Las Palmas den 5 januari 2009 Vi jobbade på några dagar med att få ordning på allt i båten. Harald målade på däck och skrov, satte upp lite nät utvändigt för frukt odyl medan jag gjorde plats nere för ytterligare 2 besättningsmedlemmar. Vi fick besök av Ola och sambo Marie, de kom med roliga saker hemifrån som jag skrev på bloggen och återkom på nyårsafton för att fira nyår med oss. Vi hade en jättetrevlig kväll och natt med först mousserande vin och tilltugg. Menyn bestod av Apelsindoftande morotssoppa med ingefärsyoghurt, Oxfilé med portvinssås, kanariska potatis och sallad samt Kanelpannacotta med äpple till efterrätt. När vi proppat i oss allt detta goda och druckit gott vin därtill så promenerade vi vid elvatiden till Las Canteras. Där spelades ABBA musik från en utescen och vi stod en bra bit ifrån och fick se fyrverkeriet vid Auditoriet. Vi hade tagit med oss Cavaflaskan och cigarrer från La Palma och med havet dånande intill oss önskade vi varandra gott nytt år och fick ett oförglömligt minne av detta årsskifte.

Nyårsdagen krävde sedan ett lugnt liv och vi höll oss på Aurora. En stor tvätt tvättades dock och även däcket skrubbades och gjordes fint. Nästa dag fick vi ett planerat besök av seglarvännerna Erland och Maria från Göteborg. De kom i sällskap med sonen Tobias och sambon Charlotte samt vännerna Ulla och Lennart med sonen Henrik. Efter att ha inspekterat Aurora med en öl i solen gick vi till Las Canteras och hittade en restaurang som föll oss i smaken och där blev vi bjudna på maten, tackar tackar. Vi hade jättetrevliga timmar på uteserveringen alldeles vid havet. Det är så roligt att få besök hemifrån och vi kände oss verkligen glada. Annars börjar nu nattsömnen bli en aning störd, jag ligger och tänker på hur det ska bli och att snart är den stillastående båten ett minne blott. Sedan kan ju en del hemsidor med beskrivningar av Atlantöverfarten göra sitt till, ska nog inte läsa fler nu. Vi trodde att vi hade allt under kontroll och att allt var iordning, men så hände det att pumpen på toaletten började läcka. Skall det åtgärdas nu eller sedan? Där kommer våra olikheter fram, ni vet säkert vem som är vem. Reservdelarna låg längst fram underst i förpiken och all bunkring fick plockas ut. Jag menade att "gör som du vill" (men fan tar dig om det börjar läcka mer under seglingen). Ola anlände och efter en fika började Harald arbetet. Naturligtvis blev det inte tätt och vem får då skulden? När sedan andra skruvar måste inhandlas så är marinabutiken stängd för långhelgen. Jag hukar mig och håller käften! Efter en del jobb så blev det tätt och allt blev lugnt igen ombord. Ola introducerades i båtens mysterier och det mesta blev väl godkänt (tror jag). Nästa dag blev det åter en liten bunkring, alla färskvaror på HiperDino och vi fick det nerkört till Aurora. Karin och Ulf på Ohana kom tillbaka hemifrån efter 2 dagars försening pga flygstrejk, men vi hann iallafall bjuda dom på middag. Vi hade ytterligare en jätterolig kväll och det är ett tråkigt avsked eftersom de har en del kvar att göra och måste ligga kvar och sedan har vi olika mål. Vid midnatt kom den svenska båten Aristocats besättning för att säga hej, de hade bestämt sig för att kasta loss redan den 5 eftersom det skulle bli sydliga vindar senare. Det lät inte särskilt roligt, vi får kolla väder och se, det är också ganska mycket vind och det gillar inte jag, men den manliga besättningen här säger att "det är inga problem". Vi har lagt upp vakterna, får se vad Anders säger, det blir 3-timmarsvakt på dagen och 2-timmarsvakt på natten och jag har bara ett 3-timmarsvakt mellan 21-24. I övrigt ska jag förse alla med god lagad mat, middag kl 18 varje kväll och lite annat däremellan. Nu har även saluhallen och "äggatanten" haft besök och allt är bunkrat och klart.

Mindelo på Sao Vicente, Cap Verde den 14 januari 2009

Las Palmas på Gran Canaria - Sao Vicente, Cap Verdeöarna, 891 M, 171 timmar eller 7 dygn och 3 timmar

Sista dagen i Las Palmas blev jäktig, Harald och Ola höll på med vattentankning och fastsättning av allt, jag förberedde middagar och packade frukt en och en i tidningspapper. Vi skulle också säga hejdå med MissBlue och det blev ett snabbt besök hos dom över ett glas vin medan Ola mötte Anders på flygplatsen. Anders anlände till ett rörigt Aurora, men middagen kom på bordet och allt fixades till så småningom. Karin och Ulf med sin nyanlände besättningsman Lars kom på besök med en flaska champagne att öppnas i Brasilien. Vi sov som stockar på natten och sedan såg Anders till att det blev fart på morgonen och när klockan var halv elva hade vi redan tankat och klarerat ut. Olika besättningar tutade och vinkade på oss och Harald tutade tillbaka, Bengt och Ritva sprang ut på den långa piren för att fotografera oss. Det var en härlig känsla att komma iväg och vi fick en riktigt frisk vind längs Gran Canarias kust innan vi på kvällen kunde lämna ön bakom oss. Vakterna kördes igång och det fungerade bra, vi får väl göra en utvärdering tillsammans på Cap Verde inför nästa långa segling. Jag kände mig helt lugn och trygg med att vi är flera som delar på vakter och kan ta ansvar för seglingen. Harald, Ola och Anders seglade ända fram till åttatiden på kvällen då vi fick starta motorn, de satt ute, snackade och lite sånger kunde jag också höra där uppifrån. Jag höll mest till nere, bakade en god kaka med choklad och punch, lite lagom för abstinensen, haha! Vi åt middag, moussaka som jag förberett innan och hade det allmänt bra. Vid elvatiden på kvällen kunde vi segla igen med mesan och kryssfock och natten blev fin med stjärnhimmel och månljus.

Andra dygnet, dygnsetapp 128 M

Vi seglade hela natten men på morgonen efter soluppgången var det dags att starta motorn igen och sedan fick den gå hela dagen. Morgonens skörd på däcket blev en liten bläckfisk.  Efter en kall dag igår blev det lite varmare och solen sken och vi hade det jätteskönt. Fiskedraget åkte ut, men ingen fisk ville nappa. Vi åt en grekisk sallad till lunch och middagen, som serveras vid 18-tiden varje dag, blev Gulaschgryta med potatis och sallad. När vi skulle skicka vårt första blogginlägg upptäckte vi att alla våra adresser var borta och så även stationerna som vi hade fått att fungera tidigare. Harald hade tömt vår dator för att bereda mer plats för sjökortsprogram och lagt in Airmail på nytt och då inte tänkt på att allt försvann. Det blev jättesvårt att hitta nya stationer som fungerade och Harald jobbade nästan hela dagen med datorn medan jag tog hans dagspass. På kvällen lyckades han få iväg det och jag blev nöjd och glad igen. På kvällen vid elvatiden kunde vi åter segla och det höll hela natten, härligt.

Tredje dygnet, dygnsetapp 107,5 M

Efter soluppgången var det dags att starta motorn igen, då var vi under 2 knop som vi tycker är gränsen. Sjön var stökig och frukosten blev en riktig slängfrukost och illamåendet började ge sig till känna. Vinden lugnade sig dock ganska snabbt, solen sken och vi fick en skön dag trots motorgång. Vi åt en omelett á la Aurora med tonfisk till lunch, ja lugn, Harald fick resterna av moussakan! På eftermiddagen fick vi ett jättestort besök av delfiner, vi har aldrig tidigare sett så många på samma gång, hela havet kokade runt oss, dom lekte, skvätte och slog med stjärtfenan och dom roade oss länge. Till slut blev det vi som tröttnade. Att försöka få igång airmail och få winlink och blogg att fungera tar sin tid, vi får bara tillbaka inläggen hela tiden, men, som Harald säger, det ska fungera. Middagen serverades i sittbrunnen, Pasta med bacon, ost och grädde och en coleslowsallad. Vid 8-9-tiden kojar pojkarna och jag inleder mitt pass som slutar kl 24 och sedan får jag sova ända tills vid åtta-tiden då frukosten skall serveras. Innan Ola försvann som jag löser av kom vi på att vi glömt ta in fiskedraget. Där satt en fisk, en barracuda, kunde vi konstatera. Den var halvdöd, vet inte hur länge den suttit där och åkte i sjön igen. Under mitt pass går det oftast att börja segla och så även denna kväll och sedan höll vinden i sig under natten, dock inte med någon rekordfart.

Fjärde dygnet, dygnsetapp 118 M

Före soluppgången dog vinden ut helt och det blev åter en dag med motorgång. Under frukosten hördes motorn konstigt och jag frågade flera gånger, men pojkarna hade en helt säker teori om detta. Motorn drog olika pga vågorna, "nu går båten upp i vågen och nu går den ner", jag tyckte inte det stämde och kände mig orolig, men fick vika mig för expertisen. En halvtimme senare var det ett faktum, skit i röret!! Håhåjaja! Vi fick ett förmiddagsbesök av delfiner som slog hopprekord, helt klart bättre än Stefan Holm konstaterade vi. Några stora havssköldpaddor fick vi också se. Pannkakor till lunch och därefter hjärngympa, jag hade gjort en tävling under mitt nattpass som vi testade, väldigt roligt blev det, vem fick poängen godkända?, vågorna gick höga i sittbrunnen på Aurora. Fredagkväll och Ola och Anders skulle ha "after work" på fördäck och jag och Harald blev inbjudna. Det blev vars en öl och Tasty Houses nötblandning. Middagen bestod av Spansk korv, majscurry och potatis i sittbrunnen under en skön kväll med fin solnedgång. Vi hade WHF kontakt med en segelbåt som låg synlig utanför oss, en fransman tror vi. Vi tittade sedan på Olas film från sin Atlantsegling med S/Y Grizzly 2003 och sedan ett HippHippavsnitt. Under mitt pass ökade vinden och blev sedan frisk under natten med segelbyte och även regn.

Femte dygnet, dygnsetapp 112 M

Morgonen kom med regn och rugg och vinden avtog för att sedan framåt lunch öka igen. Under natten passerade vi halvvägs, det tar tid detta, långt är det. Vi har nu fått riktigt bra rutiner känner alla det som och allt känns väldigt bra. Jag är inte alls orolig utan sover tryggt på min frivakt och jag är glad för det. Nu verkar det också som att vi fått ordning på blogg och winlink och det är roligt. Vi har radiokontakt med Skandinaviska nätet mitt på dagen då förhållandena i rymden fungerar bäst. Dagen förflöt med kycklingsoppa och smörgås till lunch och Wokgryta med konserverad fläskkött och ris till middag. Vindrodret skulle trimmas idag och pojkarna jobbade med det ett bra tag för att till slut få ge upp igen. Det fungerar bara inte på undanvindar, helt hopplöst med vår hydrauliska styrning. Vi körde en runda med vår lilla tävling och det är kul, iallafall tycker några av oss det. Till kvällen ökade vinden och det blev en massa stökig segelsättning för att försöka få ordning på framfarten. Allt kan ju inte lyckas och det blev en riktig stökig natt, några fick mycket knirr och knarr och några åkte slalom i kojen. En natt då jag låg och funderade på om jag verkligen gillar dessa seglingar, vad jag kommer fram till? Tja, jag avskyr gunget, men kan ändå inte vara utan detta äventyr, så knäppt är det och antagligen är jag inte ensam om detta.

Sjätte dygnet, dygnsetapp 122 M

Ingen rolig dag precis, började med att frukosten flög omkring, havregrynsgröt, bröd, pålägg och nescafé, något hamnade dock i våra magar. Vinden fortsatte att öka och sjön byggde upp rejält under dagen. Lunch, ägg & sill med smörgås utdelades med lika stort besvär. Jag bakade bröd och plötsligt ropades det från sittbrunnen, fiiiisk! Ola halade upp en guldmakrill till min stora lycka och efter att han fått supen (fisken alltså) så rensade jag på däck. Det blev alltså guldmakrillfiléer med majonnässås, potatis och rårivna morötter till middag och Ola och jag njöt av detta. Anders tyckte det var ben i fisken och kunde inte äta den och Harald fick resterna från gårdagen, vilka besvärliga gossar! Majonnässåsen i burk passade på att åka i durken vid ett obevakat ögonblick, mycket annat också men majonnäsen blev besvärligast att torka upp. Jag svor och förbannade hela situationen och Ola tog initiativet till att det nu skulle diskas på däck som de gjort på hans tidigare seglingar. Spann, diskmedel, diskborste och saltvatten och sedan ner för att bara sköljas av i sötvatten, underlättade mycket. Så får det bli framöver, jag bryr mig iallafall inte om att värma saltvattnet på spisen först. Vi fick nu äntligen god fart i den friska vinden som blivit mer O, loggade 6-7 knop och sjön byggde upp rejält. Det är något skrämmande att se dessa monstervågor torna upp sig akter om båten, men Aurora glider så fint med. Det som är jobbigt är de konstiga sjöarna som får henne att slänga sig från sida till sida, det kan man nog bli vansinnig på. Det är helt omöjligt att kunna sova i akterkojen när det blåser så mycket och inte förrän jag flyttade ut i salongen vid 4-tiden gick det att sova. När jag var på väg ut flög jag rakt in i maststöttan i akterhytten med ryggen först, nya svordomar och förbannelser. Harald hade inte heller det lätt eftersom han ligger i salongen på babordssidan och där finns inget slingerskydd. Men, som Ola säger, sådana dagar finns på havet och sedan blir det bra dagar osv, det är bara att gilla läget. Anders och Ola klarar allt bra och det är skönt att vara flera särskilt sådana här dagar.

Sjunde dygnet, dygnsetapp 138 M

Det blev en ganska tråkig dag, det hände inte så mycket och det fick bli enkel mat i den höga sjön. Vinden fortsatte att blåsa ca 20 knop från ONO, det var helmulet och lite kyligt. Vi seglade med mesanen och kryssfocken och det var alldeles lagom mycket segel och Aurora går tryggt och forsar genom vattnet. Burkmat som sagt, Ravioli till lunch och Korv med råstekt potatis och tomat till middag och vi blev mätta på det också. Alla har inte lika stor matlust, men det är viktigt att äta annars kommer illamåendet. Christel, Ola och Anders läser mycket medan Harald fixar mycket med att få in och ut våra mail, en viktig sak ombord som kanske inte alla håller med om. På något konstigt sätt så går dagarna jättefort och alla verkar ha funnit sina rutiner och det bådar gott för den kommande seglingen.

Åttonde dygnet, 23 M

I den gråsvarta morgonen kunde vi äntligen sikta några av Cap Verdeöarna och skönt att slippa nätterna nu på ett tag och få en stillastående båt att röra sig i. Jag längtar efter att städa upp, byta ut alla saltvattenhanddukar, kläder odyl, få laga mat och sitta lugnt tillsammans och äta, kunna ta ett glas vin osv. Vi hade fortfarande en frisk vind när vi slörade in mot ön Sao Vicente på Cap Verde. Vi åt en god pastasallad och plötsligt skulle Ola stå vid ratten och handstyra in och till slut fattade vi varför, han bevakade sin tid han gissade på ankomsten. Han vann alltså med endast 4 minuter över tiden, grattis! Vi kastade ankare och Cavaflaskan öppnades, en härlig känsla. Eftersom Anders är lite understimulerad tog han genast tag i att vår dinge skulle pumpas upp så fort vi svalt de sista dropparna. Ola hjälpte honom och Harald och jag tog bort stången till vindrodret så att vi skulle kunna sova tillsammans igen i vår akterkoj samtidigt med ett allmänt uppstädande. Dingen var klar och nu skulle utombordaren, som vi inte använt sedan Harald tappade den i Dartmouth, testas. Harald och Ola körde iväg och det gick inte så särskilt bra, de måste mekka mer med den. Precis när de kom tillbaka skrek och hojtade besättningen på grannbåten, vi draggade! "Starta motorn" skrek Harald och när jag skulle starta gick den inte, Harald kom upp på båten väldigt snabbt och jag riktigt såg i ansiktsuttrycket vilken idiot han tyckte jag var som inte kunde starta motorn. Den gick inte och medan vi draggade var det dags igen med "stopp i röret". Vi lyckades få igång motorn innan något hände och vi var ganska skärrade. Harald hade fått fullt av diesel i munnen när han sög röret och efter omankring fick det bli en riktigt kajstöt nu, öl och en whisky. Nu satt vi där i de enorma fallvindarna, hade bestämt att äta ute för att jag skulle bli fri från middagslagning en kväll, utombordaren fungerade inte och vi kände inte för att lämna båten efter draggningen. Gemensamt beslut att gå in i hamnen istället och vi lade till vid bryggan och gick upp för att betala. Det är en nyanlagd marina här, kostade 57 Eu för två nätter exkl vatten och dusch, inte så billigt precis, men nu är vi flera att dela så det kändes ok. Vi gick upp till Club Nautico där man kan duscha för 1 eu, ett risigt duschställe med en liten, liten kall stråle, men målat i en mustig rödorange färg och väldigt afrikanskt. Nu kändes det verkligen som att vi kommit till en annan kontinent och glädjen började bubbla upp. Club Nautico, ett underbart ställe där Ola sedan bjöd på en öl eftersom han vann ankomsttävlingen. Efter att vi fixat till oss gick vi upp för att äta middag och Ola, som ju varit här tidigare, höll täten till ett hotell där vi åt underbara pizzor, kanske inte så afrikanskt precis, men gott, precis vad vi längtat efter. Det var helgdag på Cap Verde och någonting firades som vi inte riktigt förstod, men det var något som hände iallafall. Efter det besökte vi Aristocat, den svenska båten som seglade en dag före oss från Las Palmas och det visade sig att vi använt ungefär samma tid att komma hit. Det blev en rolig stund med många berättelser och jämförelser från överseglingen. Vid midnatt vandrade vi trötta tillbaka till Aurora för en hel natts god sömn.

Mindelo den 18 januari 2009

Efter skön sovmorgon och en frukost som stod stilla på bordet var det dags att upptäcka lite mera av den nya kontinenten vi kommit till. Först skulle vi klarera in och det är två ställe att gå till, polisen och immigration och ingen har bråttom. Hela förfarandet är väldigt intressant och det behövs ju arbetstillfällen. Många Cap Verdianer stannar och pratar på gatan, berättar lite av varje, men vill gärna också ha något eller sälja något. En man pratade mycket om hur svårt det är med jobb, men berättade också om Santo Antao som är den fina grannön som vi då redan bestämt oss för att besöka. Det allra mest fantastiska är de oerhört vackra människorna som är så stiliga och rör sig på ett väldigt vackert sätt. De har färgglada kläder och jag är enormt imponerad av hur de knyter schalar runt huvudet i vackra färger. Bebyggelsen är ganska risig, men det finns också vackra hus och många är målade i fina färger. Försäljningen på marknader och trottoarer är fascinerande, frukter, grönsaker, fisk och lite allt möjligt och kvinnorna bär sina stora plastbaljor på huvudet. Jag bara älskar detta land, det enda som är lite jobbigt är tiggeriet, men man måste nog lära sig att inte påverkas för mycket (hur nu det ska gå till med vårt sociala samvete). Vi köpte en stor skiva tonfisk till middagen första dagen och det var mycket gott sedan jag lagt den i marinad och stekt den.

Nästa dag gick vi upp tidigt för att åka färjan till grannön Santo Antao, färjan gick kl 8 på morgonen och hem kl 17 på kvällen. Mellan denna ön och Sao Vicente där vi är är det starka accelerationsvindar och det började med att en man gick omkring och delade ut små plastpåsar. Vi har nog aldrig sett så många människor spy runt omkring oss, visserligen lite diskret i plastpåsarna, men herregud, är det skillnad på folkslag i den bemärkelsen? Under färjeturen blev vi erbjudna att åka med en kille som körde turister i en minibuss runt på ön under dagen och tillbaka till att färjan skulle gå hem. Vi accepterade detta fast Anders reserverade sig lite och ville först besiktiga bussen. Det gick bra och vi satte oss i bussen så att färden kunde börja. Vägen gick från hamnen på ostsidan över bergen till norrsidan på ett underlag som bestod av små gatsten och det hoppade därefter. Först rena ökenlandskapet och sedan började växtligheten så smått uppe i bergen samtidigt som molnen låg tjocka, det tom regnade och var kallt. Högst uppe bodde människorna i små stenhus, väldigt primitivt och vi passerade barn, vuxna och åsnor som arbetade på de små odlingarna som låg i terasser. Därefter gick det neråt igen och växtligheten blev tätare och tätare med berg och dalar, väldigt vackert. Vi körde ner till havet där vi stannade i några små städer, vår chaufför skulle leverera varor också så vi fick åka på småvägar som knappt var farbara och där människor arbetade som vi såg förr i tiden med att med spett och slägga försöka röja väg. Sedan fick vi besöka ett sockerrörsdestilleri där dom tillverkade rom och liknande på ett mycket primitivt sätt med 2 stora kor som drev gångspelet som krossade sockerrören. Vi köpte en flaska rom smaksatt med passionsfrukt som egentligen smakade "apa", men kanske vi kan få ner det. Vi åkte längs med kusten till en liten ort där vi skulle äta lunch och först var alla bord reserverade men vi kunde sitta på en liten balkong med helt fri utsikt över havet och det var ju fint, så trots kylan och vinden blev det så. Då visste vi inte att vi skulle få vänta på maten över en timme så vi var ganska kinkiga till slut. Samma väg tillbaks sedan och jag höll på att skaka loss tänderna när jag i vanlig ordning somnade i bussen. Sedan var det bara kräkfärjan tillbaka, vi var mörbultade och trötta och det blev en lugn kväll.

Det blåser mycket här och när vi kollade gribfiler så visade det sig att det kommer att vara hårda vindar långt framåt. Det blir många diskussioner och väderkartsstudier om när vi egentligen kan segla vidare och det känns lite trist. Nästa dag var det mekkdags med utombordaren och Harald och Anders lyckades fixa den så att den är användbar igen. Jag går mina rundor för att handla lite här och lite där, det finns små supermarket men det är inte mycket på hyllorna. Vi skall tex ha yoghurt efter mitt misslyckade försök att göra egen och då får jag gå i flera affärer för att få ihop lite. Anders och Ola var på liknande öl- och vattenjakt eftersom jag inte köpt tillräckligt i Las Palmas. Jag tror att de skrapade rent Mindelo från burköl och 5 L vattendunkar. Från marinan här är det en lång väg som en pir ungefär och utanför grindarna står det massor av män som vill hjälpa till med allt möjligt och även sälja vissa saker. Dom är vänliga och trevliga och jag har fått ett antal hand- och kindpussar fast jag börjar lära mig en viss strategi. Fredag och dags för "after work" igen för vår besättning och resten av dagen var dom "försvunna", men kom exakt punktligt till vår överenskomna middag ombord. God middag med sill och snaps och sedan grillade kycklingklubbor med potatis, mangosås, sallad och vin. Senare gick vi upp till en krog Nelly´s som hade traditionell levande musik. Vi hade ingen aning om vad det skulle bli, men det var väldigt likt den Portugisiska Fadomusiken och dessutom en violinist som spexade en hel del. En trevlig kväll som vi avslutade på Club Nautico. Dagen därpå gick Anders och Ola igen på inköpsrunda och jag gick för att köpa fisk på fiskmarknaden och lite annat. Idag, lördag och full kommers på stan, helt otroligt. När pojkarna kom tillbaka talade Anders om att han hade kollat hemresa och planerade avbryta seglingen. Det kändes så tråkigt och överraskande även om vi ju förstod att det inte riktigt var hans grej. Han har själv förklarat detta på bloggen. Nu får vi planera om, lite av min entusiasm försvann och när dessutom vinden tjuter hela tiden känns det oroligt. Tack och lov så har Ola inga planer på att inte fullfölja det hela. Vattnet räcker ju iallafall om vi ska se positivt på det hela. Nu skulle vi tanka diesel och då först slå på våra dunkar och sedan iväg med kärra till ett tankställe. Vi hade redan lite halvt om halvt lovat en man här att hjälpa till och det känns viktigt att låta dom få en chans att tjäna en slant. Så fort Harald och Anders kom med dunkarna blev dom "överfallna" och det blev nästan slagsmål på piren om vem som skulle hjälpa till. Detta är inte lätt, men dieseln blev iallafall köpt och när de skulle tanka över den så blev det på något sätt fullt och överflödet rann in i vårt skåp med dieselkaminen. Torka, torka, diesellukt och skit. Lördagkväll och Club Nautico hade levande musik, återigen samma musikstil med duktiga musiker som var trevliga att höra på. I skrivande stund planerar vi för avsegling imorgon måndag, men det vet man aldrig i rådande väderläge.

Salvador, Brasilien den 6 februari 2009

Mindelo på Sao Vicento, Kap Verde - Salvador i Brasilien, 2111,8 M, 17 dygn och 4 timmar

Anders mönstrade av på morgonen och efter utklarering, vattentankning, inköp, dusch och diverse annat så kom vi iväg vid fyratiden på eftermiddagen. Det blåste fortfarande mycket, men vi hoppades på att det var en del fallvindar i hamnen. Vi var vid gott mod, åtminstone pojkarna, jag kände mig lite orolig och ledsen, hade svårt för att föreställa mig så lång tid på havet och vid sådana tillfällen kommer tankarna ännu mera på alla hemma. Redan efter några timmar var det dags att minska på segelytan, vi hade då mesan och kryssfock uppe och det blåste en ONO vind ca 12-13 m/s. Det värsta var nog sjön och vågorna, de forsade och bröt över Aurora med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle kom en stor fisk med vågen och landade, men Harald som hörde hur den sprattlade slängde i den igen. På Olas vakt fylldes sittbrunnen vid ett par tillfällen. Harald och Ola fick svårt att få ner mesanen och kunde i kolmörkret inte se vad det var, men efter stort besvär och många vågor över sig var den nere. Sedan seglade vi på en bit av kryssfocken hela natten som blev ganska jobbig. Jag lyckades få iordning lite middag åt oss, potatismospulver och köttbullar på burk med en papayasallad varav det mesta hamnade på durken.

Första dygnet, 109 M

Vi var rejält trötta och första dagen gick mest åt att sova på våra frivakter. Jag fixade mat med stort besvär, champinjonsoppa till lunch som en del hamnade på mina byxor och Chili con carne med sallad till middag. Jag försöker ta det riktigt lugnt, en sak i taget, ställ undan varje sak först osv. Ändå händer det tex att sleven i matgrytan hoppar upp och landar med innehåll på mig och durken. Det är många svordomar som passerar kan jag säga. Vi var tvungna att ha luckorna i eftersom vi inte vill ha in saltvatten och det blev bara den som hade vakt som var ute denna första dag. Under natten avtog vinden helt plötsligt men inte vågorna så vi fick starta motorn för att få någon fart och minska det enorma rullandet. 

 Andra dygnet, 116 M

Jag har vakt från midnatt till 02 samt morgonen 06-08 och hade den första fina känslan denna morgon. Vinden tog i lite igen och jag kunde rulla ut den stora genuan och stänga motorn medan solen gick upp. För första gången på denna etappen kunde jag känna lite tillförsikt och glädje över att vara på väg, men ändå känns det fortfarande overkligt på något sätt. Jag åt min yoghurt och musli, pojkarna sov gott i sina kojer och ja, det blir nog bra. Dagen förflöt ganska bekvämt, Harald och Ola seglade, gjorde lite förbättringar och lagade vindskydd och mesan, jag fixade mat och läste. Vi pratar på kortvågen varje dag och det är trevligt, vi lämnar vår position och pratar med Gustaf, Helge, Mats, Anders och allt vad dom heter som på ett sådant bra sätt lägger ner massor av tid på oss seglare. Andra seglare kommer också in såklart och vi kan höra flera kända och ibland prata med dom. Särskilt roligt med båtar som är i samma område som vi, bl a Chiquitita med Sylvia och Arne som också är på väg över Atlanten och vi följer varandras positioner och erfarenheter. Dagens mat blev varma mackor till lunch och Rökt fläskfilé med potatis, bearnaisesås och sallad till middag. Det gick riktigt bra i pentryt denna dag. Mot kvällen ökade vinden igen och vi bytte genuan till kryssfocken och loggade ändå 5,5 - 7 knop genom natten. Det blev en stökig natt med vågor över Aurora och svårt att sova.

Tredje dygnet, 133,5 M

På mitt nattpass började jag lyssna på 2008 års sommarpratare, bara vinjetten gjorde mig gråtfärdig, vad den symboliserar svensk sommar. Där satt jag och stirrade ut i svarta natten med en enorm stjärnhimmel och med vattnet ibland forsande ner i sittbrunnen och lyssnade på prästen Olle Carlssons program som var så bra. Aldrig har väl nattpasset hittills gått så fort. Efter soluppgången avtog vinden en aning och allt blev mera bekvämt ombord. Jag förbereder frukosten på mitt pass och äter själv min frukost innan pojkarna vaknar. Idag skulle jag gå upp med en stor kaviarmacka, en våg kom och jag tappade mackan i halva trappan, kaviar överallt och med en hand i trappan rullade jag runt och försökte samtidigt få av mig skon som var full av kaviar. Jävla, helvetes skit, vad fan gör jag här? Nåja, här gäller det att styra sina tankar i rätt riktning och under dagen blev det bättre och bättre. Bra fart och mindre sjö. Vi åt rester till lunchen och till middag blev det burkskinka och couscous. Burkskinkan blev jättegod, jag strimlade den och stekte med skivad lök, champinjoner och smaksatte med soja och mango chutney. Jag gör också en coleslow sallad i satser som sedan lätt går att ta av. Den består av strimlad vitkål och morötter och sedan har jag antingen tagit ett äpple och tärnat eller en apelsin och lite russin. Jag blandar den med en burk naturell yoghurt blandat med lite majonnäs, salt och peppar. Harald fortsatte med olika förbättringar som vi upptäcker behövs, bla flyttades slingstället i Olas koj eftersom vi bytt till en tjockare madrass där. Gummibanden blir fler och fler överallt och det är bra att fästa saker i. Vi som har fripass kojar tidigt på kvällen, redan vid åtta, så det är bara dagarna som kan användas till att göra saker och umgås med varandra. Det blir mörkt vid 7 tiden samtidigt som det är gryning vid 7 på morgonen och vi har inte tänt nere i båten, både pga av låg elförbrukning och av mörkerseendet.

