att gå där på natten, men det blev inte av. På kvällen satt vi på en uteservering och såg finalmatchen mellan Spanien och Tyskland i 28 graders värme och det kändes helt ofattbart att vi verkligen är här.

Setubal - Sines, 42 M, 8 timmar

En orolig natt med dessa jävla knott som inte syns, men hörs som ett surr i öronen och som garanterat känns. Varför har jag inte läst någonstans på seglares hemsidor om detta gissel och om hur man ska skydda sig? Jag har fått en tips av Vanja på mejlen och nu ska jag uppsöka apotek snarast. Symaskinen ska fram och myggnät ska sys, jag står inte ut med detta! Jag är fullständigt sönderbiten och ser oftast ut som om jag fått en rak höger. Jag ska ju vara vacker nu och styla med den fina solbrännan. Till och med Harald har blivit biten och slänger sig omkring i kojen, hur lätt det nu är. Vi fick en underbar segling med fulla segel ner till Sines, denna sista segling på ett tag. Det var en W, nästan lite SW vind och det var skönt att slippa medvinden, vinden fyllde seglen och vi slapp det eviga gunget. Vi har sett delfiner på varje segling nu, men inga som kommer och leker utan vi ser dom på lite avstånd och det är också roligt. Efter några telefonsamtal fick vi bekräftelse på att det är den 14 juli som gäller för Harald och efter tilläggning och besök på kontoret i Sines fick vi också plats där för ca 2 månader. Det finns inget internet i hamnen, men vi hoppas på att det ska ordna sig i stan. Nu ska vi beställa flyg, kolla busstider, förbereda en del samt fixa med båten. Jag kommer att få besök av barnbarn, Jonatan och Hanna och senare även av Ellinor och Amanda. Jag ser fram emot att få sällskap annars kan nog dessa veckor bli långa. Jag kommer att fortsätta uppdatera hemsidan inkl bloggen även om det inte blir så mycket innehåll.

Efter en tid i Sines har vi börjat lära känna stället och anpassat oss efter ett liv vid bryggan. Första dagen var makalöst irriterande då vi letade efter internet. Mannen på marinans kontor skrattade lite och sa att det fungerar ibland och inte ibland, hur då? Skratt igen och när jag frågade om det finns något ställe på stan och jag föreslog biblioteket höll han med och föreslog också en restaurang. Var ligger den? Han studerade kartan intensivt i minst 3 minuter, men kunde bara säga på ett ungefär var den låg. Vi packade ner datorn och tillbehör och gav oss ut. Vi började med biblioteket, men de hade inte wireless och de föreslog caféer nära Castle, däromkring var vi inne på massor av ställe och frågade och för det mesta ser dom ut som levande frågetecken. Vi hittade turistinformationen och gick in för att fråga, det finns här! sa han och pekade in i ett rum med en dator. Hurra!, Ordnat! Deras dator var upptagen så vi frågade om vi kunde sitta ute i lokalen och det gick bra ända tills han kom och slog sig för huvudet och sa att han glömt att det inte fanns wireless. Det hade funnits en antenn på castle, men den hade pajats vid någon renovering. Vi fortsatte leta och hittade till slut restaurangen som vi tror han på marinan menade, de hade nog aldrig hört talas om internet. Vi gick tillbaka till biblioteket och de var snälla och ringde runt till närbelägna städer men inga hade wireless. Där kom en kille som föreslog gamla järnvägsstationen och även stranden som ju är nära vår båt. Vi gick till gamla järnvägsstationen, men där var en musikskola och de ruskade också på huvudena. Därefter var det en del ställe som föreslog postoffice? är det inte konstigt? Det låg i andra änden av stan så vi fortsatte trava, tom en resebyrå nära föreslog detta och vi kom dit med gott mod. Vi stod länge i kö, jag kan ju säga att hemma är vi inte i närheten av dessa köer på posten som jag stått i överallt. Internet här?, de bara skakade på huvudena. Nu gav vi upp, jag gråtfärdig, hur ska jag stå ut alla dessa veckor, måste tänka ut ett annat sätt att hantera hemsida, blogg och mejl. På väg tillbaka passerade vi ett stort hotell, vi gick in och frågade för sista gången och jo, men visst, ni kan köpa tid här! Lugnet återställdes och nu har jag iallafall ett ställe att gå till när hemsidan skall uppdateras och jag vill hämta alla mejl och i övrigt kan jag använda bibliotekets och turistinformationens dator och ha lagt in text på vårt minne. Jag frågade senare mannen på marinan om restaurangen han föreslog, tänkte om det var rätt, men då ville han inte höra talas om den. Så blev vår första dag i Sines, vi fick iallafall lära känna staden en aning.

Här är trivsamt, en liten stad, inte många turister, badstranden alldeles intill och en hamn där man ser alla båtar som kommer och går. Vi har börjat med att gå till badstranden en dryg timme varje dag, solar en stund och badar. Det är ett helt underbart vatten och sandbotten här, lite kyligt i vattnet men skönt. Stranden krattas varje morgon och det är kliniskt rent. De har en fiffig grej, tavlor med små plastaskfat som folk kan ta med sig och slänga sina cigarrettfimpar i (reklam Vodafone).

I hamnen är det ordning och reda minsann, vi har kustbevakningens båt här vid bryggan och den är bemannad dygnet runt med många män, hur många har vi inte än lyckats reda ut. Vi fick en broschyr med massor av text vad vi ska rätta oss efter. Vi får inte göra någonting med båten med rengöringsmedel, bara spola med vatten, soporna skall sorteras, vi får inte göra något arbete på bryggan osv osv. Jag har inte vågat tvätta kläder som innan utan nu får vi använda tvättmaskin i serviceanläggningen. Vi har fuskat lite, Harald har tvättat skrovet med lite rengöringsmedel som han sprutat på med en liten sprutflaska! Jag  har talat med chefen och frågat om lov att måla däcket och om jag var mycket försiktig och ABSOLUT inte tappade något i vattnet, och inte slipade för mycket så var det ok, men, som han poängterade, enbart på grund av min charm! Honom gillade jag. Vi gnider också vårt krom, då tappar vi inget i vattnet. De är jätterädda om sin blå flagg och sitt vatten och det är ju jättebra och det vill vi ju respektera. Vi var lite förundrade över en amerikansk båt som tvättade allt i sin båt och jag menar allt, de hade ute alla dynor och mattor, tvättade alla segel som satt uppe och fladdrade och de låg också intill kustbevakningen och det verkade inte som någon brydde sig. Vi undrade över om dom seglat över Atlanten och fått in vatten (en ganska liten båt) eller varför det behövdes en så grundlig genomgång, de halvsprang på bryggan så det fanns ingen möjlighet att prata med dom. En kväll plockades flaggan ner och det verkade som om de mönstrade av. Nästa dag var det fullt pådrag på bryggan med massor av myndighetspersoner och experter med apparater. Hela båten gicks igenom, allt ut igen och vi hade en halv dags underhållning. Vi har ingen aning om vad det hela rör sig om, men vi kan ju gissa knark. Båten ligger kvar, skall bli spännande att se om det händer något framöver. På tal om kustbevakningen så har Harald ett ont öga till dom sedan dom första dagen kom fram till Harald och påpekade att vi inte får ha flaggan i mesanmasten. Den svenska flaggan får inte vara högre än den portugisiska gästflaggan, så säger lagen. Vi har alltid haft flaggan i mesanmasten och aldrig att någon sagt något om det, men nu fick vi hissa ner den. Jag tycker att det är helt ok, man ska respektera varje lands bestämmelser och vanor, men Harald retar sig på det. Vi har börjat lyssna och prata ibland på kortvågen på kvällarna på det skandinaviska radionätet frekvens 14325 och en av de som håller i detta är Sylvia. De ligger nu på Lanzarote men har tidigare legat länge i Sines och hon sa att de haft så trevligt med killarna på kustbevakningen så nu får Harald ändra attityd.

När vi kom hit höll de på att bygga upp scen och en massa stånd i ett litet område i slutet av badstranden och från den 4 till den 13 juli är det Vasco da Gama dagar här med alla Sines restauranger på plats och musikuppträdande varje kväll mellan kl 22 och 24. Det är verkligen trevligt och riktig folkfest med massor av familjer och ungdomar ute. Vi har provsmakat lite och lyssnat på musik, det blir en lagom kvällspromenad. Tyvärr blåser det mycket här, för det mesta är det lugnt på förmiddagen men börjar sedan ta i och på kvällen blir det lite kallt. Annars är det konstant blå himmel och sol, helt underbart.

Vi har hittat ett Lidl varuhus, ligger i utkanten av stan och en bit att gå, men vi har en dramaten och skönt att kunna handla lite mer än det lilla sortimentet i supermercadon. Vi har köpt en massa olika myggmedel och vi har faktiskt inte känt av det så mycket här i Sines och det är skönt. Internettillgången har fortsatt att bråka med oss, helgerna är bara att glömma och när vi sedan gick upp på måndagen till Turistinformationen så fungerade inte deras internet alls, "ni får gå till Art Center" (biblioteket) sa dom och när vi gått dit var det stängt, vad vet turistinformationen? Vi gick tillbaka hem och jag packade ner vår dator och begav mig till hotellet och då frågade dom om rumsnr, jag trodde jag skulle få hjärtslag. Jag förklarade min situation och dom accepterade att jag satt i foajén på deras fina hotell, var ju snällt. En enda svensk båt har kommit, Charlotta från Varberg, en HR62 och dom gick igen på morgonen, men nu hoppas jag att det kommer fler. Jag har lärt känna ett engelskt par iallafall som också skall ligga här minst en månad. Annars har vi fortsatt att jobba på Aurora, hon blir finare och finare för varje dag och nu när Harald åkt hem målar jag en stund varje dag. Jag vet inte om det är någon bra sysselsättning för en 61-årig kropp, jag känner den iallafall. Det var inte roligt att se Harald åka iväg med bussen, vi var så ledsna båda två och Harald var orolig för resa och allt. Samtidigt skall det bli skönt att få det gjort, den här väntan har inte varit så rolig heller. När han kommer tillbaka så vet vi ju iallafall vad vi har att rätta oss efter och kan planera för vår framtid. Nu ska jag försöka anpassa mig till att vara ensam här, kan väl inte vara värre än att vara ensam hemma? Jo, förstås då kan jag ju träffa alla när jag vill, här kan jag inte ens prata språket. Killarna på kustbevakningen finns här och jag ska bara säga till om det är något och de sa "berätta inte för någon att jag är ensam", hur tryggt kändes det? Sines den 25 juli 2008

Målningen av däcket på Aurora blev väldigt fint, men det höll på att knäcka mina knän och rygg. Jag ska inte måla det däcket en gång till har jag lovat mig själv. Nästa gång åker gummimattan av och ersätts av något annat! Jag gjorde av med 4 rullar maskeringstejp. Nu lever jag ett lojt semesterliv och det är inte riktigt min grej. Det är kul och skönt några dagar med sedan börjar jag bli rastlös och här är inte så mycket som händer, eller kanske....... men.... Dessutom saknar jag Harald något enormt, oroar mig för framtiden och längtar efter mina barn och barnbarn. Just nu vill jag åka hem! Eller, egentligen vill jag helst kunna kasta loss från bryggan här. Ändå kan jag väl säga att det går bra, jag klarar att vara ensam, jag är ju tvungen.

Två svenska båtar har legat här, en som heter Robust och en Fejm. S/Y Fejm med Mona och Jan ombord låg bredvid mig några dagar, extra pga dimma och det var trevligt att prata svenska och umgås. De ska fortsätta till Tunisien för att övervintra där. Det är musikfestival i Sines och Porto Covo mellan den 17 och 26 juli och det är den största i Portugal och med musik från hela världen, mycket afrikanskt och sydamerikanskt, väldigt spännande, www.fmm.com.pt. Det är också som att bli förflyttad till 70-talet, massor av människor som lever ett nomadliv, klädda som vår tids hippie och har barnen med överallt. Försäljningsstånd är utsatta med egenhändigt gjorda smycken, stenar och en massa flumflum. Varje gång det är konsert kommer jag alldeles för tidigt, har svårt att vänja mig vid portugisernas tidsuppfattning. Första konserten var från Brasilien. Siba E A Fuloresta och var en härlig upplevelse med rytmer och karnevalsstämning. Därefter var musikfestivalen över helgen i Porto Covo som jag återkommer till.

Först kom Anita, min syster, hit med bussen från Lissabon, åh, så roligt att träffa henne igen och få prata och prata. Vi har tillsammans upptäckt det mesta i Sines tror jag och badat nästan varje dag även om vädret blivit lite sämre med mycket moln. Det är ändå varmt så det gör ingenting, nästan lite skönt. Vi hittade saluhallen och det är bland det roligaste när man kommer till ett nytt ställe. Vi köpte fisk, en Dorado och frukt och åt en underbar middag i sittbrunnen. Vi åkte en dag till Porto Covo, en fiskeby söder om Sines med en klippig kust med små små sandstränder inklämda. Hela byn är bebyggd av en sorts karaktäristiska hus som är låga, vitmålade med blå ränder och på torget och däromkring är bebyggelsen från 1700-talet. Det var otroligt vackert och nästan bländande vitt överallt. Vi blev helt fascinerade när vi steg av bussen, hade inte väntat oss detta. Det var mycket turister där och på huvudgatan var det fullt med butiker med kläder och turistutbud. Som jag skrev tidigare var musikfestivalen förlagd där nere vid havet denna helgen och det gjorde säkert att det var extra mycket folk. Det gick bara en buss åt vardera hållet från Sines så att lyssna på musiken där var bara att glömma. Huvudgatan mynnade rakt ut mot havet och det var vackert vackert, vilket fint ställe. Vi tog oss ner för en lång trappa till en liten sandstrand och badade där och Atlantens vågor vällde in, häftigt, nästan lite skrämmande. Vi skulle äta och valde en italiensk restaurang och gud vad gott, vad jag längtat efter italiensk mat. Bussfärden är som alltid en sak för sig, när vi åkte hem var chauffören och en passagerare upptagna av en mycket hetsig diskussion, synd att inte förstå språket och körningen blev därefter, det gällde att hålla i sig.

Efter helgen var musikfestivalen tillbaka i Sines och tog riktig fart. Konserterna utomhus vid Art Center var förlagde till 01.30, vilka tider! Vi lade upp en plan för detta, men sedan upptäckte Anita av en slump att dom var flyttade till 21.00, så skönt. Vi frågade på turistinformationen och de sa att det berodde på de närboende, hade dom inte fått tillstånd innan dom tryckte upp alla broschyrer? Iallafall fick vi höra en fantastisk konsert med en portugisisk tjej, Danae, född på Cuba, uppvuxen på Cap Verde och med fyra duktiga musiker. En riktig behållning framförallt för Anita som inte får vara med på alla dagar. Dagen efter gick vi ut och åt eftersom Anita inte fick missa att äta grillade sardiner som är ett måste i Portugal och sedan blev det bra med konsert kl 21. Denna kväll var det ett portugisiskt manligt par Dead Combo och det var ungefär så, dead rakt in i hjärtat med bas som höll på att fälla oss, pang! Vi gick hem. Nu fanns det dessa kvällar också konserter inomhus som kostade och då vet ni varför vi inte gick på dessa. Onsdag kväll var det dags för Anita att åka hem och det var en nöjd syster jag vinkade av på Lissabonbussen. Jag kände mig dock ledsen, men det går över och nu väntar jag på barnbarnen. Nu är det nattkonserter på en stor scen som är uppbyggd på vägen ovanför stranden här och denna kväll var det först tre konserter på Castellet och sedan en här nere kl 02.30. Jag täppte till alla ventiler och lade handduk som isolering på skylighten i akterkojen och försökte sova. Det gick hyfsat. Harald har nu gjort sina tre utredningsdagar i Kristiansstad och nu väntar vi på utlåtandet som ska göras i nästa vecka och skickas till Försäkringskassan. Sedan skall FK ta beslut och när detta är klart har vi ingen aning om, Harald måste vänta hemma. Är man sjuk har man väl inget viktigt liv? Han har iallafall många hemma som bryr sig om honom, men han längtar ju också.......

Sines den 8 augusti 2008

Jag hade några ensamma dagar då jag förberedde för mina kommande gäster, scrappade och bara tog det lugnt. Jag var uppe och hörde konserter på kvällarna, det var blandad kompott, ett typ storbandsjazz och ett band med fyra engelska tjejer som sjöng vackra visor. Det var nästan så jag längtade tillbaka till England, tänk så fort man ändrar inställning när man får lite distans. Fast jag har alltid tyckt om England och tänker ofta på Dartmouth där vi hade det så trevligt. På morgonen när jag gick upp för att handla fick jag vada i plastglas och skräp, har aldrig sett något liknande, men de körde med maskiner och vips så var allt borta för att fyllas igen nästa natt. Så blev det dags att möta barnbarnet Jonatan med sambo Hanna som kom med bussen från Lissabon där de varit några dagar först. Åh, så roligt att träffa dom, det blev en god middag i sittbrunnen och upp för att se första konserten på sista festivaldagen, det var ett afrikanskt band. Jonatan och Hanna fick uppleva en snabb "hippietid" och vi gick runt bland alla stånd med de mest märkliga saker. Det blev sedan en spelkväll och inte ens ungdomarna orkade gå upp till nattkonserterna, jag vaknade dock och tittade på det avslutande fyrverkeriet medan dom var oväckbara. Undras vad dom gjort i Lissabon?