Fjärde dygnet, 156,7 M

Nu börjar det kännas betydligt varmare, vinden är ljummen och vi fryser inte på våra nattpass längre. Det börjar kännas riktigt bra nu, rutinerna fungerar och vindarna är bra, tom känns det roligt och spännande. Harald och Ola roar varandra och mig också ibland med att helt hejdlöst berätta historier. Harald som annars helt slutat med detta och säger att han inte kan längre sedan han blev sjuk överraskar med att plocka fram massor någonstans ifrån, roligt tycker jag. Jag bakade bröd och en kardemummakaka och det blev nybakat bröd och rökt fläskfilé, ost och tomat till lunch. Vi kollade vattentemperaturen och den var 24 grader och idag var vi i stort behov av dusch och så blev det på däck. Först saltvatten och tvätt och sedan en snabb avsköljning med sötvatten, helt ok. Vi kom på att kolla klockan och det visade sig att vi passerat den longitud då klockan skulle ställas tillbaks en timme. Samtidigt läste vi av dygnsetappen och hade slagit rekord! Tyvärr dog vinden ut under kvällen och det blev inte så mycket fart, men helt ok inför natten. Middagen blev enkel, en tysk köttkonserv med grönsaker och potatis i ett.

Femte dygnet, 112,4 M

Nu är det riktigt varmt, över 26 grader på förmiddagen och alla täcken och filtar plockades bort. Nu är det också shorts och bikini som gäller, hur härligt som helst. Vi hade en lugn natt och vinden är nu nere i ca 5 m/s och det går inte så fort. Harald började med att laga vårt mesansegel och sedan satte han och Ola upp det samt spirade genuan så nu har vi maximalt med segel i den NO passadvinden. Vi åt hot dogs till lunch och nu njuter vi (eller skördar som vännen Birgitta uttryckte en gång). Lördag och vi skulle äta en god middag, vilket vädret gjorde möjligt och dessutom unna oss ett glas vin. Jag lagade middag av den konserverade kycklingen, lade bitarna i en panna, över med grädde blandat med pesto och philadelphiaost och tillsatte hackade soltorkade tomater och gröna oliver. Det blev jättegott, jag måste säga att det konserverade köttet är kanon, har säkert skrivit det tidigare. När vi avnjutit detta skulle vi starta motorn eftersom vi hade dåligt med ström. Motorn var helt död, vad är detta? Är startbatteriet kasst? Nu skulle startkablar fram och dessa låg längst ner i förpiken. Allt ut från förpiken i kolmörkret, vi hade ingen ström att ha lampor tända och efter att ha testat att starta igen förstod Harald att det nog också berodde på det vanliga problemet, stopp i bränsletillförseln. Han jobbade med det ett tag, men fick ge upp till slut för att invänta ljuset imorgon. Först skulle grejorna i förpiken tillbaks och då gick en back full med konserver sönder och allt spreds ut. Då började vi skälla på varandra och anklagelserna haglade. Vi kojade, det var det bästa alternativet och kl 23.30 under Olas vakt small det och han ropade. Hela förstaget med full genua hade lossnat och svängde hit och dit framför båten. Hjälp, hur skulle detta gå till, det var lätt att skada sig och hur mycket var förlorat? Harald och Ola lyckades med att bärga förstaget och förankra det med tampar, få ner genuan och beslå den på däck. Jag var behjälplig så gott det gick. Vi fick ut kryssfocken istället och kunde fortsätta segla, med reducerad fart men inget annat alternativ fanns. Mitt nattpass tog vid och pojkarna fick välbehövlig vila. Jag förträngde mina mörka tankar med Sommar i hörlurarna och natten gick som vanligt.

Sjätte dygnet, 107,4 M

Efter frukost och snack kring nattens händelser satte Harald och Ola igång med att laga förstaget och det lyckades dom med. Det är duktiga pojkar! Efter några timmar var genuan uppe igen och vi fick lite bättre fart. Nu var det motorn, vi hade nästan ingen ström och himlen var helmulen och inte mycket att hoppas på av solcellerna. Harald pumpade diesel från dagtanken, det är mycket skit i den och Ola och jag tankade tillbaks den via filter. Det är varmt nu och svetten rann, men inte klaga, nejdå. Efter många timmar fick Harald igång motorn igen så vi kunde ladda våra batterier men den hörs inte som den ska, går upp och ner. Dagtanken får nog bli ett projekt senare i hamn. Till middag skulle vi ta en av våra hatade corned beef burkar och det blev riktigt gott. Jag stekte lök och rejält med vitlök, i med köttet och kryddade med soja, senap och peppar, spädde med lite vatten också fick det koka ihop sig en bra stund, en burk ärtor i på slutet också spagetti till det. Vi var trötta efter den hårda arbetsdagen så vi med frivakt kojade tidigt. Eftersom det är söndag blir det flera kompdagar som ersättning har Ola begärt.

Sjunde dygnet, 117,5 M

En riktig slödag idag, jätteskönt. Jag gjorde dock en genomgång av all mat i förpiken och stuvade om efter framfarten när vi letade startkablar, välbehövligt. Annars njuter vi av värme och sol, läser och lyssnar på Sommar. Under lunchen, grekisk sallad, fick vi en riktigt stor guldmakrill på vårt drag, Ola drog in en sprattlande fisk, Harald stod beredd med huggkroken och jag med kameran och precis när den skulle lyftas från vattnet gick spännet till draget upp och fisken försvann. Så besviken jag blev, det hade varit så gott. I övrigt en ganska händelselös dag, skönt. Middag, stekta korvskivor från burk med eget potatismos och grönsaksblandning på burk, riktigt gott.

Åttonde dygnet, 103 M

Vi fick starta motorn 00.30 då vinden var obefintlig. Vi närmar oss ekvatorn och vi visste att det skulle bli svaga vindar. På natten fick vi också några skyfall och det är skönt att få lite salt avspolat från båten. På morgonen bestämde vi oss för att lägga om kursen eftersom vi inte kunde se att vi vinner något på att fortsätta söderut innan vi tar en västligare kurs. Det kom en hel del regn och Harald och Ola passade på att duscha sötvatten. Det börjar bli ganska händelselöst annars. Jag gjorde lite chokladgodis med mandel och russin och middagen blev konserverat oxkött där jag först stekte lök och paprika, i med tomatpuré, grädde och kryddor och det blev jättegott med ris till. Motorgång nästan hela dagen, tråkigt.

Nionde dygnet, 110,5 M

På mitt morgonpass stannade motorn igen. Harald kom upp och hjälpte mig att sätta segel så att vi iallafall tog oss framåt. Efter frukost blev det så dieselrengöring igen, vad vi blir trötta på detta. Vi blev iallafall försenade med att passera ekvatorn och cavan kunde intagas i "rättan tid". Det är fullständig stiljte och det är faktiskt inte kul, jag uttalade mig faktiskt med att det är bättre med lite för mycket vind..... Kl. 13.02 passerade vi ekvatorn på 27 grader W och för första gången seglade vi på södra halvklotet, det känns stort. Vi öppnade cavaflaskan, skålade med varandra och sedan kom Kung Neptun, havets härskare. Han kom med ett stort rött hjärta i fredens och kärlekens tecken och han döpte oss som passerade för första gången och gav oss namn. Harald fick namnet Tryggve, havets besegrare pga "hans sätt att framföra flytetyget medelst humor och auktoritet och devisen "det fixar sig". Christel fick namnet Diana, havets jägare pga "hennes jagande efter guldmakrill och långfingrade besättningsmedlemmar som vill åt provianten, helst ölen. Tyvärr missade Ola det hela eftersom han gick ut för att köpa tidningen, men han har ju passerat flera gånger tidigare och var redan döpt till namnet Styrbjörn som styrman på fartygen. Det hela var ett roligt avbrott i det i övrigt ganska händelselösa tillvaron ombord. Vi avslutade med en sallad till lunch med de sista färska grönsakerna. Därefter var det dags för det första badet på södra Atlanten och vi klev i en i taget i det ca 4000 m djupa havet. Vattentemperaturen ligger på 28 grader så det var härligt. Vi åt middag bestående av den rökta fläskfilén, potatisgratäng och sallad. Motorn brummade på och det blev en fin natt.

Tionde dygnet, 140,7 M

Motorn håller Harald igång, det blir ett antal stopp varje dygn, härute behöver vi inte bli så stirriga, finns liksom inte något att köra på. Fast, idag på morgonen såg vi vårt första fartyg och tro det eller ej, den kom på kollisionskurs så vi fick ta ner farten och väja. Sådant gör att vi förstår att det är viktigt att hålla utkik, fartyget gick med 18-19 knops fart enl AIS så dom kommer fort. Vi har stiltje och får fortsätta gå för motor och det är varmt, 30 grader redan när solen gått upp på morgonen. Det händer inte så mycket nu, vi börjar längta lite efter att komma fram snart. Till lunch gjorde jag en god röra av philadelphiaost med valnötter, olivolja, hackad persilja på burk och kryddor. Röran emellan rostade tortillabröd, gott. På kortvågsradion fick vi veta att mitt nya namn Diana hade namnsdag så vi firade med att dricka ett glas svalt vitt vin till middagen som bestod av en pastasallad med creme fraiche, fläskfilén och ost. Så förflyter våra dagar med läsning och samtal och vi har det bra. Till sena eftermiddagen kom vinden, en SSO och vi kunde sätta alla segel och seglade 6-7 knop med drygt 1 knops medström. Till natten fick vi fågelinvation, jätteäckliga sådana som flög omkring, skränade och hade bestämt sig för att ha Aurora som sovplats. Jag satt med ett skot i handen och viftade bort dom från sittbrunnen. Helt orädda och Ola kunde klappa en som satt nära på ryggen utan att den reagerade. Vi fick hjälp av broder Johan att identifiera dom som Nordamerikanska svarttärnor. Nattlugnet var något rubbat. Vi har en nymåne nu, en liten skärva som ligger ner och stjärnhimlen är helt enorm.

Elfte dygnet, 136,8 M

Underbar segling och ingen märkvärdig sjö, kan man ha det bättre? Dessutom varmt och skönt och vi njuter även om sysslolösheten för mig börjar kännas av. Jag lade mig på däck och brände baksidan i solen, 62 år och inte lärt sig detta, vad förbannad jag blir på mig själv. Idag prövade jag ett nytt brödbak som var bra. På kvällen satte jag deg direkt i en vanlig bakform av teflon, drygt 2 dl havsvatten, 5 dl mjöl och en påse jäst av den spanska jästen som inte innehåller lika mycket som våra och rörde ihop det. Sedan stod det med ett lock på under natten och på morgonen gräddade jag det i 20 minuter under mitt pass före frukost. Det blev gott med nybakat bröd och så himla enkelt. Jag är glad över att ha maten att tänka på, sysselsätter mig en aning. Ägg, sill och lite rester till lunch och sedan var det dags för duschning inför kvällens "after work". Vi börjar bli lite trötta på miljön och hoppas på att vara framme till nästa fredag och plötsligt idag tyckte Harald och Ola att de var värda 2 öl! Jaha! En segelbåt i horisonten, en stor ketchriggad som seglade med spinnaker på en NW kurs. Vhf:en på och snart kallade de upp oss. Efter inledande engelska visade det sig vara en dansk, himla kul. Rosalina med Paul från Anholt som var på väg från ön Ascension till Fernando de Noronha i Brasilien på hemväg till Danmark. Vi fick en inbjudan att besöka dom hemma, kul avbrott. Middagen serverades bestående av råstekt potatis och kycklingbullar på burk med sallad. Natten avlöpte under segel helt utan dramatik och med bara en extra nattgäst.

Tolfte dygnet, 121,6 M

Lite ruffigare väder med mycket svarta moln och därigenom blir det mycket segel ut och in. Vi fick till slut ta ner vårt storsegel för att inte bli överraskade. Bortsett från några timmars motorgång seglade vi hela dygnet. Kortvågsradion sysselsätter oss på förmiddagen, kul att prata och höra om andra båtar, vi får också hälsningar från våra vänner i öster som seglar vid Indien och Maldiverna. Sedan är det ju mejlen och kommentarerna hemifrån, så roligt och goda skratt får vi. Detta är guld värt, ni är så betydelsefulla för oss. Hot dogs till lunch och middag bestående av tacos, konserverad köttfärs och mexikansk bön- och grönsaksröra på burk, hur gott som helst. Vanligt brödbak idag så att svetten rinner i pentryt. Natten blev lugn och behaglig.

Trettonde dygnet, 123,7 M

Förmiddagen kom med ett enormt oväder, ösregn och då menar jag verkligen ösregn kom med svarta moln och starka vindar. Vatten över Aurora, saltvattnet in genom ventilerna som vi öppnat nu i värmen, men det goda det för med sig är ju att regnet spolar av saltvattnet på båten. Nu kan vi börja räkna ner en aning och längtan till land har infunnit sig. Jag fortsätter väl att rapportera om mathållningen ombord, idag pannkakor till lunch och Salta biten med eget potatismos och grönsak till middag. På något konstigt sätt så går dagen jättefort och det var motorgång större delen av dagen. Under natten på mitt pass vid 01.30 tiden kunde jag dra ut genuan och stänga motorn.

Fjortonde dygnet, 126,6 M

Efter att ha varit konstiga vindar, mer S än O som utlovats så började vinden stabilisera sig och öka en aning. Vi kunde segla för fulla segel ända till eftermiddagen då vinden dog ut och seglen började slå. Motor igen..... Idag solsken och över 30 grader varmt i skuggan. Det börjar bli svårt att sitta i solen nu, men det är bara skönt. Vi njuter av allt det blå omkring oss och har det bra i väntan på att komma fram. Rest till lunch, fyllda tortillabröd och fruktsallad på burk. Harald jobbar med små projekt och får hjälp av Ola, bara att kunna diskutera med någon annan kunnig är trevligt. Det gjordes också ett eget fiskedrag av plastslang och strimlor av godispåse för att försöka få den efterlängtade guldmakrillen, men ingen lycka. Dusch, svalka för stunden sedan är vi lika svettiga igen. Vi åt den tråkigaste middagen hittills, en Andalusisk gryta på burk, ingen hit, men vi åt en citronfromage till efterrätt som lite kompensation.

Femtonde dygnet, 120,5 M

Vi hade en stökig natt med ökande vindar, blixtar och sjön byggde upp. Vi drog in mer och mer på genuan under natten och i gryningen tog vi ner storen och seglade sedan på mesan och fock. Det börjar dyka upp fler fartyg nu när vi närmar oss den Brasilianska kusten och ett var på kollisionskurs. Vi lyste på vårt segel men fartyget visade ingen tendens att väja så det fick bli vi. Det blev obekvämt nere i båten och jag fortsatte svära över tingens förmåga att ideligen åka i durken. Att jag sedan var tvungen att tömma kylen och göra rent gjorde inte saken bättre. Vad jag längtar efter en stillastående båt nu och även att få se annat än himmel och hav. Nu vill vi vara framme, de sista dygnen blir långa. Lunchen var pasta med ostsås till pojkarna och sardiner på burk till mig. En kaka till kaffet lyckades jag åstadkomma för att muntra upp oss. Vinden avtog under dagen och det blev en jätteskön segling i SO vind med genua och mesan. Strax innan jag skulle göra dagens middag fick vi napp på vårt hemmagjorda drag (efter inspiration av S/Y Unicorn), en tonfisk på ca 4 kg. Upphetsningen var stor och jominsann, vi fick upp den! Jag rensade och det blev en god middag för mig och Ola medan Harald fick äta ytterligare en äcklig spansk köttebulleburk.

Sextonde dygnet, 113,1 M

En riktigt fin natt som vi njöt av och morgonen kom med en fantastisk soluppgång. Snart var hettan över oss och vi satte upp vårt soltak med ett sidostycke för första gången. Det fungerade riktigt bra när vi inte seglar med storseglet. En underbar segling idag, det går inte fort, men vi kommer ändå inte fram före mörkret imorgon så det får bli en natt till ändå. Vi ser fortfarande inte Brasiliens kust, endast på natten kan vi urskilja ett ljussken vid horisonten över vissa ställen. Lunchen blev tonfisk och korvmacka för Harald. Nu känns det mest som  nedräkning och vi har inte mycket lust över för projekt, det blir mest läsning, slöande och avkylning med saltvatten. Projekt matlagning går dock inte att hoppa över och denna dagen gjorde jag en gryta på konserverat kött med ris, jättegott.

Sjuttonde dygnet, 136 M + 4 timmar in på Artonde dygnet, 30 M

Nu är det riktig nedräkning och på morgonen efter en fin natt så insåg vi att vi skulle kunna hinna fram innan natten om vi gjorde minst 6 knop. Valet var inte så svårt så på med motorn. Ett litet svagt brmmm och inget mer, ingen ström igen och vi fick starta med startkablarna. Nu har Harald en del projekt, men vi har gott om tid för det framöver. I gryningen såg vi också den Brasilianska kusten för första gången och även små fiskebåtar började dyka upp även om vi var ca 40 distans utanför. Det är verkligen en härlig känsla och samtidigt så ofattbar. Vi har tagit oss hit till Brasilien som vi drömt om länge och allt har gått bra. Harald har mått bra under hela seglingen, detta är verkligen en "frisk" tillvaro för stressjuka människor. Korv och tonfisk till lunch, ja inte blandat utan var och en efter sin smak. Vi kom närmare och närmare kusten, stora höga sanddyner och så småningom silhuetten av storstaden Salvador med sina 2,5 miljoner invånare. Solen gick ner under vår insegling och det blev ändå mörkt innan vi var i hamn. Vi hade bara vårt datasjökort att gå efter och hamnen på det var inte så detaljerad så det var inte så lätt. "Inga problem" sa skepparen och lotsade oss in på en plats i marinan. Där låg många stora segelbåtar som seglade ARC:s jorden runt rally och de hade gått från Sydafrika till Salvador. Det var helt underbart att komma fram och få en stillastående båt även om det var svårt att riktigt hitta känslan. Vi hade ätit middag till sjöss, Köttfärssås och spagetti så nu blev det bara dricka och tilltugg. Sekten som vi fått av Ulf och Karin på Ohana korkades upp, tack! Den följdes av öl, whisky och cigarrer med sammanfattat prat om seglingen. Harald och jag kunde lägga oss i vår vanliga koj i akterhytten, härligt fast just denna kväll kunde vi nog legat varsomhelst, mer eller mindre medvetslösa. Nu har vi en del jobb att sköta, inklarering och uppstädning och inte minst utforska stan. Aktiviteten i hamnen är enorm och nu sitter vi och äter frukost och blir underhållna av dessa främmande ljud, båtar och människor, vi njuter.

 Aratu den 15 februari 2009

Inklareringen i Brasilien i 35 graders hetta som vi inte är vana vid blev en riktig pärs. Vi började med marinan som försökte tala om för oss vilka myndigheter vi skulle gå till, det fanns faktiskt några personer där som pratade engelska. Först skulle vi till immigration och efter att ha frågat massor av människor och gått jättelångt kom vi till en stor polisbyggnad och det var helt fel, tillbaka igen och hittade till slut rätt. Där blev vi kommenderade av en bastant kvinna som visste var skåpet skulle stå och det var bara skepparen som fick tillträde. Därefter var det tullen, men innan dess gick vi tillbaka till marinan eftersom vi inte hittade. Det fanns nära immigration försökte dom förklara för oss och när vi gått tillbaka dit hittade vi till slut en dörr innanför en stor byggnadsställning. Det var en stor procedur och tog tid, vi får vara i landet i 3 månader och därefter får vi ytterligare 3 månader. Sedan måste vi ut ur landet innan vi kan få 3 månader till. Båten får vara i landet i 2 år. Nu skulle vi hitta hälsoministeriet, hittade såklart inte utan var tillbaka på marinan och nu var vi jävligt trötta. Ja, men det finns i samma byggnad som tullen! Ola bestämde sig för att stanna på marinapuben medan jag och Harald traskade tillbaka. Jag gnällde och var irriterad bakom Harald och till slut stannade han och väste "gör mig en tjänst, gå hem, gå hem nuuuu" och då gjorde jag det. Harald fick till slut en tjej att gå med honom och visa exakt var det var och så ordnade det sig. Han och Ola träffades sedan i marinan och gick tillsammans till Port Police där de fick vänta i 1,5 timme medan de halade flaggan och sedan hade tid med dom. Allt detta tog ca 9 timmar och vi var rätt knäckta, vilken kontrast till Atlantseglingen. Tyvärr orkade vi inte ta ett enda foto, det var liksom inte läge. Vi hade tidigare bestämt att gå ut och äta och snart började restaurangjakten. Det verkar som att Brasilianarna inte äter på kvällarna, de dricker och lyssnar på livemusik överallt. Vi fick gå tillbaka till marinapuben och där åt vi en jättegod middag. För en stor köttbit med tillbehör, öl och drink före maten gick det på 80 svkr per person. Nu kan vi unna oss äta ute ibland, känns härligt. Vi behövde en sightseeingtur för att få en överblick på denna stora stad och nästa dag köpte vi biljetter för detta. Innan vi åkte hade vi lite tid och strosade runt på den stora marknaden nära marinan. Där säljs allt för turister och mycket hantverk, prylar, smycken, kläder osv. Det är lite jobbigt med alla som ska sälja saker till oss, det ger sig inte så lätt och många tigger också pengar. En dam fick tag på mig och gjorde någon slags välsignelse över mig, hon slutade inte fast jag försökte säga att jag inte förstod. Hon slutade med att lägga någon slags böna i handen på mig och sedan sa hon det enda engelska ordet hon kunde, money. Vi blev inte av med henne och jag fick hitta Harald som hade pengarna och ge henne det. Jag provade lite streetfood, ett friterat bröd med olika fyllningar i och det var väl sådär, inte så gott som jag tänkt mig, men kul att testa. Sedan blev det bussåkning och vi satte oss högst upp och längst fram. Först bar det av i den gamla och slitna delen av Salvador där vi fick gå av vid en kyrka som bl a är känd för sitt "mirakelrum". Där hänger det fullt med olika kroppsdelar gjutna i vax som symboliserar att någon blivit frisk från en sjukdom. Nästa stopp var i Ribeira som ligger längst norrut på en udde. Vi åkte tillbaka igen österut mot Atlantsidan och körde då genom den nyare delen av Salvador med alla höghus, finanskvarter och shopping ut till de stora badstränderna och hotellen. När vi kom till den stora fyren på sydvästsidan stannade bussen och då kom en tjej och meddelade oss att turen var slut. Då såg vi att vi satt alldeles ensamma på bussen, får vi inte åka tillbaka? Nej, det fick vi fixa själva, konstigt sätt. Vi stapplade över gatan i värmen till en krog där vi åt glass och pojkarna drack öl. Taxi blev det tillbaka, det är inte heller så dyrt att åka, ca 17 svkr per person och det var långt. 

Vi behövde nu komplettera med lite varor i båten och när vi sedan var klara med all städning och tvätt invändigt och utvändigt, kläder odyl så tog vi en taxi till en supermercado som vi fått veta av grannbåten. Det blev lite av varje men tyvärr ingen kött eftersom alla manuella diskar var stängda (söndag). Senare på kvällen blev vi överbjudna till grannbåten, en tysk HR53 Anne-Mare som deltager i ARC around the world som de seglar på lite drygt 2 år. De är nu på slutet och skall avsluta i Karibien. Skepparen var något överförfriskad men det var kul ändå. Att deltaga i detta rally kostar 15000Eu och det tyckte han var ok och värt varenda peng.

Salvador - Itaparica, 12 M, 2,5 timmar

Vi längtade efter att komma ut och ligga på svaj, kunna bada från båten och få lite lugn igen. Vi bestämde oss för att först gå över till den stora ön Itaparica där vi visste att det går att ligga på svaj utanför den lilla marinan. Unicorn med Håkan och Anna-Karin låg i marinan och vi tyckte det skulle vara kul att träffa dom. Efter att ha köpt några sjökort, hämtat vår inlämnade tvätt, alla lakan och handdukar och pratat med marinan kastade vi loss och kom ut på havet igen, så härligt. Vi mötte en annan svensk båt, också JRSK båt Blue Dame som var på väg in till Salvador och vi pratade en stund jämsides med varandra. Vi kastade ankare och efter lite lunch kastade vi oss i vattnet, 29 grader och det svalkade inte ens. Dock hur härligt som helst och vi njöt. Anna-Karin och Håkan kom ut med sin jolle och vi pratade en stund innan de måste åka tillbaka för ett besök. Senare rodde vi iland och blev bjudna ombord på Flying Penguin som också låg i marinan. Sist vi träffade dom var i Puerto Rico på Gran Canaria precis som Unicorn. Det blev trevligt prat om våra erfarenheter av Atlantseglingen innan vi tackade och gick upp för att titta iland. Medan vi stod där kom en man fram och frågade om vi önskade äta och det gjorde vi. Han hade en restaurang i stan och vi fick skjuts i hans bil dit. Det visade sig vara ett trevligt ställe och jättegod mat, nu frossar vi i stora biffar. Vi satt i den ljumma kvällen med en enorm fullmåne, det är nästan så man får nypa sig i armen. När vi rott ut till Aurora igen hade vi 1,1 m under kölen, jättekonstigt även om det var lågvatten. Vi kunde dock inte göra så mycket utan kojade.

Nästa dag vid frukosten var det lågvatten igen och vi började luta ordentligt, det kändes inte så bra. Det förde dock med sig det goda att Harald och Ola tvättade Aurora ren på skrov och botten och kunde se över det mesta under vattenlinjen. När vattnet kommit tillbaka flyttade vi oss till ett större djup och efter det rodde vi iland för att i dagsljus titta på den största staden på Itaparica. Väldigt roligt att strosa runt och titta på de fina husen och växtligheten med bla stora mangoträd. Vi avslutade men en Caiparinha nere vid marinan innan vi rodde tillbaka. Harald har demonterat vårt vindroder nu och så småningom skall vi sälja det, det är bara att konstatera att det inte fungerar med hydraulstyrning som vi har. En fördel är att det nu är mycket lättare att gå upp och ner på trappan i aktern. Harald fick återigen förtroendet att klippa mig även om det var under stora protester. Det blev helt ok denna gången också. Kvällsbad och sedan åt vi middag i Aurora, stekt fläsk med löksås och potatis, som Ola sa "det trodde jag inte att jag skulle äta i Brasilien", men det var jättegott. Fläsk var det enda kött vi fick tag i när vi handlade mat i Salvador. Jag kroknade redan vid 20.00 och pojkarna höll ut till 21. Det är tröttsamt med värmen, men vi klagar inte, det är bara att anpassa sig.

Itaparica - Ilha do Bom Jesus, 10 M, 3 timmar

Ola och jag vandrar på nätterna, Ola sover några timmar på däck och jag flyttar ut i salongen vid den öppna skylighten, det är svårt med nattsömnen. Vi vaknar tidigt och det är ingen nackdel tycker jag. Efter frukost och morgonbad drog vi upp ankaret och seglade iväg. Det blev inte segla av så länge innan vi hade vinden rakt framifrån så det blev motorgång. Molnigt idag och vi fick några ordentliga regn över oss. För första gången testade vi att samla vattnet från vårt soltak och det gick jättebra, lyckades få ihop ca 5 liter. I detta området är det väldigt grunt och mycket tidvatten så det gäller att navigera, allt gick bra utom vid ett tillfälle när vi hade grundstötning. Vi kom fram till ett underbart ställe som vi bestämt att ankra på och där släppte vi ankaret. Efter lunch rodde vi in till ön och promenerade omkring. En jättefin ö som inte liknar något vi är vana vid, lergator, små stenhus där folk satt utanför, alla jobbar med allt möjligt och hejar vänligt på oss. Vi känner oss som riktiga turister och det är ingen bekväm känsla. Vi gick in i en liten supermercado och köpte bröd och med lite språksvårigheter gick vi ut med 20 st små bröd! Vi har också upptäckt små små hårda bröd, som vårt tunnbröd, men bakade på kokosmjölk och jättegoda. Kvällsbad från båten och en god middag i den tysta ljumma mörka natten.

Ilha do Bom Jesus - Maragojipe i Rio Paraguaco, 21 M, 4 timmar

På morgonen rodde vi in till grannön till Bom Jesus där det skulle finnas fågelliv och apor. Ön såg nästan obebodd ut och det gick bara att lägga till med jollen vid lågvatten annars växte mangroven ut i havet. Vi stapplade runt i leran med fullt av små krabbor som vilsna sprang omkring när vattnet precis lämnat. Det visade sig att det fanns elstängsel runt hela palmskogen så vi kunde inte ta oss in. Besvikna gick vi tillbaka till jollen och där fick Harald lämna sina sandaler i gyttjan eftersom de fastnade och gick sönder. Vi tog ett skönt bad innan vi drog upp ankaret och krånglade oss ut igen utan att gå på grund denna gången.

Vi gick in i en flod, Rio Paraguaco som vi läst om och upp till en liten stad Maragojipe vars lördagsmarknad vi ville besöka. Strax kom en man från Belgien ut till oss med jolle och erbjöd sina tjänster. Han körde seglare på två olika utflykter och hade även en del båtservice. Vi bestämde oss senare för att anta en av utflykterna, men då var han redan upptagen. Vi beslöt oss istället för att åka buss själva till en stad längre upp i floden, Cachoeira som vi läst om. Båda städerna är inga som helst turistställen och är intressanta både byggnadsmässigt med fina hus i kolonialstil i vackra färger och med odlingar av alla slag. Ingen människa pratar annat än portugisiska som är språket i Brasilien och det är riktigt svårt att göra sig förstådd. I vår turistbok står det bara "catch a bus" och hur lätt är det? Vi letade, frågade, letade, frågade och till slut blev vi hänvisade till en kille med bil som erbjöd oss köra oss för ca 100 svkr och det antog tre utmattade svettiga svenskar. Det var längre än vi trodde, säkert nära 3 mil. Cachoeira var en upplevelse på många sätt, vi besökte marknaden, saluhallen och tittade runt. Vi fikade, det är alltid en överraskning vad vi får och denna gången blev det färskpressad fruktjuice, jättegott. Ola uppsökte frisören, tyvärr klippte jag Harald kvällen innan så han fick vänta. Mycket av vår tid går åt att leta och nu var det buss igen, helt hopplöst så det blev en taxi tillbaka också. När vi skulle betala så blev det världens missförstånd och innan vi fattat hur mycket han skulle ha hade en person till blivit ditkallad för att hjälpa till, han skrev på lapp totalt obegripligt och när vi gav honom sedlar var det inte rätt, herregud. Det blev bra till slut, han skulle ha jämna sedlar, och alla tog i hand och skrattade. Spektaklet fortsatte när vi skulle äta på en restaurang i Maragojipe och det blev mycket skratt, killen, Carlos som serverade oss kunde några ord engelska sa han stolt, men alla pratar portugisiska med oss hejvilt och låtsas inte om att vi inte förstår. När vi skulle gå tog Carlos oss i hand bugade och sa "Good Morning". Middag med öl kostade 29 svenska kronor per person, vi kan inte vara annat än nöjda. På tillbakavägen hittade vi en köttaffär och köpte 1,5 kg oxfilé för 40 svenska kronor. Harald rodde oss tillbaka ut till Aurora i motström och vi var trötta och nöjda över att vara tillbaka hemma.