Nästa dag var det dags att möta barnbarnen Ellinor och Amanda när de kom direkt med bussen från Lissabon, lika roligt att få träffa dom igen och deras flygresa hade gått bra. Amanda är flygrädd och det var modigt av Ellinor att flyga med henne, men Ellinor är ju en riktig globetrotter så det är lätt tycker hon. Det blev sedan bad med stort B och med nyinköpta badleksaker blev det roliga timmar.

Efter 3 nätter lämnade Jonatan och Hanna igen för att åka till Lagos några dagar och vi tre kvarvarande flyttade runt i olika kojer för Amanda tyckte inte om ljuden, särskilt inte fiskarna som smackar på skrovet. Det blev mest sol och bad, men en dag åkte vi till Porto Covo och shopping, jiipppiii! Det var ut och in i affärer och mycket "diskussioner" med Amanda före och efter badstranden. Denna dagen var vågorna än större än sist och vi kunde bara stå i kanten och bli översköljda fast förankrade i sanden för att inte följa med vågen. Högvattnet var på väg in och vi flyttade och flyttade, ändå blev vi och våra handdukar våta av överraskande vågor. Det hela blev en riktig upplevelse av annorlunda slag. Vi tog sedan den italienska restaurangen igen, jag har inte riktigt lärt mig uppskatta den portugisiska maten, tycker det blir samma varje gång, köttbit eller fisk med pommes och några tråkiga grönsaker. Vi gick till ett glasscafé där man själv tog glass i en stor bägare och sedan valde olika tillbehör för att sedan få allt vägt. Det var dyrt, men Amanda lade in hela sin charm och "snälla, snälla, jag ska aldrig mer be om glass bara jag får" Ja, hur gick det? det blev många fler glass innan tiden här var över! Vi var dödströtta innan vi kom hem igen, jag hade känt mig dålig några dagar och på kvällen fick jag hög feber och stupade.

Nu byggdes det nytt tält över vägen ovanför stranden här och det skulle bli Summerparty på lördagen mellan kl 22 och 07 och då förstod ju jag hur det skulle bli med nattsömnen. Vi gick ut på kvällen, men det fick bli festplatsen för oss där dom också har levande musik nu varje kväll igen. Det var riktigt high life och det är första gången jag ser portugiserna fulla, där var också en transvestit som dansade och det var rätt kul att åse. Amanda hade nog kunnat stanna hela natten, jag och Ellinor var inte riktigt så roade så vi gick hem strax efter midnatt. Någon gång under den här tiden ringde Harald och berättade att han skulle arbetsträna, han hade innan fått signaler av både socionom, psykolog och psykiater att det inte var aktuellt så det blev lite av en chock. Han skulle till Framtid i Helsingborg och arbetsträna 2 timmar om dagen under en 14-dagarsperiod tror jag det var. Han mådde verkligen inte bra alls, jag blev jätteorolig för honom, men tack och lov har dottern Mia tagit hand om honom och hjälpt honom att ringa osv. Vi är verkligen tacksamma över att hon finns och att Harald har fått bo hos henne hela tiden. Han hade ju annars tänkt att ev skifta lite boende, men inte riktigt orkat. Efter detta besked om arbetsträning gick det inte att få tag i psykiatern i Kristiansstad, alltså de försätter människor i situationer som de inte klarar av och sedan får dom ingen som helst stöttning och hjälp. Jag blir gråtfärdig och arg! Efter tre dagar, ett besök och två arbetsträningsdagar avbröts det hela eftersom han inte mådde bra, vad är det för mening? Jag för min del gråter när jag pratar med honom eftersom jag känner mig så ledsen och maktlös så långt ifrån och längtar så efter honom. Nu har Harald dock fått besked om att ett utlåtande är på väg till FK och nu skulle det ta ända tills slutet av augusti eftersom det är semestertider! Det verkar ändå efter en del telefonsamtal, att något slags besked kan komma tidigare så att Harald kan återvända hit, vi får se! Jag rapporterar på bloggen. Nu kom Jonatan och Hanna tillbaka till Sines och dagarna fortsatte med sol, bad och kortspel. Emellan detta försökte jag hålla ställningen någotsånär ombord med städning, matlagning, disk och nätter som alla kunde vara nöjda med. Sista kvällen tillsammans gick vi på restaurang och hade en trevlig kväll som vi avslutade på festplatsen. Jag blev bjuden av mina barnbarn, precis tvärtom som det brukar vara, men jag är så glad över att dom inte är ungdomar som bara tar för givet att få en massa. Vår situation är ju som den är och förhoppningsvis kan vi ge dom andra upplevelser som uppskattas lika mycket. Jag kände mig lycklig över att se dom gå tillsammans och tänka att dom är här och hälsar på mig, vad härligt livet är ändå. Nu måste jag också passa på att tacka alla snälla som gav pengar till deras påhittade insamling, lite pinsamt, men jag är inte fattig och högfärdig som man säger. Dom överlämnade det hela under högtidliga former med ett fint kort, herregud!!! Det har varit roliga veckor tillsammans, men jag önskar nog var och en själva nästa gång. Jag vill gärna kunna tillfredsställa alla och göra alla nöjda och glada, det är inte lätt när alla kommer på samma gång. Jag hoppas iallafall att dom vill återkomma någon gång någonstans.

En sorglig tid som jag inte ska orda så mycket över. Jag satt mest och väntade på att telefonen skulle ringa med ett besked från Harald. Han trodde på ett besked på fredagen (han hade ringt och sökt dom på onsdagen), men nej, sedan var det helg och på måndagen, nej. Han sa att han fått besked i växeln att det finns en bestämmelse att FK skall höra av sig inom 2 dygn när man ringt och sökt dom, men det fungerar tydligen inte. På tisdagen gick han dit istället och lyckades få ett besked om att han kunde åka hemifrån, men inget beslut om framtiden, det var rakt inte färdigt. Den 5 september skall det vara ett möte mellen FK och Adaptus som gjort hans utredning och då blir det ett beslut. Han har fått veta att Adaptus förordar pension för honom. Det var karneval i Sines på lördagen och jag tvingade mig gå upp och titta. Försökte göra mig gladare med en gin och tonic, men det blev mer att jag längtade efter en fest i glada vänners lag. Karnevalen var rolig att titta på, men det var ingen karnevalstämning precis, eller.... det var kanske bara inom mig. "Vår" (Ellinor och Amanda) transvestit var i sitt esse och dansade före karnevalståget iklädd tjusig klänning och blomma i håret. Synd att ni inte var kvar, särskilt Amanda hade älskat detta.

På måndagen hade jag tid hos tandläkaren eftersom jag bitit av en stor bit av en tand och inte kunde ha det så. Jag var ganska hoppfull, är väl inte sämre tandläkare här än hemma tänkte jag. De kunde ingen engelska så jag hade skrivit upp lite portugisiska ord. Det behövdes inte, han tittade snabbt på tanden jag pekade på och tog fram stora sprutan. Hemma tar jag aldrig bedövning, kommer överens med min tandläkare att säga till om det inte går och det fungerar alltid utan. Sedan började han borra innan bedövningen hunnit verka, det gjorde inget, men han var hårdhänt och när bedövningen började verka fick jag skador överallt på läppar och tandkött. När fyllningen äntligen var klar fick jag säga till många gånger med hjälp av gester att fyllningen var för hög och han putsade och putsade, städade undan och putsade igen på min begäran och till slut gav jag upp. Resultatet har blivit att det gör ont när jag tuggar, men jag vänjer mig nog, vet jag av erfarenhet. Det värsta av allt var bedövningen, jag var bedövad i 5 timmar efter och ordentligt bedövad kan jag säga, det var hemskt. Jag var inte glad denna dag före detta och inte blev det bättre. I hamnen kommer och går båtarna, det har passerat 7 svenska segelbåtar och jag hinner oftast bara prata en stund med dom eftersom de går igen nästa dag. Det har dessutom också varit flera av dessa med enbart manlig besättning, transportseglingar. Hittills har de varit på väg norrut eller in i Medelhavet. Det engelska paret som vi lärt känna låg här en natt och gick nästa dag mot Madeira, det kändes hårt. Eftersom jag är så negativ så fattas det bara nu att den bestående nordanvinden är slut när vi ska gå över. Äntligen kom ändå dagen då Harald kom tillbaka och sent onsdagkväll kom han med bussen från Lissabon. Vem var det som steg av bussen? Saddam Hussein direkt från jordhålan eller? Hur har någon kunnat säga att han var fin i skägg? Jag bara undrar? Nu gjorde det absolut ingenting, det var så roligt att återse varandra efter nästan 5 veckor. Lättnaden och glädjen visste inga gränser och vi kände oss verkligen lyckliga. Sedan kvittar det om vi är i Sverige, Portugal eller någon annanstans, det känns inte så viktigt längre. Att ha denna skäggiga varelse i sängen, var det min Harald? och det blev många skratt. Innan dess korkade vi upp en flaska Brut, pratade och pratade och trots att Harald var trött blev det sent. Historien han har varit med om är helt vansinnig, hur är det ställt med det som kallas rehabilitering? Nollkompetens skulle jag vilja säga som ändå har jobbat med detta. På Framtid där han skulle arbetsträna 2 tim/dag skulle han först ta hand om hönsen! (det gör han ju redan, haha), "dom är väl rogivande och fina" sa handledaren. Det regnade så det blev elavdelningen där han skulle kolla så att inlämnade lampor fungerade och ev byta strömbrytare och nästa dag fick han sortera spel, se till att det var komplett. Inte en enda gång fanns det en människa som såg vad han gjorde eller brydde sig! Sedan ska dom bedöma Haralds arbetsförmåga!  Harald mådde jättedåligt, kräktes och sov i 4 timmar när han kom därifrån. Människor som läser i en bok hur det ska vara och går till punkt och pricka efter regler, det går inte när det handlar om människor och särskilt inte med psykiska besvär. Det är skrämmande och därmed hoppas jag kunna avsluta att skriva mer om detta här och kunna återgå till segling och äventyr istället. Hans resa hade gått bra, han hade åkt tidigt från Helsingborg och hade god tid på sig. Han var ilsken på taxichauffören som försökte lura honom och på bussen satt han bredvid en tjej som var ytterst pratsam, men jätterolig, berättade han. Han fick veta mycket om Sinesborna, hon studerade design i Lissabon och berättade mycket därifrån. Hon hade bott som barn i Sala i Sverige och var lyrisk över detta, Sverige och Schweiz var de finaste länder hon visste. Hon älskade att träffa nya människor, att prata och lära sig något nytt av det. Harald var dock jättetrött när han kom och det kommer säkert att ta en tid innan han återhämtar sig igen något så när. På morgonen åkte skägget av och vips var den riktige Harald tillbaka, han var lika lättad som jag. Harald var glad över att vara tillbaka och dagen gick till lite handling, sitta och prata i solen, sovstund för Harald, ta hand om packning och planera framtiden så gott det går. Vi kommer nu att segla till Porto Santo och Madeira och det kommer att ta ca 4 dygn, vädret ser bra ut med stadiga nordliga vindar lite skiftande mot NV och vi kastar nog loss lördag fm. Harald behöver mycket vila utan stress nu och det passar nog bra med en behaglig (förhoppningsvis) segling bara vi två. Porto Santo den 24 augusti 2008

Sines - Porto Santo, 479 M, 96 timmar, 4 dygn

Vi lämnade Sines efter några ljuvliga dagar tillsammans. Det blev tydligt, att det kvittar var vi är bara vi får vara tillsammans, att det ska behöva vara så här för att bli medveten om det. Antagligen är det också lätt att glömma bort. Vi tankade diesel på lördagsmorgonen, klarerade ut och satte kursen mot Porto Santo, en ö ca 20 distans no om Madeira. Det var vindstilla och molnigt, inget som ingick i vår prognos och det kändes inte så bra. När vi gått ut för motor visade det sig dessutom att vinden var SW och svag, vi fattade ingenting. Vi kunde iallafall sträcka och seglade i svag vind, det gick inte fort, men vi hade bestämt oss för att det fick vara slut med att bränna dyr diesel. Vi började med att sortera upp våra fiskegrejor och slängde ut ett drag. När vi sedan kollade var vårt första fina drag borta. Eftersom bara jag äter fisk tycker jag det blir ett dyrt kilopris om vi ska bli av med våra drag sådär så jag tappade lusten. Det första dygnet gjorde vi bara ca 100 M och det efter att jag kl 8 på morgonen startade motorn. Då hade vinden blivit N som den skulle vara, seglen bara slog och vi var nere i strax över 1 knop i fart. Hela andra dagen till femtiden på em gick motorn, men sedan blev det segling i hyfsad fart.

Vi skickade mejl till bloggen varje dag, men det fungerade tydligen inte av någon anledning. Vi lyssnade och pratade också på kvällen 20.30 lokal tid med det skandinaviska nätet på kortvågsradion. Det fungerar för det mesta jättebra och är kul, det blir ett avbrott i den annars ganska tråkiga tillvaron. Vi sover mycket, på natten har vi 3-timmarspass och sedan på dagarna sover den som behöver det med jämna mellanrum varvat med läsning/talbokslyssning och matlagning. Under andra natten drog en front in och vinden tilltog rejält, blåste ca 13-15 m NO och det var stökig sjö. Vi seglade med kryssfocken och mesanen och loggade 6-7 knop. Allt gungade och grejorna for omkring när jag försökte fixa mat och diska. Harald kommenterade alltid mig om att jag inte kan ställa sakerna som jag gjorde tills han för ett ögonblick satte ifrån sig sin kaffemugg och den for över mig full med kaffe. Nätterna blev jobbiga med den hårda vinden och jag tyckte alls inte att det var roligt. Ska det vara så här? Jag hade föreställt mig långa härliga Atlantdyningar och strålande sol och tji fick jag! Att ha medvind är nästan bland det värsta som finns, allt gungar fram och tillbaka, inte så att man vet att båten ligger åt ett håll och där blir grejorna kvar, nej med ett ras kommer hela disken farande åt ena hållet och sedan med ett värre brak åt andra hållet medan jag svär och skriker. Ljudet från alla skåp och ställen kan man bli vansinnig över, handdukar och bubbelplast överallt. Ja, den där mysiga seglingen blev inte riktigt så. På fjärde dagens morgon kom äntligen delfinerna, vi hade förundrats över att vi sett så lite djurliv tidigare, men nu fick vi en liten uppvisning och även stor tonfisk hoppade. Havet här är underbart blått och när solen tittar fram är det alldeles turkos i bränningarna. Vi såg en segelbåt första morgonen på långt håll annars inget mer än en del lastfartyg, man är verkligen ensam på havet här. Sista natten behövde vi använda radarn och tyckte att vi hade för lite ström så vi startade motorn. Efter ett tag stannade den! Ve och fasa, hur ska vi nu komma in i hamnen. Harald som låg och sov fick upp igen och fram med verktygslådan i mörkret, vi hade stopp i bränsletillförseln igen. Vi pratade mycket om vi verkligen ska segla över Atlanten, tycker vi att det är roligt? Nej, inte just nu, men man glömmer ju alltid det besvärliga så vi får se. Att segla in och se en ny landmassa med nya vyer gör genast att det är värt mödan och vi kände oss så lyckliga. I soluppgången såg vi Port Santos svarta vulkantoppar och vi kunde segla in och lägga oss vid en boj i hamnen.

Det första vi såg var en svensk båt och tillika en känd JRSK båt, Willrose och det kändes roligt. Vi gjorde lite iordning och sedan kojade vi några timmar och tog igen förlorad sömn. Underbart att vakna igen, båten stod stilla och jag lagade riktig potatismos och stekte falukorv som Harald haft med sig hemifrån efter min önskan. Vi rodde in för inklarering som man måste göra, helst på en gång, i Portugal och senare kom Lars på Willrose över till oss en stund. På piren i hamnen målar seglare sina "märken" och vi hittade många av våra seglarvänner där. På natten sov vi som stockar många timmar, inte någon dunkadunka musik på stranden som i Sines utan tyst och lugnt. Det är en jättefin liten stad här, Vila Baleira och vi strosade runt, tittade och förundrades, det känns verkligen att vi förflyttat oss längre söderut. Ön här är mest känd för sin sandstrand och den sträcker sig längs hela sydkusten, från marinan längs med hela staden med ett turkosblått hav, vackert. Det bor ca 5000 människor på ön så den är inte stor. Det är varmt här, över 30 grader och vi njuter av det, lite molnigt är det och en svalkande vind så det blir alldeles lagom.

Vi hade en del att fixa med, det behövs alltid fler gummiband odyl för att hålla grejorna på plats upptäcker vi efter varje segling i hårda vindar, vår kryssfock släppte i sömmarna trots att den nästan är alldeles ny, dagtanken skulle tömmas på diesel och göras rent, hemsidan skall uppdateras osv osv. Vi rodde också in för att måla vårt "märke" på piren och samlade ihop lite färger som vi hade. Willrose hade flyttat in i marinan och vi drack en kopp kaffe där och pratade en stund. De har seglat över Atlanten en gång tidigare och har mycket erfarenhet. Vi tog ytterligare en dag till att titta på staden, det är en liten stad och det mest kända är anknytningen till Christofer Columbus som sägs ha bott här några år i ett hus från 1400-talet som idag är museum. Han gifte sig med öns förste guvernör och fick en son här. Vi åt lunch på en restaurang på det fina lilla torget och hade det jätteskönt. Promenaden till marinan tar ca 20-30 minuter och i värmen här suger det och vi slocknade båda två när vi var tillbaka i Aurora. Funchal den 30 augusti 2008

Porto Santo - Funchal på Madeira, 44 M, 8 timmar

En dagssegling till Madeira och det kändes ju enkelt. Vi klarerade ut från Porto Santo, det är fantastiskt detta att man i ett Eu land ska behöva klarera in och ut i varje hamn, men så är det i Portugal. Vi måste också gå på minst två ställen varje gång och till marinpolisen bara för att säga att nu tänker vi segla också skriver han upp vilket klockslag och till vilken hamn vi tänker gå. Vi hade hört att det var svårt att få hamnplats i Funchal och tjejen på marinkontoret ville inte ringa heller eftersom de inte bokade platser. Vi släppte bojen och seglade ut i, vad vi trodde en frisk vind som vi hela tiden haft på vår bojplats, men det visade sig att den NO vinden nästan inte var någon vind. Efter att återigen uppleva det enorma pendelgunget i en stökig sjö startade vi motorn och inte förrän vi rundade östra Madeira fick vi vind så att vi kunde segla. Strax därefter ligger en marina som är ett alternativ till Funchal och det var 16 distans i motvind om vi skulle bli tvungna att gå tillbaka. Då ringde jag till marinan i Funchal och frågade om plats och jodå, det fanns plats att ligga långsides vid kajen. Nu blev det plötsligt mycket roligare att segla och vi fick en hård vind med avblåsta vågtoppar innan vi kunde runda upp mot Funchals hamn. Vi var framme vid 7-tiden på kvällen och fick ligga som fjärde båt, kändes nästan som hemma! Så vackert här är, höga grönklädda toppar med bebyggelse klättrande uppför runt hela hamnen. Vi satt bara och njöt hela kvällen, firade med en gin och tonic i den 25-gradiga värmen. Vad vi glömde var att stänga till för myggen, mygg och mygg, de är små och nästan osynliga, mer som våra knott och därför är det lätt att glömma. Jag har oräkneliga bett över hela kroppen nu och dom går att underhålla länge, tom Harald har blivit biten och det är besvärligt. Han härjar nu runt med en sprayflaska i båten så man riktigt känner kemikalierna i inandningsluften.

Dagen därpå ägnade vi oss åt att se oss runt i staden, försöka hitta och bestämma vad vi ville se samt handla lite mat. Vi fick först flytta till en plats närmast kaj och kunde tvätta rent Aurora. Vi hade inte tillgång till vatten på bojplatsen i Porto Santo och med allt salt efter överfarten + all lavasand i den hårda vinden där hade gjort henne kolsvart. På kvällen insåg vi att det nog var bäst för oss att ta en arrangerad bussresa och bara följa med. Vi blev hämtade på morgonen i marinan av en liten minibuss som vi delade med två engelska par och ett polskt. Sedan började åkandet på slalomvägar med stup på alla håll och kanter och skog och skog med blommor lite varstans. Vi åkte upp till näst högsta toppen Pico do Areeiro 1818 m (den högsta är inte tillgänglig för bil) och på väg dit tyckte jag det var väldigt likt vår fjällvärld. Sedan försvann sikten eftersom molnen låg tungt, det blev som regn och när vi var uppe gick det tyvärr inte att se någonting. Vi var i flera små samhällen och vi hoppade ut och in i minibussen hela tiden, försäljning av gammalmodiga hantverksprylar (går det inte att modernisera?) och vem vill köpa sådant? Den största behållningen var nog den lilla levadavandringen, levador är små bevattningskanaler som går längs promenadstigar och det finns olika svårighetsgrader. Vår var väldigt lätt och jag skulle gärna ha gått en längre, men inser att det får vara till en annan gång kanske. Det ingick lunch och det var en 3-rätters middag med vin och kaffe, jättegott alltihop och vi hade trevligt med det polska paret vid bordet. Bussturen var väl värt pengarna och vi var nöjda över att ha fått se en del av ön.

Nästa dag skulle vi fylla på vår gasolflaska och fick en karta av marinpersonalen också fick vi gå dit för att fråga. Kunde väl inte vara så svårt tyckte vi och med kartan i högsta hugg vandrade vi iväg och fick tidigt problem med att tyda kartan. Är vi dumma eller? Eller har vi otur när vi tänker? Jag vet inte hur många vi till slut frågade och blev skickade än hit och än dit, alltid åt olika håll. Vi höll på att få värmeslag, Haralds skjorta var totalt genomblöt och jag var nära att gråta. Till slut fortsatte vi högre upp på en väg som vi gått tre gånger innan, det måste bara vara den vägen och jo men visst, vi kom rätt till slut. Vi kunde lämna gasoltuben för att få hämta den nästa dag. Vi kom sedan på att marinan hade satt ett kryss ungefär där kartan tog slut, men sedan var det mycket längre och hur skulle vi kunna veta det, gggrrrr. Vi skulle ta bussen upp till Botaniska trädgården, men vi hade ingen ork kvar att leta upp rätt buss så vi tog en taxi. Vi promenerade sedan omkring i lugn och ro och satt och fikade länge. Vi var inte så imponerade av själva trädgården, men det var en skön miljö. När vi skulle ta bussen tillbaka dök en taxichaufför oss vid utgången och sa 10 eu när jag frågade, nejnejnej, vi åkte upp för 5, vi tar bussen, 8 eu sa han då, 6 eu sa jag annars tar vi bussen. Då kallade en annan chaufför på oss och sa att han kör oss för 6 eu, så kan det gå, det gäller att vara tuff minsann (hade kanske gått med 5 också)! Han släppte av oss vid marknaden så vi passade på att titta på den och handla lite grönsaker.

Efter dessa två dagar behövde Harald vilodagar och jag gick på stan själv, besökte ett vinmuseum, gloshoppade och promenerade i ytterligare en park (här finns många). I parken, Jardim de Sao Francisco är det vackert och jag gick och försökte "bunkra" växtligheten i minnet för nu dröjer det nog innan vi kommer till liknande ställen. Jag tänkte mycket på min far som var trädgårdsintresserad, tänk vad han skulle ha tyckt om Madeira, han kom till Holland som längst under sin livstid och nu besöker vi land efter land, vilken skillnad det är. I marinan i Funchal och även på många platser i stan har de WiFi zoner och vi kan sitta i Aurora och ha trådlös uppkoppling. Det har vi verkligen inte varit bortskämda med under seglingens gång och det är verkligen skönt, vi kan chatta och prata på Skype med alla hemma, det är värt mycket. Vi har också bunkrat en del mat, städat och tvättat en massa så nu känner vi oss redo för att segla vidare. När det gäller mat så är priserna ungefär som hemma, en del varor lite billigare som vin och bröd. Jag tycker det är svårare med köttet, inget ser särskilt gott ut förutom när vi köpter malet kött och får det malt direkt av fint oxkött. Brödet är gott och vi har blivit ännu mer brödomaner om vi nu kan bli det.

Funchal på Madeira - Isla Graciosa på Kanarieöarna, 281 M, 49 timmar

Kvällen innan avgång fick vi ut för att äta på restaurang, vi tyckte vi behövde se lite folk och roa oss lite. Vi hade innan sett att det var levande bluesmusik på "båtrestaurangen" och var lockade av det. Vi tog restaurangen bredvid som hängde ihop på något sätt och där satt vi ensamma och åt hela kvällen (förutom 6 personer som var där när vi kom och strax försvann) och maten var sådär. Det var inte riktigt vad vi tänkt oss och undrade var alla människor var. Det fick vi se sedan när vi promenerade, det var någon slags viktig fotbollsmatch så på dessa restauranger med storbildsTV var alla människor. Vi hade ändå en trevlig kväll och något "lulliga" vandrade vi hem till Aurora.

På morgonen kastade vi så loss och lämnade denna fina ö och har fina minnen med oss. Vi hade kollat gribfiler och väderkartor och sett att vinden skulle blåsa ca 15 knop och senare 20 knop från NO (knop är ungefär dubbelt så mycket som m/s) och det tyckte vi var ok. Efter en timmes motorgång i bleke så kom vi ut i vinden och fick en bra bidevind (rakt i sidan) och seglade med full segelsättning i 6-7 knop och kände oss jättenöjda. Det var skönt med en jämn gång som vi hade ända tills sjön växte och kastade Aurora hit och dit. Första natten var stjärnklar med mareld i vattnet där Aurora forsade fram i mörkret. Andra dagen kom med grå och molnig himmel och vi tyckte det var mest jobbigt. Vi var trötta och sov mest i skift, nästan så vi fick hälsa på varandra när vi sågs. Vi kanske ska inrätta prattimmar? Vinden ökade under dagen och då även vågorna så det blev stökigt. Jag är jäkligt glad över att slippa seglaroverall och liknande när det är dags för toalettbesök! Höjdpunkten är att kunna öppna winlink och se om vi fått några mejl och sedan det skandinaviska radionätet. Efter solnedgången bestämde vi oss för att ta ner storseglet, det gick lite för häftigt och det lyckades vi med utan några större problem. När vi skulle ha ut kryssfocken igen såg vi att den var skörad så vi fick dra in den igen och dra ut en bit av genuan. Djupa suckar över allt som går sönder hela tiden, det seglet är ju nästan oanvänt före denna långsegling. Senare på natten startade vi motorn för att vi behövde ström och då stannade den efter en liten stund. Numera vet vi vad det är för fel, men nu trodde vi att Haralds rengöring av dagtanken skulle gett resultat, men nej. Han hade svårt att få rätt på det och fick hålla på flera timmar i den stökiga sjön och var ledsen och trött. Till slut fungerade det för tillfället och vi bestämde oss för att inte starta igen förrän precis innan vi skulle gå in i hamnen och hoppas att det skulle gå bra. Plötsligt kunde jag inte se en av våra solceller, vad i helsike, har vi förlorat den? Efter en stund såg jag att den helt hade slagit runt och låg på däcket, bommen till storseglet hade en gång på natten släppt och antagligen fått solcellen med sig. När vi närmade oss Kanarieöarna i gryningen var det molnigt, blåsigt, grått och kyligt, inte alls vad vi tänkt oss att det skulle vara när vi kom hit. De kala höga öarna såg dock ut som vi sett på bilder och vi gick in mellan Lanzarote och Graciosa och kunde lägga till med en fungerande motor. Vattnet här är turkosblått och helt underbart fint, "här är ju grunt" skrek jag när jag satte fendrar, men det var 12 m och jag såg botten. Vi pratade om vi har haft för höga och orealistiska förväntningar på denna långsegling, det kanske är så här på alla överseglingar? Det kanske inte passar oss under rådande omständigheter?  Ja, våra funderingar är många över hur vi ska göra framöver. Första dagen i Graciosa orkade vi inte så mycket, vi gick upp för att klarera in, verkade inte så noga här, nu är vi i Spanien igen. Graciosa är ett annorlunda ställe, ön är vulkanisk utan växtlighet och mycket sand. Det ligger låga vita hus med målade dörrar och fönster (oftast blått) i en klunga och vägarna är sand. I ett litet "centrum" ligger dock plattor som väg och där finns några restauranger, caféer och supermercado och sedan står det lite stånd med hantverk mest smycken för att ta emot turister som kommer med färjorna. Det är mysigt, avslappat och det finns också en liten badstrand här. Efter en hel natts sömn kändes allt mycket bättre och Harald började med att byta bränsleslang till dagtanken, rengöra filter och tvätta rent i motorrummet. Nu hoppas vi på att det blir bättre med motorn. Jag kunde plocka fram lite scrapsaker igen och vi hade det jätteskönt. Vädret var fortsatt dåligt, moln och mycket vind, men det spelar inte så stor roll, det fina vädret kommer igen. Sent på eftermiddagen duschade vi i sittbrunnen och promenerade upp till "centrum", såg oss omkring och handlade lite. Promenerade, jag har en enorm träningsvärk i benen och det kändes mest som att stappla fram. Vi hittade också internetstället på ön och kunde kolla mejl och kommentarer på bloggen, roligt, tack till alla som skriver.

Nästa dag efter frukosten fick vi telefonsamtal från Försäkringskassan. Handläggaren meddelade Harald att han fick behålla sitt sjukbidrag fram till 1 november 2009 precis som han hade innan. Hon sa att Adaptus hade kommit fram till att han behövde mer struktur och basal kroppskännedom! Jag har arbetat med struktur för personer med hjärnskador de senaste 7 åren och har verkligen stöttat Harald i detta och han har redan gått en period hos sjukgymnast med bla kroppskännedom, som avslutades eftersom han behövde bli bättre innan det var dags med sådant. Det känns som om de säger vad som helst bara för att ha något att säga. Hon avslutade med att fråga Harald om han hade något att tillägga och när han började säga att han tyckte alltihop var dumt eftersom han nu var mycket sämre sa hon, mitt i hans mening "tack" och la på luren i örat på honom. Så mycket kostnader till absolut ingen nytta. Nu är vi i den situationen, i jämförelse med när vi startade vår segling, att Harald är mycket sämre och vi känner oss väldigt osäkra på framtiden eftersom vi inte vet vad de hittar på härnäst. Smått tilltufsade gick vi till stranden på sydsidan där vi låg och diskuterade hur vi ska göra och efter lite prat hit och dit har vi nu bestämt oss för att stanna på Kanarieöarna i vinter. Vi seglar omkring här och hittar ett ställe att lägga Aurora på när vi måste åka hem i juni 2009. Då behöver vi inte stressa utan Harald får en möjlighet att hämta sig i lugn och ro. Alternativet att segla över Atlanten känns mer osäkert och vi väntar då hellre något eller några år med det, både med tanke på Haralds hälsa och att det känns bättre att ha Aurora kvar i Europa. Till slut kunde vi känna oss ganska nöjda med vårt beslut, nu ska vi försöka ha det bra och hoppas snart att få träffa lite andra skandinaviska seglare och kanske också få lite besök hemifrån. Harald kunde efter lite siesta flytta vår solcell till ett säkrare ställe och även göra lite andra saker på däcket. En engelsk segelbåt kom in på eftermiddagen som också låg i Funchal och de hade haft en lugnare segling hit. Han frågade Harald om vi seglade när det blåste 5-6 Bft och ja, det gjorde vi. Det ville absolut inte dom sa han och vi började förstå att vi nog gjorde fel, kanske vi ibland glömmer bort vilka förutsättningar vi har just nu. Nu har vädret stabiliserat sig igen och det är sol, varmt och skönt och inte så blåsigt. Las Palmas den 15 september 2008

Isla Graciosa - Puerto de Naos på Lanzarote, 25 M, 5 timmar

Vi blev mer och mer förtjusta i Graciosa, vi hade sköna dagar och det är verkligen en plats att återvända till. Vi badade i det underbara vattnet och njöt i solen. Vi gick upp för att klarera ut och betala vår hamnavgift på fredagen eftersom det var stängt på helgen. Hamnavgiften skulle ligga på ca 60 svenska kronor, det absolut billigaste hittills även om det inte finns varken el eller vatten. Vi fick betala mycket mindre än det och stirrade på varandra, men sa ingenting, tänkte vi får kanske någon slags rabatt? På kvällen tog jag fram pappret, funderade fortfarande på det och såg då att vi betalt för fel båt, det var en annan norsk Aurora med en Helge som kapten. Då var kontoret stängt och Harald gick för att leta upp båten så att vi kunde betala mellanskillnaden till honom. Det fanns ingen norsk Aurora i hamnen så vi fattar ingenting.

Lördag morgon gick vi iväg för att gå till Puerto de Naos på Lanzarote där vi visste att Chiquitita med Sylvia och Arne låg. I piloten stod det att det var i stort sett omöjligt att få plats, men vi chansade. När vi kom dit låg det en svensk båt till, MissBlue med Bengt och Ritva Björlin ombord och vi kunde lägga till bredvid, vilken tur vi hade. Det var så roligt att träffa svenska seglare igen och få prata och höra deras upplevelser. Båda båtarna ska fortsätta över Atlanten i höst, Chiquitita har väntat ett helt år eftersom Sylvia varit sjuk (men dom har varit där förut i många år). Det blev en kväll i Auroras sittbrunn och på söndagen kunde vi tvätta av allt salt på Aurora. Det är helt enormt vad saltet (och solen?) ställer till det. Vårt nymålade däck är snart ett minne blott och det blir rostfläckar överallt igen. Vi måste hålla efter det hela tiden, även det rostfria får rostfläckar.