 Maragojipe - Iate club i Aratu, 34 M, 7 timmar

Tidigt på morgonen skulle vi in till lördagens marknad, i vår pilot stod det kl 06.00, men vi kom iväg vid 8 och det var helt ok. Ola hade en släng av magsjuka och valde vara kvar i Aurora. Jag har svårt att med ord berätta om hur allt är här, det är bara så roligt och intressant. Marknaden var helt enorm, alla områdets bönder kommer med sina varor och jag vete gud var alla kommer ifrån, vilken kommers med allt möjligt, mest frukter och grönsaker, men även rom, levande djur, kläder och egentillverkad mat. Det är roligt att handla även om vi inte fattar, men det ordnar sig alltid på något sätt. Nästan varje gång vi köpte något kostade det 1 real och det är ca 3,60 svenska kronor. Vad sägs om en stor påse mango för 1 real, en påse passionsfrukt, en påse tomater , en jättestor vattenmelon osv, det är tydligen ett vanligt kilopris och har man inte stoppat i tillräckligt så fyller dom själva på. Ibland fick jag också en extra frukt vid sidan om. Tyvärr blir vi väldigt trötta i den enorma hetten, det är alltid ca 35 grader i skuggan, neråt 30 grader på nätterna. Det är fullt med pojkar som kör skottkärror, de erbjuder sig att köra allas varor dit de ska, men vi tackade nej, mest för att det kändes för svårt med språket. Istället gick Harald in till en frisör i ett "hål i väggen" och klippte sig ordentligt för 5 real, alltså ca 20 svenska kronor och han blev jättefin. Vi rodde tillbaka och drog genast upp ankaret eftersom vi ville ha medström ut från floden. Kanske vi återvänder hit under vår vistelse, vi gillar verkligen denna charmiga stad och människorna här.

Vi ville hinna till Aratu innan vi återvänder till Salvador för karnevalen eftersom vi ska kolla upp om vi kan lämna Aurora där när vi flyger hem i sommar. Vi ligger inne i en stor vik här på Iate clubs boj och idag rodde vi in för att anmäla oss och förhöra oss. Det stod i vår pilot att det fanns engelsktalande personal här, men icke så det blev inte mycket gjort. Vi promenerade upp i den lilla byn istället och tog en öl bland folket där. Nu har vi skrivit ner våra frågor på ett dataprogram som översätter från engelska till portugisiska och ska ta med oss upp imorgon så får vi se hur det går. Iallafall ser det bra och säkert ut här så får vi bara plats så lämnar vi Aurora tryggt här. Det går en båt här fram och tillbaka som vi kan vinka på om vi vill ha skjuts in till marinan och just nu kom den till oss med ett par som hälsade oss välkomna genom att ge oss en slags drink som vi ska blanda till med burk och påsar. De fanns här i en båt, var engelsktalande och lämnade sitt tel nr. Vad glad jag blev!

Salvador den 25 februari 2009

Aratu - Salvador, 15 M, 3,5 timmar

Någon slags drink, skrev jag senast, som vi fick ingredienserna till av ett par som önskade oss välkomna till Brasilien. Hade jag läst ordentligt så var det naturligtvis caipirinha! Så enkelt, dessa påsar måste vi köpa både för här och att ta med oss hem, sa vi till varandra. En av dagarna i Salvador åkte vi taxi till ett stort köpcentrum Iguatemi för att kolla lite av varje och för att handla mat. Harald kollade MP3 spelare och det är ungefär samma pris som hemma och då är det enklare att köpa det i sommar. Vi trodde det skulle finnas mat också där men nej, efter att ha frågat många fick vi veta att vi fick gå en bit. Det är roligt att handla mat eftersom det mesta är väldigt billigt och när vi skulle ha ovannämnda påsar så fanns det i kartong om 14 påsar (en till en drink). Det kostade ca 38 svkr och vi frågade en tjej där om det var per påse eller per kartong och hon sa det var kartong och då tog Ola en och vi en. Vi fick sedan problem med vårt kort i kassan och det är inte första gången, ibland fungerar det inte och det är oftast i mataffärer. Vi fick flytta oss till en annan kassa och sedan kom Ola och sa att priset för påsarna var per påse, alltså nästan 500 svkr för en kartong. Herregud, eftersom vi inte hunnit betala kunde vi lämna tillbaka den, vi fick sedan skrapa ihop alla våra pengar och låna lite av Ola för att bli utsläppta därifrån. Ibland är det lätt att längta hem till den enkla tillvaron med språk och system som man förstår. Jag gjorde sedan caipirinha själv med sockerlag och lime och det är precis lika gott, bara isen fattas. Jag hade bättre läst på om Salvador i vår turistbok och nu visste vi var vi skulle gå. Vi åkte en stor hiss upp till området Pelourinho och där finns vackra vackra hus och kyrkor, turistbutiker, restauranger, musik och mycket annat. Vi åt på en liten restaurang med borden på gatan och levande musik, underbart härligt och avslutade sedan på ett ställe med brasiliansk reggiemusik. Vi återvände nästa dag för att titta mera i dagsljus och handlade lite småsaker. Vi blev uppraggade av en underbart vacker kvinna, pojkarna smälte direkt och vi hamnade på en lite för dyr lunchrestaurang. Harald fick istället bara äta sallad så något fick han ju lida för det.

Det ligger fyra svenska båtar här i marinan, Unicorn, Flying Penguin och Blue Dame och på kvällen bjöd vi ombord på en sundowner, alltid roligt att prata olika erfarenheter och planer. Det närmar sig slutet av Olas vistelse på Aurora och han hade sett ut en restaurang uppe i Pelourinho där han ville bjuda oss på middag och det blev en trevlig kväll med god mat och dricka och lite förkänsla av karnevalen. Innan vi åt skulle vi besöka karnevalens sekretariat som finns i närheten för att köpa biljetter för att närvara på en av karnevalerna. Det finns tre olika karnevalsställen här i Salvador och vi har fortfarande inte riktigt fattat exakt var själva tågen går. På turistinformationen sa dom att för turister var det trevligast i Pelourinho och nu i efterhand har vi haft roligast där. Ola ville köpa biljetter till fredagskvällen och det hängde vi gärna med på och därför frågade vi inte om det var någon särskilt inriktning på musiken då. Så vi gick dit och sa att vi ville ha biljetter och det fanns många olika prisklasser beroende på om mat och olika saker var inräknade. Vi tog dom billigaste biljetterna som kostade 150 real, cirka 585 svkr. Nu frågade vi om vi fick någon tröja eller annat för pengarna, men nej vi skulle bara infinna oss på plats kl 18 på kvällen. Dagen efter fick vi veta av de andra svenskarna här (som alla skulle gå på söndagen) att de varit och hämtat tröjor och fått nya biljetter på ett stort utställningsområde ganska långt härifrån och dessutom köat i 4 timmar.

Första karnevalskvällen åkte vi återigen upp till Pelourinho och först gick vi till sekretariatet och frågade om tröjorna. Jodå, vi måste åka och hämta tröjor och biljetter på det andra stället!!! Vansinnig är ett svagt ord i sammanhanget. Går det buss dit undrade vi då och jodå vi skulle åka upp med hissen och ta bussen där utanför (visa av tidigare erfarenheter bad vi henne skriva upp bussen på en lapp) och då visste vi vad vi skulle göra nästa morgon. Innan dess letade vi efter karnevalståg, trängdes och höll krampaktigt i kasse och i varandra. Karnevalen är otroligt polisbevakad, alla möjliga olika slags poliser och alla är i grupper. Antingen sitter det en grupp på höga ställningar eller patrullerar dom. Det är lätt att bli "nojig" eftersom alla varnar om allt möjligt, men vi såg ingenting konstigt på alla dagarna. Tyvärr vågade vi dock inte ha vår fina kamera utan det fick bli de gamla små. Det blev en trevlig kväll och nöjda gick vi tillbaka till Aurora med stora förhoppningar om en ännu bättre karnvalskväll nästa dag.

Upp tidigt, upp med hissen och in på turistinformationen som ligger precis ovanför eftersom vi inte hittade några bussar. "Det går inga bussar härifrån nu under karnevalen, ni får åka ner med hissen och ta buss därifrån". Ner igen, frågade på en buss, men inga bussar där och nu kunde inte jag längre motivera Harald och Ola till att åka buss utan det blev taxi drygt en och en halv mil till utlämningsstället. Där köade vi och Ola gick till en kassa och Harald och jag till en annan. Vi fick tröjor och biljetter, blev fotograferade dessutom och vi kunde konstatera att våra tröjor var olika likaså biljetterna, men tänkte att det kanske är en slump vad man får. Karnevalströjorna är ett stort samlarobjekt fick vi veta, vi fick absolut inte visa att vi hämtat tröjor och som tur var hade jag kasse. Det spelade egentligen inte så stor roll för vi tog en taxi tillbaka också. Allt detta låter väldigt enkelt men i denna hettan och inte kunna förstå och göra sig förstådd tar på krafterna. Vi hann med en liten siesta, dusch, middag och en caipirinha innan det var dags för taxi igen. Detta karnevalsområdet ligger nämligen ganska långt, till Barraområdet, som ligger ute vid Atlantkusten. Vi var ganska tidigt ute men det var bilköer ändå och taxikillen suckade och körde hejvilt. Efter en del frågande hittade vi till "vårt" ställe och när vi ställde oss i kön för att komma in såg vi att alla hade likadana tröjor som jag och Harald. Nu började vi fatta att Olas var fel. Han och Harald gick till ingången för att fråga medan jag stod kvar för att bevaka platsen i kön. Det blev en irriterad diskussion, nej det går inte att göra något, han skulle vara på en annan plats! De försökte förklara att vi var 3 personer från Sverige och det hämtades andra människor och de upprepade. Nej, det enda är att han måste köpa en ny biljett, en utomstående person erbjöd sig att byta biljett, men nej det var ju registrerat så det gick inte. Ola fick köpa en ny biljett och de skulle försöka sälja den andra biljetten+tröjan. Han gick sedan och sa till att han skulle ha tillbaka tröjan om biljetten inte blev såld eftersom vi erinrade oss samlarvärdet. Vi kom in i fina lokaler med plats för dans, inköp av mat och dricka, storbildsTV osv och där kunde vi stå och se ner på karnevalen på gatan. Gatorna var fullpackade med människor och försäljare och snart kröp den första jättetrailern fram med musiker med en ljudvolym som omöjliggjorde alla former av samtal. En bra bit efter den kom nästa trailer med folk och mat på och sedan människor och jätteballonger med reklam innan nästa trailer med nya artister och sedan upprepade det sig hela kvällen. Vi fick veta att det var mycket populära Brasilianska popartister och många av människorna var helt saliga. Vi var måttligt roade av denna musiken och tyckte det var mest jobbigt. Vi tyckte ett tag att vi skulle gå ut och uppleva det hela från gatan bland alla människor och det var helt förfärligt, jag har nog aldrig försökt förflytta mig i en sådan trängsel någonsin och vill aldrig mer göra det heller. Vid halv tolv tiden orkade vi inte mer trots att vi hade trott att vi skulle hålla på hela natten och vi gav oss ut igen för att leta taxi. Innan dess fick Ola veta att de inte sålt hans biljett och när han sa att han skulle ha tröjan tillbaka försvann tjejen länge och precis som vi trodde var tröjan borta. Han fick då halva priset av biljetten tillbaka, lite plåster på såren alltså. Fortfarande på morgon var vi lomhörda, susiga i huvudet och trötta. För gamla eller???

Det var Olas hemresedag, han packade och vi åt middag innan vi vinkade av honom i en taxi. Vi är så tacksamma över att han varit med oss under denna segling, det har kännts tryggt och bra, vi har fungerat bra ihop och det har varit roligt att han också fått uppleva lite av Brasilien. Tack Ola! Nästa dag begav vi oss till vårt enda kända område nu, Pelourinho och nu fick vi uppleva en del av det som vi förväntat oss. En folkfest, vanliga människor som spelade, dansade och sjöng, alla vackert klädda på olika sätt. Överallt i området spelades det med olika band, mycket afrikanskt och samba. Vi gled omkring tittade och njöt, satte oss på olika serveringar och hade en härlig kväll. Vi låg kvar nu i Salvador för att invänta S/Y Christina från Råå med Stina och Janne som det ska bli så roligt att träffa igen efter nästan 4 år som deras världsomsegling tagit. Sista karnevalskvällen var vi uppe och tittade tillsammans med besättningen på Blue Dame efter att först ha varit hos dom på en sundowner (drink som intages vid/efter solnedgången). Det är hett, temperaturen går upp mot 38 grader på dagen om det inte regnar. Det har varit en hel del regn, det kommer jätteskurar, men de upphör igen lika snabbt. Det är svårt att sova på nätterna och vi orkar inte göra så mycket. Efter en totalt myggfri tillvaro fick vi den första myggan som såklart passade på att kalasa på mig under natten. Harald har jätteproblem med värmeutslag som kliar något vansinnigt och han river sår överallt på kroppen. Det är inte bra med tanke på infektionsrisk och hans diabetes. Det finns tillfälle då vi längtar hem till kylan.

Galeao den 9 mars 2009

Salvador - Itaparica, 14 M, 3 timmar

Så kom då dagen då S/Y Christina från Råå, www.windracing.com med Stina och Janne ombord seglade in i Salvadors marina. De är på hemväg efter nästan 4 år jorden runt och sist vi träffades var när vi firade av dom i Norra hamnen i Helsingborg. Sedan vi bestämde att segla iväg har vi pratat om att vi skulle träffas i Brasilien och nu blev det av, fantastiskt! De kom in vid lunchtid och det blev roliga timmar i deras båt då även tillsammans med de andra svenskbåtarna och på kvällen kom Stina och Janne till oss på middag. Det fanns massor att prata om, det är något särskilt att träffa vänner hemifrån. Vi "gjorde" sedan Salvador några dagar tills vi inte stod ut längre i marinan utan gick ut till Itaparica och fick äntligen bada igen. Christina kom efter senare samma dag och vi hade trevliga dagar och kvällar tillsammans. Janne hade två gitarrer och fick Harald med på att spela medan Stina och jag bidrog med skönsång (hahaha), en groda och en risflaska. En kväll introducerades Stina och Janne i kortspelet GinRummy, det var kul, särskilt eftersom jag vann! Vi promenerade runt i byn på Itaparica, tittade och åt lunch.

Sista dagen åkte vi buss till den stora moderna matvaruaffären på Itaparica, bussarna på ön är små minibussar och vägarna är knappast farbara. Det blev svettigt värre med studs och trängsel. Värmen ligger här nu på ca 40 grader och det är inte skönt kan jag säga. Sedan skall vi inte prata om flugorna och någon sort som bits. Stina tror att vi fått in sandloppor och vi sprutar och sprutar. Flugorna bits inte men är jävligt irriterande. Jag vet inte vilket som är värst, att bli biten eller att andas in ångor från säkert hemma förbjudna sprayer. Stina och Janne som nu i stort sett seglat jorden runt har aldrig upplevt lika jobbig värme någon annanstans och det är ju lite lugnande. Harald undrar hur Brasilianarna gör med sexlivet och det är väl inte så svårt, aircondition heter det. Janne berättade att mer energi används i världen för att kyla än för att värma, det ni! Vi frågar oss ibland vad vi skulle här att göra? Andra gånger njuter vi så av kulturen och folket här, dagen vi åkte buss till matvaruaffären gick vi också runt i byn, jag shoppade shorts och klänning och vi åt lunch på en "håliväggen" restaurang där en man grillade olika slags kött i dörröppningen. Vi åt en lunch som var bland det godaste vi ätit. Samma kväll hade vi bestämt att äta ute eftersom det var sista kvällen tillsammans och det blev på restaurangen som vi var med Ola och med den trevlige ägaren. Vi åt gott, drack caipirinha och hade trevligt i den heta kvällen. Nästa dag sa vi "ses i Råå i sommar" och Christina seglade tillbaka till Salvador för att göra iordning för deras nästa långa etapp. De seglar upp till Karibien direkt och vi fattar det knappt, men det är 2500 sjömil dit! Vi låg utslagna resten av dagen, en stor del i vattnet och tog det riktigt lugnt ombord, den lilla energin som fanns gick åt att jaga flugorna.

Itaparica - insidan av Ilha de Itaparica, 17 M, 6 timmar med lunchstopp

Vi seglade tillsammans med S/Y Blue Dame neråt på insidan av Ilha de Itaparica för att ankra vid en ö med vattenfall. Vi gled sakta fram på genuan och hade det härligt. Blue Dame kallade upp på WHF och föreslog att vi skulle ankra vid en ö och de skulle bjuda på lunch. Det var inget svårt beslut att tacka ja till och vi kunde lägga oss utanpå dom och det blev både bad och lunch. Vi fortsatte sedan ner till vårt mål, men det såg inte kul ut så vi bestämde att vända tillbaks till vårt lunchställe. En underbar kväll, alldeles lugnt och vi hörde bara några som sjöng från ön intill. Vi grillade på Blue Dame och äntligen fick vi vara med om grillning som vi saknat så. De har en fin liten rostfri grill som de bara fäller ner ett lock på och stuvar undan med den kvarvarande grillkolen kvar. Blue Dame är en väldigt fin båt, en ny Sun Odysse 49DS och vilka utrymme de har (och luftkonditionering), vi drack först en sundowner hos oss och de hade is med sig, vilken lyx för oss! Iallafall, en trevlig grillkväll med grillad oxfilé, goda korvar, grillade saltpotatis och aubergine och sallad, gott vin inte att förglömma. Dagen därpå åkte vi in i deras jolle till ön där de håller på att bygga upp en enormt fin semesteranläggning som vi blev visade och vi fick komma in och titta i ett hus, rena paradiset.

Tillbaka till Itaparica, 10 M, 2,5 timmar

Bad i hettan och sedan drog vi upp ankaret och gick sakta för motor i bleke tillbaka till Itaparica. Blue Dame fortsatte till Salvador eftersom de skulle få gjort en båge för solceller och med dävertar till jollen. Vi rodde in senare på dagen för att leta internet utan resultat. Det är lågsäsong här nu och hotellet är stängt, konstigt känns det för oss, lågsäsong i strålande väder. Vi har numera skilda sovrum, det går inte att sova tillsammans och Harald sover i salongen och jag i akterkojen. Varje morgon hänger jag ut dyblöta lakan och kuddar, det är nästan inte uthärdligt faktiskt. Nu gnäller jag va? Men jag drömmer om det iskalla vattnet från kranen i Aurora som jag under åren i båten periodvis hatat. Nåja, det finns många lyckliga stunder här som jag också kommer att drömma om senare. Att flyta i det 30 gradiga vattnet och se en palmö med vit sandstrand, att läsa en bra bok i sittbrunnen ljumma kvällar, att ro till goda vänner i jollen i svarta natten, ja, det finns mycket att glädjas åt här.

Itaparica - Morro de Sao Paulo, 43,5 M, 9 timmar

På morgonen rodde Harald in med en massa vattendunkar för att hämta färskvatten. I Itaparica finns det en vattenkälla att hämta vatten ur och det är gott och rent vatten. Vi som inte har watermaker ombord är inte så många nuförtiden och då får vi slita för vattnet istället. Jag är dock inte riktigt säker på att allt besvär med en watermaker är bättre. Tyvärr vindstilla och hett så det blev motorgång och inte förrän de sista 3 timmarna kunde vi segla. Här är det mörkt redan vid 6-tiden på kvällen så vi har inte så många ljusa timmar på oss och när vi kom fram hade det redan börjat skymma. Ankarplatsen precis strax efter inloppet i Rio Uno var utmärkt både på sjökortet och piloten, men det kändes verkligen inte som någon bra plats. Vi ville dock inte fortsätta längre in eftersom det började mörkna. Ankaret fick inte fäste ordentligt, men vi hoppades och började spela tärning och kortspel efter middagen för att inte tänka för mycket. Dock, vid halv elva var vi tvungna att flytta längre ut, vi hade draggat in mot grunden och stenarna och när vi skulle ha upp ankaret satt det fast. Det var svettiga minuter med hjärtklappning innan ankaret släppte och vi lättade körde ut på djupare vatten vilket också innebar helt oskyddat från Atlanten med ett enormt gung. Det är mycket tidvatten här och strömmarna är starka och vi fick sitta ankarvakt hela natten fram till morgontimmarna då vi vågade sova en stund.

Morro de Sao Paulo - Galeao, 8,5 M, 2 timmar

På Rio Uno finns inget sjökort men vi har ett antal waypoints från en pilot som vi kör efter. Det är vackert här och vi tuffade sakta neråt floden till en liten by Galeao där vi ankrade på en betydligt mer skyddad och lugn ankarplats. Det låg en annan segelbåt här och mannen på den, australiensaren Ron kom över och hälsade oss välkomna till denna som han sa "lovely place". Han hade legat är i 1,5 år! Är det inga problem? undrade jag, nej, man klarerar inte in svarade han, ingen bryr sig, men jag kan inte gå till polisen om jag skulle bli rånad tex. Hej och hopp, lagliga svenskar! Vi rodde in och promenerade omkring i byn, alla hejar och kallar oss gringos. Alla bor i små hus som är sammanbyggda och gatorna är stenar och/eller sand, det finns många barer i hål i väggen överallt samt små mataffärer med mycket begränsat utbud. Vi gick svettiga upp till kyrkan som ligger högst upp med en halvt igenrasad väg och med en fin utsikt över floden och omgivningarna. Vi rodde tillbaks och hade en skön kväll med reggiemusik från byn.

Söndag är, enligt Ron, en rolig dag här och vi bestämde med honom att komma upp till restaurangen vid flodkanten för lunch. Där blev vi presenterade för hans brasilianska flickvän Maly och hennes mamma samt för familjen som har restaurangen och många andra bybor. En jättehärlig dag, en av de allra bästa vi hittills varit med om då vi fick chansen att vara "med" bland alla här. Vi blev accepterade sa en av männen till  Ron och enligt honom blir inte alla det så vi bugar och tackar. Ron berättade en massa om Brasilien för oss och menade bla att man aldrig ska lita på någon här, men han älskade ändå landet, han var här under sin första världsomsegling och nästa gång seglade han direkt hit från Australien via några småöar och Argentina. Han har försökt köpa en tomt här i byn, men det gick aldrig att få till underskrift från alla och nu planerar han och Maly att segla till Sällskapsöarna i Stilla havet som han också tycker om. Vi befinner oss i ett farligt land, massor av människor blir skjutna och särskilt under karnevalstiden händer det mycket. Ron berättade att de visade på TV hur två olika polisgäng kom i ett jätteslagsmål under karnevalen och som han sa "de ska begränsa våldet här och det säger allt". Det mest kännetecknande för Brasilianarna är bristen på hänsyn till andra människor, det existerar överhuvudtaget inte, vill jag göra något så gör jag det ungefär. I denna lilla byn är det dock väldigt lugnt, folk här är ärliga människor. Familjen som har restaurangen är en härlig samling, äldsta kvinnan är 73 år, har fått 21 barn varav 12 är i livet, hon kom hela tiden och klappade om oss och pussade på oss. Vi fick jättegod mat, traditionell Bahia mat och ölen flödade här som överallt i Brasilien och vi tackade inte nej. Hela tiden kom det nya människor som kom och satte sig hos oss, fick något att dricka och vi pratade kroppspråk. Plötsligt började någon skrika i högtalare och då var det dags för söndagsbingo. Ron beställde in Gabriela, en slags stark likör som smakar pepparkaka och är mörkrött och det drack han och Harald medan jag höll mig till Caipirinha. Det kom ett gäng män till bordet bredvid oss med trummor och rytminstrument och det blev sång och musik och alla var med och klappade takten. När det blivit mörkt startade dansen en bit bort vid flodstranden och vi dansade, helt underbart. Harald fick en privat danslärare som hela tiden försökte lära honom hur han skulle röra sig, herregud vad vi skrattade. Alla dansade med oss och bjöd oss på öl och hade kul. Vilken kväll, slutade lite abrupt när Harald får tillräckligt med Gabriela i sig. Vi kom iallafall väl ombord igen på Aurora.

Salvador den 26 mars 2009

Galeao - Cairu, 5,5 M, 1,5 timmar

Alla i Galeao hejade, visade dansrörelser, pekade på oss och skrattade. Vi skrattade tillbaka, vad annat kunde vi göra? Killen på strandbaren, "Generator", vi kallar honom så för att komma ihåg och det låter ungefär så, pekade på Harald "Gabriela, woh, woh" och skrattade väldigt mycket. Ja, alla i byn hade roligt åt detta och snacket gick nog fort, nya gringos i byn...... Vi hade tagit oss in för att uppsöka internet och killen som har stället var han och hans flickvän som bjöd mig på öl under kvällen, men det var bara att skratta igen och tacka. Vi kan ju inte prata med dom utan det får bli kroppspråk så gott det går. Alltihop är iallafall väldigt kul. Innan vi kommit så långt som att ro iland kom en kanot ut till oss med två ungdomar/barn och det var tjejen som försökte lära Harald dansa tillsammans med en kille. Vi kunde inte annat än att bjuda dom ombord och snart kom ytterligare en kanot och ytterligare en...... De åt godis och drack cocacola och vi försökte förstå varandra. De hoppade från båten och hade hejkul, en stor hink med småkrabbor och småfisk drog dom ombord, äckliga saker. När fyra burkar coca var urdruckna började en av småkillarna samla ihop dom och vi tänkte att han ville ha dom för att panta så Harald erbjöd en plastpåse. Han la burkarna i och knöt ihop och slängde plötsligt hela påsen överbord i en stor båge som vi storögt glodde på och sedan blev vi förbannade och visade tydligt att så får man inte göra. Då skämdes han lite, men vi vet nu att de har inget som helst förstånd på att man inte kastar sopor vare sig i vattnet eller på land. Till slut fick vi börja packa ihop och visa dom att vi skulle ro iland. När vi var tillbaka i Aurora och hade precis ätit middag kom dom igen. Vi hade egentligen blivit bjudna över till Ron och Maly (australienska båten), men vi blev inte av med barnen och sedan var vi jättetrötta. Vi försökte förstå dom med vårt översättningsprogram i datorn men det var helt omöjligt att få dom att skriva med mellanslag, vi fattade så mycket som att deras skola var fattig och de hade bara en dator på hela skolan. Jag hade mina scrapsaker framme och herregud vilken röra det blev och sedan ville dom ha pennor och fick välja vars en.

Nästa dag tog vi färjan på morgonen över floden till den större staden Valenca. Ron var också med och vi får mycket information av honom om allt möjligt, Brasilien är ett helt laglöst land verkar det som, som jag skrev tidigare, de gör hur som helst och vi har ingen chans om vi kommer i klammeri. Vi börjar bli oroliga för att lämna båten här. Han menade också att vi ska vara försiktiga med att ta barnen ombord, de kan berätta vad som helst när de kommer hem, han tar aldrig ombord barnen från kanoterna, bara om han själv kör ut dom i jollen en stund. Han tar definitivt heller aldrig ombord dom när han är ensam. Valenca är en, som andra städer här, stökig och stojig stad med ett myller av människor och hög ljudvolym och oerhört intressant. Vi hade lite ärenden att sköta och Ron förklarade var de olika sakerna låg. Vi skulle bla skicka en hel del födelsedagskort och posten är alltid en upplevelse. I Salvador skickade vi en massa vykort och inget har kommit fram vad vi vet i skrivande stund, så kan det gå. Vi skulle ha CD med Bahiamusik och det finns inga vanliga musikaffärer, cd och dvd säljs på gatan och det är kopierade saker. Vi frågade i en butik som säljer apparaterna och de gick med oss till ett internetställe och där kopierade en kille ner till oss på mp3, en massa musik för ca 40 svenska kronor. Vi hade bestämt ett lunchställe med Ron och där satt han med två europeiska män som också kommit hit med båt och på olika sätt blivit kvar. En holländare bredvid mig satt hela tiden och kommenterade de vackra brasilianska kvinnorna på gatan och en del var väldigt unga och jag tyckte det hela var ganska obehagligt. Han berättade också för mig att han föredrog dessa unga kvinnor här framför andra (för mycket att berätta här), sedan berättade Ron också ganska hårresande historier om honom. Förresten är det inte så konstigt, de har sitt ursprung i Afrika här och där är kvinnorna vana vid att gifta sig med äldre män sa han. Hur är det i världen egentligen? Vi var trötta när färjan äntligen gick tillbaka till Galeao. Harald mår ganska bra just nu, men klarar dåligt av sådant här, han får sedan vila några dagar. När vi kom tillbaka kom första kanoten med barn.... men nu sa vi ifrån att vi skulle ha gäster på kvällen och de fick inte komma ombord. Vi åkte på vars en penna. Ron och Maly kom sedan och vi hade en trevlig kväll, vad tror ni dom hade med sig? Jo, en helflaska Gabriela! Ron är inne på sin andra världsomsegling och hade bilder med och visade när han slagit runt utanför Kap Horn, ingen vacker syn. Barnen kom tillbaka under kvällen, men nu hade dom med sig en stor plastlåda med stora nybakade chokladmuffins och piroger med kycklingfyllning som vi fick köpa för 1 real st (ca 4 svkr). Det var ju jättegulligt och alla var så glada.

Vi behövde komma iväg och det passade bra att nästa dag dra upp ankaret och glida i medström uppför floden till nästa lilla stad Cairu. Vi rodde inte iland förrän nästa dag och det var ett sömnigt ställe, Cairu är historiskt eftersom det en gång i tiden var en stor hamn för de portugisiska och holländska båtarna och det fanns en förhoppning om att bli huvudstad. Snart tog dock Salvador över och Cairu stagnerade. Det finns 2 stora kyrkor, den ena verkade helt övergiven medan den andra reparerades just nu och är väldigt vacker. I övrigt fanns det inte så mycket mer att titta på och vi tog en riktig vilodag.

Cairu - Galeao, 5,9 M, 1,5 timmar

Vilka distanser vi gör just nu! Glider nerför floden i medström, solen skiner, vi duschar på däck och njuter verkligen. Vi ankrade på vårt tidigare ställe och hade bestämt att äta lunch på strandbaren och säga hejdå. Vi beställde mat och sedan gick vi till internetstället med datorn. "Våra" barn hittade oss och hela tiden hade vi någon av dom ståendes bakom oss. Vi fick sedan underbart god mat och satt i många timmar och bara njöt på detta underbara ställe. Det kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Vi tog många gånger "Generator" i hand och tackade så gott det gick. När vi var tillbaka i Aurora kom såklart barnen i sina kanoter och fick komma ombord en stund och sedan var det inte svårt att säga till dom att vi ville vara själva. Dom hoppade ner i sina kanoter under stoj och glam, en hamnade i vattnet, men vad gör det? Upp igen och de paddlade skrattande och pladdrande tillbaka. Vi hade en skön kväll i sittbrunnen med musik från byn. Jag kände mig extra glad eftersom jag fått jobb idag, närmre 6 veckors arbete som distriktsarbetsterapeut tom i området där vi bor och kanske det kan bli lite mer. Det ska bli riktigt kul och spännande att arbeta igen ett tag. Dessutom behöver vi inkomsten så det är egentligen inget val.

 Galeao - Gamboa, 8,5 M, 2 timmar

Vi gick tillbaka upp mot inloppet till floden och denna gång ankrade vi vid en by Gamboa lite nedanför Morro Sao Paulo. Det är inte så bra fäste här och vi fick ankra om en gång, dessutom mycket ström och dyning från Atlanten. När ström och vågor möter varandra blir det väldigt gungigt och så blev det i 2 nätter här. Gamboa är ett litet trevligt ställe och här finns supermercado, internet också barer förstås. Huvudgatan består av en gjuten gångväg på ena sidan, sand på den andra och träd emellan, väldigt charmigt. Mellan Gamboa och Sao Paulo kan man promenera längs stranden vid lågvatten och det gjorde vi. Det är ganska långt och vi gick en tidig morgon innan solen blir helt obarmhärtig. Sao Paulo är en gigantisk turistort som vi inte sett sedan Kanarieöarna, massor av badstränder och turistbutiker med helt andra priser än någon annanstans vi varit. Vi fick betala en slags turistskatt innan vi fick gå in i stan, 13 real, vilket lustigt sätt. Vi satte oss vid strandbaren för vätskeintag och jag badade i Atlanten, härligt. Solen brände nu rejält och vi valde att ta färjan tillbaka till Gamboa. Ron och Maly på S/Y Sula hade nu också anlänt och efter middag i Aurora rodde vi iland till dom på strandbaren och satt i solnedgången, pratade och drack öl&caipirinha. De fortsätter nu till Salvadorområdet och vi drog söderut mot Bahia de Camamu.

Gamboa - Campinho i Baia de Camamu, 42 M, 8 timmar

Det var skönt att lämna denna gungiga ankarplats och komma ut på havet igen. Tyvärr var det ingen vind, inte ens en liten fläkt så det blev motorgång hela dagen. Vi ankrade strax efter inloppet och hade en skön kväll med fågelkvitter och solnedgång.

Campinho - Marau i Rio Marau, 15 M, 7 timmar

Vi fortsatte uppför floden Marau, vi hade hoppats träffa Blue Dame, men vi fick veta senare att de redan gått vidare söderut ner mot Rio. Vi hade en skön dag med segling i sakta fart, det är vackert och öde här. Vi går på waypoints från en pilot på datorn och efter några timmar blev det väldigt grunt. Vi klarade oss och fortsatte men när vi bara hade ca 3 distans kvar till Marau blev det tvärstopp i floden. Där satt vi, ute i ödemarken med bara mangrove runt oss, men vi visste att tidvattnet så småningom skulle ge oss mer vatten. Harald försökte köra oss loss, han rodde ut ankaret och vi winchade men icke. Han hoppade i med cyklop och kunde konstatera att vi stod rejält på en höjd och hade sten framför oss. Vi åt lunch, tog det lugnt när väl mitt hjärta inte längre envisades med att vilja upp i halsen och väntade några timmar på högre vatten. Plötsligt var vi loss igen och kunde fortsätta de sista distanserna in till Marau. Därefter går det inte att fortsätta längre med så djupgående båt och vi ankrade utanför stan. Nästa dag rodde vi in och hade 2 dieseldunkar med oss, vi har tankat upp den sista dieseln i dagtanken och måste ha mer för att ta oss tillbaka till Salvador. Vi frågade en man på bryggan och direkt hjälpte han oss, gick med oss, fixade en skottkärra och körde den tillbaka med 2 fulla dunkar varav en var trasig på ovansidan vilket vi inte visste. Det var en bra bit och vi är fortfarande så imponerade av folks hjälpsamhet här i Brasilien. Ja, han fick en slant för det, men det var inte självklart. När vi sedan kom tillbaka till bryggan kom han med en kasse krabbor som vi fick köpa. Vi stod sedan och väntade på en dator på ett internetställe och fick åse hur två italienare skulle köpa en pizzeria här eller någonstans, det kan inte vara lätt. Vi gav upp och gick därifrån efter en lång stund. Stan känns trivsam på något sätt, ganska risig, men så är de flesta ställen här och det är bara vi som är ovana vid det. Vi börjar dock känna att vi börjar få nog av detta, vi inser att det blir för lång tid för oss att hålla oss kvar i samma område, men det är inte så mycket att göra åt det nu. Vi hade inbillat oss att området skulle vara mycket större på något sätt och att vi skulle tycka om att segla runt här i sakta mak. Fördelen med att gå in i dessa floder är att det är helt stilla ankarplatser, vi har nog aldrig legat så skönt, men gud, det är hett. Det finns inte heller så många alternativ om vi ändå ska flytta på oss lite.

Idag är det torsdag den 19 mars och det är 1 år sedan vi kastade loss från Helsingborg och då sa vi till varandra, "tänk, om 1 år är vi i Brasilien" och det är vi ju så vi känner oss nöjda och stolta över det. Vi har seglat 6720 distans sedan vi lämnade Helsingborg. Idag skulle vi ha stor dingeutflykt så vi satte utombordaren på dingen och gick först in och tankade vatten i dunkar på bryggan. Vattnet där är inte drickbart, men det duger till duschar, disk odyl. På nätterna får vi oftast ganska mycket regnvatten och kan tanka ner det i vår vattentank och det är helt ok att dricka. Det kom en europeisk man, Jens, på bryggan som bor rakt över floden och även har en segelbåt ankrad utanför. Han bjöd oss över på en drink senare under dagen, men när vi kom dit på kvällen var hans fru sjuk och de kunde inte ta emot. Tråkigt men fullt förståeligt så vi rodde tillbaka till Aurora och blandade oss en caipirinha och firade vårt ettåriga seglarliv. Innan dess var det dingeutflykten, vi fick reda på att det var 5 miles till vattenfallet, ganska långt men det skulle gå bra. Vi startade och hela tiden sa Harald "bakom nästa krök ligger det nog". Det är, som jag sagt tidigare, öde här med bara mangrove och när vi kört länge trodde Harald att här ska vi köra in och krånglade oss in i tät mangrove. Där blev jag stucken av en stor fluga på armen som svullnade upp och sved och jag blev orolig. Det var inte där och vi fick vända och köra tillbaka och fortsätta längre upp i floden. Nu sinade mitt tålamod "vi klarar oss inte ute så här, vi hittar ju aldrig någonting" gnällde jag, "det är väl inga problem" tyckte såklart Harald i vanlig ordning och efter att ha frågat några barn i en kanot kom vi in i rätt flodtarm och snart hörde vi dånet av vattenfallet. Vi hade fått veta att där också ligger en restaurang så vi lade till vid en brygga vid fallet och gick upp dit. Där fick vi se apor (lemurer tror jag) för första gången och även knallröda vackra fåglar. Paret (europeiska) som har restaurangen matar dom och det var nog anledningen till att vi kunde se dom. Ett sådant mysigt ställe, de sålde även lite konsthantverk i form av smycke samt inlagda grönsaker och det var en härlig stämning där. Vi var hungriga och beställde mat och när vi satt oss kom en man fram och frågade om vi var ensamma och isåfall var vi välkomna att sitta vid deras bord. En brasilianare, Frederico, som pratade engelska med fru och 2 yngre vänner. Det blev ett trevligt samtal och vi fick bl a uppskrivet på en lapp all brasiliansk musik som är värd att köpa. Sådant skall vi försöka komma ihåg när vi är hemma, varför är vi inte sådana? Utlänningar? Dom kan ju vara farliga! Det var dyr mat, men värt varenda krona med tanke på upplevelsen och vi kände oss jätteglada. Innan vi körde hemåt med dingen badade Harald i vattenfallet och sedan den långa färden hem och vi var ganska stela och ömma i kroppen när vi var hemma igen. Jag drömde om att kunna driva ett sådant ställe, men allt är inte så enkelt hemma.

Vi har en sorts fåglar ombord som vi till slut fattade att de byggde bo någonstans på Aurora. Harald hittade det under kapellet på mesanmasten och tog bort det. Dom gav sig inte utan fortsatte komma med sina pinnar, men vi har inte hittat fler ställen. De kvittrar fint men inte så kul ändå, är det månne tecken på för mycket stillaliggande? I Marau, som på många andra ställen är det marknad en gång i veckan, vanligast verkar lördagarna vara och så är det här. Då kommer alla med sina varor och det ligger frukter och grönsaker överallt varvat med kött, gatumat, kläder och prylar. Vi rodde in redan på fredagkvällen då det startar så smått och handlade en del frukt och grönsaker, det kostar nästan ingenting. Vi försökte köpa kött, men allt ser så konstigt ut och inte aptitligt, vi hade tänkt oss oxfilé, det ser iallafall hyfsat ut, men de hade ingen. Lukterna kan också ta död på all vilja att äta något överhuvudtaget. Vi satte oss, tog en öl och tittade på bybornas fredagsfirande, det är intressant på många sätt. På lördagsmorgonen rodde vi in före kl 7 eftersom det startar redan före 6 och vi handlade lite till, gick in på mercadon och köpte en bit djupfryst kyckling. Jag kunde inte se vad det var riktigt, men när jag tillagade det var det en stor framsida med fina filéer, den kostade ca 17 sv kr och räcker till 2 middagar för oss. Ni märker att jag inte klagar längre??? Vi träffade Jens igen och han bjöd åter in oss till eftermiddagen. Jag bakade en banankaka för att ha med oss, vilka bananer det finns här och så goda!

Vi körde över floden, den är bred, ingen liten skitflod precis, och lade till vid en brygga. Utanför bryggan har dom sin segelbåt, en Joschua stålbåt och i veckan skall han påbörja segling till Sevilla i Spanien via Azorerna. Det är inga problem, det har han gjort flera gånger, det tar ca 35-40 dygn (till Azorerna) och han seglar tillbaka igen till hösten. På något sätt har det att göra med uppehållstillståndet i Brasilien, de har en lägenhet i Frankrike också har hans fru Blanca en son där. Vi gick upp på en underbar stig med grönska, hibiscus och bouganevilla (kan ej stava det) och möttes av en hel flock hundar. Vi hittade en man som visade oss tillrätta och vi blev mottagna av Jens och Blanca. De tog oss först till deras "vattenhål" där de har rinnande vatten från en källa och en stor bassäng där de badar, tvättar sig och tvättar kläder. Svalt sötvatten, underbart härligt och Harald badade. Allt omgivet av en tät grönska och små gröna papegojer som tjattrade. Just nu vill jag bo bland grönska. Vi blev sedan bjudna på kaffe och olika romsorter och fick lära oss massor om hur man kan använda detta (inte bara caipirinha) och hade jättetrevligt hos dessa underbara människor, Jens från Tyskland och Blanca från Galicien i Spanien. De har seglat mycket och för 10 år sedan köpte dom detta stället som de sedan har arbetat med för att bruka marken, bygga husen och vattenstället. Vi gick sedan med Jens på en runda och plockade lime, avocado och grönpeppar och fick två stora kassar fulla med oss hem. Blanca plockade fram färskost och ett slags mjöl, goma fresca och provade göra en slags ostfyllda crepes på deras grill som drivs med gas. Jättekul att vara med om och gott blev det också. Det blev många timmar, vi fick se eldflugor i mörkret och glada och tacksamma vinglade vi ut på den smala bryggan och hittade vår dinge långt långt ner i lågvattnet och i kolmörker. Det gick bra och vi kom hem igen. Det är mycket som vi för alltid kommer att minnas av denna vistelse här i Brasilien. Under natten kom det ett enormt oväder med åska och regn. Vi fick ca 75 liter vatten på bara någon timme i våra dunkar och det dånade av åskmuller omkring oss, nästan lite skrämmande, men vi låg ju lugnt och fint.

Marau - Campinho, 13,5 M, 4 timmar

Vi gick senare under nästa dag i högvatten nerför floden tillbaka till Campinho vid flodens utlopp i havet. Denna gången lyckades vi bättre och kom fram utan någon grundstötning, hade som lägst 3,5 meter under kölen. Här ute är det en aning flottare med resortanläggningar och vi ligger finfint. Vi rodde in till en brygga precis där vi ligger, trodde att vi skulle kunna promenera och se oss omkring. Vi kom direkt in i en restaurang/bar med swimmingpool och en man mötte oss som sa "vänta så hämtar jag en vän som pratar engelska". Vännen, som är amerikansk till ursprunget kom och satte sig och pratade med oss och informerade en massa. Han visade oss ut från deras anläggning men sa att det finns ingenting, någon slags stig var där och det var inte inbjudande i värmen. Grinden ut var dessutom låst. Nu kunde vi inte med att inte köpa något i restaurangen, de visade meny osv så vi bestämde att vi skulle komma senare på eftermiddagen och äta lite. De serverar bara skaldjur och fisk men Harald kunde få en slags patata fritas. Vi badade och hade det skönt några timmar och Harald skrubbade undervattensskrovet. När vi var tillbaka möttes vi av en man som erbjöd oss att bada i poolen och duscha. Vi fattade snart att här befinner vi oss i en annan klass och vi kommer att åka på en massa pengar. Jag fick in stora räkor och Harald pommes och vi drack 2 öl för det dyraste vi ätit hittills i Brasilien, 71 real, ca 280 sv kr. Alla var väldigt vänliga och det var en fröjd att sitta där, men men....... Det fanns ett sällskap till och när de skulle gå kom mannen där och bjöd oss på en snaps Caishasa som är en slags rom med kanel. Vi blir lika förvånade och glada varje gång, människorna i Brasilien är så generösa och vänliga.

Camamu heter den största staden här i floden, men dit går det inte att gå med egen båt eftersom det är för grunt. Det går att åka färja från Campinho och det gjorde vi. Vi hade fått veta att vi kunde stå på däck på Aurora senast kl 5.45 på morgonen och vinka så hämtade färjan oss där. Kan det verkligen fungera? Det gjorde det och vi kunde hoppa ombord på färjan från Aurora. Färjan tar drygt 1 timme till Camamu med några små stopp för att hämta/lämna människor och varor. Camamu (eller Mamamu som jag alltid säger) är en stimmig, stojig och lite risig stad precis som de flesta större städer vi varit i. Vi börjar känna igen det mesta och det är sällan några större skillnader mellan städerna. Här fanns det mesta och det blev t o m lite shopping, Harald köpte skjortor och shorts och jag ett linne. Musik på CD, kopierad mp3 musik hittade vi med en del av de artister vi fått veta genom Frederico som vi träffade vid vattenfallet. Vi passade också på att handla lite mat, det är inte så mycket variation just nu på Aurora och vi börjar längta efter vanlig mat, att handla i en ICA-butik och begripa vad vi ska köpa. Här finns också ett litet varv där de bygger jättevackra brasilianska skutor. Vi blev fort trötta på stan och var tidigt tillbaka på färjan, skönt att vara i god tid också, någon riktig tidtabell finns inte här. Vi kunde istället åse hur allt lastades på alla dessa små färjor, byggmaterial, inredning, möbler och människor, däribland alla skolbarn som åker till och från skolan. Mellan färjorna sprang försäljare med mat o dyl i korgar, det blir aldrig trist på något sätt. Innan vi var tillbaka hemma fick färjan motorhaveri, i med ankaret kvickt som sjutton och en massa tjatter emellan alla som fanns med. Vi fattade aldrig vad som var fel, antingen tappade han propellern eller hade han inget kylvatten. Vi satt och väntade, fanns inget annat att göra och sedan kom en annan färja som vi fick hoppa ombord på. Han släppte snällt av oss på Aurora och vi var glada över att det äventyret var över.

Campinho - Salvador, 68 M, 14 timmar

Tidig morgon igen och vi drog upp ankaret och gick i medström ut ur floden. Det blev motorgång utan någon som helst vind ända fram till mitt på dan då vi kunde motorsegla först och sedan ökande vinder under eftermiddagen och kvällen så att vi hade ganska frisk vind på slutet. Vår stora genua föll ner och det var nog sista seglingsdagen med det seglet, känns tråkigt och vemodigt, det har alltid varit vårt bästa segel. Nu fick vi istället ta lilla stormfocken och den är för liten och gör ingen bra fart alls. Vi har dock ett annat segel till främre förstaget men det är mindre. Vi seglade in mot Salvador i kompakt mörker, men det gick bra och när vi lade till här så fick vi se att grannbåten var holländsk med Ruud ombord, han som åt julbord med oss på juldagen i Las Palmas. Glatt återseende. Vi fick sedan trevligt mottagande med drinkar och prat av Flying Penguin med Brittis och Hjalle och det blev en för oss ovanligt sen kväll.

Salvador den 14 april 2009

Salvador - Itaparica, 14,5 M, 2,5 timmar

Det blev fem dagars arbete på Aurora i marinan i Salvador. Vi gör dock inte många knop, det är fruktansvärt hett och även om vi försöker skydda oss mot solen så ligger det ändå upp mot 40 grader även nere i båten under dagen. Morgnar och kvällar är det dock alldeles behagligt och helt underbart. Solen går upp vid 6 och ner samma tid på kvällen så kvällarna är mörka och nu ligger vi 5 timmar efter er därhemma. Vad gjorde vi då? Harald lagade vår genua som vi ändå bestämde oss för att förlänga livstiden lite till på, han var uppe i masten för att ta ner fallet och skulle även byta lampa i navigationsljuset, men det gick inte. Han var också uppe i mesanmasten och satte fast vindsnurran med nya popnitar eftersom några hade släppt med resultatet att den svajade och förde oljud ner i båten. Han slipade rost och målade epoxy, det är inte klokt så fort rosten dyker upp i detta klimatet, hur ska hon se ut när vi kommer tillbaka?? Jag tvättade all tvätt som vi sparat på länge, visserligen inte så mycket kläder, men lakan och handdukar som fort luktar pest i värmen och svetten. Städning nere och uppe på däck, ja, listan var lång och behövlig. Vi var nästan inte iland, men första dagen delade vi taxi med Flying Penguin och åkte till stormarknaden och handlade upp vårt förråd. Annars försöker vi nu att använda upp allt vi har för att inte behöva lämna så mycket kvar när vi åker hem. Sista kvällen kom Unicorn med Håkan och Anna-Karin till marinan och det blev en riktig helkväll hos oss. Ovanlig sen kväll skrev jag i förra berättelsen, nu blev kl halv två och mycket "provsmakningar" av både det ena och det andra. Nu seglar dom som besättning på Flying Penguin till Rio och så är alla svenska båtarna borta härifrån området.

Nästa dag seglade vi över till Itaparica för att ligga på svaj där vi legat flera gånger tidigare. Jätteskönt att komma ifrån storstaden igen även om jag saknar internettillgången. Vi blev belönade med ett stort gäng tumlare och stora fiskar som hoppade högt, Harald som precis beklagat sig för bror Johan att vi inte såg mycket havsdjur här får ta tillbaka det. Nu tar vi det lugnt, Harald fixar med bildspel och jag scrappar och emellanåt badar vi och har det riktigt skönt. Ron och Maly, som vi träffat innan ligger också här, så andra dagen kom han över och undrade om vi ville göra dom sällskap på baren på strandpromenaden och det ville vi. Det ligger en liten fin bar/restaurang, Amigos, som en seglande sydafrikansk familj driver och där samlas många seglare. Det är många som ligger väldigt länge här och det är bra att få information om allt möjligt. När vi anlände till Itaparica första gången hade en katamaran dagen före blivit överfallen och skepparen skjöts ihjäl. Alla var väldigt uppskärrade, det var andra gången, ett överfall hade ägt rum i december. Vi vet inte, men det pratas om att det var någon slags knarkaffär. Vi har också hört att de spenderade en massa pengar på kvällen på en strandpromenad och att det var servitörerna där som rånade dom. Det har iallafall fört med sig att nu är det maxövervakning här och som Ron sa "nu är det fler poliser än turister här". Nu flyttar dom antagligen problemen någon annanstans, så fungerar det i Brasilien. Vi tycker iallafall att det känns tryggt och bra här och vi trivs väldigt bra. Seglare stannar inte bara länge här utan många försöker bosätta sig också. Så har svenske Kent gjort, han hyr ett litet hus, har en liten bar och har startat ett företag tillsammans med en jurist för att hjälpa andra som råkar illa ut här. Han hade mycket att berätta från sitt liv och vi satt några timmar på hans bar och pratade. Vi hade fått tips av Håkan och Anna-Karin om honom så vi letade upp honom och det var mycket trevligt. Han bor och har baren i byns "arbetarkvarter", vi hade nog inte hittat dit annars och det kändes lite som att komma tillbaka till Galeao, det är trivsamt och människorna är vänliga.

Kvällen vi gick till Amigos bar satt vi även tillsammans med en tysk man, Uli och hans brasilianska flickvän Maddi och han bor här just nu och jobbar med båtar på olika sätt. Han pratade om att vi kan köpa en boj av honom och sedan kan han se till båten. Vi blev intresserade eftersom vi tidigare hört att detta är möjligt. Vi bestämde med Uli att han skulle komma ut till oss nästa dag och diskutera detta, vi var såklart intresserade av pris och sådant. Han kom inte nästa dag och inte nästa heller och då bestämde vi oss för att försöka leta upp Zee, en brasiliansk man som passar Kents båt och som Kent sa var duktig och pålitlig. Det var lördag och vi hittade honom direkt i marinan eftersom han har långt krulligt hår. Han gick med oss hem till Kent som pratar bra portugisiska och där bestämde vi oss för att anlita honom. Nu skall vi hyra en boj av en bojägare Zee känner och sedan betala Zee för att han ska se till båten samt göra en del saker, hålla botten ren osv. Detta skall kosta oss 500 real i månaden, det är inte så skyddat här som i Aratu, men där har vi ingen som ser till båten så vi tycker detta känns bättre. Vi måste ha papper från tullen på att vi lämnar båten i Brasilien och vi tror att det blir problem men det trodde inte Zee så vi får se. Vi hade iallafall en trevlig stund hos Kent, han hyr ett litet hus och vi satt i "sjörummet" där det är en ramp och vattnet går in vid högvatten. Han har en fin hund, en rottweiler som heter Pantera, den har han skaffat för att kunna skydda sig från inbrott. Han är fd polis och hundförare så han vet vad han skall göra. Zee gick med oss och visade affärer i området och hjälpte mig att köpa en oxfilé. Den kostade 22 real och räcker till minst 5 middagar till oss, mör var den också, vilket inte är alltid. På kvällen var det dags för avskedsmiddag med Ron och Maly, vi träffades på Amigos bar och även Uli och Maddi var med. Nu blir jag så jävla trött på allt snack, don´t ever trust a brasilians, don´t ever trust a southafricans, don´t ever trust a german, osv osv, alla nationaliteter åker med av olika anledningar. Vi blev i stort sett idiotförklarade för att ha anlitat en brasilianare och därtill betala alldeles för mycket pengar. Vi trissar upp priserna här osv osv. Harald och jag sitter där och vet varken ut eller in, hur ska vi någonsin få en känsla för vad vi kan lita på och inte, detta föder en sådan misstänksamhet och jag vill inte vara med om det. Jag vill kunna fortsätta att tro gott om folk. Nu vill jag hem till trygga Sverige, eller det kanske det inte är? Kvällen blev jätterolig när vi väl lämnat detta ämne och vi fortsatte till en restaurang där vi åt en jättegod middag och sedan var det dans på torget. Det var ett litet band som spelade och massor av människor satt vid borden runt om torget och det var så roligt och intressant att se. En kille kom och bjöd upp mig, "me??", han fick övertyga mig flera gånger, men det blev en härlig dans, de dansar annorlunda än hemma, rör sig jättemjukt och det är en fröjd. Harald fick dansa med de brasilianska tjejerna i vårt sällskap och sedan kom ytterligare en kille och bjöd upp mig, jag trodde inte det var sant. De har säkert slagit vad med sina polare tänkte jag. Att titta på de som dansar är helt underbart, de dansar nästan stillastående och rör på baken hela tiden, både tjejerna och killarna, jag var helt fascinerad. Jag försöker men det är helt omöjligt, vill lära mig! När sedan en kille ville dansa lambada med mig, jag var uppe två gånger med honom och gav upp, då blev jag plötsligt trött, detta vill inte jag mer nu. Jag fick Harald med mig och vi rodde hemåt i natten.

På morgonen vinkade vi farväl till S/Y Sula med Ron och Maly, www.myspace.com/ron_sula  och det enda vi sedan orkade var att ro iland och gå till Kent som vi bestämt. Vi fick bekräftat att allt var ok med boj och pris. Det känns också bra att Kent finns med i bakgrunden och att han känner Zee, vi får hoppas att allt blir bra helt enkelt. Men, nu återstår att ha alla papper i ordning. Nästa dags morgon tog vi minibussen som trafikerar ön till Mar Grande där det går en färja över till Salvador. Att åka buss, är en upplevelse, det har jag skrivit tidigare, det är ett slags kooperativ som kör bussarna och det är som våra minibussar hemma som tar ca 12 personer. Det finns en chaufför och en man som ropar in passagerarna, bussen stannar i stort sett var som helst, han tar emot dom och tar betalt. Vi var som mest 15 st i bussen. Vägarna är lagda med gatusten, men oftast är den mesta stenen borta, finns den så ligger den inte jämnt kan jag säga. Det hoppar alltså något enormt, brasilianarna har mobiltelefoner och på dom spelar var och en sin musik. Ibland blir det en kamp om vilken bil som måste backa när det inte går att mötas på vägen. Sedan blev det ny inpackning på färjan, fullsmockad med svettiga människor, tänk att det nästan är 40 grader varmt. När färjan väl kom ut fläktade det åtminstone så det var skönt. Vi gick direkt till Capitanerian, blev hänvisade till en vaktkur och där fick vi veta att de öppnade först kl 12. Harald har varit där två gånger tidigare och har aldrig tidigare blivit hänvisad till vaktkuren, som vanligt fattar vi ingenting. Harald är idag klädd i långa byxor eftersom man inte får komma in där i kortbyxor så han svettade extra mycket. Vi åkte hissen upp till Pelourinho och gick till shoppinggatan där vi aldrig varit innan. Vilken kommers!  Alla skriker och ropar ut sina varor, alla knuffas och trängs, vi drog oss in till de stora butikernas luftkonditionering och så småningom tillbaka till Capitanerian. Samma som innan, till vaktkuren där det snart blev kö. Det blev vår tur och han skulle ha våra pass och satt och plitade in dessa medan en annan man kom och frågade alla bakomvarande om de skulle till Capitanerian och då fick dom gå direkt dit, herregud, vad handlar allt detta om? Vi kom också dit så småningom och fick stå i en ny kö, det var inte alls som när Harald varit där tidigare. Sedan fick vi prata med flera män och till slut tillkallades chefen som pratar engelska. Vi hade skrivit upp allt vi ville på portugisiska på ett block från vårt översättningsprogram i datorn (LogoTrans), men vi fattade ju inte svaren! Vi förstod dock att så kunde det inte gå till! När chefen kom blev det en diskussion eftersom det måste vara en marina som skriver ett intyg och de undrade vad det var för man och om vi hade rekommendationer osv. Till slut fick vi en kopia på ett sådant papper som vi måste ha och får nu prata med Kent och Zee om han kan skriva ett sådant som vi sedan ska få godkänt med en stämpel från Capitanerian och sedan gå till tullen med det. Det återstår alltså fler dagar i Salvador. Vi gick till en restaurang där man köper mat på vikt, åt och begrundade vårt öde. Resan tillbaka och sedan var vi helt slut, vilade och badade av oss allt svett och skit.

Zee kom ut till oss och visade oss bojen som vi ska få ligga på, bra läge tycker vi och är nöjda så långt. Vi visade honom exemplet på pappret och det var inga problem sa han, men vi har ingen aning om hur mycket han fattar av detta. Vi gick till Kent och pratade med honom och han skulle i sin tur prata med Zee. På vägen tillbaka gick Harald in i ett "hål i väggen" som är en Barbearia och en kille som klipper. Han beställde klippning och rakning, han har svårt att få av sig skägget ordentligt i värmen och nu blev han alldeles slät och fin. När jag satt och väntade fick jag ett infall och frågade honom om han kunde korta mitt hår. Han började klippa och sedan slutade han aldrig. När han satte saxen i mitt långa hår och klippte var det som att klippa av svansen på en häst, hjäälp, hur ska detta bli? Mitt hår blev kort, jag som tänkt att vänta tills jag kommer hem, och det blev inte snyggt, men ganska skönt att bli av med. Jag är väldigt lik min far när han var cirka 70-75 år med tanke på rynkorna, det har ju inte så mycket med håret att göra, men det blir så tydligt. Nu behöver inte Harald kalla mig Laila Freivalds längre, det hörs som ett skällsord, men det är det väl inte? Vi gör annars inte mycket nu, känns som att vi bara väntar tills vi får åka hem. Harald har fortsatt problem med värmeutslag som blir djupa sår och har det jobbigt. Kent kom ut till oss en morgon och pratade några timmar och senare samma dag fick vi besök av en annan svensk man, Anders som också bor här på ön Itaparica. Vi blev inbjudna att besöka honom och hans fru och dotter senare, de bor på södra delen av ön. I övrigt badar vi mycket, simmar runt båten och jag ligger på badmadrassen. Jag börjar bli något uttråkad samtidigt som vi inte orkar så mycket i värmen.

Vi har fått skriva ett papper själva och efter lite jagande så kom Zee ut till oss. Vi ville komplettera med hans telefonnummer, men det kunde han inte så vi försökte förklara att han skulle komma hit igen. Han hade med sig ett jättestort shackel som han ville vi skulle köpa för att använda. Han är väldigt mån om att allt ska vara säkert och bra och det får vi ju vara tacksamma för. Han kom inte samma dag, men nästa och vi har ju gott om tid på oss. Vi fick nu ett komplett papper som vi hoppas få godkänt på Capitanerian i Salvador och sedan i tullen. Vi gick tillsammans till Kent och får på det sättet lite utrett när han kan översätta. Zee vill också att vi skriver ett kontrakt med bojägaren och det vill ju vi också såklart, men vi skriver inte på något förrän våra papper är klara. Vi fick ett mejl från svenska båten Blue Dame och de hade haft myndigheter ombord. De hade precis förlängt sitt uppehållstillstånd 3 månader, men visste inte att de skulle gjort detsamma med båten och nu skulle de få böta 10% av båtens värde! Myndigheten sa att de var snälla eftersom det nästan var på dagen, så de skrev ut tillfälliga papper. Nu skulle Blue Dame fortsätta till Argentina skrev dom för att lämna sin båt där under vistelse hemma i sommar. Jag hade känt mig väldigt matt några dagar och ont i magen (vilket inte är ovanligt) men förstod till slut att det nog var en tarminflammation. Jag började med antibiotika och det har sedan förbättrats för varje dag. Jag orkar gå igen och inte släpa mig fram. Harald har ont i örat, det är antagligen mycket saltvatten och irritation av den anledningen. Påsken märker vi inte så mycket av mer än att det är ett väldigt hallå här, mycket båtar och vattenskotrar som kör hejvilt och musik nätterna igenom. Vi har inte heller själva brytt oss så mycket, det är ju inte Haralds mathelg precis och har vi då ingen annan att dela detta med så blir det inte mycket. Jag har inte ens plockat fram påsksakerna. Påskafton bestämde vi oss dock för att gå ut och äta middag och vi gick till Amigos Bar, det är ganska billigt där. Vi åt en hyfsat god middag allt för ca 86 svkr. Behållningen är att få sitta vid strandkanten i den ljumma kvällen, dessutom med en fullmåne lysande. När vi satt där fick vi se en stor meteorit som störtade mot havet utanför, ett stort blåttorange ljus som syntes nästan ända till nedslaget, vi har aldrig sett något liknande och ett allmänt oooohhhhhhh hördes runt oss.