Jag fick följa med Sylvia och Ritva till ett hus som Sylvia passar där vi plockade frukter och blommor och städade deras tomt. Roligt att se ett hus innanför murarna, jättefin liten trädgård som gick runt i smala gångar och en terass på taket (finns på alla hus här). Mycket växter i trädgården fast man inte tror att något kan växa här. Vi körde vidare till ett ställe efter GPS där Ritva skulle hitta en skatt. De är med i något som heter Geochache, finns på internet där man ska hitta skatter överallt i världen, en sport att kunna samla på sig så många som möjligt. Tyvärr hittade vi inte skatten, letade och letade på en stor stenöken. Harald och jag gick sedan en liten runda i staden (allt är stängt på söndagar) och uppdaterade vår dator och så var denna dagen slut och vi också för den delen. Det är varmt nu, runt 30 grader och nästan vindstilla, det är härligt även om det är tröttande.

Nu hade vi ganska slut på alla färskvaror så det var det första att göra när affärerna öppnade igen, spanskt telefonkort köpte vi också nu när vi ska vara här länge. Arrecife, där vi ligger är Lanzarotes huvudstad sedan 1852 och hamnen vi ligger i har funnits sedan 1400-talet. Det finns två fästningar som byggdes för att skydda ön från sjörövare och den ena är idag ett arkeologiskt museum och det andra ett museum för modern konst. Jag travade iväg för att bese konstmuséet medan Harald behövde sova. På Lanzarote har en konstnär Cécar Manrique satt sin prägel på många sätt. Han föddes i Arrecife 1919 och var målare, skulptör, arkitekt, stadsplanerare och konservator. Han blev internationellt känd men återvände hit 1968 och började med att skydda öns landskap och traditioner från en negativ utveckling av turismen. Han fick bl a igenom bestämmelser för hur man får bygga hus här, de får inte vara hur höga som helst och det ska vara viss stil och färgval. Hans verk finns överallt här och allt är fantastiskt fint. Castillo de San José har restaurerats under ledning av honom och omvandlats till ett konstmuséum 1979 med utställningar av modern konst, en konsertsal och en restaurang. Allt oerhört vackert och jag gick runt och riktigt njöt av allt detta. Ganska nära detta ligger IKEA och det blev en naturlig avslutning för mig där jag shoppade runt ett tag innan jag promenerade den långa vägen hem nertyngd av Ikeakassar.

På kvällen samlades vi i MissBlues sittbrunn, pratade och hade trevligt. MissBlue har bokat plats nu i 3 månader i Santa Cruz och för första gången hörde vi, att för att vara säker på att få plats så behöver man göra det. Oron slog ner som en bomb, hur ska det gå och var ska vi ta vägen? Vad det kostar ska vi bara inte prata om, jag har för mig att jag lovat sluta skriva om det. Under dessa trevliga dagar har vi lärt känna en ny kamratklubb VSSL, som betyder ViSomSeglarLite/ViSomStårpåLand och som har som motto "Låt oss ge hamnrötan ett ansikte". Att ta del av deras skrifter har givit oss många goda skratt, tack för det. Vi känner oss dock inte mogna att ansöka om medlemsskap, men vem vet, efter denna segling hur det kommer att bli. Jag tror att vi har tendenserna. De har ett dagens citat och jag måste bara vidarebefordra ett (kommer säkert flera vad det lider) "Ibland undrar jag va fan man gör här ute på havet. Det värsta är att ångesten bara blir värre med åren. I själva verket vore idealet för en sjöman att vara en komplett idiot. Bara idioter blir inte rädda." Loick Peyron, fransk ensamseglare. Kanske mer än jag som känner igen sig?  Nästa dag seglade MissBlue vidare och vi åkte till Tahiche, en stad som ligger vid ett lavafält som uppstod vid ett vulkanutbrott 1730-36. Här finns ett hus, Taro de Tahiche som César Manrique byggde 1968 och där han bodde framtill 1988. Fyra år senare donerade han huset till Fundación Cécar Manrique, en stiftelse vars syfte är att främja arkitektur som är i harmoni med det omgivande landskapet. Det är också idag ett modernt konstmuseum med verk av många stora konstnärer som Picasso och Miró. Det är bland det mest fantastiska vi har sett, helt enormt och jag tar med en hel del bilder för att försöka ge er en liten bild av detta även om det ska upplevas för att få en helhet. Han är inblandad i massor av olika sevärdheter här och Lanzarote är värt ett besök bara på grund av denne man som dog i en bilolycka 1992.

 Puerto de Naos på Lanzarote - Puerto del Rosario på Fuerteventura, 35 M, 6 timmar

Vi låg kvar någon dag mer än vi tänkt i Arrecife, vi behövde laga vår kryssfock och det tog mycket längre tid än vi trott och vi hade dessutom trevligt sällskap. Vi tvättade och städade, vi vet aldrig när vi har tillgång till vatten och el nästa gång. Jag fick också åka bil med Sylvia och Arne till en stor supermercado och kunde handla upp lite mat- och drickvaror. Vi har blivit väldigt förtjusta i IceTee som är gott och svalkande. Maten här är mycket dyrare än i Portugal, det är väl ungefär som våra priser hemma. Vin och sprit billigare, men varor som t ex potatis är mycket dyrare. Till slut var vi iallafall klara att kasta loss, vinden var frisk NO och vi hade en fin segling med bara genuan i undanvind ner längs med Fuerteventuras östra kust. Vädret var sämre, molnigt och vi fick tom lite regndroppar. Dagarna här är inte så långa nu och vi vill inte komma fram i mörker så vi fick välja Rosario som är Fuerteventuras största stad. Vi har förstått nu att det inte är många seglare som går här, vi har inte sett en enda segelbåt och hamnarna är inte heller anpassade för nöjesseglare. När vi kom in i Rosario hade vi ingen som helst aning om var vi skulle ta vägen tills en man ropade och vinkade på oss från en kaj. Det visade sig inte vara helt vänligt, han var minst sagt förbannad. Han viftade med en bärbar WHF och gapade och skrek att vi inte begärt tillstånd att gå in och vad f-n vi ville med att komma hit. Jag hade nu satt på WHF:en och försökte prata med honom, men det var helt omöjligt. Jag skrek upp till Harald "vänd, vi går härifrån genast", men då hade Harald fattat att vi kunde ligga utanpå en bogserbåt längre bort i hamnen. Vi gick dit och förtöjde och sedan gick Harald upp för att hitta marinkontoret medan jag lagade middag. Han hittade det inte, men träffade poliserna som stod med när vi blev utskällda och de skrev de sedvanliga papperna. Vi gick inte iland mer den kvällen.

Puerto del Rosario - Puerto de Morro Jable på Fuerteventura, 46 M, 8 timmar

På morgonen blev vi tillsagda att flytta oss för bogserbåten skulle jobba, vi var precis klara att gå så det passade bra. Vinden var lika frisk idag N NO och det blåste 10-12 m/s.  Det var ganska soligt och vi seglade med bara vår kryssfock och gjorde 5-6 knop i undanvinden. Det blev en periodvis jättehärlig segling med Fuerteventuras höga kala ökenlandskap i sikte. Vi har läst i piloten om de olika accelationszonerna som finns runt de Kanariska öarna med vindar som accelerarar med 10-15 knop och vid Fuerteventuras södra del kommer de norrifrån och österifrån. Vi hade bytt till våra genua en period då vi tyckte vinden avtog, men plötsligt ökade den igen och vi sa att vi får nog byta. Det var i grevens tid för innan vi var riktigt klara var en enorm vind över oss. Det blåste sedan ca 25 m/s, det är nog den mesta vinden vi någonsin har varit med om. Tack och lov så var inte sjön så hög eftersom ön läade, men det var ändå obehagligt. Vi närmade oss också vår hamn och vi bestämde oss för att ta in seglet, vi såg att det började gå sönder igen i några sömmar högst upp som inte Harald förstärkt. Nu blev det bara ett enda kaos, skoten trasslade sig och vi fick inte in seglet, det blev timglas och vi fick ta ut och ta in och under tiden blev seglet helt förstört. Nu var det skörat helt och hängde i trasor. Vi hade då fullt sjå med att komma in i hamn i dessa enorma vindar och hittade en plats på en flytbrygga där vi kunde lägga till. Vi hade vinden rätt i sidan nu och fendrarna blev platta som pannkakor, obehagligt kändes det, vinden riktigt gick till attack kändes det som. Vi behövde verkligen en hamnstöt, seden som vi helt glömt av sedan Chantalle lämnade oss och vi plockade fram vår Gammeldansk och filosoferade över livet. Myndigheterna kom ombord senare och vi gick inte iland utan åt en god middag och sent på kvällen hade vinden tillfälligt avtagit så vi kunde plocka ner vår kryssfock och packa ihop den.

Morro Jable på Fuerteventura - Las Palmas på Gran Canaria, 55 M, 10 timmar

Vi stannade en dag i Morro Jable, vi ville gärna se lite av ön och var dessutom trötta. En tysk båt hade kommit in under natten och hade gått från Lanzarote, det var det värsta dom varit med om. De berättade att de varit här flera gånger tidigare och aldrig någonsin upplevt något liknande med vindarna. Ganska skönt att höra, det är ju lätt att tro att vi överdriver, att vi kommit in i en negativ tanketrend. Vi promenerade till badstranden och turistdelen och herregud, vad mycket folk och butiker, restauranger. Sandstranden och vattnet är ju helt fantastiskt och promenadvägen vacker så vVi travade på, men var glada över att vara tillbaka i Aurora igen. Vi startade tidigt nästa dag för att segla över till Gran Canaria och fick en riktigt fin segling. Det var sol, varmt och en alldeles lagom vind från N, då är livet härligt! Vi kastade ankar utanför hamnen på kvällen och kände oss jättenöjda över att vara här. Vilken stor stad! Vi hade inte väntat oss det riktigt, men nu känns det spännande att se vad den har att erbjuda. Santa Cruz den 24 september 2008

Nu känns det som att vi börjar landa och kan koppla av och ta det lugnt. Klimatet är bara så skönt, ca 30 grader varmt och även om det varit molnigt en period och det har tom regnat, så njuter vi så av det. Efter några dagar på svaj utanför hamnen i Las Palmas gick vi in i marinan eftersom vi behövde tvätta av Aurora, söka upp segelreparatör och diskutera hamnplats. Det var också det vi började med och vi har nu förbokat plats här i marinan från den 1 december. Vi har tänkt ligga här under vintern, men förhoppningsvis även segla en del. Tyvärr kan vi inte lämna båten här längre än till den 1 oktober (nästa år) och vi tror inte att vi kan återvända så snart så det får vi lösa framöver. Ovanför marinan ligger det en rad butiker med det mesta som kan behövas för seglare och även Sailors Bar och restauranger. Vi gick först till segelreparatören, pratade och lämnade sedan upp seglet för påseende. Vi fick sedan gå dit ett antal gånger innan de tittat på det och till slut fick vi pris på 4.500 kr och det är inte seglet värt. Vi plockade fram ett gammalt segel som vi fått av vännen Christer för många år sedan och det lämnade vi in för att byta ut förliket så att det passar vår mindre rulle, det skulle kosta ca 1.000 kr och passar vår plånbok bättre. Vi köpte motorolja och olika filter och Harald har gjort en hel del underhållsarbete på motorn. Det ligger mycket båtar här, men fortfarande inte många skandinaviska så vi känner oss ganska ensamma. Det är också så att man får nyckel till bryggan man ligger och det går inte att komma ut på de andra bryggorna. Vi har skiftat mellan arbete på Aurora och att "turista" i Las Palmas. Det är ganska långa avstånd mellan de olika stadsdelarna och vi har gått långa sträckor och det kan ju vara bra. Alldeles vid marinan ligger en sandstrand, den är helt ok, men den andra stranden Playa de las Canteras som är 4 km lång är mycket finare och dit gick vi en dag.

Vi har annars mest tittat i de olika områdena, vi får ju tid sedan att se mer. Vi gick ändå in i Casa de Colon, ett museum med modeller och föremål om Columbus upptäcksfärder. I den gamla delen av Las Palmas där detta och mycket annat ligger var fyllt av fina gamla hus, roligt att ströva i. Innan dess passerade vi shoppinggatorna med allt man kan önska sig. Det finns ett fantastiskt fint bibliotek där vi tillbringade någon timme med internet. Jag gick in i en frisörsalong och visst hon kunde klippa mig direkt. Det är lite svårt med språket så det lättaste är att bara visa luggen rakt av och likadant nertill. Det blev som på värsta proggtiden på 70-talet, men jag tröstar mig med att det växer ut. Jag saknar nu våra cyklar, dom hade varit bra att ha här, men jag ska kolla hyrcyklar när vi kommer tillbaka hit. Vår "fantastiska" Vistadator har bestämt sig för att utmana vår uthållighet och humör igen. När vi gick upp till Sailors Bar för att koppla upp oss fungerade inte anslutningen till internet och Harald har tillbringat många timmar med att försöka hitta fel. På Biblioteket lyckades han få till det, men då fungerade inte mejlprogrammet och inte msn, sedan var det tvärtom när vi testade nästa gång. Harald tog sedan bort vårt antivirusprogram eftersom han trodde det var det som spökade och visst var det! Nästa gång fungerade allt som innan och nu har vi ett annat antivirusprogram som man får testa en tid, så nu skjuter vi på problemet. Nu har det riktigt fina vädret återkommit och det blev en dag på stranden med bad också. Sista dagen vi fick ligga i Las Palmas kunde vi hämta seglet, lite dyrare än tusenlappen, men helt ok.

Nu ska hamnen här fyllas med ARC båtar, Atlantic rally cruise och då får inga andra båtar plats förrän starten går i slutet av november. Vi hann med att få ta del av rabatterbjudandet på 5% på inköp på matvaruhuset och när vi sedan kollade kvittot hade vi fått 20%! Hon i kassan kunde nog inte räkna så bra, men vi var jättenöjda. Maten ja, jag saknar creme fraiche som är så användbar och det finns inte här. Jag använder yoghurt, men nästan allt är sött och smaksatt också letar jag efter grädde. Nu i affären frågade vi en person och hon visade oss "crema" som det heter på spanska. Vi köpte en burk som var ganska stor och även en liten tub med tjock mjölk att ha i kaffet (det var fiffigt). När jag sedan gjorde biff stroganoff och skulle tillsätta grädden var den söt, som vår vaniljsås men utan vaniljsmak. Det blir en massa nitar kan man säga, men något som är ganska gott här är mojosåser som är starka och gjorda på olika grönsaker, morot, paprika, peppar osv. Men utan creme fraiche och grädde, herregud, vi går kanske ner i vikt!

Las Palmas - Santa Cruz på Teneriffa, 57 M, 10 timmar

Vi fick en helt otroligt fin dag på havet med ett lugnt hav med lite dyning, varmt och strålande sol. Tyvärr blir det då också motorgång, men vi hade det så skönt. Vi fick stort delfinbesök, många och länge och det är alltid så roligt. Vattnet är blått, klart och vackert och öarna med sina små städer ger fina vyer.

Vi lade till i marinan och gick på kvällen upp för att titta på staden. Vilken fin stad, shoppinggator, grönska och allt är så fint. Vi känner oss så glada och tacksamma över att få vara med om allt detta. Här ligger också Miss Blue med Bengt och Ritva som vi träffade på Lanzarote, roligt. När vi seglade hit fick vi sätta klockan på ringning vid halv 7 och det var längesedan. Det är inte klokt vad vi vänjer oss vid att sova tills vi vaknar och så skönt det är. Jag känner mig faktiskt förtjänt av det efter alla år med tidiga morgnar, barn till dagis och jobb och jobb. Idag blev det sovmorgon igen och sedan upp till marinkontoret för inklarering med alla papper och betalning. Vi kollade också upp vad det skulle kosta här och som vanligt är vi så veliga, ska vi ta detta eller detta??? Sedan promenerade vi mot Auditorio de Tenerife, vilken fantastisk byggnad och efter den Castillo de San Juan och därefter vårt mål för dagen Parque Maritimo Cesar Manrique. Jo, det är samme man som på Lanzarote och han finns på alla öarna här och just denna park har han ritat. Parken har många pooler och vi var turister, låg i solstolar och simmade i en av poolerna, härligt. I övrigt svettas vi!!!

Vi har gått väldigt mycket i Santa Cruz och sett mycket, fina parker och något som vi särskilt förundras över här på Kanarieöarna är all offentlig konst. Det är så mycket vackert att titta på och vissa gator är gjorda så att det är två körbanor med en bred promenadgata i mitten och där är alltid mycket konst med jämna mellanrum. Hemma (särskilt i Höganäs) blir det ett jävla liv om den offentliga konsten, varför är det så? All slags konst är ju fascinerande i sig oavsett hur det ser ut. Vi vet i och för sig inte hur diskussionerna går här, men det finns så mycket, så i så fall har kanarierna fullt upp.