När vi gick till Kent med Zee så hade vi inte handlat på några dagar eftersom jag inte känt mig så pigg så det var tur att affärerna var öppna trots att det var påskdagen. Nere i marinan brukar vi prata med en kvinna som vi trodde utförde tvätttjänster och har hela tiden tackat nej. Hon utför tvätttjänster men hade också kassarna fulla med kläder som hon sålde. Hon hade mycket fint och jag köpte en strandklänning och ett höftskynke av henne. Sedan fick hon oss att köpa av maten som en tjej stod och sålde, typisk gatumat från Bahia som heter något speciellt som jag inte kommer ihåg. Bröden smakar lite som couscous och serveras med olika röror samt små räkor som man äter med skalen på. Jag har smakat det förr och det var inte speciellt godare nu. Vi fick sedan provsmaka två olika röror som hon sålde i återanvända smörgåsmargarinburkar, en blandning med kokos och en med någon slags frukt, det var gott och vi köpte båda. Det är nog bäst att stanna i båten, billigast så. Vi hade köpt två stora fläskkotletter i affären, sådant som vi inte ätit på lång tid och herregud vilken god middag vi åt, kotletterna var så möra och goda också brunsås, mmm. Vi smakade fruktröran till i avsaknad av lingon och det var också gott. Vi hade köpt små vita långsmala potatis som Zee sa var jättegoda, kan det var sötpotatis? Jag är dålig på det. Som tur var kokte jag både vanlig potatis och dessa för de var inte så goda tyckte vi, mjöliga med mycket speciell smak. Det är nog bara så att vi och brasilianarna inte har samma smak!

Vi åkte buss till svenske Anders som bor på södra ön, på Atlantsidan, där han och hans fru även hyr ut små hus på deras stora tomt, se www.boibrasilien.com. Vi hade för oss rekord, 17 personer i minibussen! Nu fick vi också byta buss en gång och det blev en lång resa. Vi blev mottagna av Anders och han visade oss runt på den stora tomten som sträcker sig från havet upp till vägen, ca 600 m. De har också massor av djur av olika slag, anlagd liten sjö och vilket arbete de gjort där, imponerande.  De bor själva i ett ganska nybyggt hus som de nu ska sälja eftersom de köpt ett hus på Orust hemma i Sverige och då ska de själva bo i ett av uthyrningshusen när de är här i Brasilien. Det var väldigt roligt att se och roligt att prata med honom. Han ska nu vara med på Ola Skinnarmos expedition Nordostpassagen och ska åka hem om en vecka. Den går att följa på hemsida och blogg, www.skinnarmo.com.

Itaparica den 30 april 2009

Itaparica - Salvador, 14 M, 3 timmar

Vi hade en skön segling på genuan med besök av tumlare till Salvador. Vi vill vara på havet! Varför seglar vi då inte mer, ja vi vet inte. På något sätt bestämde vi att lämna båten här och skulle vi seglat till tex Rio så skulle vi gjort det från början, det är nästan 900 M ner dit och vindarna är inte alltid perfekta. Vi seglar ju på lågbudget och har heller inte råd att lämna Aurora i Karibien som är mycket dyrare än i Brasilien. Vi kan bara nu konstatera att det är för lång tid för oss att vara här, det blir bara som en lång  väntan på att flyga hem. Nu tänker jag som så att vi har tre underbara veckor kvar här och tids nog kommer vi hem till kyla och jobb, får se hur dom tankarna håller. I Salvador var det fram för allt pappren på båten som skulle fixas. Efter tilläggning gick vi direkt upp till Capetanerian och idag var det ingen vaktbur utan bara gå direkt dit! Där fick vi vårt papper stämplat, inga problem, inga protester, vi trodde inte det var sant och sken som solar själva när vi gick ut. Idag sa dom dessutom att allt var klart och vi behövde inte gå till tullen. Vis av erfarenhet bestämde vi att gå dit iallafall och det var nog tur. Vi fick denna underbara dam som Harald tidigare tampats med tillsammmans med Stina och Janne. Jag kan nog säga att vindsförrådet där är nog ganska tomt. Atmosfären på tullkontoret är glatt, alla stojar, väsnas, pratar, trycker lite lojt på datorerna och dricker kaffe. Vad håller vi på med i Sverige? Med en medarbetares hjälp och med en kaffekopp i ena handen fick hon så småningom fram ett papper från en låda där det stod på bl a engelska vilka papper som vi skulle ha. Vi läste, hon läste och vi kunde konstatera att vi hade allt utom vår flygbiljett med oss. Vi traskade tillbaka till Aurora och hämtade vår biljett och när vi kom tillbaka började samma procedur, nu läste hon själv högt på portugisiska med pekfingret följande på raden. Först en gång och sedan en gång till medan hon lade papper för papper i en hög, det var nu nio stycken. Detta efter att hon tagit kopior på våra papper. Det blev ändå ett papper över som hon missat på något sätt och hon suckade högt och ljudligt. Vi kände oss besvärliga. Nu skulle vi skriva på ett papper på portugisiska och det är kapten som gör det. Harald skrev mars istället för april och jag rättade honom med det, det blev lite rörigt och hon tog pappret och rev det och började själv skriva och skrev den 14 mars. Jag sa, men det är väl april, nej nej, är jag galen? Det är april sa jag igen och då gick det upp ett ljus. Sedan försökte hon förklara på knagglig engelska som var omöjlig att förstå att vi skulle gå någon annanstans, vi fattade inte och då tog hon täten och förde in oss i en hiss. Vi åkte upp till ett annat kontor där det satt tre damer vid vars ett skrivbord. Vi blev förda längst in till en dam och vi fick stolar att sitta på. Hon granskade nu våra nio dokument intensivt, kände på dom, höll dom mot ljuset osv. Sedan stämplade hon ett efter ett och skrev på, nu fattade vi att hon bestyrkte kopian från originalet. Under tiden glodde vi helt fascinerade på hur en av dom andra damerna lackade sina guldknappar på sin handväska med genomskinligt nagellack! När vår dam var klar med alla pappren så började hon skriva på datorn. Då beklagade hon sig högljutt för de andra damerna över att det var en nivåskillnad på hennes skrivbord som musen fastnade i. Till slut fick vi ett diarienummer så nu är vi ett ärende på tullen i Brasilien, 12689.000383/2009-50, bara så alla vet. Vi kastade oss skrattande och halvt hysteriska ut genom dörren och hem till Aurora. Dagarna i Salvador gick sedan åt till olika sysslor, tvätt av olika slag, städning och internet. Harald har gjort många bildspel vid det här laget i programmet Pinnacle och nu plötsligt fick han det bara inte att fungera när det skulle brännas. Han har säkert lagt ner minst en veckas normal arbetstid på det och nu hittade han vad som var fel, vilken lycka. Jag tog en runda till på den stora mercadon med hantverk och är nu jättetrött på att se allt som är likadant överallt. Det blev inget shoppat, vem hemma som inte varit här vill ha prylar härifrån? Sista kvällen tog vi oss upp till Pelourinha, det var ett tag sedan sist och vi beundrade återigen arkitekturen och alla historiska byggnader där. Vi var inne i en av kyrkorna och jag har aldrig någonsin sett så mycket guld koncentrerat på så liten yta och vi har vid det här laget varit i åtskilliga kyrkor. Vi gick också på en konstutställning som var enormt fin och en guide gick med oss och förklarade. Därefter kände vi oss nöjda med vad vi sett i Salvador och lämnade miljonstaden nästa dag.

Salvador - Itaparica, 13 M, 3 timmar

Sista seglingen för denna säsongen och vi fick en härlig slör i frisk vind över till Itaparica. Vi har seglat sammanlagt 6838,5 på GPS:en. Nu hoppas vi få segla med någon annan båt någon gång hemma i sommar. Det blev nu ett väderomslag, friska vindar och regn och då är det inte regn som hemma utan det REGNAR. I två dagar höll det på med bara lite uppehåll och vi höll oss i båten. Vinden friskar i och vi ville inte lämna henne. Vi höll på med bildspel, scrap och skrivande och mådde bra. Zee kom ut till oss trots regnet, hade skrivit kontrakt med bojägaren som vi fick skriva på och betala detta. Harald och han sitter ute i sittbrunnen och försöker kommunicera och det låter mest "no problems", "mucho bom", "manana" också skrattar dom. Nu har dom hittat en sak de förstår varandra på och det är "cinquenta i uno", det är den brasilianska billiga romen och det vill Zee hellre ha än en öl. Han dricker det bart i ett glas. Sedan skulle Harald säga hur gammal han är och kunde inte komma på det först "cinquenta i oito" och Zee pekade på flaskan, alltså ni skulle höra hur dråpligt det låter, men det går bra ibland, dåligt ibland. Zee är själv "trinta i oito". Nästa dag kom Zee igen och hade med sig en kompis som skulle dyka och vi skulle flytta Aurora till bojen. De tog genast kommandot och började hejvilt pumpa upp ankaret, jesus vilket tempo, det är inte vi vana vid och Harald stod bredvid och visste nog inte riktigt vad som hände. Sedan skulle Aurora fastsättas med två tjocka tampar från bojstenen och vårt ankare skulle kopplas loss. Det stora schaklet som vi tidigare köpt av Zee skulle fästas på bojstenen med vår ankarkätting. Kompisen dök ner och gjorde detta samt låste schaklet  med grov koppartråd. Det blev ett antal dyk innan allt var klart. Vi ligger på 6-7 meters djup här och nära marinan så vi har inte långt nu att ro iland. Det känns väldigt bra och vi kan åka hem och känna oss trygga med att Zee tittar till henne varje dag. Nästa dag trodde vi att vi bestämt med honom hos Kent kl 8 på morgonen, men det var nog fel för han kom inte. Han skar sig ganska illa i foten när de lade Aurora vid bojen och han hade varit tvungen att gå till doktor fick vi veta sedan. Vi fick dock några trevliga prattimmar med Kent i hans hus. Därefter var det den stora bomprecon (matvaruaffären) en bit bort med minibuss för att handla så nu vi har mat fram till hemfärden.

Regnet fortsatte att vräka ner och vi hade det skönt med lite svalare luft. Det är "bara" 25 grader nu när jag vaknar vid sextiden, som en varm svensk sommar när den är som bäst. Vi, som nu är ganska mätta på upplevelser är mest i båten och grejar. Finns det inte problem så blir det. Harald tog ut vårt startbatteri som han trodde var kasst eftersom vi inte får ström till att starta motorn alltid. Han kopplade om och sedan blev det något fel på startmotorn och den svarade inte. Det visade sig sedan att batteriet ändå verkar ok, det är sedan vi köpte båten för 11 år sedan och hade redan då suttit ett tag, fantastiskt. Han satte tillbaka batteriet och fick sedan också rätt på startmotorn, det var någon kabel. Oftast är Harald hjärtligt trött på min "näsa". Alltså inte utseendet fast det skulle man ju kunna tro! Jag luktar allt och lite till, i detta klimaten är jag själv trött på den. Nu luktade det gas och jag får alltid övertyga Harald extra om att det faktiskt är sant. Vi sprayade och nej, inget läckage, men det luuuukkktar! Till slut kollade han ordentligt och det var brott på slangen så han bytte. Vilken tur. Sedan luktade det igen och igen, spray igen och jomenvisst, en mutter på spisen behövdes dras åt. Nu luktar det iallafall inte gas, men mycket annat luktar. Vi tvättar skrovet på Aurora och mycket annat, vi ska iallafall lämna henne fin. Nu börjar också arbetet med att gå igenom alla skåp och bestämma vad vi behöver ha med oss hem. Ett kärt arbete tycker jag och även Harald för vi längtar båda hem nu. Vi promenerar i stan också och vi träffar Kent. Aporna klättrar på elkablarna här, lustigt att se. Många här har fåglar som husdjur och när vi är ute tidigt på morgonen ser vi massor av män som är ute och går med sina fågelburar. Vad gör dom? Vi frågade Kent och han sa att det är som med andra husdjur, det går ut och går med dom, hänger burarna ibland på uteställen så att dom får kvittra med andra fåglar. Ett billigt husdjur som tydligen många brasilianare har. Nu har vi klarat av betalning och allt för vår vistelse här och vi har skrivit papper om hur det ska gå till om det är någon skandinav som önskar lämna båten här. Kent är isåfall kontaktperson med adress Kent Nyberg, RU Jose do Patrocinio 26, CEP 44.460-000 Itaparica Ba, Brasilien, han har telefon +5571 8728 7286.

S/Y Unicorn kom inseglande och lade sig för ankare här och plötsligt var vi tre svenska båtar (inkl Kents) här på ankarplatsen. Vi rodde iland på revet som blir i lågvatten, ett ganska stort område och jag kunde plocka lite snäckor. Jag kan gå hur länge som helst och leta, här hittade jag väl inget uppseendeväckande precis, men ändå fina snäckor och sjöborrar. Vi jobbar med att ställa iordning Aurora, gå igenom grejor, vad behöver vi ha med oss hem osv. Vi har tvättar henne utvändigt och hon är ren och fin så får vi se hur hon ser ut när vi kommer tillbaka. Allt ska sedan ner i båten, ingenting stöldbegärligt får finnas på däcket. Ja, vi har gott om tid på oss, men har just inte så mycket annat att göra. En dag rodde jag in till byn själv, välte jollen och föll halvvägs i själv vid bryggan i marinan. Harald tycker det är väldigt roligt, jag har ett jätteblåmärke på benet, för att inte tala om mina irrfärder med årorna. Jag behöver träna! Det har blivit bättre väder igen, men ändå några grader svalare och nu är det jätteskönt. Fredagkväll och vi rodde över till Unicorn med Anna-Karin och Håkan, www.sailunicorn.com i solnedgången för en sundowner, trevligt att sitta och prata i deras sittbrunn. Nu ska de ligga här ett tag innan de fortsätter att segla norrut.

Det svalare vädret höll inte i sig länge och nu är det stekhett igen och Harald kliar.... I söndags var det lite party på Amigos bar med Håkan och Anna-Karin och en seglare John från Sydafrika. Han spelade gitarr och sjöng väldigt bra och vi hade det härligt vid strandkanten i den ljumma kvällen. Annars är det hemplanering, vi har packat ner våra båda genua, alla tampar är tvättade, torkade och nerplockade. Zee har fått en demonstration av motor och pumpar odyl, han vill starta motorn två ggr i veckan och det är ju bra. Jag har tagit en dag vid symaskinen, lagat flaggor och diverse, sytt nya myggnät eftersom de gamla är helt sönder, tål inte solen. Jag sydde också två nya gästflaggor, Surinam och Trinidad och då låter det som att vi har bestämt oss för att gå norrut igen, men det har vi inte! Det lutar väl ditåt men vad som helst kan hända, vi byter planer som vi byter underkläder ungefär. Något måste vi göra så vi tog minibussen till Mar Grande, en större stad här på ön för att handla lite och titta. En stökig och stimmig stad som de flesta här och vi blir nu fort trötta. Vi åkte tillbaka till lugnet och tystnaden på Aurora, badade och hade det skönt. Vi fick besök av Håkan och Anna-Karin och hade en trevlig stund. Igår ösregnade det igen och var jämngrått så även ombord på Aurora eftersom jag har både öroninflammation och urinvägsinfektion. Ingen rolig avslutning precis, men vi packar lite och förbereder så gott det går. Det blir sista uppdateringen bortsett från bloggen härifrån Brasilien.

Helsingborg den 11 maj 2009

Valborgsmässoafton firas ju inte här, men vi hade Håkan och Anna-Karin på lite mat och senare på kvällen anslöt sig John, som vi träffade på Amigos bar samt Ron och Maly som ligger ankrade bredvid oss. Det blev en trevlig kväll i Auroras sittbrunn. På morgonen den 1 maj kom Zee och ville kolla förtöjningar, han tyckte väl att han började jobba på Aurora denna dag och Harald kom upp. Det var tom för tidigt för Zee med en "ciquenta i uno" så han tog kaffe idag medan han och Harald "konverserade" (hahaha). Vid lunchtid kom Ron och Maly och frågade om vi ville gå med och äta lunch, de åt uppe vid mercadon där det finns flera "hål i väggen" för 5-6 real (20-25 svkr). Vi hängde med, men nu vill vi inte äta denna mat mer, dessa bönor, ris, illasmakande kött, det vita pulvret som hälls över allt (ja, inte sånt pulver) och den starka röran som man nästan dör om man tar mer än en tesked av. Det är dock trevligt att sitta och se allt folkliv och idag var det extra eftersom det var "arbetarnas dag" här som överallt i världen.

 Efter det skulle vi bara ta det lugnt, jag hade ont i örat och kände mig trött. Då kom John och bjöd oss till hans båt på kvällen för en middag med de stora räkorna som äts överallt här. Håkan och Anna-Karin kom också dit och vi började med att titta på hans båt och sedan fick vi kameralektioner av John. Han har en fantastiskt fin 39 fots katamaran. Pentryt och salongen med utsikt runtomkring och vilka ytor och avställningsytor, jag var helt salig. En katamaran skulle sitta fint! Vi hade en trevlig kväll och sedan höll vi på att krocka med en annan båt när vi rodde hem. Strömmen kan föra en snabbt här om man inte ser upp! Det gick dock väl och tur att det var en obebodd båt.

Nästa dag var jag bättre i örat och tänkte yes, nu blir det bra. Vi gick iväg för att handla och besöka Kent, men han var nog inte hemma. Tvätt och packning, vilka kläder behöver vi därhemma osv. Harald bytte impeller och gjorde rent i motorrummet. Nu ska vi ha en lugn kväll och efter middagen satt vi i sittbrunnen och spelade vårt spel som nästan har blivit ett måste varje kväll. Då kom Ron och Maly, dans och party på torget ikväll, ni kommer väl? Nej, vi tar det lugnt ikväll, men "come on, it´s your last saturday evening before you leave Brazil, we wait for you!" Jaja, vi gör väl det då, det är ju faktiskt sista lördagskvällen och jag kände mig ju bättre fast Harald var trött. En bamse rom och cola och Bruce Springsteens irländska konsert i radion (ja, ni vet Ingemar och Elisabeth) så kom vi stämning och rodde iland. Det blev Amigos bar med en massa människor, tyvärr blev dansen på torget ganska avslagen så vi stannade på Amigos innan vi rodde hem vid midnatt. Det var iallafall en rolig kväll så vi var ändå glada för att vi tog oss dit. Det ösregnade och var riktigt dåligt väder i flera dagar, det är regnperiod nu här maj-juni och det märks. Då känns det extra roligt att få åka hem! Det blir inte särskilt svalare bara ännu mer drivhus. På måndagen var vi hos Kent och sa hejdå med honom, vi lämnar alla lästa böcker till honom och vi fick ett nybakat bröd med oss hem. Gott och lite grövre bröd är en av sakerna vi längtar efter, åh vad gott det ska bli.

Vi mötte sedan Ron på bryggan och han frågade om vi skulle ha avskedspartyt på måndagskvällen eller tisdagskvällen? Herregud, ska vi ha det? Det blev så att vi bad Ron & Maly, Håkan & Anna-Karin och John att komma på en drink till Aurora och sedan vara vårt sällskap på en restaurang på tisdagskvällen. Vi hade då packat klart det mesta och kändes oss klara så det var skönt. Vi samlades i Aurora och hade jättetrevligt, Maly lärde mig göra "riktig" caipirinha och stämningen blev hög. Jag berättade att jag fyllde år nästa dag, John hämtade is ich skumpa och det blev sång i väntan på midnatt. Vi rodde senare iland och det blev Amigos Bar igen eftersom det var tisdagkväll och många ställen har stängt här. Det blev en mycket glad kväll, både jag och Harald blev något överförfriskade i glädjen och till slut konstaterades att jag fyllde ju år egentligen svensk tid så det blev mer sång, gratulationer, trevlig hemresa önskningar och extra dricka till mig från Amigos. När jag sedan behövde lägga mig på stenmuren vid strandkanten ansåg vi att partyt var slut och vi tog oss alla hem. En minst sagt glad kväll denna sista i Itaparica.

Vi hade avtalat tid med Zee att komma och hämta oss kl 11 och då var vi klara och han paddlade in oss och allt vårt bagage. Det låg en katamarin vid bryggan, en sådan som kör turistturer och de kallade på oss och frågade om vi ville åka med dom till Salvador. Vi fick vänta 2 timmar på katamaranen, men det var det värt att slippa taxi och färja och då satt vi där och stirrade på Aurora. Det kändes vemodigt att lämna henne, hoppas, hoppas att allt går bra. Sjöturen gick bra och vi anlände med taxi till flygplatsen i god tid och då var vi jättehungriga. Det blev en födelsedagspizza, skitdyr, mycker mer än hemma, men så gott så det var det värt. Flygturen från Salvador till Frankfurt tog ca 9 timmar och vi sov det mesta.

Vi hade många timmars väntan i Frankfurt och gick direkt för att fråga om WiFi internet. Jo, det finns och du betalar med kort. "Is it not free?" "Of course not", med betoning på of course. Jaha, är vi i Europa eller? Vi gick till MacDonalds och frågade om WiFi igen och om att kunna ansluta el till vår dator. "Just with that och that table" och vi köpte vars en kopp kaffe och gick dit. Det gick inte att ansluta och jag gick tillbaka för att fråga, "no, here is not internet, only electricitet". Ridå!!! Vid tvåtiden på eftermiddagen gick flyget till Kastrup och allt gick smidigt och snart satt vi på tåget till Helsingör. Så vackert allting är, en enorm grönska och tom syrenen var nästan utslagen. Vackra hus och prydligt överallt, vi sög åt oss. Men, vad är det för fel på människorna? Alla ser så missnöjda ut och utstrålar leda och trötthet. Vad konstigt allting är. Dotter Mia mötte oss på Knutpunkten och serverade oss sedan mycket gott som vi önskat oss. Hela tiden sitter vi och mumsar "åh, så gott, mmm, så gott". Nästa dag rakt in i verkligheten, läkarbesök med mitt onda öra, inflammation och fortfarande jobbigt, arbetsförmedlingen för att registrera mig som arbetssökande, tvätt i tvättstuga för att tvätta våra "moggiga" kläder, frisörbesök för att klippa mitt hår ordentligt och frossa i ICA-butiken. Nu ska vi framförallt träffa barn och barnbarn innan jag ska gå en datautbildning måndag till onsdag inför mitt semestervikariat.

Helsingborg den 20 juni 2009

Nu har det gått en och en halv månad sedan vi kom hem till Sverige. Tiden har rasat iväg och hittills har vi mest hunnit med att träffa våra barn, barnbarn och syskon. Vi ser fram emot att träffa alla vänner nu, vi saknar att prata segling. Strax efter vi kom hem hjälpte vi kusin Gun och Göran med deras båt under några dagar. En riktig nostalgitripp, vi har ju inte haft vårarbete på det sättet sedan vi köpte Aurora. Det har varit helt underbart med all god mat och vi uppskattar den svenska naturen och ordningen. Vi frossar i TV-program, plötsligt styr dessa våra liv. Jag har strosat runt i scrapbutiker, StoryHouse i Ängelholm och Scraproom i Helsingborg och har tom gjort några LO. Vi har fått vara med om slutfasen i sönernas poolbygge och tom premiärbadat i en av dom. Jag har fått känna på lite trädgårdsarbete vilket jag tycker om. Det allra goaste är dock att få träffa och krama alla våra barnbarn. Det är lätt att tro att det hänt väldigt mycket medan vi varit ute och seglat, men så är det inte och alla är mitt uppe i sina liv. Det är inte så många som är särskilt intresserade av vår segling och av vad vi varit med om, det är helt förståeligt och en nyttig erfarenhet. Jag började jobba direkt, dock inte heltid vilket är en jäkla tur för det känns ganska chockartat. Jag märkte direkt att jag får svårt att sova, huvudet är fullt av tankar och magbesvären är tillbaka. Jag skulle vilja jobba med något helt annat än i vården som arbetsterapeut. Dock inte så lätt i krisens samhälle. Varför inte ge sig ut på stan med hembakade bullar och annat? Nej visst, vi är inte i Brasilien nu. Harald har svårt med att vara tillbaka även om han tycker det är skönt med kylan. Känslan av hur det var när han var som sjukast gör sig påmind och samtidigt kommer oro över framtiden. Han tog tacksamt emot erbjudandet om att segla hem en båt med Ola från Southampton i England till Björkö norr om Göteborg. Under tiden tog jag emot min syster Anita som kom från Stockholm och vi hade trevliga och sköna dagar.

Harald och Ola flög till London, tog tåget till Southampton och därefter en färja till Gosport där segelbåten som skulle seglas hem låg. Det är en Bavaria 35 Holiday som skulle till en ny ägare på Björkö norr om Göteborg. Det fanns ingen som helst mat ombord och de fick börja med att handla allt som kunde behövas och även en del som krävdes för seglingen, nödraketer, verktyg odyl. Torsdag morgon den 4 juni lade dom ut från marinan och satte kurs mot Den Helder, men fick gå in till Ijmuiden för att tanka, dit dom anlände lördag em.

Det var ingen vind och de gick för motor hela tiden. I Ijmuiden gick dom på restaurang och åt en god middag och nästa dag var det marknad i marinan. Tur för dom så Harald kunde köpa nya kalsonger, han hade minimalt med kläder med sig eftersom vi har det mesta kvar i Aurora. Det var kallt, som högst 14-15 grader och Harald hade i stort sett alla sina kläder på sig samtidigt. De fortsatte sedan på söndag em eftersom det var bäst för tidvattnet och under seglingen bestämde dom sig för att gå till Brunsbuttel vid infarten till Kielkanalen. De hade ingen möjlighet till att få någon längre väderprognos och därför var det bäst att göra så. Det blev både segling och motorgång och efter att ha haft motström in mot kanalen kunde dom lägga till vid lunchtid på tisdagen den 9 juni. Nästa dag gick dom genom Kielkanalen och fortsatte ut i Östersjön med kurs direkt till Björkö i Göteborg. På torsdagen när de seglat upp genom Stora Bält fick de ett sms från företaget att det var kulingvarning och då gick de in till Ebeltoft på Jylland. Där blev dom inblåsta fredag och lördag och då passade dom på att roa sig lite, gick på stan, lyssnade på jazz och åt restaurangmat. Ingen nöd på dom alltså!

På söndagen vid niotiden vågade dom sig ut igen, väderprognosen på DMI sade nv-v 8-13 m/s, mer avtagande norrut, men inget av detta stämde. Det blåste mellan 11 och 18 m/s under hela seglingen och sjön var jobbig, mitt i sidan och det blev inte mycket sömn.  Måndag morgon den 15 juni lade dom till på Björkö, skönt för både dom och mig. Båten städades och den nye ägaren kom dit och var nöjd. Harald var positivt överraskad över båten, den seglade bra, är lättdriven med bra fart trots gamla segel, bra planlösning, lite låg för Ola som är lång. Ola kunde dock ligga i sittbrunnen har jag sett på kort, det var han inte nöjd med på Aurora. Sammantaget verkar dom nöjda med seglingen trots det dåliga vädret och iallafall Harald gör gärna om det. Han stannade sedan några dagar hos sin bror Johan i Askim för att hjälpa honom lite. Nu är han dock hemma och det är härligt, vi gillar verkligen inte att vara ifrån varandra. Vi skulle seglat nu en vecka i Bohuslän med Johans båt, men bestämde oss för att avstå eftersom Harald behöver lite lugn och ro nu. Vi får en skön vecka hemma istället och förhoppningsvis lite tid för att träffa vänner.

Helsingborg den 9 augusti 2009

Herregud, ytterligare en och en halv månad har gått och plötsligt är det bara vardag med jobb, TV på kvällarna och inte mycket ork för äventyr. Brasilien och långsegling känns overkligt och långt långt borta. Vi fortsätter träffa vänner och familj och blir aldrig mätta på det, vad vi har saknat alla! Vi älskar Gröningen, det har blivit många bad och även kvällsaktiviteter, Helsingborg är en fantastisk sommarstad, jag är nog tjatig, men så är det. Vi testade tom Kul i Juli en kväll för första gången och det var ett folkliv kan man säga. Den största anledningen var att Mia skulle sjunga med sin kör och då blev det en liten träff där.

Harald åkte upp till sin bror Johan i Göteborg och de seglade tillsammans upp till Fjällbacka och tillbaka igen. De hade ett ljuvligt väder, Harald var lycklig och syskonen kunde samsas, tom när de löste världsproblemen. De blev inbjudna till deras gamla barndomshem och det var ju särskilt kul. Han fick sin del av den Bohusländska skärgården då de låg med ankare de flesta nätter.

Jag fick ensam åka till Råå för fest hos Eric och Birgitta i Ariel IV, blev hämtad av Annika och Björn, besättningen på Lindisfarne som nu ligger på Nya Zeeland. Till Ariel kom också Patrik och Monika på Litorina. Vi hade en rolig och trevlig kväll då vi hjälptes åt att göra grillspett, snackade långsegling, erfarenheter och framtidsdrömmar. Vi saknade bara Harald där vi satt under Ariels Karibienparasoll denna underbara sommarkväll.

Vi åkte till Ven en lördag med sonen Fredrik, Jessica och deras fyra barn + en del andra i Jessicas familj. En fin dag, de skulle bo i campingstugor medan vi bara åkte för dagen. Vi hann dock med det mesta, promenader, cykling, Kyrkbacken, butiker, bad och framförallt umgås med barnen. Innan vi åkte tillbaka hade vi gemensamt långbord med grillat, räkor och kräftor med tillbehör. Vi var ganska matta innan vi var hemma igen, vi har glömt bort hur det kan vara att få allt att klaffa med många barn.