Vi har haft jättetrevliga kvällar tillsammans med Bengt och Ritva på Miss Blue, så roligt att ha lite sällskap igen. En dag åkte vi tillsammans till Puerto de la Cruz med buss och hade en härlig dag. Det var en slags blomstermässa där för första gången och vi startade med att besöka Jardin Botanica, en av de äldsta botaniska trädgårdarna i världen, från 1788. Det var så intressant, vilka fantastiska växter från stora delar av världen och bara att få se alla dessa olika sorters palmer. Jag har alltid tyckt att en palm är en palm, men det finns massor av olika arter.

Efter en god lunch fortsatte vi ner till centrum av staden där massor av blomsterstånd och även veteranbilar fanns uppställda. Detta tillsammans med den stora poolanläggningen, Lago Martianez, som finns här och all turistutbud gjorde dagen minnesrik. Poolanläggningen är förresten även den ritad av Cesar Manrique som jag skrev om från bl a Lanzarote.

På kvällen hörde vi plötsligt ett väldigt vattensprutande och Harald som sov vaknade och for upp. Är det hos oss? Det var det, Harald har monterat ett vattenfilter under vasken i pentryt och det hade släppt och dränkte bl a vårt kylaggregat. Nu gick inte kylen, men som tur var (eller klokt) så hade Harald behållit vår gamla fläkt till detta och eftersom det var den som hade pajat så gick kylen igen när den gamla var monterad dit. Tanken på vad som hänt om vi inte varit hemma vill vi inte tänka på och nu ska vi försöka komma ihåg att alltid stänga av både söt- och saltvattnet när vi inte är hemma.

Santa Cruz - Los Christianos, 45 M, 9 timmar

Trots trevligt sällskap ville vi vidare och fick en skön dag på havet när vi motorseglade i svag vind söderut längs Teneriffas ostkust till Los Christianos. År 2005 seglade vi här med våra vänner Micke och Ann-Marie på Eos och då låg vi för ankare i hamnen. I vår pilot finns den också som ankarplats dock med reservationen att det diskuterades att förbjuda detta. Nu var det utlagt bojar som förhindrade båtar att ankra där så det var bara att vända och köra ut igen. Det låg två båtar på svaj utanför hamnen vid sandstranden och där kastade även vi vårt ankare. Det är ganska oskyddat men vädret är fint så det kändes bra och vi ville gärna ligga på svaj. Nästa dag hade vi en jätteskön dag då vi tvättade skrovet och fendrar och badade från båten. Vi hade också underhållning av all möjlig vattensport som pågick runt oss. Vi rodde inte iland förrän på tredje dagen, hela Los Christianos är ett stort turistsamhälle med sedvanliga shoppar, hotell, restauranger och barer och vi fick snart nog. Vi köpte en ny badmadrass som vi ska kunna ha fasthängande vid båten och ligga på och uppsökte såklart internet. Ankarplatsen var väldigt gungig och i kojen kasade jag ner och upp hela tiden (Harald ligger lite stabilare) samtidigt som jag försökte tänka på något helt annat. Nätterna blev ändå hyfsat bra och myggorna stör faktiskt nattsömnen mycket mer. 

Los Christianos på Teneriffa - San Sebastian på La Gomera, 23 M, 5 timmar

Något motvilligt drog vi upp ankaret på morgonen efter dessa dagar som också varit så bra för Harald, men vi var samtidigt sugna på att gå vidare nu eftersom vindarna skulle öka. Det var vindstilla och vi gick för motor och efter någon timme fick Harald syn på valar. Vi gick mot dom och så gjorde också några andra båtar i närheten. Vi hade sedan 3 valar, pilot whale, nära oss länge medan ännu fler fanns en bit bort. Äntligen fick vi vara med om detta också, så glada vi kände oss. Till slut fortsatte vi dock och när vi hade ett par timmar kvar så kom vinden, från ingenting till 15-18 m/s. Havet bygger snabbt upp vågor så det blev ganska blött och vi loggade 7 knop med bara vår lilla kryssfock som vi fick testa nu. Med lite justeringar kommer den att bli bra.

Vi fick en bra plats i hamnen här och strax efter oss kom en båt till, en 48 fots segelbåt, som Harald hjälpte vid tilläggningen som inte var helt lätt i vinden. Vi blev sedan överbjudna på en Pastisse som blev två och som blev öl under trevligt umgänge. Skepparparet är fransk/tysk som bor på La Palma och de hade två tyska vänner ombord. De bedriver segling med paying crew, www.la-palma-sailing.com . Vi fick en del bra tips för vår fortsatta segling och en del vi tänkt fick vi omvärdera. Nästa morgon fick vi besök av en svensk tjej, Susanne med hennes spanske man. De hade kommit med sin båt under gårdagen och nu skulle hon åka färjan tillbaka till Teneriffa där barnen går i skolan. De bor där, men skulle nu ligga med båten här i San Sebastian där hennes man är ifrån. Hon berättade för oss om den stora festen här Fiestas Lustrales som går av stapeln vart 5:e år och det gjorde att vi bestämde oss för att stanna för att vara med om denna. Anledningen till denna fest är att man hämtar Mariastatyn från en liten kyrka vid havet och flyttar henne med båtprocession till stranden och vidare till kyrkan här. Sedan fortsätter hon att åka runt till andra byar på La Gomera under året innan hon får återvända till sin plats. Denna hämtning sker första måndagen efter någon särskild helg och som sagt vart 5:e år och är en stor händelse på ön då alla bybor återvänder hem och även folk från de andra öarna.

En dag i staden då vi bla köpte en elektrisk spisplatta. Den kan vi använda när vi ligger på landström och sparar då gas som det alltid är så krångligt att få fylld. Nästa dag hyrde vi en bil för första gången och tog en heldag på ön. La Gomera är bergigt med mycket odlingar i dalgångarna, bananer, tomater, vindruvor och fortfarande är de flesta jordbrukare även om turismen ökar. Mitt på ön finns nationalparken Garajonay som sträcker sig över 400 kvadratkm och är Kanarieöarnas största område med orörd gammal skog och det är klimatet som gör den så unik. Den har utsetts till världsarv av Unesco. Vi körde först norrut och nordsidan är så vacker med skog, djupa dalar, fantastisk utsikt och små byar nere i dalgångarna. Jag som inte gillar höjder var den mesta tiden fullständigt vettskrämd, men också förtjust av de vackra vyerna. När vi kom hem hade jag huvudvärk pga all spänning, jag höll i mig och lutade mot Harald, herregud, jag vet inte varför jag hela tiden utsätter mig för saker jag är rädd för. Vi fortsatte åt sydväst ner mot Valle Gran Rey som är La Gomeras största turistort där vi parkerade bilen och kollade in hamnen. Vi var där med Micke och Ann-Marie och hade hoppats att de byggt ut hamnen, men nej, inga bryggor, några båtar låg gungande längs kajen men det var omöjligt att ta sig iland därifrån. Alternativet är att ankra och då måste vädret stämma, våra fransk/tyska båtgrannar hade legat där natten innan och det hade gungat. Det är synd för orten är fin och med bra badställen. Efter en fika fortsatte vi till nationalparken där vi vandrade (lite under protest från Harald) en kort runda och fick se lite av den enorma skogen som det inte finns något liknande till hemma. Sedan bar det av söderut, hela tiden upp och ner, sydsidan är bergig och grusig och inte så vacker som norrsidan. Upp och ner en gång till tillbaka till San Sebastian som har öns enda hamn för nöjesbåtar och där vi ligger. Det är öns största stad och är inte alls så turistisk, mest inhemsk befolkning och det gör den så trivsam. Om ni planerar åka till Kanarieöarna så välj La Gomera om ni inte bara vill ha sandstrand och bad, här finns så mycket annat. Fast om ni ska åka i vinter så väljer ni såklart Gran Canaria och helst Las Palmas! Mycket av våra tankar går till hur vi ska göra i framtiden, vi har haft Brasilien igen i dessa tankar, men nu har vi iallafall säkert bestämt oss för att stanna på Kanarieöarna i vinter och i Las Palmas. Det är det klart billigaste alternativet här och eftersom vi är så osäkra på framtiden så är det säkert bäst att bli här. Vi har, som vanligt, varit för optimistiska när det gäller vår ekonomiska situation och det och Haralds hälsa gör att vi funderar mycket. Skall vi fortsätta till nästa år eller ska vi börja segla hem till våren? Om vi ska fortsätta måste jag försöka få ett jobb över sommaren hemma. Vintern får avgöra hur Harald mår och då måste vi ta ett beslut.

Under lördagen pågick festen för fullt hela dagen, då hade befolkningen kommit med sina dekorerade matvagnar och alla var klädda i sina folkdräkter, åt och drack, spelade och sjöng. Vilken stämning det var, jättehärligt att se och höra. Vagnarna var numrerade så vi tror att det var en tävling med röstning. Det var också gratis mat, paella på stora fat som delades ut med bröd, jag åt medan Harald avstod, inte ens kycklingen i paellan vågade han smaka. Det var folkmusik och dans från de olika öarna som vi lyssnade och såg på. När vi fått nog gick vi tillbaka hem för att ta igen oss inför konserten på kvällen. Vi hade köpt biljetter till en reggiekonsert med Alpha Blondy and The Solar System som vi förstod är kända. Konserten började kl 22 och där stod vi bland tusentals människor (de flesta betydligt yngre än vi) och gungade och ja, det var en upplevelse. Vi orkade dock inte hela konserten utan promenerade tillbaka, det gjorde nu inget för konserten hördes lika tydligt ända ner i Aurora. För andra natten i rad var det fullt musikös till 6-tiden på morgonen och vi vet inte riktigt längre om det var tur eller otur att vara här under Fiestan. Såklart ändå tur, detta får vi aldrig vara med om igen och nu ska det blir intressant att se hur det fortsätter. San Sebastian den 11 oktober 2008

Du milde, vilken fest, vi fick nästan för mycket att göra. Dessutom behövde vi tvätta också göra lite underhåll på båten, det är inte klokt vad vi måste jobba! Att handla inte att förglömma, jag får inte handla själv mer sedan jag köpte 6-pack alkoholfri öl av misstag. Nu vågar jag heller inte gå till den affären eftersom jag sist ställde en vagn där med kött jag köpt i charkdisken och som luktade illa. Att gå till disken och försöka förklara detta kändes helt omöjligt, så jag gjorde detta fula istället för att betala det och sedan slänga. Jag är övertygad om att jag är filmad! Fredag tom tisdag har det spelats hela natten fram till ca 6 på morgonen och det är som att ha hög volym nere i båten. Jag tog till hörselpropparna tredje natten och det har gått bra. Natten till sista festdagen hade jag dock tagit av mig dom vid 7-tiden och hamnade nästan i taket kl 8 när de körde igång ett fyrverkeri. För att börja från där jag slutade sist så var vi på det mest fantastiska vi sett på många år (om än någonsin) när de spelade upp historieberättelsen om Mariastatyn på en av stränderna på kvällen i mörker. Det var ljussättning på bergen runtomkring och små eldar som tändes när guancherna (Kanarieöarnas ursprungsbefolkning) kom in med getter och samlades kring eldarna. Snart kom ett stort upplyst segelfartyg på havet utanför och 3 små båtar (med spanjorer då) kom inroende. De sprang upp på ett berg och tog Mariastatyn (symboliskt) och rodde ut med henne. Sedan kom de tillbaka och satte henne på plats igen samtidigt som det blev fyrverkeri på det berget. Sedan rodde de ut igen och det brann stora eldar från ett annat berg och byttes till ett enormt fyrverkeri som sprutade ut över havet och tändes där. Allt detta med ljud, röster som berättade, sorl från guancherna, musik och dans. Vi var helt tagna och t o m tårarna rann på mig!

Det intrycket var nog för oss denna kväll och vi hörde sedan kvällens konsert, som varje kväll varit kl 22 eller 23, från båten. Denna kvällen var det en artist i Per Gessle stil. Sedan har det varit olika orkestrar som spelat från 23 eller 24 varje natt. Det har varit dagkonserter också och dom har vi ibland hört från båten och ibland varit uppe och tittat på, det har varit allt, från mexikanskt till klassiskt. Kanarisk TV har följt hela fiestan och de byggde upp en stor estrad på torget som de hade som bas. Vi har haft en fint program, men inte fattat mycket av vad det skulle vara, men kunde dock se tiderna. Vi gick dit vi såg folk gå, en gång följde vi efter folk som gick till färjan och det var ju fel, en gång kom vi för sent, stängde precis, några gånger har vi fått vänta i evigheter och när vi lyckades stod vi där och hade ingen aning om vad som skulle hända. När fasen skulle vi äta middag? Ja, ingenting var lätt och det mesta blev som det blev.

På måndagen skulle så Mariastatyn hämtas och många dekorerade sina båtar med flaggspel, flaggor, palmblad och annat, jättefint att se. För att gå ut med processionen för att hämta statyn krävdes tillstånd hade Susann (som jag skrivit om tidigare) berättat för oss och de fick max vara 12 personer. Susann konstaterade sedan, att alla gjorde sin båtar fina, men ni hängde upp tvätt, ja långseglare alltså. När det närmade sig att båtarna skulle komma tillbaka kl 18 gick vi ut på piren och stod högst upp för att kunna se och det var nog bra. Först var det ett gäng (som blev större och större) som stod i vattnet och stänkte och ropade olika ramsor, sedan kom det folkklädda dansare och alla prästerna + biskopen. När båtprocessionen närmade sig stranden sköts det kanonsaluter många gånger och statyn flyttades över till en liten roddbåt och sedan fick ett gäng av de badande ta över henne och bära upp henne till rådhuset efter dansarna och prästerna. När hon nådde stranden släpptes hundratals duvor ut och sedan blev det ett fyrverkeri. Rådhuset var dekorerat med fantastiska dörrportaler av frukter. Detta var inte likt någonting vi varit med om, men vi har ju en lite annan religion, fantastisk upplevelse iallafall. Senare flyttades hon upp till kyrkan men då var inte vi med.

Senare på kvällen träffade vi Susann och Audaz och vi blev bjudna på tapas på en restaurang och hade en jättetrevlig stund. Audaz familj har ett hotell här Hotel Villa Gomera som ser jättefint ut om någon är intresserad av att bo här. Kvällens konsert var en stor symfoniorkester som vi lyssnade på en liten stund innan vi gick hem. Nästa dag, sista festdagen som också var helgdag på hela La Gomera började med att vi vinkade av Susann och Audaz som skulle segla tillbaka till Tenerife och sedan lyssnade vi på en lunchkonsert. När det är helgdag här går inte ens bussarna så vi vet inte hur folk utan bil gör. Efter det badade vi och låg en stund på stranden för första gången sedan vi kommit hit och det var skönt. På kvällen tittade vi på en ny procession med Mariastatyn som utgick från kyrkan och nu hade hon fått nytt "hus" och nya kläder. Processionen avslutades med ett fyrverkeri, men då satt vi i sittbrunnen och åt middag och såg det därifrån. Senare var det ett jättefyrverkeri som avslutning, det största, ljudligaste och vackraste som vi någonsin skådat och då stod vi med tusentals människor på stranden. Det var mäktigt och runt midnatt stod vi för att lyssna på den sista konserten, det var i popmusikstilen, inte precis i vår smak men det visste vi inte. En mycket populär sångerska i Spanien och Mexico sjöng på förra fiestan 2003 och dog senare av bröstcancer och det var en minneskonsert för henne med bl a hennes dotter som är nästan lika populär. Vi stapplade (jag eftersom jag hade fått ont i ryggen) fulla med intryck hem i natten och tyckte det var ganska skönt att fiestan är slut. Välkomna till Fiesta Lustrales i San Sebastian på La Gomera 2013 om ni vill vara med då!

Dagarna därefter städade vi och putsade på Aurora medan vinden blåste ordentligt och alla båtar låg inblåsta. Vi köpte en antenn till vår dator som en tysk seglare här säljer för att kunna komma ut på internet med större räckvidd. Här gjorde det att vi kunde sitta nere i vår båt istället för att gå upp närmare hamnkontoret. Det kan vara bra att tänka på för er som ska ut, skaffa en antenn med bra räckvidd! När vi gick ut för att handla hittade vi en frisör och Harald klippte sig. Han blev jättefin och nu smälter han verkligen in bland den övriga befolkningen här. Susann och Audaz rekommenderade en restaurang vi skulle gå till och skrev dessutom upp på en lapp vad vi skulle äta, så himla bra. Så igårkväll efter två dagars städande, putsande och surfande gick vi dit. Ja, det blev taxi dit, vi visste inte var det låg och det var långt utanför stan, men en lång skön promenad hem sedan i den ljumma natten. Restaurangbesöket var en upplevelse och god mat med gott vin från ön och vi var nöjda och glada. San Sebastian den 19 oktober 2008

San Sebastian - Valle Gran Rey, 16 M, 4 timmar

Det var nästan lite sorgligt att lämna San Sebastian där vi haft så roliga dagar och dessutom internet i båten de senaste dagarna. Vindarna skulle dock lugna sig exakt de två dagarna vi behövde för att segla till La Palma och vi kände att det var vår chans. Vi gick för motor på ett lugnt hav runt La Gomera för att lägga oss för ankare utanför hamnen i Valle Gran Rey. Som jag nog skrivit innan så finns det inga platser för fritidsbåtar i hamnen trots att den är jättestor så vi och ett antal andra båtar låg utanför stranden, men man får lite sjölä av den stora piren. Trots det gungar det ganska rejält, men det är samtidigt något särskilt med att ligga så och dessutom kunna bada vilket Harald gjorde. Bergen är enorma här och det känns som en stor svart vägg rakt akter om Aurora, jag hajar till varje gång jag tittar ut nerifrån båten.

Valle Gran Rey på La Gomera - Tazacorte på La Palma, 53 M, 9 timmar

Efter en lite orolig natt startade vi tidigt på morgonen i mörkret för att hinna fram innan kvällen. Numera har det blivit en tvist oss emellan eftersom jag inte vill komma till en ny hamn i mörker medan Harald inte tycker det spelar någon roll. Det är nog min nya oro som ger sig till känna och efter diskussioner ger Harald sig. Det blev en dag med motorsegling, men en härlig dag på havet i sol och värme, jätteskönt. Vi såg en val som sprutade vatten på långt håll och just då seglade vi och vände inte. Vi ångrar oss så nu efteråt. Över La Palma låg dock mycket svarta moln, men inget regn. Vi har läst att det är många molniga dagar här och det är just därför som ön är så grön. Molnen ger ju också fuktighet och regnskogen frodas och det är en av de grönaste öarna utanför Afrikas kust. Öns befolkning arbetar huvudsakligen med jordbruk och de odlar, druvor, avokador, bananer och tobak. De tillverkar cigarrer som sägs vara lika bra som de från Cuba. Det var också slående hur mycket odlingar vi såg på ön när vi seglade längs den västra kusten upp mot Tazacorte. Att vi valde den hamnen beror på två rekommendationer från de som känner till ön, att det är en säker hamn i motsats till den största hamnen på ostsidan, Santa Cruz de La Palma. Vi försökte ringa för att kolla plats, men det gick inte att prata eftersom hamnkillen inte kunde engelska och vi inte spanska. Sedan bad vi tjejen i San Sebastian ringa och då svarade dom inte. Vi seglade ändå dit och det var kanske inte så bra, det visade sig att det finns inga platser för gästande båtar och efter att vi fått flytta oss fick vi ligga utanpå en annan långliggande segelbåt vid en kaj. Vi klarerade in hos hamnpolisen men hamnkontoret var stängt eftersom det var söndag.

På morgonen skulle jag gå upp efter att ha legat och oroat mig halva natten över vad det skulle kosta och då kunde jag inte komma iland. Det var lågvatten och grannen hade tagit bort sin stege! Jag väckte Harald för att han skulle ta i jollen och då kan man säga att han blev kinkig, han tycker alltid att jag har onödigt bråttom. När han ätit frukost och var klar så var vattnet så högt igen så jag kunde komma upp. Det visade sig sedan att hamnavgiften äntligen var rimlig och vi fick ligga där vi låg och då kan vi ju stå ut med att vi inte har el och vatten och får ta oss in med jollen, allt kändes bra igen. Vi ägnade dagen åt att promenera omkring längs havet och centrumet där och gick upp till staden Tazacorte som ligger högst uppe på berget omgärdat av enorma bananodlingar. Det är så otroligt fint här och det råder lugn och stillhet på något sätt, helt underbart. Själva staden så fin med vackra hus som är renoverade och välskötta, grönska överallt och ja, här är trivsamt, så glada vi är över att vi seglat hit.

Jag har inte ord för att beskriva denna ön, jag säger bara igen som jag sa om La Gomera, åk hit! Den påminner väldigt mycket om Madeira och min farhåg där att inte få se grönska på länge var helt fel. Vi hyrde en bil i 3 dagar, det gick inte att hyra mindre så det fick bli så. Säkert bra eftersom här är så mycket att se. Första dagen körde vi över centrala och södra delen av ön, alltså det är så vackert här, helt enormt och jag ska inte upprepa det mer nu. Vi körde in mot nationalparken Caldera de Taburiente som är en jättelik krater som bildats genom en rad kraftfulla vulkanutbrott och den upptar hela inre norra delen av ön. Skog och höga bergstoppar, här på 2085 m och där vägen tog slut parkerade vi och gick en runda. Vandringslederna här var stängde pga stor olycksrisk och de höll på med reparationer. Vi fortsatte till Santa Cruz, den största staden på ön som ligger på ostsidan, där vi parkerade och gick omkring. Otroligt vackra hus med fantastiska balkonger och välhållna. Vi köpte handgjorda cigarrer av en man som satt och rullade nya på torget. Till nyårsafton eller kanske annat festligt tillfälle? Här finns turisterna och vi hörde mer tyska än spanska. Vi tröttnade ganska fort på myllret och fortsatte söderut. Vi stannade vid ett arkeologiskt museum i Cueva de Belmaco som är en form av grottor som hittades på 1700-talet och där ursprungsbefolkningen bott och gjort hällristningar. Det var väldigt intressant att gå runt i denna miljön och tänka sig hur det varit. Södra delen av La Palma är ett vulkaniskt område och det går bara att köra runt om vid kusten, det var också mycket lava, men också vinodlingar på sluttningarna och många vinhus. Vi stannade vid ett, men de stängde precis. Vägarna är, som ni kanske förstår, slingriga med stup på ena sidan och jag får verkligen bita ihop för att kunna se allt detta. På kvällen satt vi i den tysta stilla hamnen i 30 graders värme, njöt och pratade om alla intryck.

Andra dagen körde vi den norra rundan av ön som även blev en tur in i nationalparken. Innan vi kom iväg på morgonen kom ett par och hälsade på oss, en svensk kvinna med sin österrikiske man som bor här sedan 24 år tror jag det var. Det var ovanligt med en svensk båt i hamnen här berättade dom så dom ville hälsa och det var så trevligt. Ja, här kan man också bo! På ett tidigt stadie denna dagen som började med en stigning på över 500 m kände jag att jag inte ville köra en dag till. Vi hade då kommit till Mirador del Time där vi hade en fin utsikt över Tazacorte och Los Llanos som är La Palmas näst största stad. Vi tog därför in mot nationalparken mot den högsta toppen Roque de los Muchachos som är 2.426 m. Det var det hemskaste och mest fantastiska jag varit med om så länge jag kan minnas och Harald höll med om det fantastiska. Harald körde lugnt, säkert och helt oberörd av den ihopsjukna kvidande gestalten bredvid honom. Det var smal slalomväg med stor lutning, fin skog, canarisk pinje och molnen mer och mer nedanför oss innan vi kom ovanför trädgränsen och det blev lite lugnare. Häruppe finns ett stort internationellt astronomiskt observatorie och det är den klara himlen här som gör området till ett av världens bästa rymdobservationer. Här finns bl a sex st teleskop varav några mäter 4,2 m i diameter. Det var detta som vi var mest intresserade av och hade trott att det även skulle finnas information, men tyvärr, inget alls fanns det, men ändå roligt att bara se det. Vi parkerade bilen vid en liten platå med en informationsstuga. Här utgår vandringleder och för den intresserade vandraren är det säkert helt enorma vandringsturer, vi vandrade bara omkring lite i omgivningen. Det var kallt här och vi var inte klädda för detta så efter ett tag körde vi vidare.

Jag vägrade köra tillbaka samma väg så vi fortsatte på vägen mot västra sidan av ön, den vägen var bättre eller är det så att det känns bättre att åka nerför. Vi fortsatte sedan norrut till en liten kuststad San Andres där vi promenerade och åt lunch på ett litet mysigt ställe. Vi körde av mot Los Tilos som är ett biosvärreservat utsett av Unesco och det går en liten väg i ravinen fram till en informationsstuga och här utgår flera vandringsleder och det finns vattenfall. Tyvärr skulle dessa ta för lång tid för oss denna dag så vi vandrade en bit och fick vända tillbaka. Jag behöver väl inte säga att det är otroligt vackert. Nu var vi trötta och hemfärden gick direkt. Det är fullt med sprickor i bergen med djupa raviner så det är att köra ner, runt och upp igen, nu ska vi inte köra på sådana vägar på ett tag iallafall. Vi ville vara tillbaka innan mörkret kom och det var vi och kunde njuta av ett glas vin i sittbrunnen och försöka smälta alla intryck.

Efter sådana dagar vet vi att Harald behöver flera dagar i återhämtning och därför var det också ett bra beslut att ta det lugnare. Vi körde upp till Tazacorte och passade på att bunkra mat när vi hade bil. Denna stad kommer vi alltid att minnas med glädje och säkert längta hit många gånger. Stranden här nära hamnen är som på hela La Palma svart lavasand och jättefin, vi solade och badade under några timmar. Vi är inte längre så mycket i solen, men ibland känns det bra att underhålla solbrännan och framförallt att bada i detta underbara saltvatten. Vi tog en liten tur till med bilen, en kort sträcka, söder om Tazacorte ligger en semesterort Puerto Naos som efter Santa Cruz är den största turistorten och som har La Palmas längsta sandstrand. Det är verkligen en turistort med många hotell och lägenheter, men som sådan jättefin med bergen och bananodlingarna runt omkring.

 Tazacorte på La Palma - Valle Gran Rey på La Gomera, 50 M, 9,5 timmar

Efter en vilodag och lite arbete på båten seglade vi från La Palma med vemod i sinnet. Vindarna är konstiga här, det är sällan vad som utlovats eftersom öarna ger olika effekter. Vi började med att sätta alla segel, men fick motorsegla efter ett tag. Plötsligt såg vi val igen och denna gången körde vi mot dom. Det var 3 st kaskeloter eller Sperm Whale som det stod i vår bok. Det är enorma djur, vi bedömde dom till ca 10 m och vi vågade inte köra för nära. De blåste och flera gånger såg vi dom dyka med de stora stjärtfenorna, tyvärr lyckade jag inte fånga det på bild. Lite senare kunde vi segla och fick snart byta till det mindre förseglet, en härlig segling fick vi och när vi närmade oss ön blev det väl häftigt med accelerationsvindarna. Vi lade oss på svaj på ungefär samma ställe som sist och hade det skönt.

Valle Gran Rey - San Sebastian, 18 M, 4 timmar

Idag är vi tillbaka i San Sebastian, det finns inga direkta alternativ och vi tyckte det skulle vara skönt med lite internet igen. Dessutom gillar vi ju marinan här så det känns inte precis tråkigt. Vi har haft motorgång idag, ingen vind förrän accelerationsvinden tog i och då var det faktiskt skönt att inte ha segel eftersom det blev motvind. Nu stannar vi här några nätter innan vi fortsätter österut.

Santa Cruz den 1 november 2008

San Sebastian på La Gomera - Los Christianos på Teneriffa, 23 M, 5,5 timmar

Dagarna i San Sebastian gick mest till att tvätta, städa, fixa med båten och kolla internet. Vi hade det skönt och så blev även seglingen mot Los Christianos. Vädret kanonfint och en frisk vind i början som avtog. Vi såg grindvalar igen, eller pilot whale och vi hade två st som vi följde ett tag. Vi läste att det är världens näst största koloni som finns runt Teneriffa så det är kanske inte så konstigt. Det var dock inte lika upphetsande nu efter att ha sett kaskelottvalarna, men visst är dom fina. Vi lade oss för ankare igen och hade en fin kväll med en fantastisk solnedgång. Sedan blev natten gungig med dålig sömn.

Los Christianos, mot Gran Canaria - San Miguel på Teneriffa, 31 M, 6 timmar

Vi drog upp ankaret tidigt eftersom vi hade en lång segling framför oss och fortfarande gäller att jag vill komma fram i dagsljus. Nu har jag läst högt för Harald ur pilotboken, att man inte ska gå till en ny okänd hamn på Kanarieöarna i mörker, så där fick han. Vinden var mer O än som utlovats NO och vi fick motvind och motorgång. Vinden ökade efterhand och även om vinden drog sig lite åt N så kunde vi inte segla på kursen. Vi föll av men måste ändå stötta med motorn för att hålla fart och när sjöarna vräkte över Aurora bestämde vi oss för att vända. Då hade jag per telefon fått löfte om en mooringplats i 2 nätter i Puerto Mogan så vi kände oss ledsna, men det var inte roligt att fortsätta. Vi diskuterade lite om vi skulle försöka ta oss upp till Santa Cruz istället men också det kändes motigt i den hårda vinden. Vi gick till en ny marina på södra Teneriffa och det är en riktig skithamn, tråkig miljö, arbete med att mejsla sten (oljud), inget varmvatten i duschen och löftet om wireless internet innefattade tyvärr inte just den platsen vi fick ligga på efter att vi dessutom fått flytta. Dessutom tar dom 21,67 Eu per natt för detta. Jag kände mig skitförbannad och vad är det för mening att ödsla energi på det? Vi kunde varit hemma i blåst och kyla, men jag ska väl tillägga att det också regnade här för första gången på länge. Som en extra stor klick vispgrädde fick vi på kvällen höra av Radio Sweden att kronans värde sjunkit rejält....

San Miguel - Santa Cruz på Teneriffa, 36 M, 7,5 timmar

Det blåste mycket hela kvällen, men på morgonen hade det mojnat och vi ville inte vara kvar i San Miguel. Vi kollade väder och de kraftiga vindarna skulle mer eller mindre hålla i sig hela kommande veckan. Att segla till Gran Canaria i dag var inte att tänka på, det skulle blåsa 11 m/s och plus accelerationsvindarna så är det inte att leka med här. Vi bestämde oss för att gå upp till Santa Cruz, visserligen motvind men det fick bli motorgång. Därigenom skulle vi ha ett bättre utgångsläge sedan till Gran Canaria, så resonerade vi. Vi gick iväg och det var lugnt i början med sedan.... ja i topparna säkert 20 m/s och vilka sjöar som sköljde över Aurora och särskilt fort i motsjöarna gick det inte. Under tiden diskuterade vi hur vi skulle göra i fortsättningen, det var redan klart att jag någon gång under hösten skulle flyga hem. Jag saknar så mina barn och barnbarn och behöver få träffa dom för att få lugn i själen. Kanske skulle det vara bra för Harald att ligga i en hamn och då kanske Santa Cruz är ett bra alternativ. Det vi tänkt innan var att han skulle ligga på svaj i Las Palmas, men vi har ingen aning om hur fullt det är där. Vi kom fram till Santa Cruz, Bengt och Ritva som ligger där hade kollat med plats för oss och det blev bra. På kvällen bestämde vi oss för att så får det blir, nu betalar vi för en månad här också letar jag en resa hem. Det känns jätteskönt att slå sig lite till ro nu, slippa oroa sig om plats och om vindar osv för ett tag. Jag tror att vi behöver det.

Jag har ett annat tempo inom mig nuförtiden och kan lätt anpassa mig till att inte göra så mycket. Jag tycker dessutom det är skönt att ligga stilla så här som jag aldrig gjort tidigare. Det är ju bra för Harald kräver inte så mycket i den vägen. Snart platsar vi i VSSL-föreningen som jag skrivit om tidigare. Ledsna känner vi oss dock när vi ser hur alla båtar bunkrar för Atlantöversegling och här har tom ett rally startat som via Senegal, Cap Verde går över till Brasilien och Amazonas. Att ha kommit så här långt och inte kunna fortsätta..... ja, vi är i stort sett redo för hemsegling till våren. Vi vågar inte göra annat och hoppas istället att vi har entusiasmen kvar när vår situation har förbättras och vi kan segla iväg igen. Här har vi trevligt sällskap av Bengt och Ritva på Miss Blue och det är roligt. Om det är något som vi inte trivs med under denna långsegling så är det den sociala delen. Fler än vi berättar samma sak, som långseglare blir man väldigt ensam eller tvåsam skall jag kanske säga. Det är något att fundera på för er som ska ge sig iväg, alla är ju dock inte lika intresserade av sällskap och trivs man med att vara för sig själva så kan det vara positivt. Första dagen här i Santa Cruz så beställde jag flygresa hem till den 4 november med tillbakaflyg den 16 november. Vad det ska bli roligt att komma hem och träffa alla, särskilt mina barn och barnbarn och även alla andra. Jag var medveten om att jag skulle längta hem ibland och jag tycker ändå att det gått bra, jag fick ju lite besök i somras också. Idealet för oss hade varit att vara ute och segla och ha ekonomisk möjlighet att flyga hem en period om året, det önskar vi oss! Vi njuter av det härliga klimatet här, mellan 21 och 31 grader varmt dygnet runt och även om det är molnigt ibland (just nu ganska mycket) så gör det ingenting, det är skönt ändå. Vi har absolut inga problem med att ha att göra, datorerna tar säkert 60% av tiden! Med datorerna är det mycket roligt och mycket som är frustrerande, dom lever sina egna liv och kan vara precis lika tjuriga som människor. Annars klagar bara Harald över att grannarna har finare (läs sexigare) trosor än jag och då tycker jag att det är fin present på vår stundande jämna bröllopsdag, eller hur? Santa Cruz är ett shoppingparadis både med mat, kläder, elektronik, ja allt och de stora varuhusen är många och flotta. Jag tog en heldag och gick omkring själv, inte mycket köpt, men roligt att kolla. Jag känner mig något orolig för hur mycket nya elektronikprylar det finns i båten när jag kommer tillbaka.