Harald fick en förfrågan om han ville segla hem en bekants nyinköpta båt från Neuipoort i Belgien till Höganäs och när även Ola var pigg på det, så gav dom sig iväg. Bilresa med blivande ägaren ner till Belgien en tidig morgon och sedan sjösättning, bunkring och diverse strul med båtens skick. Dagen efter på sen eftermiddag kunde de påbörja seglingen hemåt. Båten är en First 40,7 och snabbseglare så det gick undan och det gällde att hänga med. Stor kontrast till vår Aurora. De angjorde Brunnsbuttel vid Kielkanalen efter att ha seglat i medström in Elbe. Efter kanalmotorgången fick de dock ett bakslag med kulingvarning på Östersjön och fick ligga en natt i marina efter samråd med ägaren. Efter att dom sovit ut ordentligt seglade dom från Kiel till Höganäs på ca 26 timmar. Jag, Mia och Ellinor stod med en del andra på bryggan i Höganäs och tog emot dom. Nu får det vara nog seglat på ett tag, åtminstone om vi inte är båda!

Under tiden träffade jag lite barnbarn och det är så roligt. Jag cyklade också ut till Råå en kväll och var med och tog emot S/Y Nabob som kom hem efter sin treåriga jordenruntsegling. Tre år är som ingenting, det var ju igår vi hade en rolig midsommarhelg i Gilleleje och firade av dom. Så var det dags med festivalen i Helsingborg och vi tog del av musikutbudet alla tre dagarna. Vilken möjlighet att få lyssna på olika sorters musik, det är en väldig bredd av alla sorter. Sista dagen hade vi med oss barnbarnen Ebba och Wille och då blev det på ett annat sätt. Härligt att se deras fascination av allt som hände och det var dom som kroknade först!

Nu är jag arbetssökande igen, får väl se om något dyker upp, jag kan ju inte precis söka några fasta tjänster. Jag ska ägna lite tid till att fylla i min pensionsansökan istället. Jag har verkligen tyckt om att jobba som distriktsarbetsterapeut, det är roligt och intressant att få besöka så många äldre människor. Den enda nackdelen är att jag inte känt mig tillräckligt kunnig när det gäller hjälpmedel, men med hjälp av kollegor tror jag inte att jag förorsakat någon katastrof. Flera saker har slagit mig, bl a att det är sådan skillnad på hur människor är, det är ju ingen överraskning, men ibland blir det så tydligt. Människor som är nyfikna och vidsynta verkar mycket piggare än andra som har en annan personlighet. Jag hoppas att jag alltid kommer att vara intresserad och vilja göra saker och försöka låta bli att hänga upp mig på detaljer. Jag tycker att jag lärt mig mycket om mig själv denna sommar, sedan får jag se om jag kan hålla kvar det och ha nytta av det.  På lördagen var det så dags att bland en massa andra människor ta emot Stina och Janne på S/Y Christina i Råå hamn. De angjorde kl 14 efter en 4-årig jorden runt segling. Det blev en riktig folkfest med mycket mousserande vin, dragspelsmusik och många trevliga träffar. Vi träffade ju Stina och Janne i Salvador i februari så det kändes inte så väldigt längesedan. Krogen i hamnen var bokad till kvällen och även vi hängde med där även om det inte var planerat. En rolig dag som avslutades i klubblokalen innan vi cyklade hem vid midnatt i mörker utan cykellampor.

Nu var det dags för en riktig semestervecka, vi fick låna Joels jeep för att åka till Bohuslän. Jeepen är en leksak och ingen särskilt bra bil att köra långt med, den drar 1,5 liter bensin per mil och är ganska obekväm. Vi var ändå glada för att kunna köra bil eftersom vi skulle hälsa på lite olika vänner på vägen och det hade varit svårt att åka buss. När vi på söndagsmorgonen packat bilen och skulle köra var den stendöd! Harald lyckades få tag på en snäll man som kom med sin bil och hjälpte oss. Harald hade inte stängt av ljuset, det är lite krångligt med knapparna, jag vet inte. Vi kom iallafall iväg så småningom och vi hade ju ingen brådska. Efter att ha stannat och ätit medhavd fika kom vi upp till Fjällbacka på sena eftermiddagen och togs emot av bror Arne och hans fru Lilian. De hyr som vanligt på sommaren övervåningen på ett hus strax bredvid Sälviks campingplats och vi fick bo i en liten stuga som hör till huset. En underbar känsla att få bo i denna stuga som är gammaldags inredd, ja, den står som på 50-talet ungefär och kunna gå direkt ut i gräset. Nu blev det kanske inte riktigt så skönt eftersom det fullständigt ösregnade hela måndagen. Toalett och dusch får användas på campingen så det blev en del språngmarscher! Vi hade dessutom åkt iväg utan regnkläder eftersom det var fint när vi körde, idioter är vi! Det var så roligt att träffa Arne och Lilian och vi har kul ihop med mycket skratt. Eftersom regnet öste ner så blev det en shoppingtur i Fjällbacka, ja, det är ju också tvunget, kolla husen och kanske träffa några bekanta, dock inte så mycket köpt, endast titta, "Norgepriser" säger Harald. Biltur till Hamburgersund för att handla mat och fika med glass på Pipers, också ett "måste". Bröderna Övergaard är så väldigt lika på många olika sätt och det roar mig och Lilian, iallafall ibland när vi kan skratta åt det. Middagsmaten skulle inhandlas och vi ville ha färsk fisk, men det gick ju inte hem. Det slutade med att jag och Lilian åt färska makrillfiléer med kokt potatis och Harald och Arne åt grillkorvar och pommes frites! Nästa dag trotsade vi vädret och tog Arnes styrpulpetbåt ut i skärgården, det jag drömt om. Till barndomsön Långeskär först som ligger längst ut i havsbandet och där fikade vi på västsidan. Harald och Arne badade medan jag och Lilian överhuvudtaget inte hade lust att ta av oss kläderna. Att åka motorbåt går snabbt, vi susar/skumpar fram och det är rätt kul. Några rundor in (i sakta fart) i fina små skärgårdshamnar och vi tog också en promenad på Kalvön, vilken idyll, underbart fint. På kvällen kom även kusin Johan med fru Anette på middag, många i släkten tillbringar fortfarande somrarna i Fjällbacka på olika sätt även om alla hus är sålda sedan länge. Detta är en stor sorg och måste bearbetas varje sommar.

På onsdagmorgonen sken solen och det var en sån härlig sommardag och då skulle vi köra vidare, det var tråkigt. Glädjen över att träffa vänner tog dock över och vi kom iväg och skulle till Landvetter vid Göteborg. Där bor Bengt och Ritva på S/Y Miss Blue då de är hemma över sommaren. Vi träffades senast när de vinkade av oss i Las Palmas, då skulle de komma efter men av en massa olika anledningar blev det inte så. Det blev lite fel på vägen, konstig vägbeskrivning från Eniro och felbeslut. När vi var på väg in i Vänersborg ringde jag desperat till Bengt, då var vi ju också ordentligt försenade och han trodde jag skojade. Men, det är ju så det brukar bli! Vi kom fram till slut och hade trevlig timmar med god mat tillsammans, det var en hel del som skulle berättas och framtidsplanerna diskuteras. Vi får se om vi kanske ses i Karibien eller någon annanstans. Nu körde vi norrut igen upp till Stenungssund och tog bilfärjan över till Orust, stolta över att vi hittade rätt färja. Där bor gamla vänner Tina och Janne i ett helt underbart hus med utsikt över fjärden. Nu blir jag avundsjuk, suger åt mig allt, trädgård, inredning, plats för olika intressen osv. Tina målar underbara akvareller och Janne sysslar med fotokonst, tyvärr lyckades jag trycka bort alla bilder jag tog i deras ateljéer. God middag med gott vin på deras altan innan vi flyttade in för kvällen. Harald gör bildspel på vår resa, uppdelat på olika etapper för att inte bli för långt och vi tittade på Atlantseglingen som vi nu hunnit se några gånger själva. Dagen därpå tog vi en promenad på Orust, det är vackert där vid Svanesund.

Vi fortsatte tillbaka söderut och hittade färjan till Björkö, fantastiskt. Vännerna Tommy och Birgitta på S/Y Missette har flyttat dit och det var första gången vi besökte dom där. Avundsjuk, jag är så avundsjuk och nu är det på hus...... Var ska detta sluta? Vilket ställe att bo på, nära natur, klippor, liten hamn, vatten, ja det mesta också denna sköna tystnad vi känt nu i många dagar. Lång promenad som slutade med att vi klafsade i lera, kasade runt och svettades, men vi kom tillbaka samtidigt som ytterligare vänner, Erland och Maria hade anlänt. Erland och Maria hälsade på oss i Las Palmas och det var trevligt att återse även dom. Grillning på altanen, mycket prat och avslutning med ett bildspel igen. Nästa dag gick vi till badplatsen vid den lilla småbåtshamnen och badade. Vilka fantastiska dagar vi haft! Nöjda körde vi på eftermiddagen hemåt och var hemma till kvällen. Vi orkade sedan inte mycket, uppackning, en film på TV och sedan sov vi som stockar. Bad på det underbara Gröningen med nyckelpigeinvasion och på kvällen grillmiddag med Ulla och Ronny på S/Y Perina som snart kastar loss för att gå kanalerna till Medelhavet. Nu har det blivit alldeles för mycket för Harald, vi vet ju att det inte är bra att göra så, men viljan är större än orken. Han måste försöka att ta det lugnt nu i veckan innan vi ska göra nästa resa.

Helsingborg den 26 augusti 2009

En vecka med barnbarn, nu skulle vi hinna med att ta emot de skolbarn som ville komma till oss innan skolstarten. Sanna, Ina och Tilda kom och sedan var jag en dag i Höganäs hos Amanda, Ebba och Wille. Vi är glada för denna tiden här hemma innan vi ska fortsätta vårt äventyr. En 50-årsuppvaktning och en trädgårdsfest (som blev inne) på lördagen, jätteroligt, gjorde att vi behövde söndagen för att vila oss.

Så skulle det äntligen bli av att träffa Ingmar och Elisabeth på S/Y Chantalle, vi har saknat varandra. Vi tog bussen upp till Linköping där vi blev hämtade för vidare transport till Västervik där båten ligger på sommaren. Glatt återseende och en rolig kväll, det regnade ordentligt så den planerade promenaden i Västervik blev inte av. Vi blev tilldelade deras hytt i förpiken, allt är så fantastiskt fint på denna båt och vi bor som kungar. Kung Harald af Norge kan inte ha det bättre!

På morgonen kastade vi loss. det var en fin västlig vind och vi bestämde oss för att sätta kurs mot Visby på Gotland. En härlig segling med sol och slör i en frisk vind. Vad vi njöt av denna segling. Efter nästan 55 distans och 8,5 timmar kunde vi lägga till i Visby samtidigt som vinden ökade rejält och under kvällen blåste det stundtals över 20 m/s. Efter "hamnstöt" gick vi på restaurang Friheten och åt en jättegod middag, fint och trivsamt ställe och vi hade kul. Vi avslutade med CafeCarlsson, en kaffedrink med romerska bågar, kaluha och contreau, mmm, synd bara att Carlsson fick nästäppa! Heldag i Visby med sightseeing och gloshopping, Harald och Ingemar orkade bara en första liten runda, jag tror att datorerna med sjökortsprogram lockade mer. Visby är en vacker och lite annorlunda stad med sina gamla hus, ringmuren, torn, kyrkor och mycket hantverk. Hansestaden Visby antogs 1995 på Unescos världsarvslista. Vi fikade på ett litet fik med fin utsikt över husen och havet. Elisabeth och jag gick sedan ut och in i hantverksaffärer innan vi återvände för att fixa lunch. Vi kommer att gå upp flera kilon under denna segling, vi äter och dricker så mycket gott fast skrattmusklerna får jobba, kanske rättar det till det lite. Elisabeth och jag tog sedan ytterligare en lång promenad som vi avslutade vid havet. Här är väldigt vackert, riktigt roligt att ha kommit hit. Det har varit ett av våra önskemål i många år, men vi har inte lyckats och nu har den drömmen gått i uppfyllelse.

Nästa dag hade vinden avtagit och vridit till S men den tog sig rejält under dagen och vi seglade i ca 12-14 m/s och Chantalle loggade hela tiden 8-10 knop. Herregud vad vi forsade fram, storseglet var uppe, en liten spindel kilade ut så det var på tiden. Seglingen var 56 distans och den tog 7 timmar. Vi seglade till deras ankarfavoritställe vid Väderskär och ankrade för natten. Solen sken men lite kallt i vinden, vackert att titta på, öar med ljung och växtlighet. En hamnstöt och sedan åt vi sillbordet denna kväll, jag älskar det och Harald är nöjd med att få köttbullar och korv istället för lax, räkor, sillsorter, ägg osv. Norska snapsar och snapsvisor till. En härlig kväll på många sätt.

Vi hade medvind upp genom Gryts skärgård, lite kallt, men fint ändå. Vi sitter inne, antingen i däcksalongen med fri utsikt eller i "kuvösen" som Harald kallar det. Vi fryser alltså inte och vill vi sitta i solen så fäller vi upp eller sätter oss på däck. Det är vackert och många fina passager. Hur fint det ändå är så går ingenting upp mot västkustens skärgård, dom lyckas inte övertyga oss om motsatsen, men ett bra försök. Vi har frukost, 11-kaffe, lagad lunch, em-kaffe och middag på kvällen. Till kaffet serveras alltid 3 sorters kakor, bla favoriten Smarrypinnar. Allt är jättegott och dessutom är det en fröjd att arbeta i deras pentry. Så bra vi har det! Under seglingen denna dag hade vi två havsörnar som gled ovanför för oss, vilka majestätiska fåglar, fantastiskt att se. När ett sjömärke som heter Kejsaren passeras måste alla skåla och buga för honom annars betyder det otur. Vi vågade inget annat så det blev en liten hutt! Vi seglade 47 distans och efter 7,5 timmar lade vi till i Oxelösund. En liten kvällspromenad innan middagen blev det. Under dessa dagar tittar vi  på våra filmer från vår segling och det blir mycket diskussioner om långsegling och om andra kulturer. Vad är bäst, vad är det som driver olika människor, varför blir det nödvändigt för vissa människor att segla långt, vi har ju det så fint hemma, eller???

Vi kom iväg tidigt och fortsatte vår segling norrut mot Stockholm. Ingmar och Elisabeth skulle ändå segla upp till Stockholm kommande veckan och vi hade inte beställt någon hemresa så vi bestämde oss för att segla med upp och åka hem därifrån. Att segla in till Stockholm har varit en annan dröm för oss och nu fick vi uppfyllt även denna, vad glada vi känner oss. Denna dag var det nästan ingen vind så det blev motorgång i ett underbart väder. Efter några timmar kom solen fram och det blev en fin dag. Vad stort det är i Stockholms skärgård, en del kustnära passager dock som är väldigt vackra. Vi gick nära Dalarö och Elisabeth och jag satt i solen på däcket med vars ett glas vin och jordnötter och bara njöt. Längre in mot Stockholm gick vi genom Baggensstäket som är en mycket smal passage innan vi kom ut och närmade oss Djurgården. Vi gick 78,5 distans och efter 11 timmar strax innan solnedgången lade vi till på Skeppsholmen. Det var fullt både i Navishamnen och Wasahamnen, men dagen efter kunde vi flytta in i Wasahamnen. Det blev en sen middag ombord på Chantalle.

Efter flyttningen till Wasahamnen åt vi långfrukost eftersom vi inte skulle iväg idag, glada över att ligga mitt i Stockholm. Vi kunde titta ut och se Wasamuséet, Nordiska muséet och alla andra fina byggnader och torn på lite längre håll. Båttrafiken är enorm och eftersom vi ligger på utsidan blir det ganska mycket "gung". I veckan stänger dom hamnen här för att bygga om till en flytande båtmässa, men Ingmar fick tillåtelse att ligga här till lördag så det var skönt för dom. Vi tog en promenad på Djurgården i det vackra vädret, Harald och Ingmar gick direkt och köpte korv, man kan ju skratta ihjäl sig, utsvultna eller??? Vi fick besök av bror Arne och Lilian och vi tog en fick tillsammans i Chantalle, trevligt. Harald och jag gick för att titta på Titanicutställningen som fanns precis här ovanför hamnen. Det var jätteroligt och intressant, vi fick vars en dosa med hörlurar och kunde följa hela utställningen med berättelser i den, om de olika livsödena och om inredningen och båten. Mycket värd att se. På kvällen tog vi det lugnt, tittade på våra filmer och hade det skönt.

En dag till i Stockholm i ett underbart sensommarväder, fantastiskt att kunna sitta i solen och se ut över Stockholm. Syster Anita kom på besök och vi och Elisabeth promenerade till Rosendals trädgårdar. Det är så fint där, dahliorna blommade, en butik där vi shoppade och vi fikade med goda nyttiga mackor i trädgården. Under tiden gick Harald och Ingmar på Wasamuséet och fick mycket båtbyggnadsinformation, fast inget nytt såklart och på den båtkonstruktionen är det ju ingenting att ta efter. Under dagen tittade vi också på Ingmars och Elisabeths film om deras båtbyggnad av Chantalle och det var roligt att se hur en fin båt byggs upp, men herregud, vilket jobb. På kvällen avslutade vi med att gå ut och äta på en av krogarna här på Djurgården då vi tackade för oss. En härlig sista kväll med stora diskussioner om hur detta landet ska styras! Tisdagsmorgonen packade vi ihop och lämnade Chantalle i solskenet efter denna underbara vecka, tack, tack, tack!

Helsingborg den 15 oktober 2009

Vi fick till en kväll hos Anders som seglade med oss mellan Las Palmas och Cap Verde tillsammans med Ola och Marie och det var trevligt att ses igen. Våra vänner på Eos, Micke och Ann-Marie kom hem från sin 4-åriga jordenruntsegling och angjorde Helsingborg för att avsluta sin runda. Det var så roligt att träffas igen och vi hade flera dagar tillsammans med även andra seglarvänner. Nu blev det tredje båten som kom hem och det känns inte längesedan alla planerade sin segling och vi hade ämneskvällar tillsammans. Vi fortsatte med att ta emot våra barnbarn även om det aldrig känns tillräckligt. Vi kan väl också konstatera att livet hos våra barn fortgår och de har egentligen inte tid med sina föräldrar. Som jag skrivit tidigare så är det en nyttig erfarenhet och vi behöver inte ha så dåligt samvete när vi seglar vidare. Vårt äldsta barnbarn Jonatan fyllde 25 år och jag grattade honom i hans och sambons nya lägenhet i Halmstad, det är helt underbart att få följa alla dessa barn in i vuxenlivet. Min syster Anita skall flytta från Stockholm till Helsingborg och i framtiden kommer vi att bo i samma stad. Det känns bra och vi härjade runt och tittade på lägenheter. Så många fina lägenheter och inredningar vi har sett. Vi anordnade också en kusinträff på vår fars sida, kusiner som inte träffats sedan vi var barn och ja, bara töser blev det. För mig känns det dock inte bra att vara hemma och inte jobba, jag erkänner att jag inte har sökt fler jobb, vet faktiskt inte vad jag skulle kunna söka för en dryg månad. Jag skulle allra helst åkt iväg till Brasilien, det känns nog här hemma nu. Jag blir bara stressad över att vi inte hunnit träffa den och den.....

Så kom dagen då vi blev kallade till möte på Försäkringskassan efter att Harald ansökt om fortsatt sjukersättning utifrån utredningen han gjorde sommaren 2008 samt intyg från hans psykiater. Alla dessa "experter" intygar att Harald inte har någon kapacitet att klara ett arbete. Trots det fick vi veta att den medicinskt ansvarige hade skrivit att Harald inte kan jobba i stressade miljöer och med mycket människor men kan klara ett skyddat arbete. Ingen arbetsträning utan heltid direkt. Han har kvar en anställning i Höganäs kommun, men de ordnar ju inte bara ett "skyddat" arbete åt honom. Isåfall får han gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb och vem vill anställa en 59-årig man som varit sjuk i 6 år? Han har ingen a-kassa eftersom man inte har rätt till det efter 5 års sjukdom. Om de mot förmodan tar emot honom i Höganäs kommun och han inte klarar av det har han ingen rätt till sjukersättning förrän han jobbat i minst 3 månader. Denna sits sätts alltså människor som inte är friska i i dagens Sverige. Det är dags att vakna upp svenska folket och ha egna personliga försäkringar. Vi har sedan följt debatten i tidningar och på TV och kan bara säga, att ingenting av det regeringen påstår är sant i dagsläget utan bara förslag. Efter att det stod i tidningen att nu är det bråttom för alla utförsäkrade att anmäla sig till a-kassan så ringde vi. SKTF:s a-kassa visste absolut inget om detta, inga som helst beslut har kommit om sådana förändringar. Det vi också möts av är att okunskapen hos människor i vår närhet är skrämmande. Jag vet att det sticker i ögonen hos folk att vi är ute och seglar och att ingen tycker synd om oss, men det har varit vår livlina att klara av situationen. Det är i segling som Harald fortfarande ha något lite självförtroende kvar, det sitter liksom i ryggraden hos honom. Jag tror heller inte att många förstår hur mycket det krävs av mig för att hålla oss flytande (det var vitsigt). Dessutom har det varit vårt mål sedan i mitten av 90-talet och vi har bott i båten, försökt spara pengar på vår usla inkomst som kommunanställda och försakat så mycket för att få segla. När Harald sedan blev sjuk fanns det ännu mindre pengar att spara och vi valde också att skaffa en lägenhet när vi insåg att vår situation blev ohållbar. I mina bästa stunder är jag glad över att vi har varandra och ändå lever ett intressant liv. Efter detta inlägget hoppas jag att jag slutar att skriva mer om detta här, jag har däremot skrivit om Haralds sjukdom sett ur ett anhörigperspektiv och på ett eller annat vis får kanske ni som är intresserade möjlighet att läsa detta.

Vi åkte till Vejbystrand för ett efterlängtat möte med Ulf och Karin på S/Y Ohana. De är också hemma på besök och har lämnat sin båt i Trinidad. De bor i husvagn och nu fick vi prova på det, inte alls dumt, iallafall när den ligger sådär på en tomt mitt ute på landet. Campingplatser tror jag att jag vuxit ifrån. Vi fick se en av Skånes vinodlingar som deras son driver, intressant. Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans och det är med sorg i hjärtat som vi får konstatera att vi inte kan hänga med jorden runt.

Innan vi flyttade till Mias lägenhet tog jag emot mitt tjejgäng som jag hållit ihop med sedan tonåren. Att ha dessa vänner som vet allt om mig och kunna prata om allt är en stor lycka. Det är mycket som pratas om kan jag säga. När Joel var liten ville han alltid ligga under bordet för han tyckte att vi pratade om "så intressanta saker". Ännu en långseglarbåt kom till Helsingborg, S/Y Elenor med våra vänner Berit och Nils-Åke. De avslutar nu sin 10-åriga jordenruntsegling och är tillbaka i Göteborg den 10 oktober. Vi hade några trevliga dagar tillsammans innan de fortsatte norrut. Vi lämnade vår lägenhet till en tjej som pluggar på Campus och det blev en veckas hårt arbete med städning, packning och planering. Vi bor sedan i Mias lägenhet de sista veckorna innan vi återvänder till Aurora. Vi har inget val i detta utan måste ner och ta hand om henne. Vi har henne inregistrerad i Brasilien till den 1 november och vågar inte riskera något. Dessutom har vi två beställda flygbiljetter. Vi har bestämt oss för att försöka njuta av seglingen hemåt så gott vi kan. Vi seglar norrut till Tobago via några Brasilianska hamnar och Surinam. Därefter seglar vi lite västerut i övärlden innan vi går norrut mot Jamaica och Cuba innan vi i början av maj inleder vår Atlantsegling hemåt via Azorerna. Så tror vi iallafall just nu att det blir. Till sommaren är vi alltså hemma och iallafall jag måste jobba så får vi se hur Harald mår då.

Det går bra att bjuda hem vänner i Mias lägenhet också och premiären blev när jag träffade mina gamla arbetskamrater från mitt senaste fasta jobb. Alla är nu spridda i olika nya jobb och det var så roligt att träffas igen. Middagen blev på Pub Ro i Norra hamnen. Vi åkte till Malmö för att se var Eos nu ligger i Lagunens småbåtshamn. Det känns gott att veta var dom är och samtidigt tråkigt att skiljas för en tid igen. Vi firade av Ulla och Ronny på S/Y Perina som nu äntligen lämnar Sverige för att segla mot Medelhavet. Vi önskar dom riktigt lycka till. Haralds kamrater under sitt fackliga arbete kom också på besök en kväll, Harald har knappast träffat dom sedan han blev sjuk och han tyckte det var roligt, jag fick också vara med och det var trevligt.

En av anledningarna till att vi hade bestämt att vara hemma så här länge var att min son Andreas fyllde 40 år och det ville vi gärna vara med och fira. Han och hans fru Ulle hade ordnat med en fest i båtklubbens lokal i Höganäs. De gjorde maten själva med bravur, underbart gott medan en vän Caroline gjorde de lika underbara tårtorna. En trubadur David spelade live och dansen började med lugna "kase"danslåtar innan den vildare dansen satte igång. Allt var så kul och jag är så glad över att få vara med på detta innan vi återvänder till Brasilien. Dagen efter satt jag med två lilltåar som bara var två stora dunkande blåsor, huvudet var väl inte heller utan dunk precis.

Vi har nu fått möjlighet att lämna synpunkter på Försäkringskassans bedömning och vi kan inte acceptera det utan att skriva våra synpunkter, mest för att vi tycker det är helt fel. Harald har också fått besked från sin arbetsgivare att han kan få tjänstledigt men då betraktar dom det som hans uppsägningstid. Vad är det för tjänstledighet? Antingen får man väl ja eller nej? Något skyddat arbete kan han heller inte få där så då blir han uppsagd ändå. Vad finns det för val? Jag kan inte påstå att vi har någon rolig tid just nu. Jag har också väldigt svårt att känna glädje över att återvända till Aurora för fortsatt segling, men när vi väl kommer dit blir det kanske bra. Sedan får vi ta tag i vår situation igen när vi kommer hem. Nästa berättelse kommer iallafall från Aurora i Brasilien.

Itaparica den 28 oktober 2009

Resan hit tog oss drygt 26 timmar. Det blev en lite tråkig väntan på ca 4 timmar på Kastrup mitt i natten innan vi kunde checka in vid femtiden. Vi hade övervikt på vårt bagage men efter diskussioner, vi hade läst att man får ha 30 kg om man ska stanna borta länge, så gick det igenom. Diskussioner även över att vi bara hade enkelresor, men efter att ha visat alla båtpapper så var det ok. Vi blev stoppade i säkerhetskontrollen, ett handbagage fick genomsökas och vi blev kroppsvisiterade, jag för att jag glömt en nagelklippare i bakfickan på jeansen. Vi kom iallafall ombord och somnade båda två som stockar, under den flygresan var vi helt medvetslösa. Sedan var det mycket i Frankfurt, leta rätt på transferflyget, säkerhetskontroll då vi återigen fick gå igenom vårt handbagage, denna gången drogtestades vår elektronik, intressant, men man har väl sett gränsbevakarna på TV. Incheckning för nya boardingkort och plötsligt var det dags att åka buss till flygplanet. Den väntetiden behövdes verkligen. Flyget till Salvador tog sedan 9 timmar och vi sov mycket varvat med olika matpauser. I Salvador tog det tid med passkontroll och visum, vi försökte få även båten klar men det gick inte. Vi var oroliga för vårt stora medicinförråd, Harald har mycket mediciner och han har hämtat ut för ett år som vi tagit ut från förpackningarna, massor av vita piller, hrmmmmm. Det gick dock bra och vårt bagage kom tack och lov och sedan taxi till färjeläget med färja till Itaparica. Där härjade försäljarna runt, kaffe, godis, kakor och prylar och ja, precis så är det ju! Vi var trötta och nu började oron över hur Aurora skulle se ut. Taxi till marinan och där körde en av vakterna ut oss till henne. Hon såg riktigt fin ut, Zee har verkligen jobbat, vattenlinjen helt ren och hela båten skinande ren. Strax efter vi kommit ombord kom Zee med andan i halsen, han trodde inte vi skulle vara där förrän vid niotiden och klockan var bara åtta. Kärt återseende också började språksvårigheterna, vi får prata mer med honom hos Kent hoppas vi. Inuti luktade det "moggigt" och vi såg att det var ganska mögligt överallt trots att vi öppnat upp allt vi kunnat. Vi satte oss med ett glas vin i sittbrunnen men ögonen gick ihop så vi gjorde bara plats för att kunna sova. Det var härligt att vakna på morgonen och titta ut över havet och känna gunget igen. Det är varmt här och väldigt fuktigt, vår förhoppning att det skulle vara lite svalare har kommit på skam, temperaturen steg under dagen mot 40 grader. Det allra första vi måste göra var att hämta vatten och handla lite mat innan det stora arbetet skulle påbörjas. Vi hade redan upptäckt att toaletten var svårstartad och det är mycket skit i alla slangar och rör. Zee kom och hjälpte Harald med vattnet och jag gick för att handla. Så härligt att möta alla glada människor igen, alla frågar om de kan hjälpa oss med saker och ting och alla ler och hälsar. Vilken skillnad det är mot hemma. När jag gick gatan ner mot affären då tidigt på morgonen gick folk omkring och sjöng högt medan de släntrade fram, vad hade vi sagt hemma om en sådan person? Klok eller? Språket är ju svårt och nu känns även min engelska ringrostig, jag är inte riktigt själsligen med ännu känns det som. Jag lyckades iallafall få till det med lite mat och jag köpte egentligen för mycket eftersom det visade sig att kylen inte går igång. Av allt, är det nog det värsta som kunde hända, vi måste ha nya delar till vår annars nästan nya kyl. Jag har en känsla av att detta kan ta tid, reservdelar från Sverige till Brasilien, hrmm.

Det är inte många båtar här med besättning så vi är väldigt ensamma, vi har att göra så det gör ingenting, vi behöver också lite tid för eftertanke efter vår hemmavistelse och inför vår framtid. Vi satte igång att jobba, jag började skura, allt måste tvättas och gås igenom, det är mögel överallt inne i skåp, på dörrar osv. Harald grejade med kylen och fick upp allt på däck, han var trött och fick gå och lägga sig. Vi tog senare på dagen vårt första dopp i havet och duschade av oss från vår resa och sedan kändes allt bättre. På kvällen rodde vi iland och gick till Amigos Bar, de har nu ordnat med WiFi för båtarna i marinan och vi köpte för en vecka, känns bra så att vi har kontakt med omvärlden. Vi satt en stund vid strandkanten och drack en kall öl och njöt av att vara tillbaka även om vi inser att tropikerna inte är något för oss, men nu har vi provat det och kommer säkert att längta tillbaka någon gång. Motorn går inte att starta och vi visste redan innan att vårt startbatteri var kass men vi har kört på det så länge som möjligt. Harald kopplade om våra andra batterier och nu kan vi iallafall starta motorn. Vi får se, vi måste kanske köpa ett nytt framöver. Harald dök under båten och det är nog så att vi måste bottenmåla innan vi fortsätter, nu måste vi bara hitta färg någonstans. Vi tog en promenad i den välkända staden, köpte glass på torget och satte oss en stund och njöt. Vi är oerhört trötta, det tar tid att vänja sig vid denna hetta, det är värst för Harald, han orkar inte mycket just nu och jag tror att det är mycket allt som hänt också, det tär på vår samvaro också och vi är inte glada. Jag hoppas ändå att vi kommer igen på något sätt.

Kylen blev vårt största problem, Harald hade korrespondens med Isotherm och han kunde bara konstatera att både den svarta och den röda boxen inte fungerade. Det är svårt att ha mat i båten utan kyl, men det fungerar ändå hyfsat med att vi måste handla varje dag. Vi besökte Kent, vår svenske vän här på Itaparica, ett kärt återseende, han älskar att bo här trots alla svårigheter. Jag hade inte stått ut med att bo här, det står helt klart. Eftersom Micke erbjudit sig att skicka kylboxar till oss så tänkte vi att han kunde skicka det till Kent. Han sa dock att det tog ca 2-3 veckor att få post och det måste skickas rekommenderat om det skulle komma fram. Sedan var risken stor att det hamnade i tullen med höga avgifter. Vi beslöt oss för att först undersöka om det går att få tag på något här. Vi köpte en stor oxfilé och efter att ha ätig en god middag på kvällen så konserverade jag resten till 5 middagar efter Lindisfarnes recept som jag gjort tidigare. Jag pratade med en norrman som också bor här och han berättade om alla svårigheter de haft i början, men att de ändå trivs här. Alla brasilianare lurar en när det gäller pengar, det har vi hört förut, han menade att man alltid ska säga 60% lägre pris på allt de föreslår. Det är så svårt. Jag vill tro att alla människor är ärliga, jag är för svensk för att vara här. Sedan tycker jag också att de har såklart inte så mycket att tjäna pengar på här, vi har ju det dock så mycket bättre ekonomiskt. Norrmannen hade med sig en engelsman (som var på väg hem från en jordenruntsegling) och han berättade att det nästan var omöjligt att ta sig norrut just nu. En båt här kom tillbaka efter att ha förflyttat sig 18 distans på 2 dygn. Låter ju lovande. Vi åkte till Salvador på måndagsmorgonen för att ordna våra papper på båten och jaga en ny svart box till kylen. Först måste vi åka minibuss en dryg halvtimme till Mar Grande och där färja som tar ca 1 timme. När vi kom till tullen så tyvärr, det är ferie (helgdag) idag, fan, fan, fan. Jaha, vi bestämde oss ändå för att gå till Bahia Marina där det finns en marinbutik och chansa på att det var öppet. Efter att ha pratat med en del människor där så hjälpte dom oss på marinkontoret där det finns engelsktalande personal och vi fick kontakt med en kille per telefon som skulle komma. Vi blev installerade i ett luftkonditionerat rum med TV för att vänta. Han kom så småningom och visst han hade sådana boxar på lager för det var ett vanligt problem. Det skulle kosta 250 real som vi uppfattade det. Vi bestämde träff på den andra marinans (där vi legat tidigare) restaurang om en timme. Vi gick, glada i hågen över att iallafall få detta löst och tog ut pengar och gick till restaurangen. Vi tog en kall öl och väntade.... Efter 2 timmar var vi jättehungriga, men vi var inte så pigga på att äta där eftersom det var jättedyrt. Det  är en stor regatta i hamnen med massor av 6,5 meters båtar som vad vi förstod hade seglat från Europa till Salvador, mest fransmän verkade det som. Det dukades upp buffé för dessa och vi köpte det, äcklig mat (den brasilianska maten har inte blivit godare sedan sist) som vi åt för att stilla den värsta hungern. Jag tyckte levern var rätt god men den spottade Harald ut! Efter 3 1/2 timme kom killen med boxen, ursäktade sig att det hade tagit tid och räknade på sin miniräknare, 715 real, vaaaa? Ja, men jag sa ju 250 euro! Fy fan, Harald fick gå iväg för att hämta ut mer pengar och vi prutade inte. Vi måste ju ha den säger Harald, 3075 sv kr. Vi var trötta och irriterade när vi kom hem, hade glömt att köpa bröd så jag satt en deg på jäst och mjöl som var kvar i båten. Det vägrade jäsa så allt åkte i soporna. Vi hade två stora potatis så vi kokte dom och tog en gammal burk, köttbullar i gräddsås. Kylen gick inte igång, Harald fick igång kompressorn men den gav ingen kyla. Nu deppade vi rejält och jag grät. Nu tror Harald att gasen i kompressorn läckt ut av någon anledning och vi måste ha hit en reparatör. Var vi hittar en sådan vet vi inte. Vi träffade vår bekant, Uli från Tyskland som jobbar med båtar här och han menade att vi måste nog till Salvador med båten. Ja, nu vet vi vad vi har att rätta oss efter och visst, ilandsproblem. Vi åkte till Bomprecon, den enda större supermercadon här på ön för att handla lite rejält, allt utom kylvaror och det var skönt att få fyllt förråden lite. När vi stod och packade varorna kommer många och frågar om vi ska ha taxi, nejtack, Harald hade gått med på att åka tillbaka med minibussen. Seis (6) real säger en kille då, vaaaa?? Seis??? Jag höll på att tappa hakan, minibussen kostar 5 för oss och vi betalde 30 real när vi kom med färjan från samma ställe. Då visste vi att vi blivit lurade, men var så trötta och orkade inte pruta. Vi tog taxin, fick dela den med två andra men vad gör det, ganska trevligt. Detta säger det mesta om vad jag skrivit tidigare. Sedan hade vi en skön dag i båten, badade och njöt, det finns faktiskt sådana stunder också.

Itaparica den 7 november 2009

Harald gick hem till Kent för att prata om vår bottenmålning och dom bestämde att vi skulle komma tillbaka senare på dagen med Zee. Där fanns även en brasiliansk vän till Kent, Marcia och hon engagerade sig i vårt behov av kylreparatör. Här är det också så, att kan hon tipsa om något så vill hon ha betalt för den tjänsten. Vi träffade henne också förra gången vi var hos Kent och nu talade hon om för Harald att jag hade en mycket stark utstrålning, jag var en stark kvinna, jo jag tackar, det behövs! Senare på dagen överlät vi till Zee att försöka få tag i en kylreparatör, det kändes lugnare. Vi avtalade också med honom om bottenmålning, det måste var fullmåne och högst vattenstånd för att vi ska kunna komma dit och det är det nästa vecka. Zee ordnar färgen och hjälper oss att måla. Nu kan vi bara vänta. Vi gjorde en ny tur till Salvador för att ha våra båtpapper i ordning. Denna gången gick det bättre. När vi var hos tullen fick Harald gå iväg för att kopiera sitt pass på ett annat ställe i stan för det kunde dom inte göra!? Sedan gick vi till Capitanerian, varje gång går det till på olika sätt och vi fattar absolut ingenting. Det är bara att inordna sig och springa runt som dom säger. Ibland finns det någon snäll brasilianare i kön som kan engelska som hjälper oss och så var det denna gången. Vi gick sedan och shoppade lite. Jag kom igång och pruta och det går alldeles utmärkt utom vårt sista köp för dagen som var 2 nya flaggor, en brasiliansk och en bahiaflagga. Vi fattade som att de kostade 18 real styck och jag prutade till 30 och gav honom det, "nej, nej, nej" sa han och gav tillbaka 10 real samtidigt som han tackade så väldigt mycket. Då fattade jag att flaggorna kostade 18 real för två och jag hade istället betalat mer. Så kan det gå! På hemvägen blåste det lite så då satt vi med de sjösjuka och sedan åkte vi i en proppfull minibuss, jag satt i ett säte mellan 3 stora män och sedan fick jag även en 5-årig pojke i knäet. Det var svettigt!

Vi fortsatte med att få båten iordning, alla segel är uppe, ny dirk, nya myggnät på plats, nya flaggor, mesanen är lagad osv osv. Harald försöker också hålla efter botten och ligger i vattnet och skrapar. Sedan han hade en krabba i örat så använder även han öronproppar. På fredagkvällen efter allt arbetet gick vi till Amigos bar och åt middag. Vi slog på stort och åt hamburgare, gud, vad gott! Att handla tar också sin tid och samtidigt spännande. Vi gick till en byggaffär för att köpa roller till bottenmålningen. Först tog vi vad vi skulle ha, sedan fick vi stå i kö för att få ett papper på det, sedan stod vi i kö för att betala det som stod på pappret och sedan stod vi i kö för att visa pappret och få gå ut samtidigt som svetten rann.

Vi och Kent blev hembjudna till Zee i hans hus som han byggt på i 6 år eftersom han haft pengar och det står nu färdigt. Han är jättestolt och säger att det är viktigt för familjen, ett jättefint hus med vackert material och färger och vi beundrade det verkligen. Det fanns nästan inga möbler, det får komma framöver när han har pengar. Det är sådan skillnad mot hur vi har det hemma, det är ingen som accepterar att inte ha "allt" och alla tar det för givet. Han bjöd oss på kycklinggryta med pasta, öl och vodka därtill! Hans fru som tyvärr inte var med hade gjort maten i förväg och allt var förberett. Sedan fick vi present, en handgjord korg av papper, jättefin, "från mig och min familj" sa Zee och vi var jätteglada. 

Nu började jakten på bankautomater, nu har vi lärt oss att det finns 3 i stan och vi travade runt till alla, ingen fungerade av olika anledningar, en hade blivit utsatt för rån. Det är helg här , ungefär som vår Allhelgonahelg men med fler helgdagar. Måndag morgon kom Zee tillsammans med en kompis och tog bort vår ankarkätting från bojstenen, den hade snurrat sig mycket och var svår att lossa men det gick till slut. Zee hade fått färgen och ville att vi skulle gå till Kent, han ville förklara att han inte kunnat få mindre än ca 17 liter färg och förklarade också hur allt skulle gå till. Vi får köpa all färgen, kanske kan vi sälja resten till någon. Senare på dagen släppte vi loss och gick till muren vid högvatten, det var 2,2 meter och vi förtöjde med många linor och även med fallen från båda masttopparna runt palmerna iland. Allt gick bra och sedan var arbetet slut för denna dagen. När vi satt och åt middag på kvällen i sittbrunnen kom en man med en stor säck is åt oss som vi kunde lägga i vår kyl, det var ju jättesnällt. Jag skulle äta julsillen till middagen men den var jäst och fick slängas. Det var ett väckelsemöte ovanför oss och det var ett himla liv, rena extasen som varade framåt midnatt. Vi har i stort sett varit förskonade från moskitos, men när vi kojat var det invasion, jag blev jättebiten och det blev en orolig natt. Jävla skit, jag som varit så noga också glömde jag bort att vi låg vid land nu. Jag kunde inte sova och steg upp kl tre på morgonen. Vid halv fem väckte jag Harald och sedan kom Zee också. Så fort vi kunde stå i vattnet började vi skrapa, det var mest nertill runt kölen, propeller och roder och besvärligast var havstulpanerna som en del innehöll riktiga djur. Tack och lov att båten var så väl underhållen av Zee.  Efter hand som det torkade kunde vi skrapa bort mer och mer färg som flagade. Jag fick uppdraget med propellern. Zee jobbar energiskt  och vi unnades oss bara en kort kaffepaus. Han tyckte nog vårt kaffe var för starkt för han vräkte i socker och först då var det "bom". Vi fick betala för att ligga vid muren och det skulle finnas vatten och el, elen såg vi inte till och vår vattenslang räckte bara precis utanför hålet i väggen och där fick jag sitta och tvätta som jag planerat göra. Vi fick höra sedan att det var "för jävligt att han tar betalt, det är inte hans mark", men vad gör man. Det värsta med mitt tvättställe var myrorna, helt tjockt och jag har nog aldrig blivit så myrbiten, dom letade sin in överallt och jag var vansinnig. Jag fick iallfall tvättat alla våra kläder under dessa två dagar, en del använda och smutsiga och en del bara mögelangripna. Lakan och handdukar fick vara. På kvällen stängde vi in oss i båten för moskiterna och började titta på filmer som vi laddat med hemifrån. Vi kojade dock tidigt för att vara uppe till lågvattnet nästa morgon. Först fick vi börja att skrapa igen och se till att allt vatten var borta innan vi tejpade och började måla. Det blev en aning kladdigare denna dag och Zee tog det värsta skitgörat som innan, allra helst hade han nog inte velat att vi skulle göra någonting. Han är så noga med att ta hand om allt, när han går vill han ta med sig våra sopor osv. Jag var ett tag med honom närmast muren och där var instängt och det luktade väldigt från färgen. Jag sa till Harald att vi egentligen skulle ha andningsmasker. Men, sedan ville inte Zee ha kaffe utan han ville ha mjölk, han drack nästan 1 liter och förklarade för oss att det var bra för att få ut gifterna ur kroppen. Tänk vad man lär sig, det är säkert en beprövad metod bland folket här. Inget kaffe, mjölk och 51 (sockerrörsrom) så blir allt bra sa han. Jag är lite skeptisk till 51:an. Vi hann måla 2 ggr och efter siesta kom Zee tillbaka och vi flyttade tillbaka till bojstenen. Detta är nog både första och sista gången vi bottenmålar så här, men det är verkligen smidigt. Zee var sedan mycket noga med att vi skulle måla vårt namn och datum på kajen där. Efter varje arbetsdag skulle Zee och Harald dricka en 51:a (eller två) och de blev fnittrigare och fnittrigare när de försökte kommunicera, vilket till slut gick riktigt bra, det var svårt att hålla sig för skratt. Vi kände oss väldigt nöjda med att vara klara och att allt gått så bra. Under tiden vi låg vid muren kom en annan seglare till oss och hade hört att vi behövde gas till kylen. Han väntade på en "gasman" och han skulle skicka ut honom till oss också. Vad bra! Vi väntade dock förgäves och seglaren visste inte varför han inte kommit, han hade exakt visat honom vår båt och vi var ju där hela tiden, men det sket sig. Jag kände mig riktigt dålig, ont i halsen och orkade knappast ens gå upp och ner från stegen i båten, ont i hela kroppen, antagligen både av infektion och kroppsarbete. Harald var såklart också trött och vi kojade halv åtta på kvällen.

Nästa morgon var Harald och även jag svårstartad, vi behövde göra i ordning båten, få bort all målarfärg från kropparna och jag var dålig. Vi var tvungna att åka iväg för att ta ut pengar för att göra upp allt och då passade vi på att bunkra lite mat också. I minibussen idag fick två passagerare hålla i dörren som inte gick att stänga och höll på att ramla av. Harald gick själv hem till Kent med Zee för att göra upp affärerna medan jag fick kurera min förkylning. Harald kom överens med dom om att bjuda på middag nästa dag och då ville Zee att vi skulle ligga i marinan så att hans fru kunde komma ombord. På morgonen kom Zee ut med en kylman och vi blev riktigt glada. Kunde det vara så att han skulle få varma öl till kvällens middag haha? Efter en dryg timmes arbete med gaspåfyllning var vår kyl igång igen. Vi flyttade in till bryggan på marinan och plötsligt hade vi rinnande vatten och el. Nu blev det tvätt av alla lakan och handdukar, så skönt. För förhoppningsvis sista gången stod jag och rensade varmt  kött för kvällens Biff Stroganoff, lukten är inte angenäm och deras styckning av kött liknar inget jag är van vid.  Resultatet blev iallafall kanongott och jag fick testat en sorts grädde som fungerade. Konstigt, för på bilden var grädden lagd på en brödskiva och jag visste egentligen inte vad det var. Festen blev en aning rörig eller är vi inte vana. Först kom Kent i god tid och sedan kom hans vän Marcia. Hon var jätteglad över att få komma och se en båt och hade med sig presenter till oss. Vi fick vars en fin T-shirt från Itaparica och vi blev riktigt rörda. En timme senare började vi äta och strax därefter kom Zees son Jorge, han sa att Zee blivit försenad pga av båtjobb. Han kom så småningom, men inte hans fru, vi vet inte riktigt om hon inte vågar eller vad det är, synd. Alla tyckte maten var god och vi hade trevligt. De tycker inte om att vi lämnar Itaparica och vi har fått lova att komma tillbaka på något sätt. Det är svårt med alla avsked i seglarlivet. Zee tycker att vi iallafall skall komma senast 2016 när OS ska vara här. Efter att sista tvätten var avklarad nästa dag gick vi ut igen till vår bojplats och nu planerar vi lämna Itaparica imorgon söndag.

Pirates Bay, Charlotteville på Tobago den 1 december 2009

Vi låg några dagar i Salvador för att bunkra mat, klarera ut, fixa iordning det sista på båten och för att en sista gång uppleva det fina området Pelourinho. Vi hade dock glömt att det känns så himla otryggt att gå omkring där, det förtar lite av det roliga. Först gick vi upp tillsammans en kväll för att äta middag och hade en mysig kväll med brasiliansk gatumusik, folkliv och god mat (inte brasiliansk utan pizza). Därefter gick jag upp själv en dag för att fotografera och göra några inköp. Jag lyckades pricka in en dag med kryssningsfartyg och då är försäljarna på G, inte så kul. Våra maskotar i Aurora fick en kompis, Nelly och jag köpte också några brasilianska musikinstrument som kanske barnbarnen kan ha kul med när dom är hos oss. Vi klarerade ut  och gick till de fyra ställen vi behövde, immigration, tullpolis, capitanerian och marinan. Det gick ganska smidigt denna gången så det blev ju ändå en bra avslutning.

Salvador i Brasilien - Charlotteville på Tobago i Karibien, 2578,5 distans, lite drygt 20 dygn.

Onsdag morgon den 11 november lämnade vi Salvador och började vår segling norrut. Inga sjöben precis, vi hade inte seglat på havet sedan mars månad och jag mådde konstant illa de första dygnen. Jag vet inte om min förkylning gjorde sitt till för jag var annars inte särskilt orolig, vilket jag annars tror kan ge illamående. När vi varit på väg ett tag upptäckte vi att vindsnurran i mesanmasten lossnat igen, inget kul men vi fortsatte ändå.

Första dygnet, 95 distans och andra dygnet 96 distans

Det blev kryss i motström, absolut ingen rolig situation, men det var bara att bita ihop. När vi väl kan runda hörnet efter ca 4-5 dygn får vi medström och bättre vindriktning. Efter nattens långsamma segling startade vi motorn för att köra ut från kusten och få ett bättre läge och lugnare sjö. I början är det också allt det där vi missat eller glömt hur det är som ger sig till känna och det kändes ganska jobbigt. Men, vi kunde också säga till varandra, "detta är ändå härligt, vi har det bra". Vi hade lagt upp följande vaktschema också får vi se hur det kommer att fungera:

Harald 19.00-22.00, 01.00-04.00. Christel 22.00-01.00, 04.00-07.00. Den ljusa tiden på dygnet sover den som behöver det, Harald sköter saker på båten och jag sköter mathållningen och skrivandet.

Det har blivit ganska mycket motorgång och vi har oftast ca 2 knops motström och det gör ju sitt. Vi måste hela tiden ligga på pinkryss och det ger ingen fart. Vid solnedgången seglade vi in i ett oväder och valde att ta ner storseglet inför natten. Andra natten var vi trötta och det är svårt att hålla sig vaken på passen.

Tredje dygnet, 72 distans

På morgonen fick vi ovädret och nu gick det mesta snett. Vinden vände och vi skulle rulla in genuan. Vi hade haft problem innan att få in den och nu var det helt omöjligt. Genuan fastnade i vantspridaren och det lilla hålet blev det stora hålet. Det fanns många små hål också för den delen och nu var det bara att konstatera att kassera det. Vi fick ner det på däck med stort besvär, problemet att rulla in seglet var att vi satt upp en lina som gått av och snurrat sig kring furlexen. Harald fick använda kniven för att skära av detta och plötsligt föll han och lyckades precis undgå att få kniven i magen, istället skrapade han upp knät över mantågsvajern och det var ju något bättre. Han skulle nu beslå seglet på däck så länge och jag skulle hämta tampar för det som fanns i förpiken. Större delen av hela ölförrådet vräktes ut när jag öppnade dörren, fan vad trött jag blir på alltihop. Sedan föll jag mot dörren och den fastnade i sin hasp och gick inte att stänga igen. Mitt i allt fick vi delfinbesök och de måste ju fotograferas, det blev fullt upp. Mantåget hade också släppt och Harald fick laga det. Pusta ut och sedan skulle vi ha upp storseglet. Då hade fallet fastnat överallt i fotstegen och det blev jobbigt, allt är så tungt också och mina muskler räcker inte riktigt till. Allt löste sig dock till slut, vi rullade ut vår kryssfock och kunde segla ett tag. Vi skar upp en  ananas och njöt en stund och sedan kojade Harald. Genuan lyckades vi packa ner i en säck och den ligger nu på däck. Vår andra genua fick vi upp med stort besvär från förpiken och fick upp den på plats. Efter ett sådant pass är vi helt slut. Dusch och sedan fredags after work och jag hade rostat jordnötter och vi delade en öl. Det mesta av ölen rann ut på durken och vi orkade inte ens tänka på att vi skulle ta en ny. Vi hade kommit närmre land nu och det visade sig snart inte vara bra. Sjön växte sig hög och motströmmen ökade. Vi körde nu motor för att kunna hålla en bättre kurs och sjön var jobbig. Båten rullar från sida till sida och det är svårt att parera rörelserna, det blir många nya blåmärken. Vi tog ner storseglet vid mörkrets inbrott och någon timme senare skörade vår kryssfock. Harald lyckades få in den nästan helt och mer var inte att göra.

Fjärde dygnet 105,5 distans

Fy fan vilken jobbig natt det blev, vi gick inte mer än runt 1-2 knop och vilken dygnsetapp, detta är inte roligt. På morgonen bestämde vi oss för att få upp storen igen samt en liten bit av genuan och försöka kryssa ut till vår lagda rutt för att undvika att komma för nära land. Vi upptäckte att en del av träet i vår pulpit försvunnit i den jobbiga sjön. Ombord i båten är det kaos, jag försöker hålla det ordentligt men det är svårt. Plötsligt försvann vår vindsnurra i havet, tack och lov att inget och inga skadades. Nu är vi av med den som jag tycker bara har varit problem och samtidigt retligt med tanke på hur många pengar vi lagt på denna. I denna stund var vi helt eniga över att vi bara vill hem, vi grät en skvätt och tyckte synd om oss själva. Vi satte segel och kryssade SO ut mot vår lagda rutt och på em kunde vi slå och segla mot vårt mål. Sjön var bättre och motströmmen låg nu på 0,5 till 1 knop, det gick mycket bättre och vi började fatta mod igen.

 Femte dygnet 102,0 distans

Äntligen fick vi lite fart på båten och en hyfsat dygnsetapp även om den inte var helt mot målet. Min frukost som jag gör medan Harald sover gick dock åt skogen eller nytt uttryck, åt havet. När jag hållit på länge för att få iordning min skål med yoghurt och musli och bara ett ögonblick släppte koncentrationen kom en våg och hela skålen välte och innehållet for ut över hela bänken, jävla helvetes skit! Jag kämpade med att brygga kaffet och försökte sedan balansera upp två bredda smörgåsar. Precis när jag fått dom över kanten ut i sittbrunnen gled dom av och hamnade upp och ner i durken. När frukosten så var uppäten blev det en fin morgon och vi kände oss glada och nöjda igen. Vi tycker att våra nattpass fungerar riktigt bra. På natten lyssnar vi på de svenska sommarpratarna som vi skjutit på till detta tillfälle. I övrigt läser jag en hel del medan Harald bara vilar mellan olika saker som behöver göras. Vi plockade ner kryssfocken och Harald ägnade dagen åt att laga den stora revan och vi fick upp den igen innan solnedgången. Jag kunde städa upp lite i båten och ordna till det som inte fungerat. Det är just nu lugnt och behagligt och vi hade en jättefin solnedgång under tiden vi åt middag och drack faktiskt vars en öl därtill. Under natten blev vi uppkallade av ett fartyg som kretsade kring oss och belyste oss. Harald som hade passet satte på WHF:en och de kallade och undrade vad vi var för några och talade om att vi var för nära deras arbetsområde, de höll på att lägga kabel. Jag flög så klart upp och undrade vad som var på gång men kunde snart somna om igen.

Sjätte dygnet 111,0 distans

Vi har fin segling och kan precis hålla utan att behöva slå utåt SO igen. På morgonen passerade vi äntligen Recife och under kvällen kan vi förhoppningsvis falla av och få bättre vindriktning. Vi har fortfarande lite motström och ser fram emot medströmmen. Vi lyssnar på det skandinaviska nätet på kortvågsradion och kan nu höra dom svagt, försökte kalla upp idag men dom hörde nog inte oss. Mot kvällen skickar vi och tar emot mejl och det är en höjdpunkt. Dotter Mia är så snäll och ser till att vi varje dag får ta del av kommentarerna på bloggen samtidigt som vi får lite rapport hemifrån. Förmiddagen ägnades åt att försöka få luftningen till toaletten fri, det verkar helt stopp och jag mår illa av lukten nere i båten. Sedan är det alltid en del förbättringar och lagningar som behöver göras. Matlagningen tar också sin tid. Det blev en riktigt fin dag och även natten gick bra med full segelsättning. Vi börjar få riktig rutin nu.

Sjunde dygnet 127,0 distans

Jag njuter av mina morgnar, jag går på passet kl 04.00 och får vara med om soluppgången, kan börja läsa i min aktuella bok och äta frukost. Harald får sova tills han vaknar för då har jag sovit färdigt. Annars tycker jag nästan nu att det värsta med nattpassen är att vakna och komma upp, i början är jag halvt medvetslös. Upp som en robot, stappla upp på toaletten och där vaknar man då det gäller att hålla i sig, få ner trosorna med en hand, sätta sig lugnt och fint och inte slungas som en jojo rakt ner på toan och få en smäll i väggen. Sedan på med lite kläder och ut i den svarta natten, hämta sig lite och gilla läget. Annars har vi bra segling nu, vi kan falla mer och mer och få bättre vindriktning. Vi småpysslar under dagen och tiden går väldigt fort och just nu är det skönt händelselöst. Under natten föll vi av helt och fick vinden snett bakifrån. Det blev svårt att sova, båten gungade fram och tillbaka, hur kunde jag glömt det? Vi har längtat så efter att komma hit och nu känner jag mig mest snopen. Bättre än så här blir det alltså inte för nu är det denna kursen som gäller hela vägen, ca 1800 distans.

Åttonde dygnet 156,1 distans

Vi har god fart och dygnsetappen var rekord för denna seglingen. Vi seglar på mesan och genua och loggar 6-7 knop. Vi har dåligt med ström, lite bekymmersamt men vi kan ju alltid starta motorn och ladda. Harald hittade en del av en metallring på däcket och letade efter vad som kunde ha gått sönder. Han hittade det, en skottravare hade gått sönder och han kunde sätta dit en egen förstärkning. Jag plockade fram papper och bilder till loggboken och fixade med den, går kanske snart att scrappa? Fiskedraget är ute varje dag, jag har bytt med lite olika drag men än så länge vill ingen fisk nappa.

Nionde dygnet 144,1 distans

Nästan rekord och nu seglar vi på riktigt bra. Vinden har ökat och det blåser ca 10-11 m/s, vi har slör och loggar 6-7 knop. Härligt. För andra dagen kunde vi prata på kortvågen, det skandinaviska nätet 14325 kl 11.30 UTC, roligt att ha lite kontakt med yttervärlden. Harald bet sönder en tand under natten på en kola! Jag fick agera tandläkare och försökte få tanddelen på plats med tandpasta, det höll ända till eftermiddagen och då försökte vi med att spruta in Karlssons Klister istället. Idag hade vi bröllopsdag och "träff"dag, 27 år varav 21 år som gifta. Vi firade med en caipirinha och jag bakade en jubileumskaka där jag stoppade ner en del kolor. Det blev inte vackert men gott. Jag bakade också bröd för första gången på denna segeletappen. Vi fick napp på fiskedraget men det bara small till och hela fiskelinan gick mitt av. Jag hade gjort ett eget drag med spinnakerväv, såg ut som en smällkaramell och jag undrar vad det var för en bjässe som blev tilltalad av den. Nu skiter jag i och fiska mer! På kvällen tog vinden i ytterligare och vi drog in på halva genuan för att ha en tryggare segling under natten. Det var ett jäkla blåsande under natten, det blåser rakt bakifrån och det är inte skönt med vinden i sittbrunnen. Det börjar bli svårt att hitta bra sittställningar under nattpassen och det känns av i kroppen.

Tionde dygnet, 149,2 distans

En bra dag med mycket vind och god fart. Lite småpyssel och på något konstigt sätt går dagen jättefort. Jag plockade fram garn och har börjat virka blommor, haha! Idag blev mitt brödbak jättebra, har lärt mig det brasilianska mjölet och jästen nu. Det blev lite fredagsafterwork med nypoppade popcorn och en delad öl. Vi åt en god middag i solnedgången också kom mörkret, natten nalkades. En ganska bra natt och vi kunde segla med full genua. På morgon kl 05.00 passerade vi ekvatorn och är nu på norra halvklotet igen. Tryggve sov sött i sin koj och Diana höll ställningen, tog några bilder i det svaga gryningsljuset och för första gången på länge hade vi ett fartyg som passerade oss i aktern på väg in mot Amazonas.

Elfte dygnet 165,7 distans

Nu händer det inte så mycket, god fart, medström och platt läns. Vi gippar två ggr per dygn för att slippa ha vinden rakt bakifrån. Vi pratade om att vi nog aldrig får vara med om en sådan här segling, iallafall inte under så många dagar. Det är vad man kan kalla en kalassegling. Vi börjar dock bli lite uttråkade, pratar om hur det ska bli att komma iland igen och vad Karibien kan föra med sig till oss. Vi pratar också mycket om hur vi ska göra när vi kommer hem, behålla Aurora eller inte, segla långt eller inte, bo var och hur osv. Troligen får tiden utvisa hur det kommer att bli. Jag tittade lite på scrap idag men det är inte lätt i gunget så det blir nog inte mycket av det. Natten blev bra, det går på rutin nu.

Tolfte dygnet 158,0 distans

Vi läste av ett dygnsrekord, hurra, det går undan mot nästa waypoint som ligger utanför Franska Guyana och sedan är det direkt på målet Tobago. Det blev en ganska händelselös söndag, men till kvällen drog det ihop sig till regn och med vindskifte och lite stökigt. Vi drog oss ner i båten och spelade kort en stund. Det fortsatte så under natten och på morgonen fick jag väcka Harald för första gången och få hjälp att dra in genuan inför ett annalkande squall.