Vi åkte lokalbussen en dag till La Orotava tillsammans med Bengt och Ritva. La Orotava är en av de mest välbevarade gamla städerna på Teneriffa med massor av historiska sevärdheter. Den ligger vackert i en dalgång och tillhörde en gång de rikaste guancherna. Det var precis lika vackert och fint som vi hoppades och vi hade en heldag där. Vi tittade på kyrkor, trädgårdar, "balkonghus", hantverk och massor av vackra byggnader och när bussen gick hem vid femtiden var vi trötta. Vi hade haft en fin dag på alla sätt och när vi åkte hem regnade det ordentligt, så dåligt väder har vi inte haft på länge och det verkar som om det är en front med regn över hela Spanien just nu.

Efter att jag skrivit ovanstående kom beskedet att Sterling gått i konkurs. Naturligtvis skulle jag flugit hem med det bolaget. Det blev en tråkig tid, jag var så inställd på att åka hem och var ledsen. Det verkar också som att det tar tid innan jag vet om jag får pengarna tillbaka. Enligt ICA banken så täcker ingen försäkring sådana saker, men jag ska reklamera, de ska skicka blankett som jag ska fylla i och skicka tillbaka och allt sådant blir ju mer komplicerat eftersom jag inte är hemma. Jag känner mig också så jävla förbannad, det är alltid de små människorna som får betala och det kommer också att visa sig nu i ekonomikrisens spår. Det har kommit några svenska båtar till här och en sen eftermiddag bjöd vi in besättningarna på dessa och Miss Blue på sangria och vin. De nya båtarna är S/Y Emmi från Göteborg med Lasse och Gunilla samt S/Y Liva från Ulebergshamn med Jan och Gunilla. Det blev som vanligt mycket prat och Liva har redan gjort en jorden runt segling på 5,5 år så de hade mycket att berätta. Igår åkte vi tillsammans med Bengt och Ritva med spårvagn till La Laguna som ligger högre upp och lite norr om Santa Cruz. La Laguna är Teneriffas näst största stad och var fram till 1723 öns huvudstad. Staden är full av gamla intressanta byggnader från 1500-1700-talet och den gamla innerstaden är utsedd till ett kulturellt världsarv. Som vanligt när vi kommer till ett nytt ställe söker vi upp turistinformationen och där tog först en annan besökare "hand om oss" genom att överösa oss alla tidningar och broschyrer som fanns där. Sedan hade vi sådan tur att precis då skulle en guidad tur med engelsktalande guide börja som vi kunde hänga på. Promenaden gick runt i den gamla staden och vi fick komma in i byggnader och fick oss berättat mycket som vi inte annars hade fått veta. Så roligt det var och efter några timmar satte vi oss med vår matsäck och försökte smälta allt. Vi var bl a i innergården i ett kloster mitt i staden där nunnorna (11-12 st) aldrig går ut. Det fanns balkonger runt byggnaden där nunnorna kan titta ut men ingen kan titta in och i innergården fanns en liten lucka med ett fd titthål (typ våra lägenhetstitthål), nu med kamera, där de kan se besökarna. De hade tom en egen kyrkogård. La Laguna är också en universitetsstad redan från 1700-talet och vi var inne på innergården i en fantastisk byggnad, Universidad de San Fernando där det bedrivits undervisning sedan 1817. Vi fortsatte sedan själva promenaden och Bengt och Ritva, som varit där tidigare, visade oss bl a en enorm palmallé på säkert 100-talet palmer. När vi kom tillbaka till Santa Cruz uppsökte vi fyra st resebyråer för att få hjälp att kolla ny resa för mig, men så dyrt allting och alla resor har 2 mellanlandningar. Jag fortsatte på kvällen själv uppe i stan där vi kan sitta under träden på en mur och ta in WiFi, men vågar/kan inte bestämma mig. Fortsättning följer.... Puerto Mogan den 25 november 2008

Ja, som alla vet vid det här laget så kom jag hem, tack ni som hjälpte mig, ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Tretton underbara och fullspäckade dagar med möten blandat med olika ärenden. Jag fick ta hand om barnbarn, se Sanna tävla i gymnastik, vara med på dotterns födelsedagsfest, träffa alla mina kära barn, barnbarn och släkt och underbara vänner. Jag fick känna på hur hösten kan vara hemma och kan uppskatta klimatet härnere ännu mera. Ja, jag var verkligen nöjd när jag påbörjade den långa flygresan tillbaka med två mellanlandningar igen. På flygplatsen stod Harald och väntade på mig och det blev en lycklig överraskning eftersom jag trodde han skulle möta mig först på busstationen i Santa Cruz. Det blev en sen natt med Cava och ostbord samt mycket prat. Dessutom fick jag bröllopspresent och ni kan nog gissa vad! Lite uppackning hann vi också med och resten tog nästa dag i anspråk. Jag hade fyllt ryggsäcken med diverse mat, herrgårdsost, mesost, "julekaka"+mesost från lillasyster till Harald, rödkål, saffran, sirap, glöggkryddor, dillkrydda, falukorvsringar, kaviar, pepparrotsvisp, långhållbar creme fraiche, kexchoklad och Haralds favoritgodis. Scrapsakerna tog också en del plats fast jag får erkänna att det var mer dyrare än skrymmande. Mediciner och omplåstringsmaterial blev vi sponsrade med, tackar för det.

Harald hade haft det bra, vilat väldigt mycket, men också haft trevligt umgänge med svenskbåtarna här. Vår vän Mats på Elena, som seglade hemifrån i slutet av sommaren tillsammans med sin "tjej" Anna-Lena kom till Santa Cruz och det var roligt. Hela svenskgänget åkte bl a till Ikea för att julhandla och det blev även en del andra små "utflykter". Harald blev såklart bjuden på middagar som brukligt när männen blir ensamma, haha. Nåja, nu hjälpte han också till med dataprogram odyl så det var ju bra. Han hade gjort Aurora så fin, all rost var borta och inga onödiga elektronikgrejor har jag hittat. Han fick också besök en dag av sin systerdotter Camilla och hennes pojkvän Martin.

Det var så roligt att komma tillbaka igen och hela första dagen blev en njutdag tillsammans trots dåligt väder. Under hela tiden jag var hemma hade det varit kanonväder här och sedan blev det en heldag med regn. På kvällen unnade vi oss ett restaurangbesök för att fira vår bröllopsdag och i vanlig ordning travade vi runt länge innan vi kunde bestämma oss för ett ställe. Det blev kanon med den godaste "utematen" hittills på resan och det kompenserade miljön och kylan denna sena kväll. Vi diskuterade vår segling framöver och har nu ändrat oss som jag skrivit högst upp här. Det är en chansning, både pga Haralds hälsa och ekonomin, men det känns hemskt att ha kommit så här långt och sedan ge upp alltihop som vi kämpat för i så många år. "Man ångrar aldrig det man gjort, bara det man inte gjort" är det någon som har sagt. Nu kommer vi att segla till Las Palmas igen och sedan ligger vi där en månad och förbereder oss, det är en del saker som vi måste göra samt bunkra. Vi känner fler båtar nu som också kommer att gå i januari och det känns bra att ha sällskap. Innan vi lämnade Santa Cruz hade vi en trevlig kväll i Aurora med Bengt och Ritva på Miss Blue och Pirkko och Jan i Aristocat, vi ses igen i Las Palmas.

Santa Cruz, Teneriffa - Puerto Mogan, Gran Canaria, 49 M, 8 timmar

Vår vilodag innan avseglingen blev skön i strålande sol och på kvällen blev vi inbjudna till en fransk båt, Uhambo med Anne och Alain ombord. Dom skall också segla till Brasilien redan nu i veckan, men vi tog avsked med att vi ses i Salvador. De var över hos oss också för att titta på vår båt och sedan blev det middag hos dom, jättetrevligt. Vi satte klockan tidigt och blev påminda om hur skönt det är att inte behöva gå upp efter klockan varje morgon. Vädret var grått och helmolnigt, lite kallt också faktiskt, just nu är det bara ca 15 grader på morgonen. När vi kört ut med motorn så stannade den igen strax efter. Vi som trodde vi löst problemet med bränsletillförseln. Harald gjorde rent och kunde pumpa upp vår sista diesel i dagtanken så nu ska dieseltanken rengöras i Las Palmas. Det blev sedan bra vind och vi gjorde över 7 knop med fulla segel den mesta tiden, härligt, "nu ska det inte fegseglas" sa Harald. Vi kom till Puerto Mogan på em och fick en plats, men bara för en natt. Vi hade lite strul vid tilläggningen eftersom vi skulle flytta igen precis när vi var klara med första tilläggningen exakt efter deras instruktioner. Vi hade stor publik och trötta och irriterade satte vi oss med vars en öl efter att jag varit uppe och klarerat in. Inklareringen skulle jag kunna skriva en egen berättelse om, men ska försöka att inte tjata för mycket. Nu såg vi att det är väldigt fint här, vackra spanska låga hus, grönska, mycket turister och en allmän skön känsla. Eftersom vi bara fick ligga här en natt tog vi oss upp för att se lite mera, men hamnade genast i svenska JRSK-båten Seaqwests sittbrunn med mycket prat till följd. Det blev en liten kvällspromenad innan vi kojade tidigt helt utslagna efter de senaste dagarnas intensiva umgänge + seglingen. Las Palmas den 3 december 2008

Puerto Mogan - Puerto Rico, 3,5 M, 1 timme

Vi hade en fin dag i Puerto Mogan, ett mysigt ställe, som också sagts i kommentarerna på bloggen. Innan vi gick därifrån fick vi besök av Bosse och Helene på Seaqwest, www.seaqwest.se  och hade ytterligare trevlig samvaro med dom. De ska också ge sig iväg i januari mot Cap Verdeöarna. Mats och Anna-Lena på Elena har förresten också en hemsida, http://elena.li//. Vi träffade ytterligare en svensk båt som hade lyft där och låg på land, Time från Lidköping och som också ska gå iväg i januari. Det ser ut som att det blir ett stort svenskgäng som kommer att gå då.

Trots att vi trivdes så bra gick vi vidare till Puerto Rico eftersom vi gärna ville se dessa turistställen som alla åker till. Det var lite med hjärtat i halsgropen eftersom vi känner oss osäkra på motorn, men allt gick bra och vi kunde lägga till i Puerto Rico. Vi tog en promenad för att titta och då blev det så att vi plötsligt var 1300 kr fattigare och med ny videokamera! Det började med att vi blev "indragna" mer eller mindre mot vår vilja, jag var en väldigt vacker kvinna (och sexy, haha) Harald behövde inte riktigt lika mycket övertalning. Där blev vi presenterade en videokamera som efter ett konstant nej var nere i 10 eu. Det var ju svårt att motstå så till slut slog vi till och då skulle vi även köpa band till och då blev ju priset helt plötsligt ett annat. Nej, vi vill inte köpa och då kom en annan modernare kamera fram som kostade 75 eu, ok, det var ju samma som ett batteri till vår andra lånade kamera kostar så efter försök till protester från min sida blev det en sådan. Nu skulle kameran demonstreras och då visade det sig att den fungerade inte till datorn utan bara till TV!!! Då hade vi redan betalt med kort och jag protesterade och sa att vi skulle ha pengarna tillbaka. Jag höll på att bli galen och huvudvärken dunkade medan Harald svettades. Viips dök en ny kamera fram och vi kunde bara lägga till 25 eu så var den vår. Tro det eller ej, men vi gick därifrån med den. Jag var skitarg och Harald fick lova att kolla allt noga innan vi går härifrån och nästa dag verkade allt ok. Vi visste att S/Y Unicorn (JRSK-båt) låg i Puerto Rico eftersom vi fått mejl av dom och vi gick sedan till deras båt men de var inte där. När vi kom till vår brygga så var dom i en annan svensk båt S/Y Flying Penguin och vi blev också bjudna dit på "sundowner". Det lugnade ner oss en aning efter "shoppingrundan" och det var trevligt att prata, båda dessa båtar skall också gå till Brasilien, en i december och en skulle starta nästa morgon till La Gomera och sedan fortsätta, www.sailunicorn.com och www.flying-penguin.se. Nästa dag blev en fixardag och ett internetbesök, men fler butiker och hotellkomplex hade vi inte lust med. På kvällen var vi inbjudna till Håkan och Anna-Karin på Unicorn och hade en trevlig kväll, en stund även i Aurora. Ytterligare ett "vi ses i Salvador"! De gjorde oss uppmärksamma på att det är karneval i februari som sägs vara "ett snäpp" bättre än i Rio. Tills dess måste vi försöka vara där. På natten vid halv fem tiden vaknade jag av att någon gick på båten och for upp. Öppnade luckan och tittade runt och hörde ett ljud, på väg ner i sittbrunnen finns en kanonfull "hippieaktig" man och ett konstigt samtal utspann sig. Han sluddrade på norskengelska och i min förvirring svarade jag på engelska tills han frågade om jag pratade svenska. Han sa att han hade blivit inviterad av svenska killar till en svensk segelbåt och ja, det var ju inte vår iallafall. Till slut gav han sig vinglande iväg med en spritflaska i handen och under hela denna tiden sov Harald som en stock. Nu pratar han om något slags larm om någon går på båten. Jag kunde inte sova mer den morgonen och klockan ringde ändå tidigt eftersom vi skulle segla.

Puerto Rico - Las Palmas, 43 M, 8,5 timmar

Vi hade blivit varnade för accelerationsvindarna som är starka och rakt emot på denna kuststräckan. Grannbåten sa att de lokala alltid går på natten, men vi hade bestämt oss och ville försöka. Det var en fin dag med sol och det underlättar alltid. Vi fick en period med stark vind, men annars blev turen helt ok. Motorgång förstås hela tiden i motvind, men det visste vi och fick ta det som en transportsträcka. Vi hade fyllt på en dunk diesel och när Harald pumpade upp det sista i dagtanken stannade motorn igen, nu vet vi vad det är och det var bara att dra ut genuan och falla av medan Harald fixade stoppet. Vi lade oss på svaj utanför hamnen och hade en skön kväll, nöjda med att vara här igen och nu ska alla förberedelser sätta igång.

Nästa dag drog vi upp ankaret och gick in i marinan. Vi betalade för en månad och fick en bryggplats där vi lade till. Allt vi tog i var fullt med salt så det första vi gjorde var att spola av båten och alla saker på däck. På kvällen skulle vi få besök av Lena och Joacim som bor i Arinaga, en bit söderut på kusten. Lena är vän till min syster och därigenom känner vi henne, men hennes spanske sambo hade vi aldrig träffat. De kom och hade med sig en fantastisk god skinka, Pata Negra och gott vin. Skinkan är från gris som enbart levt på ekollon. Efter vin och tilltugg i Aurora blev det restaurangbesök, en risrestaurang som Joacim valde ut och skötte beställningarna på, gud så skönt. Vi blev bjudna på först ost, en slags fårost, sedan blodkorv med ris i på en bädd av rostade paprikor, så gott och därefter en risrätt med olika sorters kött, som italiensk risotto ungefär och kaffe på det + gott vin. Vilken njutning! Att vi dessutom hade trevligt tillsammans gjorde det inte sämre. Nöjda, glada och lite onyktra kojade vi den kvällen. Vi blev lovade en annan bryggplats efter helgen och på måndagen flyttade vi längre in i hamnen. Det är skönare och dessutom lyckas vi ibland få en svag anslutning till internet. Vi har börjat gå igenom alla stuvfack och inventera, Harald har börjat på rengöring av dieseltanken och livflotten har vi lämnat in. Vädret är lite ostadigt och svalt, ja 20 grader på dagarna, men inbjuder inte till så mycket uteaktiviteter och det passar oss bra just nu. Ytterligare en svensk båt sms:ade oss, S/Y Ohana från Ängelhom med Karin och Uffe, som Harald träffade i Gilleleje när vi lyfte senast. De låg på en annan brygga här och en kväll var vi inbjudna till trevlig samvaro med dom. De ska också gå i januari och skriver på www.resdagboken.se med sökning SYOHANA. Harald har påbörjat en behandling med energimedicin av Lena och den första, som också innehöll testning är gjord. Det är spännande och vi måste prova något alternativt känns det som.