Trettonde dygnet 150,4 distans

Det tråkiga molniga vädret drog undan och solen kom fram. Vi hade ytterligare en skön och händelselös dag med måttlig vind och ingen direkt sjö. Livet blir betydligt enklare ombord. Natten blev bra och för första gången hade vi lite månljus några timmar innan midnatt.

Fjortonde dygnet 148,6 distans

Ytterligare en fin seglingsdag att lägga till de övriga. Vi har god fart med medström. Jag kollar dvd kursen i Photoshop Elements en hel del och i övrigt är det sådant som måste göras för överlevnaden. På kvällen fick vi dra in halva genuan då det blev för mycket vind och sedan behöll vi det så hela natten. Jag drog ut den igen när solen gått upp. Vi har ändrat kurs nu till sista waypointen och det känns skönt. Vi har mer platt läns vilket gör att det gungar mer. Harald har blivit av med ytterligare en stor bit av sin tand så nu är den bortom räddning.

Femtonde dygnet 135,9 distans

När Harald vaknade på morgonen hade han fått en blödning i vä ögat, men efter konsultation i läkarboken blev vi lugnade. Han har väl tagit i för mycket med genuan som är jobbig. På em dog vinden ut och samtidigt märkte vi att vi fått motström istället för medström. Harald kollade i sjökortsprogrammet Tsunamis där man ser strömmarna och såg att vi var alldeles för långt ute, suck. Vi startade motorn och ändrade kurs. Det blev helt stiljte och motorn fick sedan gå hela natten. Fram mot morgonen hade vi återigen fått medström, men detta misstaget sinkades oss något. Trots motorgång blev det en behaglig natt, vi har månljus nu längre och längre på natten och det är helt underbart. Vi mår bra, äter gott och dagarna går fort med pyssel, läsning, datorjobb odyl.

Sextonde dygnet 164 distans

På natten  är det massor av flygfisk, de landar på däck, de krockar på vårt doghouse, de sprattlar och väsnas och Harald har varit nära att få en i huvudet flera gångar när de flyger rakt över sittbrunnen. Nu förstår jag seglare som skriver att de äter flygfisk, de är i storlek som vår sill, men jag har inte känt mig manad. På morgonen kunde vi segla igen om än långsamt men skönt att slippa ljudet och ångorna ett tag. När vinden är svag blir det hett, men det är ju inget att klaga på egentligen. Jag bakade en kaka och yoghurten jag satt blev bra, kul. Till kvällen gjorde jag pizza men det var ingen höjdare, gott, men mycket jobb i gunget och sedan ugnen, herregud, det blev som en bastu ner i båten. Harald fixade med spirbommen som ärgat ihop och vi fick upp den. Senare på em fick vi starta motorn igen, det blev helt stiljte och ingen fart. Motorn gick sedan hela natten och med medströmmen fick vi en bra dygndistans. På morgonen satte jag segel igen.

Sjuttonde dygnet 124,6 distans

När Harald vaknat satte vi även storen och föll av några grader och det blev lite bättre fart. Idag blev det mycket prat i kortvågsradion då vi för första gången fick kontakt med det karibiska nätet som Sylvia håller i. Vi kunde prata med dom, Mats på Elena, Janne på Aristocat och Håkan på Unicorn, jätteroligt. En latta höll på att gå ur storseglet och hade fastnat i ett fotsteg. Harald provade först att göra en lång stång men fick till slut klättra upp i masten. Det är inte roligt när båten pendlar kraftigt fram och tillbaka. Vinden är fortsatt svag och det är hett, nere i båten rinner svetten av oss. Sent på em när vi skulle skicka mejl och blogginlägg fungerade inte modemet av någon anledning. Harald höll på hela kvällen med det och våra sömnrutiner blev rubbade. Nu är vi trötta på detta.

Artonde dygnet 129 distans

Harald fortsatte med dator/modemkrånglet och vi kunde skicka iväg men på kvällen var det samma sak igen. Nu lägger vi ner vistadatorn som vi tror är problemet och får fixa det på annat sätt. Mycket squall som bildas hela tiden och det är lite oroligt med segelsättning som får skiftas. Det kan vara mycket vind i dessa oväder men de går också över väldigt snabbt. Ibland mycket regn, ibland mindre. För det mesta går det väldigt bra, men vi börjat bli lite kinkiga och humöret sviktar snabbt. Emellan detta tycker vi att det är jättehärligt, detta är en erfarenhet och upplevelse som vi alltid kommer att minnas.

Nittonde dygnet 132,5 distans

Squalls fortsatte att komma och gå hela dagen. Storen har vi inte uppe längre och genuan rullas in och ut hela tiden. På em stängde vi in oss nere i Aurora medan regnet öste ner och vi kollade på två avsnitt av Mad Men som utspelar sig på 50-talet. Jätteroligt att se, allt är så tidstypiskt och många minnen väller fram och det är så tydligt hur mycket som har förändrats. Se dom! Vi bestämde oss för att gå till Charlotteville på norra Tobago och lade om kursen dit. Nu har vi fullmåneljus hela natten och vilken skillnad det gör. Månen gick ner vid femtiden på morgonen och det blev bara kolmörkt någon timme innan gryningen.

Tjugonde dygnet 98,3 distans

Vi kan skratta ihjäl oss åt oss själva när vi är på det humöret. Jag tror inte det finns någon mer som har så svårt för att bestämma sig som vi. Säger någon så, ja, då gör vi det, säger någon något annat så ändrar vi oss. Hur svårt ska det vara? Först skulle vi gå till Scarborough på Tobago, sedan ändrade vi oss till Charlotteville och däremellan var vi inne på Trinidad direkt. Efter mycket velande bestämde vi oss för Charlotteville. Nu var det det där med inklarering som alla sa att vi måste göra direkt vi kastat ankaret, de godkänner inte att man väntar. Ok, men om vi kommer mitt i natten som det verkade bli, då är det väl inte öppet? Jodå, enl pilot är det så och kommer man inte under dagtid vardagar så får man betala övertid 45 dollar. Plötsligt framstod Brasilien som ett under av smidighet. På kvällen bestämde vi oss för att avvakta natten och vänta att gå in till morgonen. Det var inget roligt beslut och vi drog in alla segel utom en liten trekant av genuan och fy fan, det blev gungigt. Det blev svårt att sova både pga gunget och för att rutinerna inte blev som vanligt. Sedan var det tidsskillnaden, ni vet hur svårt det är med sommar/vintertid hemma och vi diskuterade hit och dit. På mitt nattpass blev jag övertygad om att vi skulle ställa tillbaka klockan och vi kollade upp ordentligt, jo, två timmar, ve och fasa ytterligare 2 timmar denna jobbiga natt! På morgonen när jag pratade på kortvågen frågade jag Sylvia på Chiqiqita och hon upplyste oss om att det är en timmes skillnad. Nu var vi precis på väg in till ankarplatsen så vi hade alltså goda marginaler för att komma in på dagtid. Ett jättefint landskap visade sig i motljuset och vi kastade ankaret bredvid ett tiotal andra segelbåtar. Vi hade seglat 2578,5 distans och fattar det knappast. Vi är omgivna av höga branter med tät grön växtlighet och massor av fåglar som sjunger och flyger omkring, det är helt underbart efter 20 dygn med bara blått hav. Vi tog det lugnt och fixade i ordning lite i väntan på att känna oss säkra på ankringen. Efter någon timme rodde vi iland, det var långt och Harald fick jobba. Först skulle vi ta ut pengar och hittade en automat vägg i vägg med immigration. Vi gjorde allt i vanlig ordning men inga pengar kom det. Vi gick inte till immigration för att fråga och fick veta att nej, den fungerar inte, men han har anmält det. Vi får åka buss till något annat ställe för att få pengar, men vi har precis anlänt och har inga pengar.....? Hur kunde vi ha missat att ordna så att vi hade lite dollar? Ja, jag vet inte. Klarera in? Nej det går inte nu, the customs är i Scarborough, vi får komma tillbaka halv två. Så bråttom var det med det. Vi som var så sugna på lite färsk mat, inga pengar, det var bara att traska tillbaka till dingen och ro ut till Aurora igen. Väl där drack vi vars en stor öl för första gången på länge och sedan kojade Harald. Jag fick laga en lunch fast jag hade sagt att jag skulle ha en paus och en burk till av den konserverade kycklingen gick åt. När vi ätit rodde vi iland igen och när vi kom till immigration så var där fler seglare som väntade. Efter ett tag fick vi veta att mannen skulle komma kvart i fyra. Bankautomaten fungerade fortfarande inte men en av seglarna erbjöd sig att växla till oss lite US dollar mot Euro och det tog vi tacksamt emot också eftersom inklareringen kostar pengar. Vi gick och tittade oss omkring, det är annorlunda mot Brasilien, mycket grönare, lite annan arkitektur, men lite samma risighet och folket är av en annan sort att titta på. Vi glor förundrat på allt och tycker det är fantastiskt att vi tagit oss hit. Vi hittade ett internetställe där vi kunde ta emot mejl, skypa och tjatta, roligt. Tillbaka till immigration var det nu ett stort sällskap seglare som väntade, fyra båtar skulle klarera ut och hade väntat i flera dagar på mannen och två båtar skulle klarera in. Mannen kom vid femtiden och sedan tog det tid. Herregud, massor av papper skulle fyllas i, de viktiga stämplarna klabbade och alla var svettiga så pappren fastnade på armar och överallt. Vi var trötta och hade ingen dricka och jag var svimfärdig. Vi kom därifrån halv sju och rodde tillbaka ut i mörkret till Aurora. Vi satt i sittbrunnen en stund, drack en öl, spelade en omgång kort och snart kunde vi inte hålla oss vakna utan kojade med den härliga känslan att få sova hela natten och vakna av sig själv. Så blev vårt firande denna dag, inte riktigt som vi tänkt oss, men vadå? Vi har all tid i världen och skumpan ligger fortfarande på kylning.

Chaguaramas på Trinidad den 14 december 2009

Vi fick vårt efterlängtade restaurangbesök. Vi rodde in och först besökte vi byns fina bibliotek för att uppdatera hemsida och annat. Där fick vi egentligen inte vara eftersom framförallt kvinnor måste ha kläder över knäna och långärmat, men vi fick dispens. Vi fattar inte riktigt varför, men de vill väl inte se bar hud kan jag tro och det är bara att be om ursäkt och anpassa sig. Tobago är religiöst och är kristna katoliker. Vi gick till en restaurang Sharon and Phepe´s och de tog mastercard. Vi kom till en fullt juldekorerad restaurang med en fantastisk utsikt över hela bukten. Sedan det allra viktigaste, vi fick den godaste mat vi ätit på länge länge, jag fisk, Harald kyckling med olika såser och sallader och potatis i grädde. Herregud vad vi njöt! Ägarinnan kom och satte sig bredvid oss med egen mat och vi fick ett trevligt samtal med henne. Dom smäller här med jämna mellanrum, de fyller bamburör med något som vi inte kommer ihåg också smäller det sönder röret med en kraftig knall. Det är för att påminna om att julen snart är här. Julen är mycket stor här på Tobago, tillika hemvändarhelg, som på många andra ställen.

Nu skulle vi bara ha lite färskt bröd och annat med oss tillbaka till Aurora och utanför affären kom en man och erbjöd en biltur runt ön för att visa öns sevärdheter. Vad kostar det? var ju vår högst intressanta fråga, 20 dollar sa han. 20 dollar för oss båda? Ja, det var ju riktigt billigt så vi slog till även om vi inte alls tänkt oss detta redan. Han lovade köra oss så att vi kan ta ut pengar eftersom vi inte har några. Jag hämtar er här imorgon kl 08.30, handslag på det! Under dagen åkte vi runt hela ön, först östra sidan och sedan den västra sidan. Vår chaufför (vi har glömt hans namn) berättade hela tiden om Tobago och om hur det är att leva här, väldigt intressant och roligt. Tobago är väldigt grönt med höga grönklädda höjder och dalar, påminde oss om Madeira. Dom är rädda om sin natur och mycket är skyddat.

Tobago har en av världens mest skyddade och därmed välbevarade regnskog och vi fick en promenad (med guide) i den till ett vattenfall, vackert. Det var en lite kasig promenad för våra ovana ben och Harald föll en gång och höll på flera gånger. Djurlivet och framförallt fågellivet är enormt. Vi såg många fina fåglar och hade hjälp av guiden att upptäcka dom, våra ögon är inte så tränade att se dessa precis. Vi fick tom se en liten alligator som låg och solade sig. Vi fick se massor av olika träd och frukter, bla kakaoträd med frukter och vi köpte en sådan 100% kakao som vi ska testa att riva vid tillfälle.

I den största staden Scarborough fick vi våra efterlängtade pengar och där köpte vår chaufför oss en liten lunch, roti, en lokal rätt med indiskt ursprung som vi åt på en av de fina stränderna. Under åren tillbaka i tiden har Tobago bytt ledning mellan 20 och 30 ggr och då mellan England, Frankrike, Holland och Tyskland och de blev självständiga 1962. Man märker det bl a genom att ortsnamn o dyl skiftar hela tiden, men det är mycket engelskt och bilarna kör på vänster sida. Vi var på ett museum Fort King Georg, det var mycket historia och gamla lämningar som Harald älskar medan jag gärna hoppar över sådant. Mycket på Tobago är politiskt likt vårt, vi jämförde hela tiden olika saker med varandra och kunde konstatera att den största skillnaden är klimatet. Människorna är pratsamma och hjälpsamma och lätta att få kontakt med, det är roligt. Under hela dagen tog vår chaufför god tid på sig, stannade på många ställen, tyckte vi skulle "relaxa lite" efter lunchen vid stranden och jag undrade många gånger hur han kunde göra detta för 20 dollar! Vi började bli trötta, det var nästan för mycket information och till slut blev vi lite trötta på alla utsikter också.

Vi var tillbaka strax före kl fyra och när vi skulle göra upp det hela sa han plötsligt att det kostade 20 dollar per timme!!! Vi höll på att dö. Inte en enda gång hade han frågat hur lång tid vi ville vara ute, vad vi ville se osv, vi bara åkte med dit han körde. Vi hade aldrig tagit resan för det priset överhuvudtaget. Vi hade inte ens tagit ut så mycket pengar så vi kunde inte betala honom det. Han suckade och vi suckade, han fick 700 TTdollar, vilket är ca 1200 kronor och då hade han betalt ett inträde och lunchen för oss. Den roliga dagen fick en sur eftersmak och vi var irriterade på oss själva att vi inte hade förstått att något var fel. Å andra sidan får han väl lära sig att vara tydlig om han ska ägna sig åt detta. Han var egentligen ambulansförare och höll på med detta lite vid sidan om. Senare kollade vi vad heldagsutflykter kostade och då visade det sig att vi absolut inte betalat för lite. Vi klarerade ut, hann precis före fyra och rodde tillbaka till Aurora och tog igen oss. En del människor kräks på havet, Harald kräktes efter denna dagen på land. På vår ankarplats kretsar fregattfåglar över oss hela tiden blandat med pelikanfåglar, det är vackert. På natten låg jag och inbillade mig att polisen skulle komma ut och haffa oss!!! Så det var med blandade känslor vi lämnade ankarplatsen i Pirates Bay på morgonen nästa dag. Vårt ankarspel har inte fungerat sedan Itaparica och Harald har jobbat en del med det och hoppades att det skulle fungera. Det gjorde det inte och han fick jobba rejält för att få upp ankaret, vi måste göra något åt detta när vi kommer till Trinidad.

Pirates Bay, Charlotteville - Store Bay, 28 M, 5 timmar

Vi hade en härlig dag på havet med platt läns och medström ner till Store Bay. Först hade vi tänkt ankra upp i en annan vik efter ett tips om fritt internet men med tanke på ankarspelet så hoppade vi över det. I Store Bay ligger det bojar och vi kunde förtöja i en sådan, skönt. Det ligger ett stort rev här Buccoo Reef, det är låglänt med stränder och palmer och hotellen ligger tätt. Det är alltså mycket turistiskt och det är också kul ibland. På kvällen korkade vi äntligen upp vår skumpa som vi skulle ha att fira med när vi anlänt till Karibien. Nu har vi redan varit med om en hel del, men vi skålade ändå för vår ankomst och väl genomförd segling. Nästa dag rodde vi iland, här får vi ro direkt upp på stranden och vid ett tillfälle fick Harald ofrivilligt bada, det är inte lätt när dyningen bryter. Här är ett vackert turkosblått hav och fina stränder, men i övrigt mest hotell och souvernirshoppar. Det kom hela tiden män som ville sälja utflykter och båtturer, vi frågade en kille efter brödbutik och visst, dit kunde han köra oss. Ja, tack sa Harald! Det blev ett dyrt bröd. Det rullar något enormt här på ankarplatsen, särskilt på nätterna och vi är inte så sugna på att stanna här. Dock, vi har det kanonskönt och passar på att bada mycket i det fina vattnet.

Store Bay, Tobago - Chaguaramas, Trinidad, 61,5 distans, 13 timmar

Vi släppte vår boj på kvällen i mörkret och seglade sakta ut mot Trinidad. En nattsegling för att slippa övertidskostnaden på 45 dollar vid inklareringen. Det blev en lugn och bra segling med stöttning av motorn fram på morgonen. Då kom också enorma squalls och regnet vräkte ner i perioder. Harald tog den största delen av vakten, jag hade svårt för att hålla mig vaken, så det var skönt för mig. Under en nattsegling är det svårt att komma in i rytmen. Vi kunde segla in mot Chaguarams under morgontimmarna och det var strömt, havet fullständigt kokade och vi hade motström.

Inklareringen gick helt smärtfritt utan krångel och vi fick en lång promenad i hettan för att fråga om lediga marinaplatser. Vi fick en plats på Coral Cove marina och flyttade dit. Skönt att ligga vid en brygga igen, el och vatten och här finns också ett uterum med grill och en liten pool för gästerna. Vi kan gå iland när vi vill och behöver inte alltid gå tillsammans. Det är en trivsam marina, finns bara en nackdel och det är kostnaden. På em hade vi fått veta av Sylvia på det skandinaviska nätet att det är en träff för skandinaviska seglare varje måndag kl fyra som Hanna, JRSK:s ombud, håller i. Vi letade oss dit med stort besvär och fick en trevlig pratstund med andra svenska seglare som vi bara hört på radion tidigare och fick massor av information. Sedan letade vi upp S/Y Ohana som ligger på land och träffade Karin, så roligt att träffas igen.

Harald fyllde år och det blev lite firande, på morgonen med sedvanlig skönsång, frukost och present, DVD filmen Män som hatar kvinnor. Vi var ute på restaurang två gånger eftersom Ulf var sjuk  första gången. De bjöd oss andra gången på Crews Inn, jätteflott restaurang med utsikt över hela bukten här och väldigt god mat och vin, som vi njöt. Dessutom hade vi väldigt roligt med mycket skratt. Tack snälla ni! En annan svensk seglare, Rose-Marie på S/Y Balder guidade mig en dag in till Port of Spain och Karin var också med. Vi halvsprang in och ut i tygaffärer, sybehörsaffärer, affärer med massor av husgeråd och plastgrejor osv och det är billigt, billigt! En fantastisk stad, folkliv och mycket att titta på. Lördagmorgonen åkte jag kl halv sju in till lördagsmarknaden i stan tillsammans med Rose-Marie och Inger på S/Y Charlotta. Det var en enorm marknad liknande de vi var på i Brasilien med framförallt frukt, grönsaker, kryddor, fisk, kött och en hel del kläder. Vi åkte med en bil som anordnar dessa turer och vi avslutade med ett besök på ett stort matvaruhus, allt var tidssatt så det gällde att springa. Vid niotiden på morgonen var jag tillbaka i Aurora och då hade Harald precis stigit upp.

På Rose-Maries inrådan hade jag sytt innerfickor på mina byxor för att ha pengar och bankkort i, det är bra att fördela pengarna. Här är väldigt hög brottslighet och vi har hört att bara man går utanför marinaområdena så ska man se upp. Det är tråkigt, i början såg jag varje människa jag mötte som en rånare, men det har jag lagt av med nu. Det är klart att man ska vara försiktig, men det får inte påverka hela tiden. Iallafall, när jag kom hem från internetstället hittade jag plötsligt inte mitt bankkort och herregud vad jag stirrade! Jag ringde till slut och spärrade mitt kort, dock lite för tidigt för en stund senare hittade jag kortet, det hade fallit ut när jag hängde upp mina byxor och låg på ett rött underlag och kortet är rött. Nu har jag inget bankkort längre, fan så irritierande och jag vet inte hur jag ska kunna få ett nytt hit. Vi jobbar mycket på båten, jag har tvättat all liggande tvätt och städat, allt varvat med besök i marinbutiker och matbutiker. Vår ankarwinch vill inte fungera och vi bestämde oss för att köpa en ny, men det gick inte, finns inte i lager och nu ska en man titta på den. En ny travare finns inte heller så det får vi lösa på annat sätt. Harald håller på med batterierna men troligen får vi köpa nya batterier, sedan är det rostarbetet och målningen. Vi har köpt ett medel som man sprutar eller penslar på och all rosten försvinner + att det blir en skyddade hinna som går att måla ovanpå, hur bra som helst, det blir några sådana dunkar med hem. Om ni undrar vad vi gör så är båtunderhåll en väldigt stor del. Vi letade fram vår grillkol som vi inte använt på hela vår segling och grillade på platsen här på marinan, god mat och trevligt sällskap av Inger och Lasse på S/Y Charlotta. På Luciadagen blev vi och de andra svenska seglarna inbjudna till luciaglögg/kaffe av S/Y Nordic Lady på Power Boats samlingsplats Roti Hut. Julstämningen har svårt att infinna sig när det är 30 grader varmt och man slåss med moskiterna, men det var trevlig samvaro mellan fem svenska besättningar och gott hembakat och glöggen smakade bra.

Prickley Bay på Grenada den 26 december 2009

Båtarbetet fortsatte på marinan och Aurora har blivit fin igen. Ankarwinchen gick inte att laga så det blir att dra upp ankaret för hand tills vi får tag på en ny. Varje morgon kommer en kille, Hidden som är alltiallo här med morgontidningen, trevligt. Vi badar i poolen varje dag och dagarna går fort. Vi åkte ytterligare en dag till Port of Spain och denna gången var Harald med och vi hade också sällskap av Karin. Hon hittar i stan och det hjälpte oss verkligen. Jag köpte tyg idag att ha med hem, bl a underbara tyger med afrikanska mönster, ångrar nu efteråt att jag inte köpte mer. Sybehörsaffären igen och lite mer små scrapsaker till små priser. Innan det stora matinköpet var vi inne i ett stort shoppingcenter för att titta på juldekorationerna, de var enorma och amerikanska, kul att se. Shoppingcentret var i övrigt ganska folktomt, här går nog inte så många av den inhemska befolkningen. Därefter skulle vi bunkra mat och det blev mycket igen, ju högre upp vi kommer nu i ökedjan blir det dyrare och dyrare så det gäller att passa på. Vi fick släpa ut allt till stora vägen och en maxitaxi tog oss trots alla kassar och vi hade även "dramaten". Han ville ha ordentligt betalt och det fick han gärna och sedan var det Merry Christmas och Good bless you. Sista kvällen hade vi en grillkväll med Ulf och Karin på vår grillplats vid poolen, roligt som vanligt. Dagen därpå var det fullt upp med att göra iordning, tanka vatten i tanken och i alla våra dunkar och flaskor, dammsuga osv, vi vet inte när vi kommer att ligga i marina igen. Vi gick över till tullbryggan och handlade taxfree och klarerade ut, det gick smidigt och bra även om allt tar tid. Vi fortsatte till tankbryggan och fyllde upp med diesel och där kom Ulf och Karin och även Anders på Spray ner och vinkade av oss. Vi hoppas att vi ses på Grenada senare. Vi har trivts bra på Trinidad och det kändes nästan lite sorgligt att lämna där som det oftast gör när man stannat lite längre.

Chaguaramas, Trinidad - Prickley Bay, Grenada, 84,5 distans 16 timmar

Vi kom iväg vid fyratiden på em och vi fick en frisk O vind när vi väl kommit utanför öarna. Vi loggade 6-7 knop med mesan och genua och allt kändes bra. Vi hade köpt en grande pizza i marinan och det blev en lättfixad och god middag. Att segla en natt blir alltid lite jobbigt, vi kommer inte in i rutinerna och man är bara trött, jag har nog sagt det förrut. Vi hade en fin natt, men lite squall med regn på morgonen och vid 10-tiden kunde vi droppa vårt ankare i Prickley Bay på Grenada. Bredvid oss har vi svenska S/Y Chiquitita och S/Y Kaiso och vi har en vacker ankarplats. För om oss en strand med palmer och några hus och in i bukten utsikt över den stora ankarviken med massor av båtar, de gröna bergen som reser sig med lite bebyggelse och inte minst det turkosblå vattnet att bada i. En mycket trevlig inklarering med välkomstönskningar till "our beautiful island". Vi bestämde oss för att stanna på Aurora hela helgen, Harald var mycket trött, lite oroande, vet inte riktigt vad det handlar om och han sov massor.

På lördagen simmade jag runt och bjöd svenskbesättningarna ombord på en "sundowner" på kvällen och det blev en trevlig pratstund. Vi ligger så att vi kan se solnedgången helt fritt och det är underbart vackert. Vi försökte köpa internettid på vårt kort men det fungerade inte och sedan erbjöd sig S/Y Unicorn på WHF:en (de ligger i nästa vik) att använda deras tid vilket vi tacksamt tog emot. Julen är en tid då alltid extra mycket tankar går iväg till familjen hemma och jag är glad över internet och över att vi ligger så fint, vilket kompenserar det hela. Jag roade mig också med att baka lussekatter och pepparkakor, helgen flög iväg. På söndagen fick vi oväntat besök av Håkan och Anna-Karin på Unicorn som kallade på WHF och Harald rodde in och hämtade dom iland. Vi har inte träffats sedan i maj och då på Itaparica så det var jättekul.

Harald lyckades få igång vår utombordare till dingen, det är ganska långt in till marinan vid Big Fish där maxitaxin går till staden S:t Georges. Vi åkte in dit för att se om vi kunde få tag i en ankarwinch och åkte till en marinbutik Waterworld efter att ha kollat i Budget Marine. Det är bara att acceptera att vi inte kan få tag i ett manuellt ankarspel. Det var dessutom lite knepigt att få tag i en som även går att använda manuellt på ett sätt som fungerar på Aurora och med rätt mmstorlek på kätting. De lovade dock att fixa en till oss och vi skulle hålla WHF-kontakt. Vi åkte vidare in till stan och tittade oss omkring, det är en fin liten stad och det blev lite småshopping. När vi skulle åka tillbaka var vi jäkligt hungriga och vi slank in på ett litet ställe där jag åt get för första gången. Det var sådär, det är inget jag väljer igen precis. Det var tur att vi åt för sedan blev det helt fel med maxitaxin och jag och Harald blev oense. Där blev vi avsläppta någonstans vi inte visste överhuvudtaget och stod där och glodde åt vars ett håll. Nästa maxitaxi körde oss till fel ställe, men de vände och körde en "genväg" till rätt ställe. "Genväg" här är väl mer eller mindre en liten stig så det gällde att hålla i grejorna och sig själv. Vi kom iallafall hem och kunde slänga oss i vattnet och kyla ner oss en liten aning.

Efter sådana äventyr krävs en vilodag och sedan hade vi nya krafter för att besöka restaurangen Big Fish på kvällen. Det var Håkan och Anna-Karin som frågade oss och vi är ju inte svårbedda, det skulle spelas "live" med ett bluesband och dom var fantastiskt bra. Happy Hour med öl & rom/cola, två för ett pris så det blev dans och mycket trevligt. Nu var vår ankarwinch klar och vi gjorde om samma resa igen till Waterworld, vi fick detta + en manöverdosa och en ny travare till genuan och blev 14.000 kr fattigare. Herregud, nu måste vi hem innan fler stora saker händer. Information gick ut överallt på att en segelbåt blivit rånad 30 sjömil norr om Trinidad på väg mot Grenada mitt på dagen. Det hände alltså precis där vi gått på väg hit. Det var en typ "cigarrettbåt" med sju beväpnade män som totalt länsade hela båten, en holländsk sådan, men ingen blev skadad. Tyvärr gör väl inte polisen här så mycket för att få tag i dessa rånare och det gör det ju lönsamt för dessa. Det är trist och oroligt. Håkan på Unicorn fyllde år, lillejulafton och vi blev bjudna dit på en "sundowner" tillsammans med Chiquitita och Kaiso. Trevligt och lite lugnt förspel inför morgondagen. Vi tänkte äta lite julbord på kvällen och det var katastrof, ok brunkålen som jag gjort smakade bra med några färdigköpta skinkskivor men sardiner i senapssås och räkor som jag offrade en hel creme fraishe burk på åkte i soporna. Jag tror att räkorna var råa och skulle kokats först, dom smakade liksom hårt, äggen slängde jag också, de luktade inte gott. Ingen julstämning direkt!

På julaftons fm var hela viken inblandade i vår ankarwinch eftersom de som skulle leverera den kallade på oss på WHF:en och vi hade glömt att sätta på den. Håkan kom i jollen och sa till oss och Harald fick bråttom iland. Vi fick ombord den och nu återstår lite arbete framöver. Julafton skulle dock firas först och Arne och Sylvia på Chiquitita hade bjudit de svenska båtarna på jullunch kl ett. Vi blev 6 besättningar och maten dukades upp på fördäck, ingenting saknades, gud så gott, julen var räddad! Sylvia hade gjort 4 sorters sill på flygfisk, inlagd sill, senapssill, vitlökssill och skärgårdssill, alla var lika goda! En fin brungräddad skinka, här finns en "båtmor" som varit med flera julaftnar, jag har mycket att lära. Janssons Frestelse, precis lika fin med god smak som alla jular. Allt var fint upplagt, vi fattar inte när hon hunnit med allt detta, men hon hade stigit upp vid 3-tiden. Efter detta serverades en kanongod gotländsk saffranspannkaka med sylt och grädde. Vi hade dessutom väldigt roligt, mycket sång, snapsvisor och Anna på Kaiso spelade på sin pan. Jag fick den geniala idén att ro till Aurora för att fotografera utifrån och för att hämta vår karibiska julpunch och rökverktyg. Det är bara det att jag kan inte ro, koordinationen är kass och tekniken likaså. Håkan och Anna-Karin förbarmade sig och hämtade mig på släp. Ordningen återställdes och julfirandet fortsatte. Kaffe och avec serverades och inte förrän på kvällen vid halv åttatiden åkte alla tillbaka till sina båtar. Solen går ner vid 6-tiden och julgranen hade tänts. Vi kände oss jättenöjda och glada över vår annorlunda julafton, den kommer för alltid att vara kvar i våra minnen och jättetack till Sylvia och Arne.