Arbetet i båten fortsatter dag efter dag. Harald gjorde rent i dieseltanken så mycket som han kom åt, har bytt slang till kylvattnet, bytt alla filter och lite annan motoröversyn. Jag inventerade, städade och planerade. Vi har många gånger irriterat oss över att vi inte tagit med oss vår elgrill, inte en enda gång på hela detta året har vi grillat, det har aldrig passat med vår kolgrill. Nu hittade jag elgrillen som vi var övertygade om att vi lämnat hemma! Det är bra att gå igenom alla stuvfack ibland. Det visade sig att livflotten kostar 804 Eu att packa om, vi fick en smärre chock, med tanken på kronans värde just nu blir det en riktigt dyr historia. Tänk på det ni som ska iväg, packa om hemma! Vi har fått en extra besättning till vår översegling och det är vi så glada över. Det är Ola Hiorth från yachtklubben i Helsingborg som mejlade sitt intresse till oss och som vi tacksamt tog emot. Han kommer med sin fru Marie till Maspalomas först för semester och sedan mönstrar han på efter att Marie åkt hem den 3 januari. Det känns riktigt bra för oss och vi ser fram emot seglingen jättemycket nu. Några dagar senare fick vi mejl från en annan kille, Anders Lindskoug som träffat Ola och också blivit sugen på att följa med. Även han är van seglare och vi har träffats ett flertal gånger. Det enda som bekymrar oss lite är att det blir trångt samt bunkringen, men vi bestämde oss för att fördelarna övervägde. Det är också trevliga glada män och vi tror att vi får roligt tillsammans. Anders kommer den 5 januari och vi räknar med att kasta loss den 6 januari om vädersituationen ser bra ut. Vi har fortsatt att umgås med Karin och Ulf på Ohana och har haft många trevliga timmar tillsammans. En kväll kom de roende över till oss medan Harald stod och väntade uppe vid grinden, det var också en lösning på grindproblemen. Vi ligger i helt olika delar av den stora marinan så det är en bit att ta sig.

Vi tog några fridagar på helgen då det var riktig långhelg här. Susanne på Teneriffa förklarade vad det var på bloggen, tack för det! Vi tog en lång promenad och hittade en park, Parque Doramas, jättefint med många fontäner och växtlighet. Nu är det julrosornas tid och det är ett överdåd av dom precis överallt i stan. Parken är uppkallad efter en guanchehövding och det finns också en stor staty som illustrerar när dessa flydde från de spanska erövrarna. På vår fortsatta vandring kom vi till Plaza de Konstitution där de höll på att fira denna dag med musik och tal. En annan dag under denna långhelg promenerade jag själv och tog då vägen mot den stora stranden, Las Canteras där jag tittade på havet och det fina auditoriet som inte är riktigt lika magnifikt som det i Santa Cruz, men vackert med det fantastiska läget. Jag hittade ett enormt köpcentrum Las Arenas som jag inte orkade gå in i denna dagen. Nu blev det några riktigt fina dagar med sol och värme igen, vi passade på att tvätta en massa som väntat länge och njöt även av solen. Vi har problem (igen) med vår Vistadator, nu är det mejlprogrammet som inte fungerar, man kan bli galen för mindre! Vi kan alltid gå in på Telias webmail och öppna där, men ska jag skriva blir det krångligt eftersom där inte finns några av våra adresser, dessutom kan vi ju bara se mejlen när vi har internetuppkoppling, det är jävligt irriterande, fast å andra sidan kan det ju finnas värre problem. Vi hade en rolig stund när Harald skulle klippa mig för första gången, håret vek sig i saxen och jag var ganska orolig faktiskt. Det blev helt ok till slut och han får nog förtroendet fler ggr. Vi bytte sedan stol, men det är ju mer vanligt att jag klipper honom. 

Harald hjälpte Karin och Ulf med deras dator och program, han har en ängels tålamod med datorer, det är konstigt, men det stressar inte honom alls. Som tack för hjälpen bjöd dom ut oss på middag och vi gick till en asiatisk restaurang här nära marinan. Där finns ett restaurang- och barcentrum som är jättefint. Nu är även alla ljusen uppe och längs med hela gatan är palmstammarna fyllda av blå lampor, väldigt snyggt. Vi åt gott, anka med tillbehör och gott vin och efter kaffe och konjak. Det blev en jättetrevlig kväll med många glada skratt som dessutom blev Haralds födelsedagsmiddag. Morgonen efter väckte jag Harald med sång och framdukad kontinental frukost och några små presenter. Lena kom för att ge Harald energimedicinbehandling. Än vet vi inte vad det gör, men efter första gången hade han ett par dagar då han var riktigt pigg, gick upp och åt frukost med mig tex! Om någon är intresserad av vad det är så sök på google och läs. Lena och jag gick sedan till den stora saluhallen här, roligt att gå med henne som känner till varorna och kan språket. Det blev lite ostar, en korv och lite grönsaker och nu vet jag också bättre var jag ska gå. Vi avslutade med en kopp kaffe på en uteservering. Resten av Haralds födelsedag tog vi det lugnt, var uppe till Sailors Bar på kvällen en stund. Han tackar så mycket för alla kommentarer på bloggen, sms, mejl och telefonsamtal, på det sättet klarade han av sin födelsedag utan stort kalas.

Jag har sytt Cap Verdes flagga, lite problem med stjärnorna men det ordnar sig nog. De svenska flaggorna behöver hela tiden lagas och det har jag också fixat, fast lite sur blev jag när en nylagad flagga redan var sönder igen på morgonen efter. Lussekattorna är bakade i Aurora även om de inte blir fint brungräddade, smaken är iallafall där. Vi har julpyntat och satt upp ljusslinga i sittbrunnen så vi gör så gott vi kan för att känna lite julstämning, det är dock svårt utan alla er därhemma. En dag till eftermiddagskaffe i Ohana tog Ulf fram dragspel och gitarr och fick Harald med sig att spela. Jag kan räkna på mina fem fingrar hur många gånger han suttit med en gitarr sedan han blev sjuk. Det känns så roligt och minsann.... hans egen gitarr stämdes några dagar senare. Vi tog en dag till att gå till den gamla stadsdelen för att leta efter fina offentliga julgranar, men hittade bara en. Vi fick iallafall en lång promenad så det var ju bra. Idag är det Luciadagen och det känns konstigt, ingen Lucia så långt ögat kan nå. Igårkväll hade vi "lussevaka" med middag här med Karin och Ulf, vi började med glögg med tillbehör och julskiva i sittbrunnen, men julstämning vet jag inte precis...... Vi hade dock egen stämning, en jättetrevlig kväll och strax efter midnatt gav vi upp, ingen Lucia kom heller. De hade återigen rott hit och kanske de såg någon på hemvägen.....?? De åker hem till Sverige den 17 över jul- och nyårshelgen, tråkigt för oss. Nu väntar vi dock hit fler svenska båtar, Miss Blue och Elena har avviserat ankomst nu i helgen. Las Palmas den 27 december 2008

Elena anlände först, kom tidigt på söndagsmorgonen och när de skulle flytta till bryggplats gick Harald för att hjälpa dom. Det blev en tilläggning med problem eftersom de fastnade i de fasta tilläggningstamparna och en fransman som också hjälpte till fick en tamp i huvudet och glasögonen åkte i havet. Efter några timmar dök Mats och fick upp dom och därefter blev det en tidig middag i Aurora. Roligt att träffas igen, jag var ju hemma när de låg i Santa Cruz och det blev en rolig kväll som slutade uppe på Sailors Bar. Miss Blue ankom sedan på söndagskvällen och vi hade en trevlig kväll med middag i Aurora några dagar senare. Innan dess var vi på middag i Ohana innan de skulle resa hem till Sverige, en rolig kväll som vanligt då vi också träffade ensamseglaren Ruud från Holland som ligger granne med dom. Elena har seglat vidare igen, men innan dess var vi bjudna på middag hos dom och där träffade vi Janne som ligger här med sin Pärlan2. Han har seglat till Gambia, Senegal, Cap Verde och Brasilien och är på väg hem nu. Han var väldigt förtjust i särskilt Gambia och det lät ju intressant.

Det har dock inte varit bara fester utan mycket jobb på Aurora. Harald har varit uppe i riggen, båda masterna och sett över så att allt ser bra ut och det gjorde det och han har fortsatt det tröstlösa arbetet med att hålla efter rosten på däck och skrov. Jag har konserverat kött i tryckkokaren, oxkött, kyckling, fläskkött och färs. Jag gjorde det hemma innan vi seglade iväg och det blev väldigt gott. Jag använder Lindisfarnes recept som ligger på deras hemsida http://www.sailaround.info/. Vi har tvättat och stuvat om för att få plats för ytterligare 2 personer. Vi har vår livflotte på plats igen, nypackad och fin. Vi kunde lämna vår gasolflaska på en mack här i stan på gångavstånd så det ordnade sig bra. Den dagen åkte vi sedan buss till IKEA och handlade lite, bl a fick Harald sin julskinka, men kaviaren till mig var slut. En trevlig dag dock och svensk köttbullemiddag, men jag tycker egentligen inte att det är så gott.

En hel dag gick åt till att bunkra mat, allt utom färskvarorna som vi handlar de sista dagarna. HiperDino, supermercadon som ligger närmast här kör hem varorna om man handlar för över 60 Eu och det är inte svårt att komma över. Massor av mat bars ombord och dokumenterades och stuvades och efter det var vi helt slut. Jag har bakat pepparkakorna och förberett julmaten. Det har varit ovanligt kallt här har vi förstått av lokalbefolkningen och jag fryser. Nu beror det ju på att jag klär mig på fel sätt, tror att jag fortfarande kan gå omkring i halvbyxor och en tröja, men det har jag ändrat på nu och då känns allt bättre. Kanarierna är ju vinterklädda! En kväll promenerade vi till stranden Las Canteras för att se stan i julljus. Den största behållningen den kvällen blev ett tillfälligt museum av sandskulpturer som de har byggt upp för tredje året i rad. Det är världens bästa sandskulptörer som bygger upp detta som handlar om julens budskap, Jesu födelse osv. Helt enormt att se. Duscharna här kan bli en egen klagovisa, för det mesta rent och fint, men en dag efter att det regnat mycket fick jag kryssa mellan kackerlackorna och det är inte kul. Dom är bara jäkligt äckliga dom där små krypen. Systemet med vattnet är så att man får trycka på knappar, en för varmvatten och en för kallvatten. Trycker man på båda blir det för kallt och trycker man bara på det varma bränner man sig. Alltså, tryck på det varma också ett litet, litet tryck på det kalla, snabbt in under vattnet för att vara beredd på snabb utgång innan man får brännskador. Duschningen är ingen njutning precis och jag nästan drar mig för att gå upp där. Men för komforten ombord är det bara att bita ihop (kännt uttryck, kan användas till mycket).

Vinden ändrades sig till O-SO, kuling och vi fick vinden rakt in i sittbrunnen vilket inte gjorde det bättre heller, dessutom för denna vindriktningen med sig smutsig luft, Calima från Afrika och det blir alldeles disigt i luften. Lite varmare har det dock blivit av det. Jo, jag vet hur det är hemma, så det är ingen klagan. Ungefär varannan dag går vi upp till Sailors Bar här för att uppdatera hemsidan och sköta mejlen. Det är trevligt att sitta där en stund och oftast träffar vi några seglare. Två koppar kaffe är det vanligaste, en med mjölk och en svart amerikansk, vilket betyder en stor kopp och inte deras pyttekoppar. Harald har fått sin fjärde behandling av Lena nu, han har varit lite bättre ett tag, men sista veckan dålig igen. Det kan bero på en mindre förkylning också, det är alltid så svårt att veta vad som är vad i detta. Energimedicinbehandlingen känns spännande och hade han bara fått fortsatt så kanske...... Vi fick åka med Lena efter Haralds senaste behandling till det stora köpcentrat Las Arenas och där finns också en Carrefouraffär. Hela köpcentrat är enormt fint julsmyckat och högst upp fanns även en isbana! Där åkte kanarierna skridskor, helt fantastiskt, det är ju för dyrt att anlägga hemma. Carrefour är en fin affär att handla i och det blev ganska mycket även där fast vi fick ju begränsa oss  eftersom det var långt att gå hem. Dock ett stort minus, det fanns ingen creme fraiche. Vi hade bestämt oss för att istället för att köpa julklappar till varandra så skulle vi äta på den asiatiska bufférestaurangen som alla pratar om. Buffé för 6 Eu, inte illa för att vara här. Vi promenerade längs med den underbara sandstranden, Las Canteras och ungefär mitt på ligger restaurangen. Vi kunde sitta ute vid stranden och äta, det var så härligt, temperaturen på stolpen visade 23 grader varmt. Trötta och lyckliga stapplade vi hem den dagen med något för fulla magar.

Så kom då julafton som jag hade så blandade känslor för. Det är första gången för oss båda som vi inte är tillsammans med våra familjer och som vi inte firat jul med barn. Seglarlivet är inte alltid så enkelt och vi får ta även de negativa följderna av vårt beslut, men det är både med sorg i hjärtat och dåligt samvete för er därhemma. Vi hade dock en väldigt trevlig dag som vi startade med en riktig långfrukost och som följdes av att jag gick för att trängas med Kanarierna på det stora shoppingcentrat Corte Inglés. Lena har berättat för oss om deras julfirande som börjar på julafton med fest, mycket champagne och godis och numera får barnen någon present då. Juldagen är helgdag med kyrkbesök för många och sedan är det 6 januari då de tre vise männen kommer med presenter. På shoppingcentren är det fullproppat med olika godis och kakor i massor av olika former, har aldrig sett något liknande. Bengt och Ritva på Miss Blue kom sedan en liten stund vid lunchtid och önskade god jul och vi öppnade Dans svartvinbärssnaps, jättegott. Senare blev det julbord nere i Aurora och vi åt och njöt. Telefonsamtal med alla våra barnfamiljer och en del syskon förgyllde dagen för oss även om Joel i vanlig ordning gör allt för att ge mig riktigt dåligt samvete. På kvällen fick vi besök av en svensk familj, Karin och Stefan med barnen Mauritz, Oskar och Freja. Det har en motorbåt här på samma brygga som de använder som semesterbostad. Det var roligt att ha barn här med sina härliga frågor, tex "när gjorde ni ert första barn?" Så även om saknaden var stor så kojade vi ändå nöjda den kvällen och nu vet vi att detta också går.

En julmygga har gjort livet surt för oss i två nätter, jag som nästan glömt eländet. Jag hoppas det är som julflugorna hemma att de för tur med sig och isåfall kan jag väl förlåta, men annars vete f-n. Juldagen kom vi iallafall upp till ett riktigt kanonväder och nu skulle det bli julbad. Vi promenerade till Las Canteras och badade i de härliga Atlantvågorna och underbara vattnet. Vi har varit dåliga på att bada men vädret har inte riktigt inbjudit. På kvällen bjöd vi in svenske Janne och holländske Ruud för att hjälpa oss att äta upp julmaten, trevligt att försöka förklara det svenska julbordet på engelska och få hans reaktioner. Jag hade gjort risgrynsgröt på morgonen och det var riktigt gott.

Annandagen var vi bjudna till Lena och Joaquim, de bor i Arinaga, en bit söder om flygplatsen här på Gran Canarias ostkust. De har nu besök av Lenas två döttrar med familjer så vi blev ett stort gäng. Vi blev hämtade med bil, vilken lyx och efter ett kort besök hemma hos dom körde vi inåt landet till kanjondalen Guayadeque. En underbart vacker dal med mycket växtlighet och nu har mandelträden precis börjat slå ut och allt är så fint. Här finns också massor av grottor i bergen som guancherna använde som bostäder och matförråd men här var också en av öarnas viktigaste begravningsplatser. Vi körde tills den farbara vägen var slut och en vandringsled tog vid och där hittade vi en bra plats för vår medhavda annandagsfika. Med en fantastisk utsikt och ljummen värme åt vi av alla de goda kakorna som Lena packat ner och hade trevligt. På hemvägen stannade vi i den charmiga staden Aguimes med sina vackra hus och gränder och där promenerade vi omkring. Vi var inne i den enorma kyrkan och tittade bl a på julkrubban som var uppbyggd, något liknande har vi aldrig sett. I den här staden har borgmästaren verkat för att det finns massor av offentlig konst precis överallt, jättefint. Vi fick också se en dråplig situation där en häst var halvvägs inne på en pub. Vi åkte vidare hem till Lena och Joaquim igen och där blev det en helt underbar middag. Först skar Joaquim upp en god skinka från ställningen på central plats i köket och som vi åt med ostskivor, därefter kalvkotletter i hel bit med kanariska potatis, sås och sallad. Till efterrätt färsk frukt gratinerad med vit choklad och glass, underbart gott vin till alltihop och som vi njöt. Det hela överglänste vårt julbord med hästlängder! Det var också så roligt att träffa allihop och det var verkligen en trevlig dag. Tack för er gästfrihet! Nu tar arbetet vid några dagar.